ylle - kort och gott

Ingen originell titel precis. Vanlig i dessa dagar.

Vad jag avskyr vintern. Speciellt när den visar sig från den här grymma sidan, Ömsom plus, ömsom minus. Hit och dit. Upp och ner. Liksom mitt humör. Traktormonstret som ska ploga vår kilometerlånga grusväg rakt in i skogen lyser med sin frånvaro. Drivorna blåser upp till  över halvmeterhöga, ogenomträngliga vallar.

Blåste kuling i går. Och snöade oavbrutet. Jag gav till slut upp och drog fram Lillmonstret, förra årets nyförvärv med elstart och turbo, GGGgggrrrrrrrr....  vad den kastar iväg snön vackert! En sån MÅSTE Du satsa på, Ina! Efter en halvtimmes slit var det riktigt snyggt och framkomligt, i alla fall närmast huset. Gick in och tog en välförtjänt kopp te. Efter en halvtimme tittade jag ut och då såg det ut som förut. Oframkomligt.

Varför bor man i ett sånt här kallt land med vinterelände? Om vintern åtminstone kunde hålla i sig, men när det sen blir plus några dagar så att det halvsmälter och sen minus så att det fryser. Vad gnällig jag är. Men jag blir så trött.

Igår hade jag packat in Ponnypojkarna i sina kostymer. På kvällen vällde de glatt in i stallet där jag stängde in dem för natten, brukar jag inte göra, men blåser det kuling och yr blöt snö, då.... När jag halade av kostymerna var de alldeles torra under, härligt! Och så mitt varma pannrum där kostymerna torkar på nolltid. Undras hur det ser ut på vägen idag? Meterhögt? Ingen traktor har synts till ännu. Så nån matinhandling blir det inte tal om. Men va fan, vi har ju julskinka kvar i  kylen!!!

Mina stackars misshandlade små vänner! Jag måste faktiskt säga att ni är ena tappra varelser. Ni bara växer och står i, trots att jag oavbrutet ger mig på er och biter av, river av, sargar och lemlästar. Att ni aldrig ger upp!

Er enorma livsvilja och oerhörda återhämtningsförmåga är verkligen beundransvärd.  Ena dagen kan jag somna med värkande fingrar och plåster över flera stycken, för att nästa dag vakna och se hur ni har kämpat på för att läka de uppslitna nagelbanden. Efter några dagar till har det t o m kommit fram en liten vit rand nagel, som förhoppningsfullt försöker växa ut och ställa allt till rätta, men så ...PANG.

Egentligen borde ni tillhöra en annan människa, en som tar bättre hand om er. (Ha ha, upptäckte Du ordvitsen, tar HAND om.. ha ha) Ni borde smörjas, masseras och filas och ha det lika bra som så många andra välskötta naglar har det! Ibland kan jag få ett ryck visserligen och smörja in er och sätta på mig vantar inomhus för att låta blir er, men det är bara tillfälligt, innan misshandeln börjar igen.

Jag trodde att det var själva bitandet som tillfredsställde något slags oralt behov djupt i mig, men fick häromdagen veta, att det är själva nagelmaterialet man blir beroende av. "Ge mig litet nagel, men fort..." Så kära små naglar, ni ska veta att det är ett sjukdomstillstånd det här, att jag är så elak mot er. Ett beroende långt bortom den fula ovanan.

Men ge inte upp. En vacker dag ska jag, jag SKA, besegra mina demoner, och sluta misshandla er! En vacker dag ska ni växa ut och prdya mina händer, som små smycken. Jag ska måla er i en vacker diskret färg och visa upp er för hela världen. Det är vad jag vill.

