ylle - kort och gott

Staket finns det många av. Stora, små, fina, fallfärdiga. Hela landet är fullt av staket. Varför står dom där? Vad är avsikten?

Alla som har djur förstår att staketen är till för att stänga inne dem. Hur skulle det annars se ut - med alla djur springandes lösa på åkrar och i folks trädgårdar? Trampandes i de dyrbara rabatterna, kanske?

Men dom andra staketen, som inte alls är avsedda för att stänga in djur? Är dom kanske till för att stänga   djur UTE? Så att inte björnar, hästar, vargar och älgar tågar raka vägen upp på våra grillaltaner och trappor och skrämmer oss halvt från vettet?

Eller - vill de kanske stänga FOLK ute? Så att de inte lufsar in på våra tomter och stör våra tankar och rör till våra revirinstinkter? Vem vill ha främlingar som glor in genom våra fönster och avslöjar vad vi håller på med därinne i stugvärmen?

Männskor som bott i många generationer ute på landsbygden är inte så noga med staket. Dom vet var gränserna för vettigt beteende går ändå, har det liksom i blodet. Men folk som kommer från storstan brukar vara snabba med att smälla upp sina. Staket alltså. Varför är det så? Har dom som klämmer ihop sig miljontals på en liten yta större behov av att skärma av sig från medmänniskorna, när de kan välja?

Jag har ett staket bara till lyst. En vacker, nygjord Roslagsgärdsgård. Den bildar en liten vinkel nere på ängen. Varje gång jag passerar njuter jag av anblicken. Ett litet stycke konstverk är den. Den har en avsikt också. Prinsen, eller var det grodan, vill ha ett litet lusthus nere på ängen, och staketet ska liksom rama in det. När det nu kommer. Till våren kanske. Då ska vi vara lustiga i övermått. I lusthuset.

Men tills dess är staketet sig själv nog. Varför måste det förresten vara en avsikt med allt?

Det snöade hela dagen igår och blev bara intensivare framåt kvällen. Torr snö går väl an men den blöta? Gossarna dröp av halvfruset vatten. Kunde inte annat än att stänga in dem innan natten. Jag tycker egentligen inte om att stänga in dem, men ibland bara måste man...

Stängseltrådarna tyngdes ner till marken av våt klängande snö. Var tvungen att pulsa runt hela hagen och dra av den. Det känns i hela kroppen nu. Som tur var kom plogaren sent på kvällen. Då hade det kommit nära 3 dm. Djävla vinter. Vacker men gräsligt jobbig. I alla fall när man bor så här inne i skogen och har en trasig kropp. Om jag någonsin tänker på alternativet bo-i-lägenhet, så är det NU.

Var nere och grävde fram dörrarna och släppte ut dem nyss. Det var gosigt inne i stallet och de såg yrvakna ut.  Visst går de ut, men inte överdrivet fort. Det är väl hösilaget därute som lockar. Men idag är det åtminstone några minus. Allt är igensnöat. Lille hund blir som en enda snöboll när han ska ut. Han älskar att hoppa runt i snön så bara huvet sticker upp. Det är bara att föna efteråt. Han gillar att bli fönad. För honom är vintern en enda njutning. 'Så icke för mig. Jag flyttar in i min gräsligt fula oranga vinteroverall så fort det blir kallt och kommer inte ut förrän vitsipporna sticker upp. Varför kan man inte gå i ide?

.

Det kom en främling in i min hage. Hon hälsade artigt och lät mig snusa på hennes händer. Hon tittade granskande på mig, och vad kunde jag göra? Fortsätta äta naturligtvis.

Efter en tid kom hon tillbaka och satt upp och red mig. Hon var försiktig och tog lätt i mitt bett. Jag lät henne bestämma hur fort det skulle gå. Hon var inte helt lätt att bära, men försökte att balansera upp sig för att inte störa min egen balans. Det tyckte jag om. Jag visade min bästa trav.

