ylle - kort och gott

En av livets prövningar heter KUDDAR. Sådana som man ska vila huvudet på under nattvilan, d v s huvudkuddar. Det är mitt ständiga problem. Antingen är de för hårda, eller för knöliga, eller för höga eller för taniga. Nu är ju nattsömnen allmänt störd i största allmänhet, så att irritera sig på felaktiga kuddar är bara ytterligare ett hinder för att få en blund i ögonen.

Är kudden för hög så känns det som om nacken ska spritta till och gå av, är kudden för låg så får man inget stöd. Jag har lagt ner så mycket pengar på nya kuddar de sista åren, så ni kan inte ana. Någon kan verka bra en tid, men sen faller den också i onåd. Resultatet är att hela min säng är fylld med kuddar som degraderats och bara får tjäna som stöd för div trasiga armar och höfter istället.

Men den idealiska huvudkudden, var finns den?

Tacka vet jag ungdomen (här kommer en gnisslande sorgsen fiol in som bakgrundsmusik...) -då man kunde sova med huvet på en sten. Eller med huvet under armen kanske?

-Choklad är nyttigt. Kvinnor behöver choklad. Choklad innehåller endorfiner som får kropp och själ att må bra..  Ja, vad ska man skylla på. Sista veckan (hhrrrmmm där, sista ÅRET menar Du väl?) har jag varit svårt begiven på varan ifråga. Får aldrig nog. Om jag öppnar en förpackning med C så bara vräker jag i mig innehållet, utan paus nästan. Jag blir mörkrädd när jag ser mig själv.

Igår kväll åkte gubbskrutten in till sitt eländiga jobb igen, alltid är det någon kris där så han måste åka in igen precis när han kommit hem och satt sig i sköna stolen. Och jag öppnade en liten förpackning med härliga chokladpraliner. Mmmmmm... de smälter så ljuvligt på tungan och lämnar Dig i ett outsägligt rus av lycka. En till... och en till.... aldrig tar det slut? Förräns jag med skammens rodnad upptäcker att asken är tom. Har JAG ätit upp alla? Verkligen? Jag känner en lätt illamåendekänsla i kroppen, det blev för mycket tror jag. Choklad ska njutas i små doser. Varför kan inte jag det?

Det är stor skillnad på choklad och choklad. Vanliga simpla kakor är ingenting i jämförelse med fina, dyra handgjorda pralinbitar. Hur ska jag komma ur mitt beroende?

Detta är den äldre gossen, Vhiskur, i år 15 bast. Han har inte riktigt lika praktfull lång man som sin halvbror, Sveipur, men båda är efter hårfagre hingsten DROPI så de har ju påbrå!

Vhiskur har med åren blivit en mycket duktig och pålitlig körhäst, men normalt brukar jag förstås inte släppa tömmarna så här.. vad gör man när man saknar medhjälpare/fotograf?

Jag bara måste publicera min favvobild av Gullefjun- med bloggaren själv som ryttare. Visst är han fin?! Skryt är väl tillåtet???

Nää, inte riktigt. Det är mina ponnypojkar i sina nya fyrvägs-stretch-absolut-regntäta Jacsontäcken! Denna dag som är full av  piskande regn och hagelstormar så tillåter jag mig att vara pjoltig och vira in dem så här. Visst överlever hästar sämre väder än så, men varför måste de ha det värre än nödvändigt?

Om inte annat så mår mattehjärtat bättre av att se dem skyddade för det värsta. De får i alla fall vara ute i friska luften! Vilket som bekant är nyttigare än dammig stalluft.

Storm, hagel och spöregn förgyllde sista dygnet. Stackars vitsipporna kurar och kryper ihop mot marken. Jag känner likadant. Skulle helst gå i ide. Men ponnypojkarna ska skötas och hundet ha sin promenad. Matte klarar inte så långt idag.  Men det är tur att man har en katt-hund. Han älskar att gå långa promenader, men kurar lika gärna nöjt ihop sig på soffan.

Visst har jag dansat regndanser sista veckorna. Att bli bönhörd är skönt, men jag hade menat att det skulle komma ljumma vårregn. Inte så här. Man tappar ju luften!

-som alltid har tid att låna mig ett lyssnande öra, en sympatisk blick full av lugn tillförsikt och en sammetsmjuk mule att smeka ...  Tänk att hästarna kan ge mig sådan energi och ro i själen...

Nja, egentligen heter han ju nåt helt annat, men jag tyckte att Ulrika i Norr hittade på ett sånt fint namn, så det får bli hans smeknamn. När man ser ut så här har man inget större behov av Flyveil eller flugmasker för att skydda ögonen...  