-kanske den nya VINFLASKEÖPPNAREN känd från TV-reklamen....? Jo, jag GICK PÅ DET!!!!!! Aldrig mer.....
Mannen i huset fixade en supergod wok och vi skulle inviga den nya praktiska flasköppnaren ("Du vill bara öppna fler och fler..." enligt TV-reklamen...) Han satte öppnaren över flaskan med röd Turning Leaf, Zinfandel (jag kommer aldrig att glömma den sorten...) och BOOOOOOM   PAAAAAAAFFFFFF Tjong - så var hela köket RÖTT!!!!! Eländet hade EXPLODERAT  Mannen var RÖD i hela ansiktet, ja hela överkroppen (inkl den nya fina tryckta T-shirten han fått av mig i julklapp, med en bild på Lille Hund  buhhuuu huuuuu)

Men inte nog med det. JAG var rödprickig, fast jag bara stod i dörröppningen, mina kläder likaså, köksskåpen, golvet, golvet i vardagsrummet, dörrarna (av obehandlat furu, ha ha - ni kan ju tänka er vad fiiiiint det var) väggarna, ja ALLT var besprutat med röd vätska  DET SÅG UT SOM ETT BLODBAD ja  direkt ur Gudfaderfilmerna...    Tiden stannade, ingen sa nåt, vi stod kvar som frysta i våra positioner, bara det röda rörde sig lite, droppade liksom, och sen var jag tvungen att SKRATTA  - det såg bara för dråpligt ut!

Vi torkade och torkade och halva vinflaskan var tömd, den SATT RUNTOM  KÖKET och PÅ OSS

En del av inredningen blir aldrig som den var. Vit eller beige. Den är numera RÖD!

Varning!!!  KÖP INTE DENNA FLASKÖPPNARE, FÖR GUDS SKULL!!!!! Hade vi bott i Amerikat så hade vi förmodligen blivit rika nu....  Men jag ska BANNE MEJ knalla upp till Verner & VErner i Täby och visa dem ett och annat ... och kräva pengarna tillbaka....

Just nu är jag bara glad över att inte själva flaskan exploderade rakt i Mannens ansikte. DET hade ju inte varit nåt att skratta åt.....   Jävla öppnare!!!! 

Jo woken var god, trots allt! Men den halva flaska Zinfandel som var kvar smakade skit!

Min islandsvalack Vhiskur uppe på Darsgärde Fornborg häromdan. Han är verkligen, som min mailkompis Ulrika skrev, King of The Hill!

Suck... Jag har överlevt julen!! (nästan)

Alltsedan jag lämnade barndomen har jag avskytt julen. Det var väl inget större fel på vår familj, men jularna var ingen höjdare precis. Alla små otäcka rätter som bars ut och in från bordet, värsta=grisfötter i gelé och halvljunken risbryntsgröt (med brända kastrullflagor i)

Sen de mjuka små paketen, som vi otacksamma barn genast kastade åt sidan. Vem ville väl ha sockor och underbyxor i julklapp? Sånt fick man ändå ("tänk bara på alla fattiga barn vad glada de hade blivit åt sockor och underbyxor"- dessa ord sagda med en malande entonig röst)

Sen, som vuxen, denna avskyvärda helg när alla snorlyckliga pysselpussliga familjer stänger in sig i sin tomtebolycka. "Stör ej" på alla ytterdörrar. Förmodligen är det avsaknaden av små barnfötter och skenet från de tindrande barnaögonen som bidragit till att jag har så svårt att stå ut med julen. Helst av allt har jag alltid velat krypa under täcket och dra det långt över huvet. För att komma ut igen dan efter annandan. Men eftersom jag inte lever ensam så är det beteendet inte att rekommendera. Jag tycker inte om att göra andra människor ledsna.

Såg ni filmen om "Grinchen" på kanal 5? Precis sån var jag (är jag) - men i år har jag skärpt mig. Lite grann. Jag kände precis igen Grinchens schema:
17.00 ägna mig åt julhat
17.30 Vältra mig i självmedlidande
18.15 Hoppas på att - trots allt - någon skulle ringa och önska mig god jul eller nåt, i alla fall TÄNKA på mig
18.30 Vältra mig i självmedlidande igen...   osv

Jag har dock detta år ansträngt mig för att vara trevlig och äta min skinka och hänga upp en och annan tomte som dekoration. Jag har delat ut en och annan klapp.

Jag tänker på alla de som är helt ensamma, hur fasanfull denna helg måste vara för dem! Funderade på att åka till närmsta sjukhus eller ålderdomshem och gå runt och prata med dem som ligger där, ensamma. Skulle gärna tagit med lille ullige hundpojken, men det är väl bannlyst här i vårt bakterieskräckfulla land. Usch, inte en hund, den kan vara SMUTSIG... sen om dom gamla ligger och vältrar sig i sin egen skit så gör det visst ingenting...  Är det inte sorgligt?