Hon kom med en bil och släp bakom. Lämnade en bunt pengar och kramade mig. "Nu är Du min". Jag ville inte gå upp direkt, men lät mig övertalas. Lång resa. Trött i benen. Arg häst tog emot mig, han ville inte ha mig där. Hans kompis hade just åkt iväg.

Hade en jobbig tid. Jag ville bestämma, som jag gjort förut, men det ville den här hästen inte gå med på. Han slogs. Jag slogs tillbaka. Kvinnan såg bekymrad ut. En dag när vi stod och sparkade och skrek som vanligt kom hon ut och kastade en sopborste och skrek åt oss.

Sen den dagen blev vi vänner. Man måste hålla ihop. Vi är ändå flockdjur.

Jag trivs bra i min nya hage. Man är snäll mot mig och jag är snäll tillbaka. Maten är god.

Vem frågar en häst om den vill byta ägare`?

Vi möttes en kall decemberdag, det var väl för ett år sen ungefär. Dina hesa skrin fyllde luften och fick mina öron att vibrera av fasa.

När jag försökte komma till tals med Dig, övergick Du till att väsa och göra hotfulla utfall. Trots att Du inte är så storväxt, verkade Du rätt imponerande när du kom rusande, med klapprande näbb.

Jag pratade med Dig så ofta det gick, och förstod att Du egentligen inte var arg, bara ledsen och ensam. Som så många andra ensamma själar missuppfattades Du ofta som aggressiv.

Din fru hade dött flera år tidigare, och Du var nu ensam. Det gick inte an! Jag såg prompt till att skaffa Dig en ny fru.

Hon kom i en brun kartong.

När vi bar in den i Din inhägnad, såg Du skeptisk ut. Men när den öppnades...  Ut kom Bianca II, en skånsk skönhet. Dina ögon vidgades och blev till tefat, och skriken kom alldeles av sig. Din värld snurrade, hjärtat bultade så hårt att det nästan syntes utanpå, och ingenting blev som det varit.

Från den dagen skrek Du aldrig mer åt mig.

När jag kom nära Dig, log Du i tyst samförstånd. Jag hade ju förstått vad det var som fattades Dig. Kärlek!

Vi två kom aldrig riktigt nära ändå. Jag hade så gärna kysst Din gula näbb för att se om Du skulle förvandlas till en vacker prins. Men man kysser visst bara grodor och det gör man nog bara i sagor?

Prinsen hade jag förresten redan hemma. Eller möjligen en groda? Må Du leva lycklig Bernhard. En gås är ju också en människa!

så skulle den kunna bevara så många av de vackraste ögonblicken, för evigt. Fast de finns förstås där ändå, inristade i hjärnan, ibland med eldskrift. Den gör ont. Så ont. Det gör ont att leva, men kan ändå kännas hoppfullt. När man går i de prasslande löven, känner vinden i håret, smeker de mjuka vinterpälsarna på hästpojkarna och känner mularnas varma andedräktsånga mot kinden. Såg Bernhard igår. Han skrek åt mig. Han är nästan alltid arg. Jag kommer att sakna honom. Han fick ju ändå en fru av mig. Vad mer kan han begära? Att jag ska ta hem honom och bjuda in honom i mitt hus, mitt liv? Kan nog inte. Han skulle helt enkelt ta för mycket plats. Jag förhärdar mitt hjärta, gör det hårt. Som sten.

Älsklingen min kallade mig för fläskkotlett igår. Det var säkert ingen komplimang? Även om han tillhör det matglada släktet brukar han inte använda maträtter som substitut för "älskling", "solen i mitt liv" och sånt... Men han har säkert rätt. Jag kanske ÄR en fläskkotlett. Men jag smakar nog illa. Idag.

