ylle - kort och gott

-Alla arbetslösa, sjuka och handikappade, åldringar och barn, som tär på vårt samhälles resurser! Att dom inte vet bättre! Tacka vet jag alla dessa eminenta politiker, som möjligen kunde anses normalbegåvade, tills de öppnar sina munnar och kommer med banbrytande förslag. Som att sänka sjuk- och arbeslöshetsersättningarna, och samtidigt sänka skatterna (mest för de högavlönade då)

De verkar på allvar tro att det är på detta sätt man får fram nya jobb. Jobb som välkomnar just dessa utsatta grupper, som tillråga på sina personliga skavanker och tillkortakommanden nu får sitt lilla ev självförtroende totalraserat. Att kallas Samhällets Parasiter lär ju inte höja det nämnvärt. Självförtroendet alltså. Förmodligen inte sysselsättningsgraden heller.

Självförtroende, det är något som dessa överbetalda blekfeta pösmunkar till politiker har. Att kraftigt höja arvodena till sig själva, det är ju en helt annan sak än att sänka de redan futtiga summorna till dem som saknar arbete eller hälsa. "Självförvållat!" trumpetar de ut, "folk är bara lata!".

Man kan ju se det som en omvänd Robin-Hood-effekt. Att ta från de fattiga för att ge till de rika. Inte så dumt. Om man nu tillhör de rika.

Varför inte stänga sjukhusen och sätta upp stora skyltar vid entréerna? "Sluta maska, gå hem och gör nån nytta istället!" De välbeställda har ju sina egna privata sjukförmåner och gräddfiler direkt in till operationsborden, om de nu skulle drabbas av någon åkomma.

Varför inte skicka ut även barn och åldringar i arbete. Alla borde göra nytta! Att sitta och lata sig i skolan eller på olika åldringsinstitutioner, det kan väl inte vara samhällsnyttigt? De gamla som med sitt slit har byggt upp detta välfärdssamhälle, för det är väl vad vi fortfarande får kalla det, är de inte värda all respekt? Hur kan man ha mage att knappa in på vård och omsorg för dessa ? Fast när man monterar ner välfärden monterar man också ner respekten för dem som bäst förtjänat den.

Visste  Du att skolmaten för en gymnasieelev får kosta 7 kronor och några öre per portion? Inte underligt då att tonåringarna skippar skolmaten och livnär sig på hamburgare, om dom (föräldrarna) har råd. Eller låter bli att äta och raserar sin hälsa fullständigt. Men det som sparas in på ett håll, det kostar på ett annat. En gammal sanning som många inte verkar ha fattat, där de sitter och kniper hårt om den egna lilla, av skattemedel bekostade, penningpåsen.

Var finns politikern med visioner? Som förstår sammanhangen och förmår göra något åt det? Och vad gör vi, alla vi andra, som ändå kanske ser hur det står till? Går vi ens och röstar?

Detta är möjligen en egenskap som många eftersträvar? Eller kanske undviker, för att det inte ligger för dem eller för att de helt enkelt inte har lust. För att vi de sista decennierna blivit itutade att  "man ska se till sig själv och skita i andra.." , ja det uttalas väl inte ofta så där direkt, utan mer på omvägar ("satsa på Dig själv.."). Men synsättet anammas av många. Roffa åt Dig själv, men dela för Guds skull inte med Dig... Nå, nu ska vi inte ta i så att vi spricker....

Själv tycker jag att jag är rätt snäll. Generös till och med. Jag älskar att ge presenter, sådana där små, odyra, omtänksamma, i vardagen, när folk inte förväntar sig det. Typ "icke-födelsedags-presenter". Men - jag blir alltför ofta besviken. Besviken när mottagaren av min personliga present inte bryr sig om att tacka en gång. Nu menar jag inte att falla ner på golvet för att tillbe mig av glädje och tacksamhet, utan bara ett litet glatt ögonkast, eller ett lätt "tack" i mungipan. Bara så att jag märker att vederbörande blir glad. Grodprinsen påstår att jag inte alls är snäll då, utan ger av ren egoism. För att det är egoistiskt att vilja ha en positiv reaktion i retur?  Jo, mässar han, för om Du ger med baktanken att någon ska bli glad, så ger Du egentligen för din egen tillfredsställelses skull. Kan det vara så? Kanske har han rätt.

Det finns en mängd situationer när folk är tämligen ohövliga idag. Som med att bjuda igen. När man varit bjuden nånstans så borde det vara rätt naturligt att bjuda igen, ja i alla fall inom nåt års tid?  Eller tacka för senast? Eller svara på mail? En rätt vanlig replik: "Jag kollar aldrig min mail!" (varför i hela fridens namn har då människan en  mailadress, frågar jag mig?)