Nå, nu är det annandagen och jag har visst överlevt denna jul också. Snart kanske människorna kommer ut ur sina stängda hålor? För att umgås?

  Hittade mitt alvnamn genom Atirs blogg. Det är Fëawen Culnámo. Vackert va?

Men ni kan kalla mig Grinchen!

Nu måste det sägas, det hela min omgivning redan känner till: Jag är nagelbitare! Folk må ha sina laster, cigaretter, sprit, snus, lyckopiller, shoppingnoja, men jag, jag är nagelbitare.

Denna till synes ofarliga men för omgivningen fruktansvärt irriterande ovana, att ständigt och jämt knipsa och bita på de stackars stumparna till naglar. Ont gör det.  Ibland ilar och värker det ända ner till armbågarna. Plåstren på fingrarna radar upp sig. Jag brukar skämta och säga att tio plåster = psyket är i botten, ett plåster = bättre kan det inte bli.... Här skulle jag förstås ha infogat en bild av mina söndergnagda fingrar försedda med allsköns hologram- och Pippi Långstrump-plåster, men jag avstår. Synen är för ruskig. Ingen skräckfilm i världen går upp mot en sån bild...

När jag själv råkar ut för en människa som ägnar sig åt detta märkliga tidsfördriv, kan jag tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Hur kan man vilja stympa sig själv på detta sätt? Helt sjuuuukt ju! Jag får en omedelbar lust att slå till vederbörande. Hårt och snabbt. Skärp Dig, knasboll där! Pang pang!

Jag har bitit hela livet. Från det jag minns. Jag var ett nervöst litet barn. Skilsmässobarn. Bet på naglarna och kissade i sängen. Sängkissandet har jag, som tur var, slutat med för länge sen.

Vad är det som driver en nagelbitare? Trots mångårig vana kan jag inte riktigt sätta fingret på det. Men oftast gör jag det omedvetet, kan det vara som nån slags tröst, vilket jag alltid hävdat att cigarettsugandet är? Man hamnar liksom i trance, ungefär som en häst som är krubbitare, om ni har sett någon sån. Blicken blir dimmig, tankarna vandrar, och knips, bit, så ligger resterna av naglarna där i knät. Eller på golvet. Mycket nagelbitar blir det. Tur att det finns dammsugare.

Mannen i mitt liv blir vansinnig när jag biter och tar hårdhänt tag i min hand. Det är bra. Man måste sätta hårt mot hårt. Tjat hjälper inte. "Jag ska bara..." mumlar jag alltid, och inbillar mig att jag bara skulle bita av en skinnflärp som sticker ut och är i vägen. Men flärpen blir till långa remsor av skinn, ända ner till knogarna kan det skalas av. Och så blöder det, i floder. På med ett plåster.

Jag vet allt om plåster. Tala om onödigt vetande. Jag vet vilka plåster som känns bra och vilka som känns otäcka mot huden. Vilka som håller längst och står emot vatten. Barnplåstren är bra. Bamse och Pippi håller länge mot allsköns nötning. Men ofta är de litet små för att nå om tjocka vuxenfingrar. Varför har ingen engagerat mig som plåsterutprovare, jag tror att jag ska tipsa Cederroths eller vad tillverkarna nu heter.

Jag har försökt sluta. Ett otal gånger. Intalat mig själv att det bara är en fråga om karaktär. Vilket jag tydligen inte besitter. En gång gick jag t o m till en salong och fick magnifika lösnaglar påsatta. Under dem skulle nya fina egna naglar växa ostört. Det funkade ett tag. Men lösnaglar är fruktansvärt opraktiskt om man håller på och mockar och sköter hästar. De stannar liksom inte kvar. Så snart var jag tillbaka på ruta ett igen.