Att inte kunna sova. Så förskräckligt det är. Vrider och vänder mig i sängen, fluffar upp kudden, lägger den onda armen på en egen kudde. Tänder och läser ett slag, släcker, vrider mig mer, ligger på ena sidan och den andra sidan, armen ligger i vägen för kroppen, man skulle kunna koppla loss armarna när man ska sova? Somnar en stund, vaknar av en otäck mardröm, nu är det absolut omöjligt att somna om. "Du kanske har varulvsanlag och inte kan sova för att det är fullmåne?" föreslog en god vän. Jag stirrar på händerna för att se om det växer ut långt, svart varulvshår där, men de ser ut som vanligt, nedbitna naglar som värker men annars rätt normala. Räknar får (var nu DOM kom ifrån) och försöker tänka på trevliga saker. Men det är stört omöjligt. Går upp och sätter mig vid datorn istället.

Det känns så ohyggligt kallt. Ändå visar kvicksilvret bara på nollan. Kan det stämma? Kanske är det fukten i luften som gör den så genomträngande. Händer och fötter fryser till is. Jag har krypit in i min älskade vinteroverall och den kan kanske hjälpa. Hur tinar man en själ?

Jag tror inte att jag är rädd för att dö. Alla människor tänker väl mer eller mindre ofta på döden , många fasar för den hela sitt liv, nästan så att de glömmer bort att leva.

När man genomgått några operationer så upplever man det totala vaccumet. Man finns där, smått nervös (eller skiiitnervös, om jag ska vara ärlig, om jag inte fått i mig nåt kul-piller, då är allting bara lattjo) och nån vänlig människa ber en att säga sitt namn och säger mjukt "gonatt, vi ses snart.." vilket känns helt betryggande. I nästa sekund vaknar man upp med pipande apparater och slangar hit och dit och en annan vänlig människa som klappar en i pannan och säger nåt trösterikt. Man undrar när operationen ska börja, och det tar ett tag innan man fattar att det faktiskt är över och att det har gått några timmar. SÅ måste det kännas att dö. Man finns bara inte till! Värre är det inte.

Jag kan stundtals bli arg på min kropp för att den inte vill och kan lika bra som för ett tag sedan. Vad MENAR den med att utsätta mig för denna nesa. Att inte orka, bli trött, ha ont. Sen tänker jag att det förstås finns så många andra som har det mycket värre, sätter mig på en mossig sten och tänker att det ändå är tacksamt att leva. Att kunna andas luften och känna kylan som kryper in. Att KÄNNA!

iNGEN TROR NOG PÅ MIG, men en morgon  i höstas låg denna vackra fågel på detta sätt vid min rabatt av gulstinna tagetes. Som ett naturens konstverk! Sorgligt men vackert. Jag var bara tvungen att ta fram kameran, men det är klart, alla tror nog ändå att jag draperat upp den för effektens skull. Vilket jag inte. Jag grubblade länge på vad det kunde betyda, ett tecken eller bara en olycklig fönsterinflygning?

Så det så!!!

Vill Du kolla upp hur en person VERKLIGEN är, då råder jag Dig att resa med vederbörande. Då avslöjas direkt alla postiva och negativa personlighetsdrag. Fram kommer tålamod - gnällighet, hänsynsfullhet - egoism, you name it.

Det kan räcka med en kortare resa, över en dag eller så, men allra bäst är förstås en något längre. Jag lovar att Du kommer att omvärdera personen efter detta, och inte alltid till det sämre. En del bevisar att de har nerver av stål, nämligen att de vågar åka med Dig när Du kör bil. Andra återigen kan visa en oanad källa av tålamod och förmåga att ta allt på ett positivt sätt.

Du får också se om personen ifråga är generös och osjälvisk, delar med sig av resgodispåsen t ex, eller om den prompt kräver att få bästa sängen på rummet och hävdar att den får ryggskott av att sova på luftmadrassen.

S är en utmärkt resekompis. Vi har åkt till diverse hästevenemang ihop, och vi kör ALLTID fel någonstans. Inte tappar hon humöret för det. En heldag i hällande regn och lera över stövelkanterna, näää, inte en sur min. Nu är ju hästmänniskor rätt unika i sin tålighet. Den som är van att i ur och skur ta sig till stallet för att sköta om sina hästar, den gnäller inte så lätt över obetydligheter som temperatur, väta, trötthet eller andra petitesser.