Så istället för att vara en varm och generös solstråle (vilket jag så gärna vill tro) är jag istället en kallt beräknande egotrippad människa.  Tanken gör mig bedrövad. Jag ska nog sluta att plåga omgivningen med mina presenter. Vem vill klassas som egoist? Eller som en surskalle?

Såhär efter årsskiftet fullkomligt översvämmas min arma brevlåda av allehanda broschyrer och erbjudanden om ett Nytt Liv. Reklammakarna har förstås ett gott öga till oss kvinnor över 50, vår alltmer tilltagande fetma och ångest över densamma och våra säkerligen ärligt menade nyligen avlagda nyårslöften. Det är ebjudanden om bantningskurer, undermedel, hälsodroppar och diverse mer eller mindre suspekta piller och brygder.

Jag grabbar tag i mina bilringar och suckar uppgivet. Går det verkligen att åtgärda det här? Bläddrar ivrigt i sista erbjudandet, en otäckt hurtig hälsotidning, sida upp och sida ner av fräscha små tips. Men så gnistrar det till i det trötta huvet. Vad är det här? En sida full med bilder av Maträtter som kan Förlänga Ditt Liv.... 

Hummer, mörk choklad, rödvin, blåbär...  Supernyttigt och visserligen superdyrt, men i alla fall. Mörk choklad har jag sedan länge anammat, rödvin och hummer avnjuter jag också när tillfälle ges. Måste alltså öka min konsumtion av blåbär. Vilken bra tidning! Undrar om jag ska ta och prenumerera? Det här är ju PRECIS vad de smarta reklammakarna räknat med. Jag hatar att vara så förutsägbar. Sparar nog tidningspengarna till en hummer istället! Och slänger reklamen i soptunnan eller möjligen pappersåtervinningen. Så att dom kan trycka flera tidningar.

Han har absolut förstatjing. När jag kommer in i hagen måste jag hälsa på honom först. Fråga hur han mår och klia litet i manen. Hans kloka bruna ögon scannar in mig ögonblickligen, kollar dagsläget, vet! Är det lesset eller ont får jag en omgång vänliga snusningar på kinden, en eller annan slick på handen kanske. Hans tjocka päls står rakt ut i kylan. Stoppar in näsan och snusar, det doftar snö och skog och friskt. Kramar den trinda, muskulösa bakdelen och känner mig snurrig av kärlek till denna häst. Jag kan hänga på honom bäst jag vill, han står stadigt och lämnar mig inte i sticket. Grimmor och rep behövs inte. Han stannar frivilligt,, nära nära, men aldrig respektlöst. Aldrig buffligt eller krävande. Han är en gentleman ut i hovspetsarna!

Sen, när vi gosat ett tag, kommer den blonda kompisen och vill ha sin stund. Det får han så klart. Vår relation blir bara bättre och bättre. Men förstehästen, flockledaren. Vi är tvillingsjälar.

Vet Du att man fiskar upp miljontals hajar varje år, skär av dem fenorna och dumpar tillbaka dem i havet levande, till en vidrigt plågsam och utdragen död? För att ta tillvara fenorna och göra HAJFENSSOPPA! Man kan inte ens ta sig omaket att avliva hajen, än mindre tillvarata köttet som borde vara eftertraktat som proteintillskott. Människan är den grymmaste arten och borde inte få finnas. Så nästa gång Du funderar på att ta hajfenssoppa på restaurangen, ta nåt annat! Hajaru?

Det finns förresten ett oändligt antal andra exempel på människans grymma och stundom intelligensbefriade natur. Askkoppar av gorillahänder, utrotningsslakt av chimpanser för bushmeathandel och illegal försäljning av traumatiserade små apungar, tigrar, elefanter och noshörningar som slaktas och lämnas att ruttna bara för att man vill komma åt betar och klor och horn för att tillverka trollbrygder åt impotenta män bortåt Asien till.

Vad är det som gör att människan tror sig ha rätt att utnyttja och plåga djuren till det yttersta? Det måste ha blivit något fel på skapelsens krona. Vi behöver i och för sig inte gå över våra egna gränser heller, för att hitta grymhet utan like. Här i Sverige sparkas hundar, sommarkatter slängs ut åt sitt öde, hästar stängs in året runt i små trånga, smutsiga boxar, otaliga djur lever under vidriga ovärdiga förhållanden och många människor tycker att det är OK. Ibland. nej ganska ofta, skäms jag för att tillhöra släktet homo sapiens.

Ändlösa nätters sömnlösa vridande framkaller vaccum i huvet. Kroppens signalsystem har gått in i overdrive. Signalerna korsar varandra och utlöser säkerhetsspärrar som utlöser nödbromsar. Hjulet snurrar och kroppen är i spinn. De vita små pillren hjälper bara tillfälligt och vem vet vad de gör på sikt?