Men jag är optimist. En dag ska jag....  få riktiga naglar. Dom kan ibland vara på god väg. Jag visar stolt upp dem. Så händer nåt jag blir nervös för, poff så är dom borta, avbitna, ett minne blott. Och jag sitter där igen, med värkande fingrar och undrar vad som hände. Snacka om no control! Pensla på "Stopp och väx" säger omgivningen uppfordrande. Visst har jag gjort det. Men smakar det illa när jag biter så river jag istället. Det går nästan lika bra. Trots att jag inte har några naglar.

Du var några år äldre än jag. Vi växte inte upp tillsammans. Våra föräldrar skildes, och de tog varsin unge. Min far tog mig, modern tog Dig. Åren gick. Några snabba besök, Du skymtade förbi, som en skugga.

Så i tonåren, några längre besök. Jag kom från storstan, i provokativa kläder. Du var mest inlåst på Ditt rum, bland Dina musikband och mystiska samlingar. Jag fick komma in och glo, de små halvsystrarna inte. De stod utanför med stora och nyfikna ögon, ville också in och titta. Vi hade samma musiksmak. Din Kalle Anka-tidningssamling var imponerande. När jag såg Ditt ansikte såg jag min spegelbild. Skrämmande.

Några år senare kom Du till Storstan. Sökte kontakt, ville träffas. Hängde efter mig, jag var besvärad. Du lärde mig köra bil. Koppla med dubbeltramp. Vi hade skoj, skrattade åt samma saker. Du hade sjuk humor, precis som jag. Men Dina ögon var så intensiva, ville mer. Jag gled undan. Förstod inte. Ville inte förstå.

Den där morgonen i maj. Pappas råmande hemska skrik nerifrån hallen. Telefonen hade ringt. Du var död. Hade kört ihjäl Dig. Bromsspår saknades. Somnat vid ratten? Ingen vet.

Det var en svår tid. Pappa sörjde, sparade Din buckliga verkstygslåda och Dina trasiga sandaler som han hämtat ur bilen. Ägnade sig mer intensivt åt sitt sörjande än åt oss levande. Vi som var kvar. Jag var förvirrad. Kanske skuldkänslor. Var det mitt fel? Hade jag sårat Dig, fast jag inte ville. Inte menade. Jag kunde inte gå till begravningen. Kunde bara inte.

Jag packade ner mina känslor i en låda som jag låste med 13 lås. Kastade bort nycklarna. De har varit borta i 35 år. Men lådan har gistnat och spruckit nu.  Innehållet rann ut. Jag tänker på Dig ibland. Hur lika vi var. Jag hade velat lära känna Dig.

Bäste herre Bladlund!

Igår fick vi i vår brevlåda årets Julgåva från Edert bolag. Vi har av Eder köpt olja för cirkus 20,000 pix, och nu har ni Godheten att sända oss en present.  Vi bugar och bockar! En gratiskupong på en påse JULSKUM!! (värde 13 kronor, svenska) Det är med ögon tårade av tacksamhet som vi undrar om vi ska hämta vår present (ja portot var väl för dyrt, vi får hämta den själva) eller kanske be er att stoppa upp den nånstans? Ibland är det bättre att bli besparad JULGÅVOR! Eller...?

Jag kan knappt tro det själv, men i år ska jag anamma julen. Helt och fullt. Inget surt och grinigt motstånd, inga hatdikter om tomte och gröt och grisen som slinter.

I linje med detta har jag sålunda klätt Lille Hund i röd mössa och tagit ovanstående bild. Lille Hund är så snäll och vänlig och står tålmodigt länge länge på stenen medan jag plåtar honom och arrangerar om ben och mössa. Det ska bli perfekt. Vad tycker ni?

Julkort har jag gjort av egna bilder. DET är min enda tradition. Min superdupernya skrivare kan göra så mycket kul, så jag kan knappt lyfta fingrarna från tangentbordet. Jag har alltid avskytt julkort som är massproducerade. Några fula små tomtar (se, nu var jag där ändå!) och en namnteckning, ibland från människor som man inte talat med på år och dag, och så detta kort! Inte en enda rad kan de kosta på sig. Då kan de gärna låta bli! Så hör ni alla, har ni tänkt skicka mig nåt fult färdigkort, låt bli!

Och folk som räknar in sina kort innan de skickar, girigt och småtrist. Dom fick vi inget kort av förra året, så vi skickar inget i år... buhuu... Eller de som får panik för att de får ett personligt kort av mig, nu måste de ju skicka ett tillbaka. Glöm det också! Det är själva givandet som är det roliga...