Likadant med V. Hon åkte med för att hämta hem den blonde fuxen från Dalom. Jag förstår inte hur man kan ha så mycket att prata om som vi har, men en timme eller två försvinner lätt medan vi diskuterar livet, världssvälten eller olika hästbett. Så den resan gick på ett kick, trots uruselt väder och halvdåliga vägar. Och tror Du att hon nån gång kommenterade min körning eller som det heter "gav goda råd"? Nä nä.

Att resa avslöjar obarmhärtigt en människas alla egenskaper. Somliga skulle man utan att tveka åka runt jorden med, andra kan man knappt stå ut med under en timmes bussresa. Tänk efter själv! Hur är det med dem Du känner? Vet Du inte? Gör en test, jag lovar att det blir intressant...

Min blogg nådde sin absoluta topp den 14 november. Sen har det bara gått utför. Ingen tittar. Ja men , din dummer, ingen tittar för att du ingenting skriver!

Kan väl vara så. OK. Eftersom jag sällan står för vad jag säger (som Fisk tillåter jag mig att följa med havets strömmar hur de än behaga ändra riktning) så får jag väl skriva litet då. Fridens!

Ensamhet kan vara som ljuv vispad grädde för själen. Eller som naglar mot glas, som spyor i hallen. Alla människor har väl sitt behov av både ensamhet och socialt umgänge, mer eller mindre.

Jag har stort behov av den Goda Ensamheten. När man stilla och tyst sitter på en sten i skogen, en klippa vid havet, i mjuka Favoritfåtöljen med en god bok och kanske en Dajm. Att få sitta ensam och ostörd vid datorn och skriva ner sina tankar. Låta dem virvla runt i huvudet som en otämjd storm, kanske ta några avstickare hit och dit och komma upp med en tanke som verkar bra.

Eller ensamheten i sadeln, då man egentligen inte är ensam utan tillsammans med sin häst njuter av att bara finnas till. Dofterna, den  villiga springaren som ivrigt kliver på längs den slingrande stigen. Då tacksamheten över att finnas här och nu kan kännas helt bedövande. Inga ord behövs, vi kommunicerar så bra ändå. En strykning på den silkeslena halsen som tack för den härliga galoppen nyss, en nöjd frustning från hästen som visar att den förstår och delar uppskattningen.

Men den Andra Ensamheten, den vidriga. Som sörjig var i ett sår. Då mailen är tom, ingen vill fylla Din inbox, ingen vill meddela sig. Telefonen tiger.  Alla har nog med sitt. Man kan vara i stora sällskap och aldrig känna sig så ensam som just då. När ingen bryr sig,  då är det bättre att vara ensam när man är ensam.

På Ensamhetens Isiga Höjder, som tänkaren Nietschze uttryckte det. När ingen ens tycker att det är värt att kommentera. Hellre då en uppfriskande diskussion med argument för och emot. Sånt renar och piggar upp. 

Eller Ensamheten med ett glas vin, sorglig retro-musik och en djupdykning i minnenans brunn. Då det förgångna kommer upp till ytan och fyller Dina tankar. De människor Du mött men förlorat kontakten med. De människor Du förlorat. Som inte finns mer. Eller kanske finns, men inte för Dig.

Ensamhet - på gott och ont. 

När jag vandrade runt Affären i turbotakt häromdan, bara för att införskaffa de vanliga livsuppehållande varorna, ni vet, bröd, bregott, ägg och grönsaker (och Dajm..) möttes jag plötsligt och chockartat av ett helt torg i affären översållat med figurer i rött. Såg jag verkligen inte i syne? Nää, det var som jag befarade, TOMTAR!! Jag drabbades av konvulsioner och kräkimpulser, men väluppfostrad som jag är var det enda jag ifrån mig en högljudd uppgiven suck. Vilken uppfattades av en kvinna i närheten, som tittade frågande på mig. "Tomtar, redan..??" väste jag och hon nickade glatt. "Är det inte härligt?"  "Näää" mumlade jag och gled iväg bort mot toalettpapper och annat oskyldigt och nödvändigt.

