Magneter på kalla skåp...
Inspirerad av plupp så publicerar jag genast en bild på mina favvomagneter. Egentligen gillar jag inte tomtar, men de här var så söta och jag fick dem i present och nu sitter de där... och glor... när jag tar en macka till....
Jag bara måste....
-lägga in en helt underbar bild som en mailkompis uppe i Norr har tagit. Vet inte om hon vill att jag sätter ut hennes namn, men det börjar på U. Hon tar helt fantastiska foton, se bara:
eller här:
eller här:
Gäsp.. suck... zzZZZZzzz...
Mina gossar är allt bra dästa nuförtiden. Grönbete, grönbete. Varför har jag ingen vidsträckt skogshage med kullar och naturängar och lagom ont/gott om bete???
Men de ser nöjda ut, och det är faktiskt huvudsaken.... och någon känd idrottsman sa ju faktiskt att man kan VILA SIG I FORM.... som här:
NEJ, han är inte DÖD, även om det nästan ser ut så. Hjärtat for faktiskt upp i halsgropen på mig innan jag såg en liten rörelse av örat där,,,,,
Men de ser nöjda ut, och det är faktiskt huvudsaken.... och någon känd idrottsman sa ju faktiskt att man kan VILA SIG I FORM.... som här:
NEJ, han är inte DÖD, även om det nästan ser ut så. Hjärtat for faktiskt upp i halsgropen på mig innan jag såg en liten rörelse av örat där,,,,,
Taraxacum vulgare
En sådan vacker blomma den är - Taraxacum Vulgare - eller i dagligt tal - MASKROSEN (inte så romantiskt namn kanske?)
Jag kan falla helt i trance när jag betraktar den i närbild, live eller på foto som här. Den är lika vacker som blomma eller som fröstängel:
Vår far tillbringade en stor del av sitt pensionerade liv med att försöka utrota maskrosen från sin gräsmatta. Han riktigt HATADE den, drog upp den med rot och allt, den skulle förintas. Men vad hjälpte det, den går inte att utrota! Maskrosen har enligt gammal örtkunskap hjälpt mot hosta, leverproblem och en rad andra åkommor. Roten kan torkas och rivas till te, bladen kan användas som sallad när de är späda. På blommorna kan man göra en nyttig dekokt eller kanske en livgivande sherry?
Ett litet underverk alltså. Väl värd att älskas! Förebilden för uttrycket "asfaltsblomma" eftersom den tar sig igenom alla typer av ytbeläggningar. Kolla in den själv, i närbild, och se, Du kommer att bli förtrollad av dess skönhet!
Jag kan falla helt i trance när jag betraktar den i närbild, live eller på foto som här. Den är lika vacker som blomma eller som fröstängel:
Vår far tillbringade en stor del av sitt pensionerade liv med att försöka utrota maskrosen från sin gräsmatta. Han riktigt HATADE den, drog upp den med rot och allt, den skulle förintas. Men vad hjälpte det, den går inte att utrota! Maskrosen har enligt gammal örtkunskap hjälpt mot hosta, leverproblem och en rad andra åkommor. Roten kan torkas och rivas till te, bladen kan användas som sallad när de är späda. På blommorna kan man göra en nyttig dekokt eller kanske en livgivande sherry?
Ett litet underverk alltså. Väl värd att älskas! Förebilden för uttrycket "asfaltsblomma" eftersom den tar sig igenom alla typer av ytbeläggningar. Kolla in den själv, i närbild, och se, Du kommer att bli förtrollad av dess skönhet!
Grandchildren.com
Jag har inga egna barn. Valet var en gång medvetet, grundat på den dåförtiden vacklande framtidstron - "är det verkligen rätt att sätta barn till den här världen?" - atombombshotet - människans ondska- samt, helt simpelt, det faktum att jag aldrig var speciellt förtjust i små skrikande varelser som kräktes i ena änden och bajsade stinkande i den andra.
Det kan möjligen också vara så, att det ständiga uppdraget som barnpassare åt min sju år yngre bror spelade en roll. Jag kommer fortfarande ihåg kallsvetten som bröt ut över hela mig när mamma gav mig i uppdraget att "få tyst på pojken" som vrålade där i sin spjälsäng och struntade blankt i mina tafatta försök att trösta honom. Kanske var det inte barnskriket i sig som var det mest obehagliga, utan istället det faktum att mitt förtroendeuppdrag så kapitalt misslyckades. Varje gång.
Än idag kan jag känna kallsvett när jag hör bebisvrål, jag förflyttas femtio år bakåt i tiden och vill bara - bort ifrån det, så långt som möjligt.
Ytterligare en faktor som bidrog till beslutet att inte skaffa barn kan ha varit att det var fel hane i boet. I alla fall kände jag aldrig av någon längtan efter trampet av små fötter, eller någon biologisk klocka som tickade frenetiskt. Möjligen, och här färgas mina kinder av skammens rodnad, var jag också för bekväm och nöjd med livet som det gestaltade sig. Det låter egoistiskt och må också vara det, men det fanns helt enkelt inte plats i mitt dåvarande liv för barn. Karriären tog sin tid, hästarna sin och eftersom jag hela mitt yrkesverksamma liv har arbetat med tonåringar så kändes det som om många behov av "att ta hand om" redan tillfredsställdes.
Idag kan jag då och då, speciellt under storhelger då alla lyckliga familjer samlas i sin puttinuttiga, "andra-göre-sig-icke-besvär-samvaro", känna en viss saknad över att inte ha den där familjen. Några som, vare sig de vill eller ej, tvingas att umgås med mig och i alla fall låtsas att de gillar mig. Se där, bitterheten blommar!
Jag känner också familjer som har en gedigen gemenskap och stort utbyte av varandra. Där barnen verkligen är en garanti för en tryggad ålderdom, att det kommer att finns någon där som bryr sig. Så icke för mig. Tanken får mig att att känna det tomma hålet intui mig. Till slut. Saknaden. Så roligt det hade varit att få dela några intressen med en avkomma, kanske ha en dotter som också älskade hästar...
Min inställning till barn ändrades med tiden. Jag har ibland kunnat låna bekantas barn och haft mycket glädje tillsammans med dem. Att känna en liten svettig, tillitsfull näve stickas in i min, vilken lycka! När de uppnått några år och blivit små människor, med egna tankar och funderingar, vad härligt det är då att umgås med dem. Tänk om man hade kunnat hoppa över bebisåldern och få dem som, tjaa, tre-fyraåringar? Eftersom jag är en mycket barnslig människa som älskar att leka, är det underbart att få rasa ut, helt legalt, och till på köpet glädja någon annan med mina fåniga infall.
Men som sagt, jag tog traktorn istället, för att ta till Hasse Alfredssons monolog om att skaffa barn.
En helt annan sak verkar det vara med barnbarn. Alla mina vänner som begåvas med dylika, lever upp i ett skimrande lyckorus. Så härligt, att kunna njuta av allt det positiva med barn men inte behöva ta det svåra och besvärliga ansvaret, nattvaket, den dagliga oron. Bara skämma bort och vara den goda fén, den som kommer med presenter och kan ge av sin tid, när det passar. Barnbarn, det vore nåt det.
Kan man inte beställa några över nätet?
Det kan möjligen också vara så, att det ständiga uppdraget som barnpassare åt min sju år yngre bror spelade en roll. Jag kommer fortfarande ihåg kallsvetten som bröt ut över hela mig när mamma gav mig i uppdraget att "få tyst på pojken" som vrålade där i sin spjälsäng och struntade blankt i mina tafatta försök att trösta honom. Kanske var det inte barnskriket i sig som var det mest obehagliga, utan istället det faktum att mitt förtroendeuppdrag så kapitalt misslyckades. Varje gång.
Än idag kan jag känna kallsvett när jag hör bebisvrål, jag förflyttas femtio år bakåt i tiden och vill bara - bort ifrån det, så långt som möjligt.
Ytterligare en faktor som bidrog till beslutet att inte skaffa barn kan ha varit att det var fel hane i boet. I alla fall kände jag aldrig av någon längtan efter trampet av små fötter, eller någon biologisk klocka som tickade frenetiskt. Möjligen, och här färgas mina kinder av skammens rodnad, var jag också för bekväm och nöjd med livet som det gestaltade sig. Det låter egoistiskt och må också vara det, men det fanns helt enkelt inte plats i mitt dåvarande liv för barn. Karriären tog sin tid, hästarna sin och eftersom jag hela mitt yrkesverksamma liv har arbetat med tonåringar så kändes det som om många behov av "att ta hand om" redan tillfredsställdes.