Är det så, att vi bara ger för att få något tillbaka? Då är ju själva givandet inte generöst, utan tvärtom rent egoistiskt? Och är det så, att man kan genera sina medmänniskor hiskeligt, om man ger för blotta glädjen att ge, för att man hittat något som man tyckte passade just den personen och som man hade lust att ge just då? Visst kan det vara så.  
 
God JUL på er!!!!

Nja, det är nog så, kanske, att Dr Dengroth gjorde matte stum. Men lugn, bara lugn, det är säkert bara tillfälligt! Hon har ägnat sig litet mer åt mig på sista tiden, långa promenader och mer borstning, och det tycker jag är toppen.

Annars gillar jag ju allra bäst att gå på partyn, så här roligt hade jag i somras när grannen fyllde 60!

Sammie  som lånat bloggen ikväll

Vill inte komma ut som de ska. Vadå ska? Vem bestämmer hur? Och vad som är bra?

Gick in på bloggportalen och drunkade i ord. Det gjorde mig betryckt. Betryckt att det verkar som om så många människor lever sitt liv i ett ständigt ordflöde på webben?

Har inte alla ord använts redan, i alla kombinationer? Baklänges och framlänges.

Men alla försöker ändå. Snajda till det. Konstiga kombinationer, smarta kombinationer. En hel radda med ord. Ibland så meningslösa. Ibland så vackra. Tänk att ordningsföljden på orden betyder så mycket!

Man ska vara försiktig med ord. De kan såra. Göra vassa stick som gör ont. Eller göra gott i själen.

Jag ska aldrig mer säga "gubbe" till unga vackra män. Inte till gamla rynkiga gubbar ( förlåt - män...) heller!

Mina ord ska alltid vara goda. Eller kloka. Eller också ska jag helt enkelt inte säga något alls. Som nu.

För orden vill inte.

Jag begav mig in i garderoben för att leta efter den stackars doktorn, som jag brutalt kastat in där igår. Så får man bara inte göra, även om personen ifråga är obehaglig eller gör Dig upprörd...

Jag höll nästan på att gå vilse bland alla dammiga kläder och inkastade grejer, men till slut hittade jag honom uppkrupen i ett hörn. "Förlåt käre Doktor" började jag ångerköpt, "men jag skulle behöva er hjälp litet till. Ursäkta mitt oartiga beteende häromsistens.."

"Föralldel" hostade han, "jag har haft det riktigt trevligt härinne, spindlarna och jag har hållit ett seminarium". Jag ledde försiktigt ut honom och dammade av honom den värsta smutsen.

"Nu vill jag bara veta hur illa ställt det egentligen är?" sa jag och tittade vädjande på det rynkiga ansiktet. "Är mitt liv slut nu? Är det verkligen så att det bara är att sätta sig ner och vänta på slutet eller möjligen en pensionsavi? Mina vänner är emellanåt riktigt bekymrade för mig. De tror att jag har blivit tokig."

Doktorn plirade finurligt på mig, och tryckte ner mig på soffan. Han skruvade snabbt av locket på baksidan av mitt huvud och lös in med sin hastigt framtrollade ficklampa. "Här är ganska tomt" konstaterade han, "men långt nere ser jag tendensen till liv". Han hostade och rosslade, och började gräva i mitt huvud med en tång av något slag.

"Flicka lilla" skrek han. Jag tyckte om det där "flicka lilla". Det var sjuttsingen så mycket bättre än "tant". Det gav mig på något vis hopp om framtiden. "Här finns ju gott om fantasi!" Han grävde litet till. "Och barnsligheten verkar det inte heller vara något fel på..." Han såg riktigt nöjd ut.

"Jag kan se att Du vaknar varje morgon med en nyfiken aptit på livet" fortsatte han, nu med kraftigare stämma. Han hade väl hostat ur sig det värsta dammet. "Men Du borde kanske undvika att fastna i den där bloggen." Nu tittade han strängt på mig. "Sånt kan ha oanade följder, och leda till svåra depressionstillstånd." Han talade riktigt upphetsat nu, hade liksom kommit upp i varv. "Se nu till att hålla Dig ifrån cyberrymden, ja i alla fall tillåter jag inte mer än en timmes bloggande per dag. Gå ut istället och gosa med de där pälsdjuren Du har, nya studier har visat att det är mer verksamt än lyckopiller. Och umgås med Dina vänner, om Du har några..."