Stirrar misslynt på inkorgen, ett och annat mail droppar in men de flesta lyser med sin frånvaro. Slöfockar, upptagna med allt annat eller bara ointresserade av att hålla nån slags kontakt?

Hamrar vilset i bloggrymden. Söker efter nåt intressant att sysselsätta tombollen med. Betjäntdebatten, det var väl åratal sen jag efterlyste en egen James. En som alltid är tillstädes och lyder min minsta vink. Kanske får jag släpa fram Dr Dengroth ur garderoben, men han hostar så gräsligt och vem vill ha slem i téet? Grodan har visserligen klara betjänttalanger, men inte skulle jag orka att ha honom kring mig dagarna i sträck? Det är jobbigt att förlora kontrollen över fjärrkontrollen. Det är kanske den enda kontroll jag har kontroll över. Nuförtiden.

Han är verkligen läcker, Brad Pitt i rollen som Döden i "Möt Joe Black". Om Joe var den som kom när stunden var inne, då har man inget att vara rädd för... snarare tvärtom!

Inte för att jag är speciellt rädd för döden. Det måste bara vara att inte vara. Som att sova, men utan drömmar, och utan att vakna. Som att bli sövd. Pang - så är man borta. Sen vet man inget mer. Och vad är DET att vara rädd för? Kanske är jag mer rädd för att lämna livet utan att ha gjort något avtryck alls då. Inte betytt ett skit. Och vad är vi annat än dammstoft i Universum?

"Det är bara att gå på som förut och inte stanna eller se sig om... det är bara att gå på som förut och inte bry sig om varifrån man kom..." (Ola Magnell)

I skolan var jag inte speciellt talför. Avskydde när jag skulle hålla föredrag inför klassen. Men med tiden tilltog svadan och behovet av att uttrycka mina åsikter.

Så till den grad att det nog så småningom fått en och annan att hoppas på att jag kunde hålla munnen stängd litet oftare. För åsikter finns det, i all oändlighet. Vem kan låta bli att tycka, om krig och fred, om människors ondska och (alltför sällan) godhet, om korruption och fiffel och mygel och orättvisor? Om hur vi beter oss mot varandra och mot alla andra levande varelser?

Men hur ofta skriker man inte ut sina åsikter inför döva öron, inför stängda dörrar och ogenomträngliga murar? För den enda Du egentligen kan ändra på, sade någon klok människa, är Dig själv. Så sant. Men tänk om man kan påverka en enda människa, bara litet grann? Kan inte det göra skillnad?

Och, handen på hjärtat, hur ofta är det någon som direkt BER om ens åsikt? För i sånt fall är det ju viktigt och väluppfostrat att svara, så ärligt man kan. Eller ska man inte vara ärlig om nu sanningen kan svida i skinnet på den som frågat? VILL den som frågar veta vad Du VERLIGEN tycker, eller bara få medhåll?
Det här kan man ju alltid grubbla över. Och är man osäker är det ju bara att tiga och le. Eller hålla med. Om man är lagd åt det hållet.

Hur ofta har jag inte, i mitt arbetsliv, på personalmöten, när något orimligt dumt kommit upp på dagordningen, hört någon som högljutt och kritiskt kommenterat saken. Och varje gång blivit lika förvånad över att upptäcka att denna någon, det var ju jag! Jag som just denna dag lovat mig själv att jag skulle hålla tyst. För en gångs skull.

När jag försiktigt men nyfiket klev in i det politiska livet, hade jag lika svårt att hålla tyst. Vilket givetvis direkt sände mig in i hetluften. För då, på 80-talet, om man var kvinna och talför, då rutschade man obönhörligen in på viktiga poster i kommunpolitiken. Hur ofta hände det inte då, när jag av uppriktig vetgirighet på mötena frågat hur? varför? vad är det bra för? sen i kaffepausen blev  klappad på axeln av de äldre farbröderna som förtjusta kommenterade: "vad bra att Du f rågade, jag förstod inte heller..." Sånt hyckleri.
Och lika fort som jag rutschat in, nästan lika fort halkade jag ut igen. För egentligen ville man ju inte ha en talför kvinna som kunde vara KRITISK. Mot beslut som egentligen redan var fattade. Över huvet på oss andra. "Varannan damernas.... "    -tjusiga slagord. Men det skulle vara damer som TEG och LOG!

Jag är fortfarande inte tyst. Men forumet har minskat drastiskt. Det är mest min stackars man och mina vänner som får höra mina synpunkter om allt och inget. Och härute i skogen hörs inte ropen så långt. De snötyngda granarna tar upp det mesta ljudet. Kanske lika bra att hålla truten.