Idag kan jag då och då, speciellt under storhelger då alla lyckliga familjer samlas i sin puttinuttiga, "andra-göre-sig-icke-besvär-samvaro", känna en viss saknad över att inte ha den där familjen. Några som, vare sig de vill eller ej, tvingas att umgås med mig och i alla fall låtsas att de gillar mig. Se där, bitterheten blommar!
Jag känner också familjer som har en gedigen gemenskap och stort utbyte av varandra. Där barnen verkligen är en garanti för en tryggad ålderdom, att det kommer att finns någon där som bryr sig. Så icke för mig. Tanken får mig att att känna det tomma hålet intui mig. Till slut. Saknaden. Så roligt det hade varit att få dela några intressen med en avkomma, kanske ha en dotter som också älskade hästar...
Min inställning till barn ändrades med tiden. Jag har ibland kunnat låna bekantas barn och haft mycket glädje tillsammans med dem. Att känna en liten svettig, tillitsfull näve stickas in i min, vilken lycka! När de uppnått några år och blivit små människor, med egna tankar och funderingar, vad härligt det är då att umgås med dem. Tänk om man hade kunnat hoppa över bebisåldern och få dem som, tjaa, tre-fyraåringar? Eftersom jag är en mycket barnslig människa som älskar att leka, är det underbart att få rasa ut, helt legalt, och till på köpet glädja någon annan med mina fåniga infall.
Men som sagt, jag tog traktorn istället, för att ta till Hasse Alfredssons monolog om att skaffa barn.
En helt annan sak verkar det vara med barnbarn. Alla mina vänner som begåvas med dylika, lever upp i ett skimrande lyckorus. Så härligt, att kunna njuta av allt det positiva med barn men inte behöva ta det svåra och besvärliga ansvaret, nattvaket, den dagliga oron. Bara skämma bort och vara den goda fén, den som kommer med presenter och kan ge av sin tid, när det passar. Barnbarn, det vore nåt det.
Kan man inte beställa några över nätet?
Min häst har fått mål i mun!
Nu har han - äntligen - börjat göra sin stämma hörd! Efter fyra år i min ömma vård, har Gullefjun börjat gnägga. Jag som trodde att han inte kunde säga ett knyst. Och sen han väl upptäckt fenomenet är det ingen hejd på det... Här gnäggas det högt och gällt morgon och kväll. Ljudet tränger t o m igenom de tjocka timmerväggarna i stugan och matte skyndar ut för att hörsamma kallelsen. Naturligtvis gällde det att jag skulle öppna in till betet! Här är talaren ifråga, på denna bild håller han emellertid klaffen (det var för en tid sedan, innan han upptäckt att han kunde tala)
Ser att Du har botaniserat bakåt i min blogg, skogsfrun! Känn Dig välkommen, in i min själs mörkaste skrymslor he he....
Min bil är min primallåda
Vad menar jag nu med det? NI kommer väl ihåg när man skulle stänga in sig i en ljusisolerad låda och skrika för full hals, för att skrika ur sig all ångest och oro och alla aggressioner? Inte det? Det här var väl på 70-talet, ni kanske inte var födda då? hi hi
Jag provade aldrig metoden, även om det säkert hade behövts många gånger. Men idag har jag min bil som fungerar på samma sätt. När jag åker ensam sätter jag på CD-spelaren och drar på volymen. Sen är det bara att sjunga eller skrika, vad man behagar och hur högt som helst. Medtrafikanterna kanske tror att jag svär för full hals, och de må de ju tro, de förtjänar säkert litet svordomar såsom de flesta kör...
Favoritlåtarna är många gamla godingar. Robbie W :s "come undone" går bra att vråla högt till. Alla Bruce-låtar också. "BAby, I was born to run".. Ola Magnell funkar utmärkt, "I ett osaligt eko" och "På egna beeeeeen".
Men när vovve är med. Då måste man vara rädd om de små öronen. Då lyssnar vi till mer stillsam musik som Norah Jones och Sophie Zelmani. Såna är också bra för själen. Hundet får ju inte tro att jag är arg på honom!
Jag provade aldrig metoden, även om det säkert hade behövts många gånger. Men idag har jag min bil som fungerar på samma sätt. När jag åker ensam sätter jag på CD-spelaren och drar på volymen. Sen är det bara att sjunga eller skrika, vad man behagar och hur högt som helst. Medtrafikanterna kanske tror att jag svär för full hals, och de må de ju tro, de förtjänar säkert litet svordomar såsom de flesta kör...
Favoritlåtarna är många gamla godingar. Robbie W :s "come undone" går bra att vråla högt till. Alla Bruce-låtar också. "BAby, I was born to run".. Ola Magnell funkar utmärkt, "I ett osaligt eko" och "På egna beeeeeen".
Men när vovve är med. Då måste man vara rädd om de små öronen. Då lyssnar vi till mer stillsam musik som Norah Jones och Sophie Zelmani. Såna är också bra för själen. Hundet får ju inte tro att jag är arg på honom!
Hundra nyanser av grönt
Det är så grönt ute att det är svårt att registrera det med sin kamera. Gröngrönt liksom. Nyanserna sugs in genom mina ögon och kryllar ut i hjärnan. Så här:
Bilden tog jag på min uppfart. Grönt är en lugnande färg. Det märks. Jag vill stanna upp, inte gå in, inte göra ett endaste skvatt mer än att VARA. Just nu och här. Punkt.
Bilden tog jag på min uppfart. Grönt är en lugnande färg. Det märks. Jag vill stanna upp, inte gå in, inte göra ett endaste skvatt mer än att VARA. Just nu och här. Punkt.
En syrerik andningspaus i grannens växthus
Jag har blivit anförtrodd att sköta grannens växthus. Sköta och sköta, jag skulle stänga det i går kväll och öppna det i morse. Inte så svårt kanske.
När man kommer in där så slår syremättnaden emot en, och dofterna. Så himmelskt. Jag måste stanna och andas djupt ett tag. De vackra färgerna bedövar mina ögon.
Min granne är en bekant pelargonkännare, så det är inte så konstigt att det prunkar i hennes växthus. Vilken tur att jag hade kameran med mig. Var bara tvungen att ta några bilder. Hoppas att namnen blivit rätt! Se och njut! Så synd bara att ni inte kan känna dofterna!
Mystery heter denna sort.
Randy växer i form av ett litet träd!
Herman Gartner är namnet på denna tvåfärgade variant.
Springfield Black är nog min favorit, en sån vackert mörkröd ton!
ALLA tillhör de förstås släktet pelargon.
När man kommer in där så slår syremättnaden emot en, och dofterna. Så himmelskt. Jag måste stanna och andas djupt ett tag. De vackra färgerna bedövar mina ögon.
Min granne är en bekant pelargonkännare, så det är inte så konstigt att det prunkar i hennes växthus. Vilken tur att jag hade kameran med mig. Var bara tvungen att ta några bilder. Hoppas att namnen blivit rätt! Se och njut! Så synd bara att ni inte kan känna dofterna!
Mystery heter denna sort.
Randy växer i form av ett litet träd!
Herman Gartner är namnet på denna tvåfärgade variant.
Springfield Black är nog min favorit, en sån vackert mörkröd ton!
ALLA tillhör de förstås släktet pelargon.
Långkalsonger
Kall morgon. Det var så att jag fick dra på mig LÅNGKALSONGER. Precis som broder M i Umeå. Jo Plupp, jag har en bror däruppe. Lång som en flaggstång så han syns nog över hela staden. En riktigt gullig kille. Trots att han inte kommenterar min blogg - ha ha - där fick Du M!
Red nyss min gyllene springare. Kylan eller kanske gräset igår har gjort honom pigg som en mört. Han ville INTE skritta (gå) utan bara fortare... Jag skulle förstås omgående be honom att lyda mig, men vi hade så kul så jag bara skrattade. Då är det inte så noga med exakt lydnad. Tycker jag. Jag har ju mina hästar för rena rama nöjet, och när de trivs så trivs jag!
Förmodligen så drabbades inte vildhästarna av fång för det kanske inte fanns ODLAT GRÄS på den tiden utan litet mer torrt vildgräs och sånt, som de dessutom fick leta efter på de stora vidderna. Hästar har ju ursprungligen funnits på stäppen. OM någon drabbades så blev de tagna av vilddjur - det narurliga urvalet. Ont i fötterna = man kan inte springa så värst fort. Fråga mig. Fast jag har inte fång, det är nåt annat med mina fötter som ingen förstår sig på. Allra minst männen i sina vita rockar.
Sen är det förstås en annan sak av stor betydelse, vildhästarna utsattes inte för all stress som vi människor lägger på dem. Och jag tror att både fysisk och psykisk stress kan bidra till att tarmfloran rubbas, så är det med oss människor!!!