Jag svalde. Visst hade jag väl vänner? Om de fanns kvar nu, efter min period av tilltagande bloggberoende? Men herregud, SÅ lång tid hade det väl inte pågått? Jag tittade på klockan. Det hade gått FEM ÅR! Herregud, jag trodde att det bara rörde sig om några veckor! Vem hade skött om mina hästar under den här tiden? Och var fanns Lille Hund?

Jag tog ett känslofyllt farväl av den gode Doktorn, efter att han hade skruvat ihop mitt huvud igen. Nu skulle jag ut i världen! Jag levde, andades, och det fanns så mycket att göra! Livet väntade! Jag störtade nerför trappan och sjöng glatt på Queens härliga gamla hit  "I gotta break free".

Den gode Doktor Dengroth? Jag är inte säker, men jag tror att han kröp tillbaka in i garderoben. Förmodligen trivdes han där.

Hur ofta har vi inte hört detta:
"Hinner tyvärr inte" ( =Har inte lust ..., är inte det vad det betyder?))
" Nää, jag glömde" (ursäktar tydligen ALLT...)
 "Orkar inte" (är för upptagen med att vältra mig i självmedlidande)

Dessa repliker verkar bli allt vanligare. Hjulen snurrar allt fortare. Kanske är alla så stressade så att de bara kläcker ur sig något av ovanstående, innan de ens tänkt till. Ibland kan man som mottagare uppfatta det som rent av oförskämt.

"Har Du tid att ägna mig Din uppmärksamhet en sekund`" Svar: "Hinner inte"

"Skulle vi inte ha gjort (det ena eller det andra)? Svar: "Jag glömde"

"Vad säger Du om att göra (det ena eller det andra) Svar: "Orkar inte".

 
Hur ofta är det inte som vi bara virrar förbi våra medmänniskor, upptagna av våra egna tankar om vad vi måste/vill göra, så vi hinner inte uppfatta några nyanser alls.

Sen är vi i själva verket inte alls så effektiva som vi vill göra gällande. Långt därifrån. Men det låter ju bra att "aldrig ha tid". Det visar att man är en mycket betydande människa. Kanske. Eller möjligen att man inte förstår sig på livet.

 

Det verkar helt otroligt, men det är sant. På sista tiden har både min hörsel och mitt luktsinne blivit åtskilliga gånger starkare. Det är mestadels en otrevlig upplevelse.

Mina öron bågnar av det gälla Kalle-Anka tjattret på Disney Channel. "Kan Du inte sänka litet" stönar jag till Grodan, som ligger i halvkoma och glor med ena ögat. "Va, det är ju redan så lågt!" svarar han och suckar.  När han säger nåt rakt in i mitt öra, kastas jag baklänges av rekylen. Nu har han av naturen begåvats med en tämligen otimid röst, men ändå...

Det råa köttet har en obehaglig lukt. Det gör att jag nästan ratar den nyhalstrade oxfilén, lukten sitter kvar i näsan   "Din bil stinker bensin" konstaterar jag när jag åker med i Guldbilen. "Du inbillar Dig bara!" blir förstås det okänsliga svaret.

I varuhuset freakar jag nästan ut av all bjällerklang och störande snarkande tomtar som ligger till höger och vänster.

Tänk om mina ögon kunde se litet bättre också. Så slapp jag läsbrillor när jag plöjer genom skönlitteraturen under de långa nätterna.

"De här tecknen kan vara början till schizofreni" konstaterar Ljuset i Mitt Liv känslokallt. Det får mig verkligen att må bättre!

Ögonen klara och utan grus. Om jag möjligen fått några timmars sömn kan jag känna mig riktigt pigg. Tyst tyst i huset. Ulltotten snusar gott i Mammakartongen (min säng). Dagen lovar att kunna bli nåt bra. Hästpojkarna har fått sitt morgonmål och tuggar nöjda nere vid stallet. Jag kan koppla av, sitta vid datorn, kolla om någon möjligen kommenterat min blogg eller skickat nåt mail.

