Rosa glass och hyckleri
Ska vi inte kunna nämna olika färger utan att riskera en anmälan till diskrimineringsombudsmannen? Gult? Tja, gula floden finns ju - i KINA! Biografen RÖDA Kvarn, kan inte en eller annan indian känna sig förorättad över det namnet? Och bruna bönor - hur påverkar det människor med färgad hud? Kan man inte säga "färgade bönor" i stället. Men då får man förstås ingen ledning till VILKEN färg de har... vilket problem! Snacka om storm i ett vattenglas!
Nu råkar det vara så, att många små (och stora) flickor GILLAR rosa! Häromdagen blev min kompis och jag alldeles till oss över en grimma i läcker rosa, som hon köpt till barnbarnet men var starkt frestad att lägga beslag på själv. Och vi är båda över femtio bast!
Är det inte diskriminerande att små flickor INTE ska få ha rosa glassar? Och rosa klänningar och skor och vad helst de nu vill ha i rosa? Hur orkar folk bli upprörda över sånt, det är en fråga jag ställer mig. Här - i en värld där kvinnor förtrycks dagligen, misshandlas, våldtas, förödmjukas, och det sker ofta inom hemmets fyra väggar. Kanske är den rosa glassen hellre då ämnad för små pojkar, för att de ska bejaka sin mjukare, rosa sida? Och låta bli att slå kvinnor när de blir äldre?
Vad tror Du? Jag måste bestämt genast köpa och prova den där glassen. Ja, god PR blir det i alla fall för glassbolaget att utsättas för spott och spe i pressen!
Min mobildjävul lever sitt eget liv...
En del plågas av att leva med kuddar på huvudet p g a fastklistrade tuggummin. Själv har jag fått min Sony-mobil för mina synders skull. Ja, vågar man sig karskt in på det käcka telefoncentret i en av norrorts största inomhusgallerior så får man väl skylla sig själv. Vad var det för fel på min gamla, trofasta Nokia? Ingenting, egentligen, mer än att min bästa kompis skaffat sig en Sony av puttinuttig storlek som hade siffror så STORA att man såg dem utan att behöva gräva efter sina en och halvor till läsglasögon djupt nere i fickorna.
Begär uppstod, trots att jag själv brukar håna dem som går på reklamen om att man måste köpa en ny vassare mobil varje kvartal. Vilket mestadels rör sig om människor med annan kromosonuppsättning än vad jag har, alltså män! Nya elektroniska mockapärer verkar vara oemotståndliga magneter för dem, lika mycket som Madonna-designade kläder och vampiga skor verkar locka till sig de flesta kvinnor. Dock inte mig, min last består av att botanisera och göra slut på pengarna i diverse hästutrustningsaffärer. Men det var en annan historia det!
Min mobil alltså. Jag föll offer för en hårt stylad och självsäker tjej i den där telefonaffären, och hon lurade raskt på mig en liten rund telefon av samma märke som min kompis. Visst hade den STORA siffror, men det visade sig senare att det gällde ju bara när man själv slog numret (!) inte när det ringde upp. Då var siffrorna om möjligen mindre än på min gamla telefon. Lurad!!!!!
Men än värre är att min mobil var försedd med kamera, en helt onödig funktion enligt min mening, eftersom jag helst tar bilder med en kamera värd namnet. Och - avtryckaren för kameran på denna mobil är alltså placerad på ena sidan, i kanten. Vilken ofelbart kommer i kontakt med antingen 1) min ena tumme, rätt stor och platt måste jag tillstå efter decenniers tumsugande 2) det inre av min ficka, där jag placerat mobilen ifråga
Följden har blivit att denna mobil knäpper bilder precis när som helst! "Klick" hörs det från fickan när jag böjer mig ner (OK, låren stramar något mer än vad som är estetiskt godtagbart) Klick hörs det när jag tar upp mobilen för att slå ett nummer. Klick hörs det nästan jämt. Med följd att minnet belastas av ett otal suddiga bilder av min ficka inifrån eller närbild av min hand.