Red nyss min gyllene springare. Kylan eller kanske gräset igår har gjort honom pigg som en mört. Han ville INTE skritta (gå) utan bara fortare... Jag skulle förstås omgående be honom att lyda mig, men vi hade så kul så jag bara skrattade. Då är det inte så noga med exakt lydnad. Tycker jag. Jag har ju mina hästar för rena rama nöjet, och när de trivs så trivs jag!
Förmodligen så drabbades inte vildhästarna av fång för det kanske inte fanns ODLAT GRÄS på den tiden utan litet mer torrt vildgräs och sånt, som de dessutom fick leta efter på de stora vidderna. Hästar har ju ursprungligen funnits på stäppen. OM någon drabbades så blev de tagna av vilddjur - det narurliga urvalet. Ont i fötterna = man kan inte springa så värst fort. Fråga mig. Fast jag har inte fång, det är nåt annat med mina fötter som ingen förstår sig på. Allra minst männen i sina vita rockar.
Sen är det förstås en annan sak av stor betydelse, vildhästarna utsattes inte för all stress som vi människor lägger på dem. Och jag tror att både fysisk och psykisk stress kan bidra till att tarmfloran rubbas, så är det med oss människor!!!
Beteslängtan..
Nu är det kört! Inte en sekund får man vara i fred! Sedan hästarna fått vara inne ett par timmar i stöten på det supergröna saftiga betet så lämnar de mig ingen ro.
Nerifrån hagarna hörs trånande gnägganden, "snäääälla matte, släpp in oss....."
Kan ett mamma-hjärta slå ifrån då? Inte ens med tanke på att de kan bli för TJOCKA...
Jag måste ju öppna....
<!-- TopBlogArea.se START -->
<a href="http://www.topblogarea.se/djur_husdjur/" title="Djur & husdjur bloggar"><img border="0" src="http://www.topblogarea.se/tracker.php?do=in&id=386" alt="Djur & husdjur bloggar"></a>
<!-- TopBlogArea.se END -->
Nerifrån hagarna hörs trånande gnägganden, "snäääälla matte, släpp in oss....."
Kan ett mamma-hjärta slå ifrån då? Inte ens med tanke på att de kan bli för TJOCKA...
Jag måste ju öppna....
<!-- TopBlogArea.se START -->
<a href="http://www.topblogarea.se/djur_husdjur/" title="Djur & husdjur bloggar"><img border="0" src="http://www.topblogarea.se/tracker.php?do=in&id=386" alt="Djur & husdjur bloggar"></a>
<!-- TopBlogArea.se END -->
Sammies flickor
Så här glad är Sammie när han sitter med sina flickor runt sig...
Mera Sammie åt folket - två
Det lilla skogstrollet skulle klippas häromdagen. Visst är han söt när han är så här långhårig, som en liten teddybjörn.. Men, när det blir varmt är det förstås jobbigt att ha all denna päls.
När han blivit klippt är bara halva hunden kvar!
Men man märker att han tycker att det är skönt! Den som var så här flink med saxen är grannen Ve. Hon har två pudelflickor som Sammie är omåttligt förtjust i. Man behöver bara nämna ordet "flickorna" så far han mot dörren. "Nu - nu - ska vi gå dit NU?" Fast ibland bryr han sig inte om att fråga. Han bara spankulerar dit, när man är upptagen med något annat. Han är en självständig individ, den lille!
När han blivit klippt är bara halva hunden kvar!
Men man märker att han tycker att det är skönt! Den som var så här flink med saxen är grannen Ve. Hon har två pudelflickor som Sammie är omåttligt förtjust i. Man behöver bara nämna ordet "flickorna" så far han mot dörren. "Nu - nu - ska vi gå dit NU?" Fast ibland bryr han sig inte om att fråga. Han bara spankulerar dit, när man är upptagen med något annat. Han är en självständig individ, den lille!
Är glaset halvfullt eller halvtomt?
För att ta till ovanstående litet slitna klyscha... Hur tar vi vara på livet egentligen? Jag försöker nog att se allt från den ljusa sidan. Men det är förstås inte alltid det går. Är man Fisk så känner man alltför lätt av omgivningens känslor, de må vara positiva eller negativa, och det är i sig ett ok att leva med. Det finns dessutom så mycket att oroa sig för. Läste Åsas blogg på M-Magasin och kände så väl igen mig i mycket. Oron, pressen över allt man borde/måste/vill göra.
Mina hästar är källa till såväl min största glädje som min största oro. Jag skulle inte kunna leva utan hästar i mitt liv, men jag oroar mig alltid för dem. Trots att jag haft egen häst sedan 33 år, är jag ibland osäker på om jag verkligen gör rätt? Det kommer nya rön, och gamla sanningar ställt på huvudet.
Jag har vant in dem vid grönbete sedan april nu, men vågar ändå inte släppa dem fullt ut. Det blir bara timvis, och på så sätt blir det arbetssammare med sommar än med vinter, då de får sina bestämda rationer hösilage. Men grönbetet.... De kan få ont i magen, kolik, eller i värsta fall få fång. Insekterna plågar dem, på med flugmask och spray. In på betet, ut från betet. De kan i och för sig rutinerna, jag behöver bara gå ner och ropa "tjohooo" så rusar de ut. Nu har de ju en hel del att gnaga på förutom det knallgröna. En och en halv hektar hage släpper upp rätt många grässtrån. Så de svälter inte. Omvänt blir de gärna litet för tjocka. Men jag vill inte ha magra hästar heller.
Vinterpälsen måste av, jag hjälper dem med ryktsten och borste. Pälsen yr, sån tur att man inte är allergisk mot HÄST! Varför släpper de inte vinterpälsen snabbare? Får de verkligen i sig alla vitaminer och mineraler? Är det rätt balans? Trots foderanalys och komplicerade foderstatsräkneprogram kan man aldrig vara säker. Stämmer verkligen innehållsdeklarationen? Hur kan man veta det säkert?
De borde motioneras mer. Men jag hinner/orkar inte mer. Men de rör sig ju, dygnet om, i egen takt. Ingen häst har väl mått illa av att gå fritt som den vill, mer då av att ridas hårt och felaktigt. Eller av att låsas in dygnet runt i små boxar. Jag känner mig ibland för tung för att rida de relativt små islänningarna. Jag borde gå ner i vikt. Ångesten över det får mig att stoppa i mig tröstkakor. Ibland kommenterar människor oombedda hullet på min hund eller mina hästar. Mer sällan på mig, det känns kanske skämmigt att säga. "Du är litet för tjock..." Men med djuren är det tydligen OK?
Jag kan knappt åka hemifrån så oroar jag mig för hur de mår. Omvänt mår jag aldrig så bra som när jag kaver mig upp i sadeln och kommer ut på en tur i skogen, med en vänlig och glatt frustande häst, som verkar uppskatta turen lika mycket som jag.
Min man, för honom börjar glaset alltsomoftast verka halvtomt. Han är jämt så trött. Visst, han jobbar hårt, åker hemifrån vid fem och kommer hem efter tolv timmar. Då har man förstås rätt att vara trött, i hans ålder. Men jag oroar mig för honom. Han tittar ut, konstaterar att det är för kallt, för varmt, för blåsigt... Jag tror att han har blivit ute-skygg. Själv är jag tvärtom. så här års vill jag aldrig gå in. Jag skulle vilja slå rot ute i det skirt gröna, sitta där på trappen hela kvällen och natten och höra mina fåglar sjunga så öronbedövande vackert. Men tröttheten tar över, och även jag törnar i säng. Jag kan bli störd över att behöva sova. Varför måste man sova egentligen? Sånt slöseri med tid! Det finns så mycket annat att fylla sin tid med. Tevetittande får mig att känna att jag slösar bort tiden på nonsens. Varför går tiden så fort? Den rinner undan, fort , fort, som flyende sand mellan mina fingrar.
Baby, I´m the worrying kind!
Mina hästar är källa till såväl min största glädje som min största oro. Jag skulle inte kunna leva utan hästar i mitt liv, men jag oroar mig alltid för dem. Trots att jag haft egen häst sedan 33 år, är jag ibland osäker på om jag verkligen gör rätt? Det kommer nya rön, och gamla sanningar ställt på huvudet.
Jag har vant in dem vid grönbete sedan april nu, men vågar ändå inte släppa dem fullt ut. Det blir bara timvis, och på så sätt blir det arbetssammare med sommar än med vinter, då de får sina bestämda rationer hösilage. Men grönbetet.... De kan få ont i magen, kolik, eller i värsta fall få fång. Insekterna plågar dem, på med flugmask och spray. In på betet, ut från betet. De kan i och för sig rutinerna, jag behöver bara gå ner och ropa "tjohooo" så rusar de ut. Nu har de ju en hel del att gnaga på förutom det knallgröna. En och en halv hektar hage släpper upp rätt många grässtrån. Så de svälter inte. Omvänt blir de gärna litet för tjocka. Men jag vill inte ha magra hästar heller.
