ylle - kort och gott

Var nyss ute och luftade hunden och mig själv. Blåsten virvlade upp små snöpelare mitt i det redan vita. Efftersom Lille Hund är mycket liten, hände det sig att en vindby tog tag i honom och blåste iväg. Ett utdraget tjut ryckte upp mig ur min frostpinade dvala där inne i overallen, och jag skymtade fyra små luddiga ben som virvlade bort i tornadon.

Var det på riktigt? Nää, men det kunde ha hänt. Det blåste nämligen så infernaliskt att jag måste ha vovven kopplad för att han inte skulle blåsa fort. Jävlars också. När kommer våren? Kommer våren?

Det handlar om ofattbara summor. Flera miljoner i månadslön, hundratals miljoner i fallskärmar, avgångsvederlag, mutor eller vad man nu väljer att kalla det...

En näsvis reporter (var finns alla RIKTIGT skarpa skjutjärnsjournalister?) frågade en mångmiljonbelönad befattningshavare i nån styrelse eller var det nåt statligt verk? "Gör Du Dig verkligen förtjänt av så mycket pengar i lön?" Han flinade generat och mumlade : "Det är ett avtal vi kommit överens om.." Alltså var svaret NEJ, han gjorde inte nytta motsvarande den hisnande summa han fick ut. Men ett avtal är ett avtal. När det gäller sådana summor alltså. Inget att reta upp sig på.

Annat är det med de stackare som kvitterar ut sina futtiga sekiner i sjukpenning, a-kassa eller dylikt. DOM kan vi hacka på. Eller dom futtiga pensionstusingarna som kvitteras ut av människor som slitit i hela sitt liv och dragit in stora summor till staten i skatter och BNP. Där kan vi dra ner och skärpa till. Det är väl bara att dra åt svångremmen några hål till....

Mina båda islandsvalacker kom till mig när de var 6 respektive 9 år. Båda var förtvivlat rädda för piskan. Min förste pojke darrade i hela kroppen när han fick syn på körpisken. Det tog lång tid och mycket tålamod från min sida, innan han vande sig vid att se den och var säker på att jag inte skulle använda den. När man kör en häst, är pisken viktig som säkerhetsattiralj, Du måste kunna driva fram hästen, inte genom att piska den, men genom att lägga fram pisken på ena eller andra sidan. Att driva körhästen på Cartwright-vis, genom att rycka i , eller daska på med tömmarna, är helt förbjudet, för det kan resultera i att du rycker hästen i munnen, vilket vore tvärt emot vad Du vill uppnå. Därför är pisken nödvändig, annars kunde man gott hoppa över att ha den alls, så vore problemet ur världen.

Min andra häst är så förtvivlat rädd för pisken, trots att han lärt sig att lita på mig, så honom får man inte ha en pisk i närheten av. Kommer en gren åt hans sida när vi trallar fram i skogen, så flyger han uppåt eller framåt, med rullande ögon.

Jag kan ju inte låta bli att fundera över hur mycket stryk de har fått innan de kom till mig. En häst blir nämligen inte rädd för något som de inte upplevt som obehagligt. Jag har fött upp egna hästar och de har aldrig brytt sig det minsta om pisken, eftersom de inte har några negativa upplevelser av den.

Är det så att det hör till "uppfostran" i islandhästvärlden att slå sin häst när man rider in den? Att man är så mån om att få fram det man kunde kalla "vilja" eller "framåtanda" så att man måste ta till pisken som pedagogiskt redskap? Och är det någon som verkligen tror att man kan slå in kunskap i ett djur? En häst som drar iväg i full fart, inte av livsglädje eller för att den vill, utan för att den är livrädd för människan som sitter på dess rygg, är det något att sträva efter? Tanken gör mig sorgsen och förbannad.

Mina hästar är nämligen inte de enda som jag sett, som reagerar så på spö eller piska. Det verkar vara tämligen vanligt, inte bara bland islandshästar, utan även bland övriga raser. Jag har  bevittnat kurser, där instruktören tyckt att det är självklart att använda pisken eller sporrarna, för att hästen ska gå framåt eller för att den ska "veta hut", när den i själva verket inte förstår vad man vill att den ska göra. Om samma pedagogik användes i våra skolor, skulle nästan varenda lärare sitta häktad för barnmisshandel.

En häst som behandlas respektfullt, lär sig att visa respekt. En människa som inte kan visa sina djur respekt, borde inte få ha eller hantera djur. Jag har bevittnat så många träningar och tävlingar där djuren fått sitta emellan, för att människan inte lyckas få djuret att förstå vad det förväntas göra.  Varför reagerar inte Djurrättsorganisationerna över hur vi ibland håller och behandlar våra hästar? Det går bra att förfasa sig över magra häststackare i fattiga länder, men vet ni hur många av våra svenska hästar som lider i tysthet  p g a människans oförstånd och äregirighet.

Tävlingar är ett fenomen som får de flesta att förlora sitt sunda förnuft. Viljan att vinna går ofta ut över djuret som ska prestera.

När hästen gör fel, är det oftast för att ryttaren inte fått den att förstå vad man vill. En frisk häst med förtroende för sin ryttare är nämligen häpnadsväckande godmodig. När det inte fungerar alls beror det oftast på att hästen har ont, inte fysiskt klarar arbetet eller reagera på hård behandling. De allra flesta hästars problem finns - just det - i sadeln. Så nästa gång Du som ryttare lyfter pisken för att slå Din häst, tänk efter - borde du inte istället ge Dig själv en smocka?