Är det verkligen klokt att plocka fram alla julattiraljer redan kring 10 november? Jag tycker att det är sjukt. Dessutom tillhör jag gruppen Julhatare (jo jag vet att det finns flera!) och den tiden av året innebär ett stort lidande, inte bara mig, utan för de människor som tvingas vara i min närhet då.

Detta julhat kan förstås, som så mycket annat i våra liv, härledas tillbaka till händelser i barndomen. Jag kan fortfarande känna den fasa jag upplevde när jag som treåring konfronterades med en skräckinjagande figur med ett elakt grin i sitt stela ansikte, iklädd någon gammal sluskig rock. Han väste fram "finns det några snälla barn här?" med underlig röst, men vid det laget satt jag redan bakom den stora fåtöljen och skrek, lamslagen av skräck. Jag tror inte att de lyckades få fram mig från gömstället under hela julaftonen, trots att den fasansfulla tomen demaskerade sig och påstod att han var vår pappa. Skadan var redan skedd.

Vidare består julminnena av en rad måsten. Alla små otäcka maträtter som släpades fram och tillbaka, mellan matbord och kylskåp, dag ut och dag in. De äckliga grisfötterna i gele, som pappa slafsade i sig under högljutt smaskande. Jag rörde dem aldrig, men det räckte med att se dem på bordet för att må illa. Alla mjuka paket med trista underkläder, sockor och annat onödigt, som man tvingades tacka för med ett konstlat leende, "Tack snälla, PRECIS vad jag önskat mig!" Var det inte då jag lärde mig att hyckla? Om man försökte vara ärlig och säga vad man verkligen kände, så hutades man åt. "Så säger man inte, otacksamma barn!" Första lektionen i hyckleri!

Och julaftonen då vår snälla morfar inte ville vakna i sin säng. Mamma som satte en spegel framför hans mun, för att se om han andades (spegeln skulle bli immig då) "Morfar är död, barn" ... Ambulansmän som kom och bar ut honom på en bår, och mamma och pappa som viskade och trodde att vi inte hörde: Pappas: "Vi KAN inte fira jul när han just dött i vårt hus" och mamma som svarade "Men vi måste, för barnens skull..." Det blev en tyst och sorgesam jul, men vi fick ju våra julklappar och de vuxna ansträngde sig för att det skulle vara någorlunda som vanligt, men det blev det förstås inte.

Mina egna vuxenjular bestod av protest. Ingen tomte in i mitt hus, när jag fick bestämma. Eftersom vi inte hade några barn, var det lätt att hålla julen på litet avstånd. Att vuxna sitter och ger varandra presenter tyckte jag (och tycker fortfarande) var tämligen onödigt. Om man inte känner varandra väldigt bra och vet precis vad som skulle glädja en annan. Men att byta pengar, så oerhört tramsigt! Jag tycker fortfarande att det är jätteroligt att ge och få "icke-födelsedags-presenter", när man minst väntar sig det. Och kanske mest behöver det.

Ibland har jag sneakat mig in i andras jular, familjer där det funnits barn, och det har varit en annan sak. Att se de små tindrande ögonen kan röra en till tårar. Tyvärr tenderar allt att gå överstyr, och nutida barns krav börjar mer lika maffians, tycker jag att det verkar som. Numera verkar få barn tacksamma över en liten docka eller nalle eller nåt annat kramigt. Nää det ska vara mega-turbo-dataspel och super-hojar och allt räknas om i pengar. Eller som en ung man belåtet konstaterade efter att alla julklappar öppnats och ett snabbt överslag på värden gjorts: "Den här julen har gått ihop för mig..."

På senare år har min kloke man fått mig att åtminstone acceptera att vi gör litet julmat. Han kokar en superb skinka, och slipper jag bara lutfisken, gröten, syltorna och grisfötterna så är jag nöjd. Förrförra året köpte jag t o m en tomte att dekorera med, men den var mycket liten och såg mer ut som en skogstomte än en juldito. Så jag jobbar på min julnoja, varför ska jag låta den förpesta tillvaron för andra?