Vinterpälsen måste av, jag hjälper dem med ryktsten och borste. Pälsen yr, sån tur att man inte är allergisk mot HÄST! Varför släpper de inte vinterpälsen snabbare? Får de verkligen i sig alla vitaminer och mineraler? Är det rätt balans? Trots foderanalys och komplicerade foderstatsräkneprogram kan man aldrig vara säker. Stämmer verkligen innehållsdeklarationen? Hur kan man veta det säkert?
De borde motioneras mer. Men jag hinner/orkar inte mer. Men de rör sig ju, dygnet om, i egen takt. Ingen häst har väl mått illa av att gå fritt som den vill, mer då av att ridas hårt och felaktigt. Eller av att låsas in dygnet runt i små boxar. Jag känner mig ibland för tung för att rida de relativt små islänningarna. Jag borde gå ner i vikt. Ångesten över det får mig att stoppa i mig tröstkakor. Ibland kommenterar människor oombedda hullet på min hund eller mina hästar. Mer sällan på mig, det känns kanske skämmigt att säga. "Du är litet för tjock..." Men med djuren är det tydligen OK?
Jag kan knappt åka hemifrån så oroar jag mig för hur de mår. Omvänt mår jag aldrig så bra som när jag kaver mig upp i sadeln och kommer ut på en tur i skogen, med en vänlig och glatt frustande häst, som verkar uppskatta turen lika mycket som jag.
Min man, för honom börjar glaset alltsomoftast verka halvtomt. Han är jämt så trött. Visst, han jobbar hårt, åker hemifrån vid fem och kommer hem efter tolv timmar. Då har man förstås rätt att vara trött, i hans ålder. Men jag oroar mig för honom. Han tittar ut, konstaterar att det är för kallt, för varmt, för blåsigt... Jag tror att han har blivit ute-skygg. Själv är jag tvärtom. så här års vill jag aldrig gå in. Jag skulle vilja slå rot ute i det skirt gröna, sitta där på trappen hela kvällen och natten och höra mina fåglar sjunga så öronbedövande vackert. Men tröttheten tar över, och även jag törnar i säng. Jag kan bli störd över att behöva sova. Varför måste man sova egentligen? Sånt slöseri med tid! Det finns så mycket annat att fylla sin tid med. Tevetittande får mig att känna att jag slösar bort tiden på nonsens. Varför går tiden så fort? Den rinner undan, fort , fort, som flyende sand mellan mina fingrar.
Baby, I´m the worrying kind!
Bloggandet ur ett sociopluralistiskt perspektiv
Det är okänt hur många bloggar det egentligen finns. Ett oändligt antal. Man kan fråga sig hur det kan komma sig att behovet att ösa ur sig sina tankar, drömmar, önskningar mm är så stort i vår befolkning? Är det fler yngre som bloggar än äldre? Eller tvärtom?
Har vi så svårt att göra oss sedda i andra sammanhang?
Är det månne det urgamla behovet hos många att föra dagbok, som i bloggen bara omvandlats till modern teknik?
Är det helt enkelt mer tillfredsställande att ha en relation till sin dator och/eller relationer till andra människor via webben än "live"?
Kan det vara så att de flesta människor helt enkelt inte har TID med vanliga relationer?
Är det mer irriterande att få kontakt med andra via telefon eller via face-to-face möte?
KLARAR VI INTE LÄNGRE AV ATT MÖTA VARANDRA I VERKLIGA LIVET?
Datorn är en perfekt samarbetspartner. När det inte är strömavbrott. Den skriver ner precis vad Du vill utan invändningar, ja det ska vara om ordbehandlingsprogrammet är på som den kan ha några åsikter kanske?
Om du har tur får Du ändå någon kontakt med andra medmänniskor, via kommentarer.
Har Du otur så sitter Du kvar i Ditt vaccum. Stavas det vacuum? Shit, mitt ordbehandlingsprogram är inte på!
Men kan datorn verkligen tillfredsställa ALLA våra behov?
Har vi så svårt att göra oss sedda i andra sammanhang?
Är det månne det urgamla behovet hos många att föra dagbok, som i bloggen bara omvandlats till modern teknik?
Är det helt enkelt mer tillfredsställande att ha en relation till sin dator och/eller relationer till andra människor via webben än "live"?
Kan det vara så att de flesta människor helt enkelt inte har TID med vanliga relationer?
Är det mer irriterande att få kontakt med andra via telefon eller via face-to-face möte?
KLARAR VI INTE LÄNGRE AV ATT MÖTA VARANDRA I VERKLIGA LIVET?
Datorn är en perfekt samarbetspartner. När det inte är strömavbrott. Den skriver ner precis vad Du vill utan invändningar, ja det ska vara om ordbehandlingsprogrammet är på som den kan ha några åsikter kanske?
Om du har tur får Du ändå någon kontakt med andra medmänniskor, via kommentarer.
Har Du otur så sitter Du kvar i Ditt vaccum. Stavas det vacuum? Shit, mitt ordbehandlingsprogram är inte på!
Men kan datorn verkligen tillfredsställa ALLA våra behov?
Häftig islandshingst
I grannbyn bor det en vacker kille. Han är blond som få, och pälsen varierar från gråaktigt vitmelerad (vinter) till djupaste chokladbrun (högsommar). Plus alla nyanserna däremellan, beroende på pälsfällningen.
Han är så vacker att han har högst exteriörpoäng av Sveriges alla silversvarta islandshingstar - ja, färgen heter så. Nämligen 8.36! Han är godkänd hingst och får alltså alldeles lagligt ta emot damer i sitt paradisiska revir i den lilla byn Gullunge.
Men - han är inte bara vacker, han är duktig också! Eftersom hans matte och ständiga partner Sofi älskar att rida långa rundor i traktens skogar, så har han en avsevärd kondition. Han har också tränat en del för världsmästar-Johan, som har sin träningscamp i närheten. Så töltlyften är det inget fel på. Men som matte säger, den som rids över stock och sten lär sig allt att lyfta bättre på hovarna än den som bara plågas runt , runt på en bana. På köpet får man en livsglädje som lyser. Och det LYSER om Ask! Så här såg han ut på Husbyöhn:
Nyligen debuterade paret på tävlingsbanorna, mest för att kolla läget och för att Ask skulle få vänja sig litet vid bana, publik och högtaleri. Inte för att matte tycker att tävlingar är så speciellt märkvärdiga eller ens eftersträvansvärda här i livet. Vid första starten i lätt fyrgång kom ekipaget till A-final och där uppnådde man den klart godkända poängen om ungefär fem och ett halvt. Vid nästa större tävling kom man till B-final som Ask vann. Och tredje gången de var ute i tävlingssammanhang, förra helgen, så deltog de i en distansritt för islandshästar på Järvaf´ältet. Där knep de andraplatsen. Med en startpuls på 40 och en efterkollspuls på 44. Imponerande!
Ask är också en trevlig kille med ett belevat sätt. Han tycker att allting är ganska roligt, framförallt när matte kommer ner till hagen. Då kommer han i stormsteg för att kolla vad som är på gång.
Häromdagen var jag där för att intervjua och fotografera för att skriva en artikel om den vackra hingsten. Han poserade villigt. Se här:
Men eftersom Ask verkar ha humor så tar han alla framgångar med en klackspark. Inte blir han så märkvärdig över det. Han bara garvar!
Lägg namnet ASK FRÅN GULLUNGE på minnet, kära läsare. Vare sig ni är hästintresserade eller ej så är det en sann skönhetsupplevelse att se denna hingst. Vore jag ett sto skulle jag skena dit omgående.....
Han är så vacker att han har högst exteriörpoäng av Sveriges alla silversvarta islandshingstar - ja, färgen heter så. Nämligen 8.36! Han är godkänd hingst och får alltså alldeles lagligt ta emot damer i sitt paradisiska revir i den lilla byn Gullunge.
Men - han är inte bara vacker, han är duktig också! Eftersom hans matte och ständiga partner Sofi älskar att rida långa rundor i traktens skogar, så har han en avsevärd kondition. Han har också tränat en del för världsmästar-Johan, som har sin träningscamp i närheten. Så töltlyften är det inget fel på. Men som matte säger, den som rids över stock och sten lär sig allt att lyfta bättre på hovarna än den som bara plågas runt , runt på en bana. På köpet får man en livsglädje som lyser. Och det LYSER om Ask! Så här såg han ut på Husbyöhn:
Nyligen debuterade paret på tävlingsbanorna, mest för att kolla läget och för att Ask skulle få vänja sig litet vid bana, publik och högtaleri. Inte för att matte tycker att tävlingar är så speciellt märkvärdiga eller ens eftersträvansvärda här i livet. Vid första starten i lätt fyrgång kom ekipaget till A-final och där uppnådde man den klart godkända poängen om ungefär fem och ett halvt. Vid nästa större tävling kom man till B-final som Ask vann. Och tredje gången de var ute i tävlingssammanhang, förra helgen, så deltog de i en distansritt för islandshästar på Järvaf´ältet. Där knep de andraplatsen. Med en startpuls på 40 och en efterkollspuls på 44. Imponerande!