Morgonstund har guld i mun. Det kan kännas riktigt hoppfullt.

Inga vassa kanter. Inga svarta kanter heller. Möjligen under naglarna - usch. Jag är dålig på skönhetsvården. Ska skärpa mig. För svarta kanter under naglarna är inte trevligt. Tänk att jag har flera naglar som är så långa att de fått svarta kanter! Det är ett mirakel i sig. Mornings rule!!!!!!!!!!!!!!!

nå fram alls... Den här dagen är ungefär lika ljus som en sommarnatt är, men utan dess magiska förväntansfulla stämning.. Mest grå egentligen. Men fördelen med den mörka årstiden är att man kan tända ljus. I massor.

Andra advent. Snart vänder ljuset. Vad är det som gör att vi står ut häruppe i Norden, i denna kyla? När vi ändå mesta delen av året längtar till och pratar om det varma. Det ljusa.

Mörkret måste absolut påverka oss negativt. Göra oss dystra. Jag vill inte vara dyster!!! Håller på och bakar en paj. Duktig duktig. Den är med ägg, röd paprika och ädelost.

Saknar Grodprinsen. Behöver en kram. Hunden får vara stand in. Fast han kramar inte tillbaka, morrar bara dovt om han just håller på med sitt tuggben. Vill inte bli störd. Förlåt!

Jag VET varför ångestnivån stiger. Julen närmar sig. Tiden då alla superfamiljer stänger in sig i sina pepparkakshus med hela tjocka släkten kring sig, myser och känner gemenskap. Den värsta helgen för Dig som inte har så mycket släkt = jag t ex... . Föräldrarna döda, syrran i Paris, brorsan i Kina eller långt upp i norr. De andra systrarna, de okända, vet inte var de är. Grodsläkten långt ner i söder, landskapet där de skorrar och vinden alltid blåser.

Inför jul får man ha en önskelista. Längst upp på den stod varje jul "En ponny". Vilket det aldrig blev. Fick strumpor och målarfärger istället. Men ponnyn har jag skaffat själv numera. Två stycken till och med.

Min önskelista idag ser ut som följer:

* att jag ska låta bli att hitta fel på folk och företeelser och istället se till det som är bra
* att jag ska bli snällare och låta bli att ironisera
* att jag ska få behålla mitt sinne för humor, alltid
* att jag ska tro på min egen förmåga att klara av saker och ting
* att nån kunde komma förbi, helt apropå, och smaka på min paj

För övrigt önskar jag att jag kunde hålla mig borta från bloggen åtminstone en dag och
-att fler som läser den kunde kosta på sig att skriva en kommentar!

tack för mig

Här är  tomte nr 3 som käckt invaderade mitt revir i fredags-titta bara hur självsäkert han lyser upp omgivningen med sin lykta, för att kolla in allt. Tror ni att han sett fläcken på duken? Litet boullaibaissesoppa minsann!

Ska just ner och fodra mina gossar, de väntar väl otåligt. På tal om att känna in - ni skulle bara veta vad hästar är bra på det! När deras matte är glad och stark så vill de att det ska undan med fodring och sånt, men har jag jätteont och rör mig i slow motion, så har de allt tålamod i världen. De VET! Sen jag fick så ont i kroppen bär de mig försiktigt och städat. Inga bocksprång där inte, inte ens litet bus.

Lille Hund, han bara är. Sover just nu uppe i mattesängen. Han är en riktig sjusovare. Om jag ska vara ärlig, tror jag att han är en blandning mellan pudel och katt. Kan ligga och dra sig i evighet. Går man slutligen upp för att purra honom, vänder han sig bara och sträcker vällustigt ut sina små pudelben och vill bli lyft. Gäspar och kör sitt stretchingprogram, utan brådska. Är jag ledsen, lägger han sig i mitt knä och slickar min hand. Är jag glad, hoppar och studsar han omkring och gladmorrar och visar sina leksaker, som jag absolut inte får röra.

Vad skulle man ta sig till utan sina djur???????