Jag gick tillbaka för att klaga och säga att jag kände mig lurad. Pyttsan, vem brydde sig? "Det går bra att byta till en annan modell", meddelade den hårdsminkade, tuggummituggande tjejen beskäftigt. "Men eftersom Ditt abbonnemang inte går ut förrän nästa sommar så får Du ha två abbonnemang eller betala femtusen spänn för telefonen..." SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT. Vad ska jag med två abbonnemang till? Jag använder inte ens upp den ålagda ringtiden för ETT. Och femtusen, nej tack. Jag får väl tillverka ett bomullsfodrat fodral att förvara eländet i, så att den kanske knäpper något färre bilder. För mobil, det har jag på mig , alltid. Den som lever med hästar vet hur praktiskt det kan vara, att kunna larma någon om man ramlat av och slagit halvt ihjäl sig, eller för att överhuvudtaget bara anträffbar för omvärlden. När man sitter där i skogen på hästryggen och njuter av livet.
Kaninerna har fått mat och vatten!
För mycket länge sedan födde jag upp kaniner. Stora Silver, vackra silverskimrande, perfekta. Röda, nervösa Bourgogne, som var slanka och mörkröda, stampade mycket i burgolvet och skrek protester mot det mesta man gjorde. Små, gulliga siamesfärgade dvärgkaniner, med öron som små kålblad och ögon som pepparkorn.
Den sista kaninen jag hade var Herman, en mycket speciell Stora Silverkanin. Han var ensam i sin kull och blev därför mycket upplyft av mig och väl uppfödd av sin mor. Han blev sålunda mycket tam, mer som en hund än en kanin. Herman älskade sin frihet och med tiden flyttade han in i en hästbox på nätterna. På dagarna sprang han lös med en bjällra om halsen. När jag hade sett hur han njöt av sin frihet, grävde sina svala kaningropar i värmen och la sig i dem på rygg, när jag hade sett hur en kanin verkligen beter sig när den får välja, då såg jag också hur fel jag gjort som spärrat in mina kaniner i sina burar. Jag avvecklade hela uppfödningen och hade bara Herman kvar.
Varje kväll ropade jag ut i skymningen "Herman!" och strax hördes bjällrans pling-pling när han kom galopperande. En sån grann kanin! Han tyckte om att ligga i knä och bli struken över den silverskimrande, täta pälsen. Vad jag älskade den kaninen!
En dag när han var bortåt fem år verkade han hängig när jag hälsade god morgon. Han ville inte hoppa ut ur sin box utan låg kvar och flämtade olyckligt. Jag satte mig ner och höll honom i knäet, strök lätt över hans stora, vackra huvud och talade tyst med honom, bedyrade hur kär han var för mig. Så plötsligt riste den liggande kroppen till och han drog en djup suck. Herman var död. Så plötsligt! Jag tröstade mig med att han hade haft ett kaninliv av högsta kvalitet. Att han fick dö i mitt knä. Men egentligen var jag förtvivlad. Jag var inte beredd. Kan man någonsin bli beredd på Döden? Att sorgen ska greppa ens hjärta och hålla det i ett isgrepp. Att saknaden ska kännas som ett hål i ens kropp?
Jag har aldrig mer haft en kanin efter Herman. Men genom åren har jag haft en återkommande dröm, en mardröm. Där har funnits kaniner i små, små burar, kaniner som jag glömt att ge mat och vatten, kaniner som legat döda, förtorkade, ihjälsvultna.
När jag drömt om de döda och svältande kaninerna har jag alltid vaknat upp genomsvettig och med hjärtat dunkande i panik.
Så i går natt. Då drömde jag om ett stall där en man höll på att snickra nya kaninburar. Stora, ljusa kaninburar med gott om plats och med rent spån och stora vatten och matskålar. Där bodde lyckliga kaniner. De värpte för fullt. Vadå - kaniner värper väl inte? Nää, men vem har någonsin påstått att drömmar måste vara logiska? Känslan jag hade i mig när jag vaknade var varm och harmonisk. ÄNTLIGEN hade mina drömkaniner fått det bra! Gud, låt det fortsätta så!
Varför förutsätter barnprogramledare att barn är idioter?
Tittade just på tv4:as Nyhetsmorgon. Det slår mig hur ofta de som leder barnprograminslagen fånar sig utöver gränsen för det acceptabla. Att de sätter på sig löjliga kostymer må väl vara, men att de måste ha löjliga röster, löjliga gester och fåniga dialekter tycker jag är riktigt dåligt. Barn är väl inga idioter som behöver denna infantila, ibland nästan groteska form av underhållning!
Vanligast verkar det vara med någon slags tysk brytning, jag vet inte om det är ett försök att härma Drottning Silvia, men hon borde nästan ta illa upp.
Nej fram för människor som är helt normala och pratar som vanligt när de vänder sig till barn. Barn är mycket klokare än vad många tycks tro....