Ask är också en trevlig kille med ett belevat sätt. Han tycker att allting är ganska roligt, framförallt när matte kommer ner till hagen. Då kommer han i stormsteg för att kolla vad som är på gång.
Häromdagen var jag där för att intervjua och fotografera för att skriva en artikel om den vackra hingsten. Han poserade villigt. Se här:
Men eftersom Ask verkar ha humor så tar han alla framgångar med en klackspark. Inte blir han så märkvärdig över det. Han bara garvar!
Lägg namnet ASK FRÅN GULLUNGE på minnet, kära läsare. Vare sig ni är hästintresserade eller ej så är det en sann skönhetsupplevelse att se denna hingst. Vore jag ett sto skulle jag skena dit omgående.....
Regndans
Väderrapporterna visar djupa lågtryck som sveper in över landet
men aldrig når hit
Här är det torrt
så förbannat torrt
Allt som växer törstar
önskar några ljuva droppar
av det livgivande regnet
Men det når inte hit
förrän till vallskörden
förstås!
Ylle har dansat regndans
men ingen blev speciellt imponerad
speciellt inte Regngudarna...
men aldrig når hit
Här är det torrt
så förbannat torrt
Allt som växer törstar
önskar några ljuva droppar
av det livgivande regnet
Men det når inte hit
förrän till vallskörden
förstås!
Ylle har dansat regndans
men ingen blev speciellt imponerad
speciellt inte Regngudarna...
Är inte...
Jag är inte
Är inte rädd för döden
vad är den annat än ett vacuum?
Ett icke-vara
Som att sövas
ett tillstånd av omedvetenhet
En evig sömn
Så när den dagen kommer
låt det gå fort
låt det gå undan
Jag hatar att vänta
i onödan
Men inte nu
snälla, inte på länge
Jag är inte redo
Måste bara ... hinna se Dig
måste bara... känna Din närhet
måste bara - hinna med allt på min göra-lista...
Ur "Direkt ur byrålådan", mars 2006
Är inte rädd för döden
vad är den annat än ett vacuum?
Ett icke-vara
Som att sövas
ett tillstånd av omedvetenhet
En evig sömn
Så när den dagen kommer
låt det gå fort
låt det gå undan
Jag hatar att vänta
i onödan
Men inte nu
snälla, inte på länge
Jag är inte redo
Måste bara ... hinna se Dig
måste bara... känna Din närhet
måste bara - hinna med allt på min göra-lista...
Ur "Direkt ur byrålådan", mars 2006
Sammiepojken
Sammie är en mycket liten dvärgpudel, hans pappa Orange Sixten var nämligen en Toypudel (upp till 28 cm i mankhöjd) och mamman var dvärg. Sammie själv är 29 cm över havet. Men han tror att han är i en rottweilers storlek - minst!
Han är nu 7 år gammal. Från att ha varit ganska så svårfödd i yngre dagar (husse låg ofta på golvet bredvid honom för att få honom att vilja äta överhuvudtaget) så har han idag en kolossal aptit och äter allt. Det finns ingen hejd. Så har midjan också vuxit litet över normalmått (vilket elaka människor aldrig missar att påpeka...)
Han gick sin första kurs vid 6 3/4 år, nämligen en dressyr-clicker kurs hos Cattlin vid Johannesbergs Slott i höstas. Det klarade han med den äran, matte var omåttligt stolt men det mesta berodde nog på just att matte fokuserade.
Han är en ute-man och vill allra helst ligga på trappan till timmerhuset där han spanar dagarna i ända.
Han är alltjämt mycket lekfull och har en hel korg full med allehanda leksaker, de flesta har han varit med och valt själv. Rosa kaninen, mullvaden, gubben och luddbenet är favoriterna.
Sammie har en flickvän, och det är grannens bruna mellanpudeltik Vissla. När de träffas ställer de sig alltid på bakbenen och kramas med framtassarna. Gulligt!
Sammie har aldrig haft sönder en enda sak i hemmet, det busigaste han gjort är att han ibland biter litet i en matta. han blev också rumsren på drygt en vecka, trots att det var vinter och kallt ute när han var valp.
Sammie lägger sig vid 20-tiden på kvällen och sover hela natten igenom.
Kort sagt, han är ett SANT UNDERVERK tycker matte och husse!
Han är nu 7 år gammal. Från att ha varit ganska så svårfödd i yngre dagar (husse låg ofta på golvet bredvid honom för att få honom att vilja äta överhuvudtaget) så har han idag en kolossal aptit och äter allt. Det finns ingen hejd. Så har midjan också vuxit litet över normalmått (vilket elaka människor aldrig missar att påpeka...)
Han gick sin första kurs vid 6 3/4 år, nämligen en dressyr-clicker kurs hos Cattlin vid Johannesbergs Slott i höstas. Det klarade han med den äran, matte var omåttligt stolt men det mesta berodde nog på just att matte fokuserade.
Han är en ute-man och vill allra helst ligga på trappan till timmerhuset där han spanar dagarna i ända.
Han är alltjämt mycket lekfull och har en hel korg full med allehanda leksaker, de flesta har han varit med och valt själv. Rosa kaninen, mullvaden, gubben och luddbenet är favoriterna.
Sammie har en flickvän, och det är grannens bruna mellanpudeltik Vissla. När de träffas ställer de sig alltid på bakbenen och kramas med framtassarna. Gulligt!
Sammie har aldrig haft sönder en enda sak i hemmet, det busigaste han gjort är att han ibland biter litet i en matta. han blev också rumsren på drygt en vecka, trots att det var vinter och kallt ute när han var valp.
Sammie lägger sig vid 20-tiden på kvällen och sover hela natten igenom.
Kort sagt, han är ett SANT UNDERVERK tycker matte och husse!
Ylles Poesihörna
I sadeln på min häst
För krampen släpper
För krampen släpper
och kroppen mjuknar
när tanken svävar fritt
i sadeln på min häst
Det går så lätt att andas
han kliver fram på säkra ben
en ära att bli buren
i sadeln på min häst
Och värken falnar
som en ond dröm bara
tårar torkar
i sadeln på min häst
Jag väver mina drömmar
som ett sirligt nät
ingenting är svårt
i sadeln på min häst
När ondskan sveper över världen
och knivar hugger hjärteblod
på något sätt så blir jag fri
i sadeln på min häst
när tanken svävar fritt
i sadeln på min häst
Det går så lätt att andas
han kliver fram på säkra ben
en ära att bli buren
i sadeln på min häst
Och värken falnar
som en ond dröm bara
tårar torkar
i sadeln på min häst
Jag väver mina drömmar
som ett sirligt nät
ingenting är svårt
i sadeln på min häst
När ondskan sveper över världen
och knivar hugger hjärteblod
på något sätt så blir jag fri
i sadeln på min häst
Full fart vid fågelbordet...
Ja, jag VET, det är 14 MAJ idag... men det är så kallt och strilregnar och alla mina skogsfåglar kommer fortfarande till fågelbordet och vi har ännu litet solrosfrön och nötter kvar.. så vad kan jag göra annat än att servera?
Visst, vi skämmer bort dem osv osv men jag har faktiskt inte sett en enda liten fluga eller mygga de senaste två KALLA veckorna, så var ska de hitta mat? Man måste vara snäll mot fåglarna också. eller är jag i själva verket dum? (De blir lata och struntar i att leta mat själva?)
På marken sitter ringduveparet, samt ett antal grönfinkar, så även på själva matbordet, vid nötterna hänger som vanligt den envisa hackspetten....
Visst, vi skämmer bort dem osv osv men jag har faktiskt inte sett en enda liten fluga eller mygga de senaste två KALLA veckorna, så var ska de hitta mat? Man måste vara snäll mot fåglarna också. eller är jag i själva verket dum? (De blir lata och struntar i att leta mat själva?)
På marken sitter ringduveparet, samt ett antal grönfinkar, så även på själva matbordet, vid nötterna hänger som vanligt den envisa hackspetten....
Mera Sammie åt folket!
-sa Ann-Louise. Visst, jag har en uppsjö av bilder. Här är han i vintras på favoritutkiken, soffan i vardagsrummet. Nyklippt och allt!
Ha ha, hon KUNDE INTE hålla fingrarna borta från bloggen mer än et par dygn... var det så länge???