Men kunde man inte vänta till Lucia innan man plockar fram alla råmande tomtar och stjärnor i affärer och på gator och torg?  Det skulle vara lättare att stå ut då.

Betraktade dystert mina samlade plagg i museigarderoben. Mina vackra favoritjeans, med en midja så smal att det verkar omöjligt att jag kan ha kommit i dem, ens för 10 år sedan. Jag har sparat alla mina Bästa-Plagg, i den sanslöst desperata förhoppningen att "en vacker dag ska jag komma i dem igen..." Ja, det sista som överger människan lär vara hoppet?

Nu har jag rensat och skickat en del till soporna, en del braiga saker har jag skickat till min gulliga mailkompis U. Hon lär vara storlekarna mindre än mig och kanske kan ha nån glädje av nåt?

Men Mannen i mitt liv försvårar definitivt planerna på att komma i något plagg mindre än stlk 42, någonsin. Han lagar mat med ohejdad frenesi, det ena godare än det andra, med såser så ljuvliga att jag kan dricka dem direkt ur såskoppen. Usch så primitivt. Sån är jag. Ibland.

"Det ska vara mycket smör och grädde i maten" deklarerar han, och mina vänner skriker och ryser och argumenterar emot.  Men äter gör de ändå. Riktigt smäller i sig av hans rätter. Jag skyller på honom att min fetma blir allt mer störande. "Man lever bara en gång" är ännu ett av hans favorituttryck, som han använder för att tysta mina milda protester mot all god mat och dryck. Eftersom vi båda har rätt svaga karaktärer när det gäller oral njutning, så triggar vi varandra ständigt mot nya kulinariska mål (tider)

Men kall gröt? Aldrig!

Hade en helkväll med M. Först gick vi och åt, smaskigt, tills magarna stod i 4 hörn. Sen var vi på bio å såg på Wallace å Gromit , allra bäst var förfilmen om pingvinerna, vi skrattade så vi låg dubbla å alla de andra 8 besökarna tittade strängt på oss (vadå - FÅR man inte skratta på bio när det är roligt va???) Det är så SVÅRT att sluta skratta när man har nån som fnissar halvt ihjäl sig bredvid. Skitkul. Ett skratt förlänger livet säger dom. På det här sättet behöver jag aldrig gå på skratterapi....

Jag bara undrar. Det retar mig otroligt, måste jag erkänna. Om jag är inne i en affär, låt oss säga en affär för snöslungor där man verkligen behöver goda råd och inte bara går och plockar på sig en snöslunga i hyllorna, ja Du förstår nog. Då RINGER TELEFONEN! Genast, i 9 fall av 10, springer expediten och tar telefonsamtalet. Sen kan han/hon babbla i uppåt tio minuter och ge en annan kund råd via telefonen. Jag tycker att det är oförskämt.

"Hallåååå, jag var ju här FÖRST!" kan jag muttra med otålig röst. Får jag inte direkt en reaktion, så vänder jag och går. Och kommer ogärna tillbaka till den affären. 

Likaså tycker jag att det är oförskämt när folk i tid och otid svarar i sin mobil, fast dom just pratade med mig. Om man väntar ett viktigt samtal kan man ursäkta sig och ge ett snabbt besked, det är OK. Men att börja babbla med någon om ditt och datt medan jag står/sitter där och väntar, det är USCH.
¨
Är det inte viktigare att ägna sig åt dem man har öga mot öga än att ALLTID låta telefonen få förtur?

När jag flyttade in till min Älskling levde han i något som liknade ett Törnrosaslott. Det lilla timmerhuset låg inbäddat i den djupaste skog, med hundratals granar som svepte sina svartgröna grenar farligt nära fönster och dörrar. Det var mörkt som i en trollgruva och ingen såg varken ut eller in.