Plötsligt blev mina rubriker engelska. Nå, skit i det nu. Vår lilla fina agilitybana har kommit upp i helgen och Sammie måste prompt träna litet på balansen när vi går förbi. Han är störtmallig över att han är så modig. Och matte håller med och bara ler...

Visst är han söt, min gullplutt!!!!

Idag där jag låg med ryggen rakt pladask i vitsippsbacken och tittade upp på allt det blå, så hisnade jag. Så BLÅ himlen var!  Och de små vita molntussarna dansade runt däruppe i det blå. Träden tornade höga upp sig, högt högt ovanför mig.

Jag kände mig liten och lycklig och var ganska nöjd, trots allt.

Min älskade Gullefjuns-hästpojke blir kvar, fast jag egentligen har hittat världens bästa köpare. Men Gitte verkar ha förlåtit mig. Jag kan bara inte sälja honom!

Jag vinkade med ena tån och uppfylldes av glädje över att jag kunde. Vinka med tån alltså.

Jag tror att våren är här, trots allt. Fast igår låg energin nere vid fotknölarna, och jag hade ett ok av tyngsta bly över mina axlar. Men idag. Är det annorlunda. Så annorlunda.

Hålögda stirrar vi ut på alla omkullfällda träd och högar av grenar som Hjälpsamme Gossen dragit ihop och som väntar på att eldas upp eller nåt. Trots finstämda och mindre finstämda pikar till släktingar och vänner så kommer ingen och hjälper till. Grenarna ligger där de ligger.
Ungdomarna av idag ägnar sig visst hellre åt övningar på gym istället för i naturen.

Nu har det dessutom varit så varmt och torrt och blåsigt så elda har det inte varit tal om. Vem vill tutta på en hel skog och sitt eget hus? Annars måste jag erkänna att jag har klara pyromananlag, för jag gillar att stirra in i eldars fascinerande orange dans.
Kanske försvinner grenarna alldeles av sig själva?

Fritz, mina vänners älskade dvärgschnauzer, förolyckades sorgligt nog i påskas. Djupt saknad av alla, för han var en märkvärdigt personlig liten kille.

Ödets nyck ville att lilla Bella anlände i veckan därpå. En cool liten tjej, orädd och lekfull. Sammie dvärgpudel har redan kollat in henne och tycker att hon är helt OK. Inte för att hon ersätter Fritz, för det kan ingen, men hon kommer att hitta sin alldeles egen plats i Stigs och Hermines hjärtan. Och vem kan låta bli att känna sig bedårad, när en liten schnauzerflicka kravlar upp i ens famn och slickar en på kinden?

Är inte djuren fantastiska, så mycken glädje de skänker oss under sin ibland alldeles för korta livstid?

Välkommen Bella!

Så här söta var kompisarna Fritz och Sammie i början av mars, då jag var hundvakt. Saknaden är stor!

igår. på Påskafton, förolyckades Sammies bästa lekkompis, dvärgschnauzern FRITZ. Så det är allt annat än en glad påsk just nu.

Att mista sin lille hundvän, familjens solstråle, alltid så glad och full av bus, är oändligt tragiskt. Så vi sänder våra varmaste tankar till Fritz matte och husse,  Hermine och Stig, och minns vår härliga schnauzervän.

Fritz, vi saknar  Dig redan!!!!!

Din kompis Sammie

Försökte mig på att handla idag. Det skulle jag förstås inte gjort. Redan vid parkeringen utanför Den Stora Butiken anade jag oråd...  det var helt FULLSMOCKAT! Bilar tutade och folk slogs om kundvagnarna med otrevliga miner och vassa armbågar.

Ännu värre var det inne i butiken. Alla gångar var helt fulla av vildögda kärringar och sura gubbar som lastade kundvagnarna fulla av - ja precis allt! Man kan verkligen tro att det var tal om belägring av främmande makt och att alla måste fylla på förråden för månader framöver. För inte kan det vara bara inför den ynka Pöskhelgen som folk bunkrar upp på det här viset? Tror de att maten ska ta slut? Äter de verkligen så här ohejdade mängder? Ja, jag är inte liten om man säger så, men många är förstås bra mycket TJOCKARE.... så de måste smälla i sig en hel del....

Till råga på allt hade jag åkt ifrån mitt Ica-kort, och att stå i kö i timmar hade jag inte tänkt mig. Så jag lämnade infernot och åkte hem i stället. Vem har lust att bli nedtrampad av KUNDVAGNSMARODÖRERNA?