Ha ha, hon KUNDE INTE hålla fingrarna borta från bloggen mer än et par dygn... var det så länge???
Barfotahästar
Kom ihåg, att det är inte bara det där med att ta AV SKORNA som innebär att hästen blir rustad för barfotagång. Av största vikt är verkningen. Alltför många hästar - skodda såväl som oskodda - går idag med för höga trakter och/eller för långa tår! För att en barfotagång skall fungera på en häst som gått skodd i många år anser jag att man absolut måste ta hjälp av en utbildad barfotaverkare. Den falang som sägs verka ner hovarna så hårt att de blöder och hästen inte kan gå överhuvudtaget tycker jag verkar vara ute och cykla. Detta måste vara ett rent djurplågeri och bidrar tyvärr till mångas negativa uppfattning av ordet BARFOTAHOV.....
Den amerikanska sk vildhästhovläran anser istället att övergången måste få ta tid, att ändra för snabbt på hovvinklar är inte tillrådligt. Med hjälp av en hovrasp kan de flesta hjälpa till och putsa av hovkanterna så att de inte bryts mellan de "riktiga" verkningarna. En hjälp för att hästen ska börja nöta själv på sina hovar och om man nu inte kan rida i timmar, är att lägga in områden med grus i hagen. Speciellt då på de ställen där hästarna måste gå, vid vattenhoarna, vid passager till beten osv.
De perioder när vägarna är stenhårda eller om man måste passera vägar med mycket vassa stenar, finns det skyddande boots att ta till. Meningen är inte alls att hästen ska behöva LIDA för att bli fin i hovarna. Men människan behöver en stor dos av tålamod förstås.
Vill Du veta mer finns det en hel rad med olika sighter att hitta via nätet. En är naturligahovar.se och en annan är hovbalans.com.
Vhiskurs ena framhov börjar utveckla en fin bärkraftig stråle, det har här gått cirka ett halvår efter avskoning.
Den amerikanska sk vildhästhovläran anser istället att övergången måste få ta tid, att ändra för snabbt på hovvinklar är inte tillrådligt. Med hjälp av en hovrasp kan de flesta hjälpa till och putsa av hovkanterna så att de inte bryts mellan de "riktiga" verkningarna. En hjälp för att hästen ska börja nöta själv på sina hovar och om man nu inte kan rida i timmar, är att lägga in områden med grus i hagen. Speciellt då på de ställen där hästarna måste gå, vid vattenhoarna, vid passager till beten osv.
De perioder när vägarna är stenhårda eller om man måste passera vägar med mycket vassa stenar, finns det skyddande boots att ta till. Meningen är inte alls att hästen ska behöva LIDA för att bli fin i hovarna. Men människan behöver en stor dos av tålamod förstås.
Vill Du veta mer finns det en hel rad med olika sighter att hitta via nätet. En är naturligahovar.se och en annan är hovbalans.com.
Vhiskurs ena framhov börjar utveckla en fin bärkraftig stråle, det har här gått cirka ett halvår efter avskoning.
Historiens vingslag...
Sammie Pudelpojke är fantastisk som modell. Jag skickar upp honom på en klippa eller nåt, säger åt honom att stanna och se söt ut, och där står han och bara poserar....
Här är vi uppe i traktens fornborg, ett fantastiskt vackert ställe så här års. Det känns som om man står uppe i himlen, fritt och blått och lätt att andas.
På ena kanten av fornborgen stupar det rakt ner. På slätten ser man åns Meandersvängar. Det är svårt att på bild återge den otäcka dödsbranten ner (inga staket här inte) men jag passade på att fotografera när en bil passerade nere på vägen. Kanske får Du lättare uppfattningen av höjd då?
Så, skogsfrun, det blev en rätt lång promenad!
Bloggberoende - vadå jag?
Det är nog bara att erkänna. Mina fingrar söker sig direkt till bloggknapparna när jag satt på datorn. Är just nu inne i ett stim av inlägg. Vet inte varför, men huvudet bara exploderar av tankar och uppslag. Det finns ju så mycket att skriva om!
Men det kan inte vara nyttigt att hänga med näsan över datorn så mycket. "Get a life.." som de skulla ha väst på en amerikansk film. Så jag ska nog ta min näsa och resten av min kropp och gå ut i naturen och livet som pågår. Det doftar så härligt vår, och det finns så mycket GRÖNT att upptäcka.
Ger mig själv en stunds time-out från bloggandet. Får se hur länge det varar....
Men det kan inte vara nyttigt att hänga med näsan över datorn så mycket. "Get a life.." som de skulla ha väst på en amerikansk film. Så jag ska nog ta min näsa och resten av min kropp och gå ut i naturen och livet som pågår. Det doftar så härligt vår, och det finns så mycket GRÖNT att upptäcka.
Ger mig själv en stunds time-out från bloggandet. Får se hur länge det varar....
Färger på kläder och svordomar
Varför går så många kärringar jämt klädda i svart och ser glåmiga ut? Själv älskar jag grönt och brunt, naturfärger. De är kanske inte alltid så roliga de heller, men ytterst få människor klär i spralliga neonfärger när de passerat 50-strecket.
Men vem fan bryr sig? Vad man klär i menar jag. Det är bara att acceptera att man blivit ful och rynkig och att inga färger i världen kan ändra på det. Alla Gör-om-mig program gör mig litet beklämd. De cementerar ju bara fördomarna om att hela människans värde sitter på utsidan, i utseendet.
Visst kan man väl få ägna sig åt litet fåfänga ibland. Det är inte det jag vill åt. Utan det där hopplösa strävandet efter ungdom och fräschör, när man helt enkelt borde luta sig tillbaka och njuta av den Klokhet man eventuellt tillägnat sig under alla dessa år.
Är inte livet för jävligt ibland?
Men vem fan bryr sig? Vad man klär i menar jag. Det är bara att acceptera att man blivit ful och rynkig och att inga färger i världen kan ändra på det. Alla Gör-om-mig program gör mig litet beklämd. De cementerar ju bara fördomarna om att hela människans värde sitter på utsidan, i utseendet.
Visst kan man väl få ägna sig åt litet fåfänga ibland. Det är inte det jag vill åt. Utan det där hopplösa strävandet efter ungdom och fräschör, när man helt enkelt borde luta sig tillbaka och njuta av den Klokhet man eventuellt tillägnat sig under alla dessa år.
Är inte livet för jävligt ibland?
Energitjuvar - finns dom?
"Jajamänsan!" (detta sagt med ett överlägset, hånfullt flin)
Titta bara i Din närhet. Du hittar säkert åtskilliga människor som gör Dig utmattad, uttråkad, tokig och som Du helt enkelt inte vill ha så mycket att göra med. Utan att riktigt veta varför påverkar säkert många Dig på ett negativt sätt.
Det finns gott om människor som bryr sig mest om sig själva. Eller som bryr sig bara om sig själva. Samtalen med dem brukar för det mesta urarta till monologer snarare än dialoger. Du skruvar på Dig och försöker hitta ett skäl till att gå vidare, när Du olyckligtvis råkar på de här egotrippade typerna.
Kanske är Du själv ibland en energitjuv? När Du inte orkar bry Dig om andras problem och vedermödor utan bara tänker på de egna bekymren. Eller de egna behoven. Vältrar Dig i krämpor och självömkande, som Du stundtals spyr ut över omgivningen. Om Du märker att Din samtalspartner börjar flacka med blicken bort mot horisonten, kanske Du ska styra över samtalet till att handla även om den andra människan? Att SE varandra, är det inte det mycket av det sociala livet handlar om. Och inte bara att synas själv...
När allt kommer omkring har vi bara oss själva, det är visserligen sant. Och du kan idefinitivt inte ändra på någon annan människa i hela världen än - just Dig själv! Så varför inte börja idag? Kanske kan Du påverka någon annan människa positivt om Du börjar tänka i de banorna?
Titta bara i Din närhet. Du hittar säkert åtskilliga människor som gör Dig utmattad, uttråkad, tokig och som Du helt enkelt inte vill ha så mycket att göra med. Utan att riktigt veta varför påverkar säkert många Dig på ett negativt sätt.
Det finns gott om människor som bryr sig mest om sig själva. Eller som bryr sig bara om sig själva. Samtalen med dem brukar för det mesta urarta till monologer snarare än dialoger. Du skruvar på Dig och försöker hitta ett skäl till att gå vidare, när Du olyckligtvis råkar på de här egotrippade typerna.
Kanske är Du själv ibland en energitjuv? När Du inte orkar bry Dig om andras problem och vedermödor utan bara tänker på de egna bekymren. Eller de egna behoven. Vältrar Dig i krämpor och självömkande, som Du stundtals spyr ut över omgivningen. Om Du märker att Din samtalspartner börjar flacka med blicken bort mot horisonten, kanske Du ska styra över samtalet till att handla även om den andra människan? Att SE varandra, är det inte det mycket av det sociala livet handlar om. Och inte bara att synas själv...