Varför har Du det på detta sättet? undrade jag försynt. Huset ligger ju så vackert på en kulle och man skulle kunna se åtminstone litet grand av Guds härliga natur, vore det inte för alla träd? Mitt ex ville inte ha insyn, blev svaret. Nå, med tanke på att det passerar tre ryttare och kanske en flanör per dag, så var det ju en underlig inställning. Kanske stadsbor blir så, när de bor mitt i smeten? Kommer de ut på landet så blir det FARLIGT om nån ser en?

Nå, inte hade jag anat att min Älskling var en sån Trädkramare!! När jag lugnt och försiktigt pekade ut de värsta syndarna (träden) som var så nära huset att man knappt fick upp ytterdörren, så kastade han sig handlöst ut och skrek -Va, ska vi kanske göra ett KALHYGGE av denna tomt har Du tänkt? Nää, det var ju inte precis min tanke. Men med kvinnlig list och ett oändligt tålamod har jag lyckats manövrera honom till att ta ner, tjaa, cirka hundra träd? Fast detta under en period av tio år! Man ser ner över betena och kan t o m skymta solen, för när många av granarna och tallarna kom ner, blev det rätt många björkar som kom fram ur skymningslandet.

När folk har kommenterat den allt vackrare skogsbacken, har han förstås stolt berättat hur många träd han kapat. -Man vill ju se litet av omgivningen...  Jag skrattar i lönndom.

Har Du någonsin undrat över om träd har känslor? Jag tror att de har det! För de mornar när vi tågat ut för att göra i ordning motorsågen, har det börjat susa i trädkronorna fast det alldeles innan var helt stiltje. Träden har berättat för varandra att något hemskt stundar. Jag har då försökt tala med dem och sagt att några faktiskt måste offra sig för att de övriga ska få ljus och luft och må bra. Då har de oftast lugnat sig. Men det känns ju litet pyrt att behöva såga ner dem, kan jag erkänna. Vilken tur att de inte kan skrika och gråta. Vem skulle kunna såga ner träd då? Kanske männen i sina jättestora maskiner, de som kapar hela skogar på en kafferast. De skulle bara sätta på sig hörlurarna med Lugna Favoriter och såga på.

Jag har slutat fiska. När jag var liten fiskade jag mycket. Kvällarna med fiskespöt i ekan, mask på kroken, abborrar som nappade och sedan varm choklad på verandan, det är sköna barndomsminnen det. Men när jag var cirka 17-18 fick jag en gång upp en fisk som skrek. Ja, jag förstår ju att det var något slags fenomen med luft i gälarna eller nåt sånt som lät, men faktum var att den skrek. Det gjorde mig så illa berörd, att jag slutade fiska på stället och aldrig mer har gjort det. Det är fiskarnas öde, att lida i tysthet. Detta berättar jag bara för att Du ska förstå att jag bekymrar mig för träden. Har Du hört träden gråta, alldeles innan sågen når igenom stammen och de faller mot marken?

Det här är ju inte klokt. November har hittills varit varmare än juni! Plus tio sent på kvällen och min arma kropp bara jublar över varje dag som den slipper snö och kyla. Varje vinter undrar jag högljutt varför jag egentligen bor i detta land?

Nyss rullade dimman in som ett våtvarmt omslag. Det är knappt att man ser handen framför sig. Vilken tur att man inte är ute på havet! Jag kommer ihåg barndomens dimmiga mornar i sommarstugan ute vid kusten, hur båtarnas mistlurar tutade och vrålade på ett kusligt sätt.

Var nere och kallade på hästgossarna, de syntes inte men frustade ljudligt att de minsann var intresserade av sin kvällsmat, dimma eller inte. De går ännu delvis på bete (!) men får ändå litet hö morgon och kväll. Det är på tok för varmt för att öppna hösilagebalarna, så jag har fått införskaffa ett litet lager hö.

Den här dimman skulle vara mumma för Bostonstryparen. Han skulle kunna komma en alldeles inpå livet innan man upptäckte det. Men som tur är för mig så är det ont om strypare här ute i skogen. De hittar väl inte hit, och måtte de aldrig göra det. Varför funderar jag på Stryparen? Jovisst ja, det var dimman jag nyss famlade fram genom. Men 1000 gånger hellre dimma än snö. Kan det vara den Globala Uppvärmningen som ger effekt? Västhuseffekten? Eller är det helt enkelt min nya tvättmaskin som är så effektiv av all fukt sugs ut med fläkten?