När jag har tid och lust valsar jag runt litet på bloggsidorna och häpnas över hur många det verkar vara som lever HELA sitt liv på bloggen!

Hur orkar ni? Kommenterar ditt och datt och ibland (outhärdligt nog) fylls bloggarna med beskrivningar av vad man äter till frukost och vad man har på sig för kläder idag...  suck... Många är orden som trängs på bloggsidorna. Glada och lessna och djupa och ytliga och framförallt MÅNGA!

Har inte folk annat att göra? Leva t ex? Hur många är det som verkar tillbringa hela arbetsdagarna med fingrarna på datorn, skrivandes i sin blogg? Får ni nåt annat gjort på jobbet, eller???

Vad är det för driv som gör att folk beskriver minut efter minut av sin dag sådär offentligt? Visst, jag har också ett behov av att skriva, och som så många andra som skriver så har jag ett visst exhibitionistiskt behov av att andra läser det jag skriver, men jag undrar vem som är intresserad av vad jag har på mig? Och vad jag har för handväskor - vilket jag inte har. Skulle jag släpa runt på en sån så glömmer jag den ofelbart på första bästa ställe. Nå, jag har på mig en osexig vit undertröja av 100% ull. (Ha ha - jag kallas ju också för Ylle .... ) Det kan behövas när man sticker ut näsan i minus 18. Nertill har jag ännu osexigare bylsiga långkalsingar av samma material och ursprung. Så nu vet ni det. Men inte blev ni gladare av det kan jag tänka?

POS - jag hittar inte Din blogg!  Var finns Du??

Plötsligt en dag. Det kunde inte vara sant? Det var mars året 2006. Inte ett plåster på ett enda finger! Hur hade det gått till? Ylle förstod det inte själv. Det var ett mirakel.

Hon brukade alltid skratta när folk kommenterade hennes plåsterklädda fingrar, och säga att  "antalet plåster visar min psykiska status - är det 10 plåster så är det 100% illa..osv"

Då måste man väl kunna dra slutsatsen att det nu är 100% bra, vad den psykiska statusen beträffar. Vet inte, men antagligen. Nåt positivt har i alla fall hänt.

Mina vackra små naglar, där ni vilar, ytterst på händerna, som små rosa musselskal. Jag är så glad att ni har kunnat få växa ut, i all er prakt. Det är väldigt roligt att få tillbringa TV-kvällarna med att fila och olja in er, och slutligen få pensla på de där nagellacken, som jag bara fått titta på och längta efter, hela mitt liv. Jag lovar att jag aldrig mer ska bita ner er, eller slita sönder nagelbanden så att de blöder. Jag ska ta väl hand om er.

Nu kan jag äntligen gifta mig! (Jag har varje gång Grodprinsen frågat om när vi ska gifta oss, svarat "när jag fått naglar...")

Nog tänker vi alla ibland på alla de där vägskälen. På valen vi gjorde, medvetna eller omedvetna? På bananskalen vi halkade på, och som formade vårt liv så att det blev som det blev.

"Man ska inte tänka tillbaka i tiden" morrar vår tids tankediktatorer, "bara släpp allt och acceptera, acceptera..."  Ja, om tankarna låser ens medvetande och skapar bittra pölar i tillvaron, då tycker nog jag också att man bör släppa det. Men de kittlande tankarna, på hur det hade kunnat vara, tankar utan grämelse eller ånger, bara nyfikenhet..  -de är allt bra spännande!

 Om jag inte hade svängt runt det hörnet den gången, och inte stött ihop med XX, hur hade det artat sig då? Om jag hade tackat nej till den där festen, inte hade gjort den där resan, inte hade tagit det där jobbet?

OK, jag medger det, inte är det speciellt konstruktivt att tänka för mycket så. Man kan ju bli tokig på kuppen! Det går i alla fall inte att ändra på. Men en sak jag ångrar gruvligt, var att jag inte blev veterinär. Det hade varit mitt kall här i livet. Jag trodde inte att jag skulle palla att se alla sjuka djur, att kanske behöva avliva dem om de led för mycket. Men idag vet jag att jag hade klarat det. Så dags!

Annars tror jag att det artade sig rätt bra. Livet alltså. Visst ångrar jag saker jag gjort. Beslut jag tagit. Ord jag sagt. Ord jag inte sagt. Det viktiga är att göra det som känns riktigt nu. Hädanefter. Framöver. Vad positivt det låter!

Nu är vovven nyskalad. Blev det bättre? Han är onekligen sötare som luddboll. Men nu slipper han bli så varm inomhus. Fast han fryser utomhus nu förstås. Trots täcke.

meddelas härmed att mitt fågelsjukhus har stängt. Trots att det nu kanske behövs mer än någonsin.Men av hänsyn till innehavarens smittnoja och som eftergift för den allmänna hysterin som följt i fågelinfluensans spår, har styrelsen bestämt om stängning tills vidare. Så ni ljuvliga små fåglar som flockas runt vårt fågelbord, ni får klara er själva utan sjukhusvård tills vidare.

Trots att det årligen dör 3 miljoner (i runda slängar) i AIDS och runt en miljon i malaria, och cirka 30 personer (hittills årligen) i fågelinfluensa, så verkar den vara det värsta som drabbat mänskligheten. Är det inte underligt?