När allt kommer omkring har vi bara oss själva, det är visserligen sant. Och du kan idefinitivt inte ändra på någon annan människa i hela världen än - just Dig själv! Så varför inte börja idag? Kanske kan Du påverka någon annan människa positivt om Du börjar tänka i de banorna?
Kunden är Kungen--- tills affären är avslutad...
Det är märkligt. Varje gång jag ska lägga ner pengar på att köpa någon större kapitalvara, så upplever jag samma sak. INNAN jag bestämt mig, så fjäskas och smöras det minsann. Ingenting kan vara gott nog, åt mig - kunden. Ibland är det OK, ibland känns det faktiskt besvärande, så falskt inställsamma kan de bete sig, säljarna.
Men - besvärande blir det framförallt EFTER köpet. Då är kunden plötsligt inte intressant längre. Får man något krångel med saken man investerat i, då finns det väldigt litet tid att hjälpa till. Då är kunden ett avslutat och ointressant kapitel.
Tänker inte försäljarna längre än näsan räcker? Har de inte den blekaste aning om vilket rykte de får om de överger kunderna direkt efter köpet? Man säger som bekant att "en nöjd kund är bästa reklamen.." Och, ve dem, kanske har jag tänkt mig att i framtiden köpa något liknande? Då tror jag nog att jag inte vänder mig till dem som givit urusel service efter avslutat köp. Aldrig i livet.
Men - besvärande blir det framförallt EFTER köpet. Då är kunden plötsligt inte intressant längre. Får man något krångel med saken man investerat i, då finns det väldigt litet tid att hjälpa till. Då är kunden ett avslutat och ointressant kapitel.
Tänker inte försäljarna längre än näsan räcker? Har de inte den blekaste aning om vilket rykte de får om de överger kunderna direkt efter köpet? Man säger som bekant att "en nöjd kund är bästa reklamen.." Och, ve dem, kanske har jag tänkt mig att i framtiden köpa något liknande? Då tror jag nog att jag inte vänder mig till dem som givit urusel service efter avslutat köp. Aldrig i livet.
Rappa på!
Så här ser det ut på morgonen när jag slår upp mina grönblå. Gullefjun himself står nedanför huset och SKRIKER: "Jag vill in på betet - NU!!!" Först blir det förstås litet hösilage för att grunda med, men ganska snart lyder snälla matten och öppnar. För en stund i alla fall.
Dum i kolan, tom i bollen???
OK, jag erkänner! Jag växte inte upp med datorer och TV-spel. När jag började mina trevande försök att sätta ihop ord till beskrivande texter fanns det på sin höjd en liten manuell skrivmaskin, ett sk tröskverk, till hands. Min lilla reseskrivmaskin Olivettin var i många år min trogna vän. Ville man ha kvar en kopia av det man skrivit, så var det bara att snällt lägga ett KARBONPAPPER mellan papperslagren - vet ni unga vad det är egentligen? Och vilken mardröm det var om man råkade skriva fel?
Kanske är det här förklaringen till min oerhörda valhänthet när det gäller tekniska finesser kring bloggandet. Jag har faktiskt använd dator i ett decennium nu. Jag kan använda mig av de vanligaste funktionerna, jag kan, givetvis, gå ut på nätet och göra det normala. Jag kan blogga (tack Ina!) och länka (och det är jag stolt över!) men jag kan banne mig inte lägga in min blogg på Bloggkartan.se och jag kan inte klippa in koden till Blogspot.
Jag vet att mitt RSS-flöde fungerar (bara det är väl en hjältebedrift va?) -men hur gör jag sen? De underliga beskrivningarna av processen går helt enkelt inte in i min hjärna. Och jag som hade uppfattningen att jag var åtminstone normalt begåvad? Det har jag numera fått ompröva, många gånger.
En ögonläkare sa en gång till mig att det inte var meningen att människan skulle bli mycket äldre än 40 år. Det är därför man får så många krämpor nu för tiden. Kan det gälla även hjärnan? För jag känner mig totalt obildbar när det gäller att läsa mig till hur jag ska göra. Kan någon hjälpa mig, med en beskrivning för dummies!!!!
Kanske är det här förklaringen till min oerhörda valhänthet när det gäller tekniska finesser kring bloggandet. Jag har faktiskt använd dator i ett decennium nu. Jag kan använda mig av de vanligaste funktionerna, jag kan, givetvis, gå ut på nätet och göra det normala. Jag kan blogga (tack Ina!) och länka (och det är jag stolt över!) men jag kan banne mig inte lägga in min blogg på Bloggkartan.se och jag kan inte klippa in koden till Blogspot.
Jag vet att mitt RSS-flöde fungerar (bara det är väl en hjältebedrift va?) -men hur gör jag sen? De underliga beskrivningarna av processen går helt enkelt inte in i min hjärna. Och jag som hade uppfattningen att jag var åtminstone normalt begåvad? Det har jag numera fått ompröva, många gånger.
En ögonläkare sa en gång till mig att det inte var meningen att människan skulle bli mycket äldre än 40 år. Det är därför man får så många krämpor nu för tiden. Kan det gälla även hjärnan? För jag känner mig totalt obildbar när det gäller att läsa mig till hur jag ska göra. Kan någon hjälpa mig, med en beskrivning för dummies!!!!
Barfota i gräset
Båda mina islandsgossar går barfota numera. Det är helt fantastiskt att se hur fint hovarna har utvecklats när de sluppit järn och spikar i sig. Gullefjun hade ganska så avlånga framhovar förr, och snubblade mycket. Vhiskurpojken har så små och välvda hovar, så han stod alltid på flera decimeter höga snöstyltor och såg olycklig ut, med varma kotor, så fort det var snö, trots snösulor och fettinsmörjning och jag vet inte vad.
Tappskor är inte heller så roligt, trampar hästen av sig en sko kan det hända att en del av hoven följer med, om det är välspikat. För att inte tala om risken att slå sig (eller andra) med järnskon.
Behöver jag tala om att Gullefjun inte snubblar numera, hans hovar har kortat sig själva med flera centimeter och har en fin rund form nuförtiden. Och Vhiskur har inga snöstyltor, någonsin.
Det har inte varit helt lätt, i början går hästarna på grus ungefär som jag när jag tagit av mig skorna. Men vitsen är att de måste härdas (hovarna alltså) och därför MÅSTE de röra sig även om det ser otrevligt ut. Den ena hästen vande sig tämligen snabbt och går obehindrat överallt. För den andra var det svårare, och är det riktigt hårt och eländigt underlag så drar man helt enkelt på skor av gummi över hoven som skydd. Nåja, enkelt och enkelt, det finns olika modeller och en del är betydligt svårare att få på *svett-svordomar-tårar*
Jag måste kanske tillägga att jag hade en utmärkt och utbildad hovslagare, så det var inte hovvården som var eftersatt då förr. Nu har jag också hjälp av en hovslagare/hovverkare som är utbildad i båda skolorna (med eller utan skor alltså). Jag raspar själv mellan varven så gott jag kan med min trasiga, svaga arm, men helt själv klarar jag mig inte. Och det är absolut inte för att spara pengar som jag tagit av dem skorna.
Det är underbart att se deras välformade vildhästhovar. För vem kan påstå att det är naturligt med spikar i fötterna? Inte ens Jesus väl? (usch då, där var jag farligt nära att bli stenad...) Kolla bara här:
Tappskor är inte heller så roligt, trampar hästen av sig en sko kan det hända att en del av hoven följer med, om det är välspikat. För att inte tala om risken att slå sig (eller andra) med järnskon.
Behöver jag tala om att Gullefjun inte snubblar numera, hans hovar har kortat sig själva med flera centimeter och har en fin rund form nuförtiden. Och Vhiskur har inga snöstyltor, någonsin.
Det har inte varit helt lätt, i början går hästarna på grus ungefär som jag när jag tagit av mig skorna. Men vitsen är att de måste härdas (hovarna alltså) och därför MÅSTE de röra sig även om det ser otrevligt ut. Den ena hästen vande sig tämligen snabbt och går obehindrat överallt. För den andra var det svårare, och är det riktigt hårt och eländigt underlag så drar man helt enkelt på skor av gummi över hoven som skydd. Nåja, enkelt och enkelt, det finns olika modeller och en del är betydligt svårare att få på *svett-svordomar-tårar*
Jag måste kanske tillägga att jag hade en utmärkt och utbildad hovslagare, så det var inte hovvården som var eftersatt då förr. Nu har jag också hjälp av en hovslagare/hovverkare som är utbildad i båda skolorna (med eller utan skor alltså). Jag raspar själv mellan varven så gott jag kan med min trasiga, svaga arm, men helt själv klarar jag mig inte. Och det är absolut inte för att spara pengar som jag tagit av dem skorna.