Ridning som terapi!!! skriker tidningarna ut. Något geni har nyligen kommit på, hur hälsosamt det är att umgås med de stora, starka vänliga djuren. Den som saknar förmåga att gå själv, kan få låna de fyra starka benen och ta sig dit den vill - i alla fall nästan alltid! Man behöver inte rida för att må bra. Det räcker att stå bredvid en häst och låta den snusa in ens lukt i de stora känsliga näsborrarna. Att stryka den sammetslena fällen och känna värmen från den stora kroppen. Att se in i de bruna kloka ögonen som ser ut att förstå allt, som ser rakt igenom Dig och ser Dina tankar.

Att ridning och hästar är nyttig terapi har vi vetat hela tiden, vi som suttit uppklängda på hästryggar ända sedan tiden då man kunde stoppa in 25 öre i plasthästen på Tempo och gunga med ett tag. En häst har alltid tid att låna Dig sitt öra och lyssna på vad Du har att säga. Om Du visar den respekt har Du en vän för livet.

Jag har älskat hästar ända sedan den dag då jag som liten parvel fick syn på den vilda vackra svarta hästen i hagen bakom det hyrda sommarhuset. Den sprang runt runt i galopp och gnäggade. Jag stelnade till, hänförd och betagen, och den känslan har stannat kvar hela livet. I brist på riktiga hästar red jag på stenar av lämplig form och byggde mig snöhästar när vintern så tillät. Motvilliga föräldrar kunde aldrig ta bort kärleken till hästar, och bland det första jag gjorde när jag hade möjlighet så var det att köpa en häst. Nu var det inte vilken häst som helst, utan en barndomsväns häst, en häst som jag känt i många år och som hon skulle sälja. Den hästen skänkte mig glädje i många år.

Att bli vän med en häst är en ynnest. Den bär Dig på mossmjuka stigar i oändliga skogar, men hittar alltid hem. Behandlar Du den väl så gör den allt för Dig. Den tar Dig dit Du vill i den takt Du vill. Den försöker förstå vad Du menar, fast man kanske inte alltid kan uttrycka sig rätt. Den förlåter Dig Dina misstag och är beredd att försöka igen. Och igen.

Jag har känt många hästar, men inte tagit alla till mitt hjärta. Det är väl som med människor, inte alla Du träffar vill Du ha som Din vän. Men de få som verkligen hittar in till Ditt innersta, dem behåller Du där livet ut, och vårdar ömt. "Man lär sig något av alla man möter" säger Kay Pollack. Mina hästar lär mig tålamod, ödmjukhet och att tala med små bokstäver. Ofta behöver Du inte säga så mycket, de förstår ändå vad Du känner. Jag hoppas att jag kan ge dem något tillbaka av allt som de ger mig.

Ryktet har nått mig att det finns andra som lider av samma sorts missbruk. De blåa påsarnas prassel lockar och förför, och innehållet ger sina (miss)brukare stunder av lånad lycka.

Först den mjuka chokladen, mörk eller ljus, helst flera på en gång, och sen den mjuka kolan. Munnen fylls och all världslig oro försvinner. Tugg tugg.

De värsta missbrukarna är de som gömmer påsarna för andra familjemedlemmar och bara äter när de är ensamma eller i lönndom. Kan man fortfarande visa sin påse offentligt och kanske t om bjuda av den, då är det inte så långt gånget att det är nån fara på färde.

Men de tysta mumsarna, de är förtappade och förlorade. Jag har hört att det finns en storkonsument strax sydost om stadens centrum. Där missbrukas Polly bittida och sent, och mest när de andra i familjen inte märker nåt.

Känner Du nån som är i samma situation. Ring Polly-akuten, Din vän kanske kan räddas? Mums mums knaper  vad jag äter på??????? Det ska Du sk...a    i!!!!!!!!