Det är underbart att se deras välformade vildhästhovar. För vem kan påstå att det är naturligt med spikar i fötterna? Inte ens Jesus väl? (usch då, där var jag farligt nära att bli stenad...) Kolla bara här:
Ett läkarbesök jag kunde varit utan.
Har sedan ett decennium återkommande värk i ena höften. Blev röntgad då för länge sen men man kunde inte konstatera nåt särskilt. Sedan 5 år har jag på samma sida ofta värk i knäet. Tar smärtstillande som hjälper ibland - ibland inte. Ibland är knäet så svullet att det inte går att böja benet och det är svårt att gå. Efter att ha haft flera riktigt dåliga perioder i höstas ringde jag och bad att få en tid hos ortoped på det lokala sjukhuset.
Väntetiderna är långa, och när jag äntligen fick en tid kändes det bättre, så jag tyckte att det skulle vara skämmigt att störa en läkare med krämpor som liksom inte gick att ta på. Avbokade tiden alltså. Vad tror ni hände? Jo dagen efter återkom värken förstås, starkare än någonsin. Samma sak hände en gång till. Avbokade även då. Men när värken återkommit med förnyad intensitet ringde jag och förklarade det hela för en förstående person, som gav mig en ny tid nu i maj.
Jag var där idag. Den tiden och kostnaden hade jag kunnat spara mig. Förstås. För givetvis var det inget akut läge nu. Men jag betalade snällt mina 260 spänn och satt och väntade i över en timme, allt var givetvis försenat. Jag var nästan på väg att gå, jag är ibland mycket otålig och stod dessutom felparkerad utanför sjukhuset, när läkaren äntligen anlände. Ung spoling - får man inte säga högt, men det var en mycket ung man. Han bände och böjde mitt ben och tyckte att jag var mycket rörlig och vig. (Det går jag väl tacka Lille Hund och Ponnypojkarna för!)
Det gjorde visserligen ont när han petade ena fingret rakt in mellan fettsvabblet bakåt skinkan, men slutsatsen han drog var att det "bara" var en muskelinflammation. Sedan 15 år? "Ta en Ipren..." Jag blev mållös. Visst är det superbra att diagnosen inte pekar mot förtvinade och deformerade leder, men... kan det verkligen vara sant?
Jag gick därifrån och svor att aldrig aldrig uppsöka någon ortoped någonsin mer, om jag kan undvika det. Mina tidigare ortopederfarenheter är tyvärr inte heller så positiva. En gubbe bände nästan av min skadade arm och uppmanade mig att "träna mer" när hela armen i själva verket blivit helkajko vid en ridolycka. Samma arm krävde sedan flera operationer för att om inte återställas helt så i alla fall få tillbaka det mesta av rörligheten. En annan gång konstaterade en ortoped att mitt armbrott minsann inte var något armbrott. Jag fick gå med bruten arm i en månad, tills min veterinär konstaterade att den visst var bruten och tvingade mig att söka sjukhusvård!
Min husläkare får väl duga även i fortsättningen. Han är i alla fall respektfull och vänlig.
Väntetiderna är långa, och när jag äntligen fick en tid kändes det bättre, så jag tyckte att det skulle vara skämmigt att störa en läkare med krämpor som liksom inte gick att ta på. Avbokade tiden alltså. Vad tror ni hände? Jo dagen efter återkom värken förstås, starkare än någonsin. Samma sak hände en gång till. Avbokade även då. Men när värken återkommit med förnyad intensitet ringde jag och förklarade det hela för en förstående person, som gav mig en ny tid nu i maj.
Jag var där idag. Den tiden och kostnaden hade jag kunnat spara mig. Förstås. För givetvis var det inget akut läge nu. Men jag betalade snällt mina 260 spänn och satt och väntade i över en timme, allt var givetvis försenat. Jag var nästan på väg att gå, jag är ibland mycket otålig och stod dessutom felparkerad utanför sjukhuset, när läkaren äntligen anlände. Ung spoling - får man inte säga högt, men det var en mycket ung man. Han bände och böjde mitt ben och tyckte att jag var mycket rörlig och vig. (Det går jag väl tacka Lille Hund och Ponnypojkarna för!)
Det gjorde visserligen ont när han petade ena fingret rakt in mellan fettsvabblet bakåt skinkan, men slutsatsen han drog var att det "bara" var en muskelinflammation. Sedan 15 år? "Ta en Ipren..." Jag blev mållös. Visst är det superbra att diagnosen inte pekar mot förtvinade och deformerade leder, men... kan det verkligen vara sant?
Jag gick därifrån och svor att aldrig aldrig uppsöka någon ortoped någonsin mer, om jag kan undvika det. Mina tidigare ortopederfarenheter är tyvärr inte heller så positiva. En gubbe bände nästan av min skadade arm och uppmanade mig att "träna mer" när hela armen i själva verket blivit helkajko vid en ridolycka. Samma arm krävde sedan flera operationer för att om inte återställas helt så i alla fall få tillbaka det mesta av rörligheten. En annan gång konstaterade en ortoped att mitt armbrott minsann inte var något armbrott. Jag fick gå med bruten arm i en månad, tills min veterinär konstaterade att den visst var bruten och tvingade mig att söka sjukhusvård!
Min husläkare får väl duga även i fortsättningen. Han är i alla fall respektfull och vänlig.
Kan Du se Dina fötter?
Fetman växer blixtsnabbt här i västvärlden. Vi lär oss från tidig ålder att trösten till största delen kan intas via munnen. Suga nappen, äta godiset och senare i livet, ta till flaskan och äta godiset osv osv.
Följden har förstås blivit att vi litet var till mans lider av diverse "välfärdssjukdomar". Som det ska medicineras mot. Medan en stor del av världens befolkning inte har mat för dagen och svälter ihjäl, poppar vi piller för att vi blivit för feta. Vi borde skämmas! Dessutom är det inte bara omoraliskt och hälsofarligt att bli för fet, det är oestetiskt också. Ingen vill anställa en superfet människa. För på något sätt sätter vi likhetstecken mellan fet = dum i huvet.
Det är förstås inte sant. Det finns många feta och smarta personer. Men att BLI fet är inte så smart.
Säger jag och kastar en förstulen blick i spegeln och ser att valkarna väller ut ohämmat vid midjan. När kläderna stramar och Air Frances flygstolar känns på tok för trånga, då är det dags att vakna upp. SÅ VAKNA DÅ!!!!!
Varför får barnen allt färre gymnastiktimmar i skolan? Varför tillåter man de små att bli sittandes vid datorspelen istället för att ägna sig åt stärkande utomhusaktiviteter? Varför skjutsar så många vuxna barnen hit och dit istället för att ibland låta dem gå eller cykla. För att ha koll förstås!!!! svarar ni upprört, men ni kan väl själva gå eller cykla med? Det skulle göra er också gott.
Vi lever i ett fett sjukt samhälle. Jag fick en del tankesparkar när jag läste Dr Dahlqvists blogg. Läs den Du också!
http://intressant.se/intressant
Följden har förstås blivit att vi litet var till mans lider av diverse "välfärdssjukdomar". Som det ska medicineras mot. Medan en stor del av världens befolkning inte har mat för dagen och svälter ihjäl, poppar vi piller för att vi blivit för feta. Vi borde skämmas! Dessutom är det inte bara omoraliskt och hälsofarligt att bli för fet, det är oestetiskt också. Ingen vill anställa en superfet människa. För på något sätt sätter vi likhetstecken mellan fet = dum i huvet.
Det är förstås inte sant. Det finns många feta och smarta personer. Men att BLI fet är inte så smart.
Säger jag och kastar en förstulen blick i spegeln och ser att valkarna väller ut ohämmat vid midjan. När kläderna stramar och Air Frances flygstolar känns på tok för trånga, då är det dags att vakna upp. SÅ VAKNA DÅ!!!!!
Varför får barnen allt färre gymnastiktimmar i skolan? Varför tillåter man de små att bli sittandes vid datorspelen istället för att ägna sig åt stärkande utomhusaktiviteter? Varför skjutsar så många vuxna barnen hit och dit istället för att ibland låta dem gå eller cykla. För att ha koll förstås!!!! svarar ni upprört, men ni kan väl själva gå eller cykla med? Det skulle göra er också gott.
Vi lever i ett fett sjukt samhälle. Jag fick en del tankesparkar när jag läste Dr Dahlqvists blogg. Läs den Du också!
http://intressant.se/intressant
DÖDA fågeln!!!
Jag är en sann djurvän, ja banne mig! Men nu är måttet rågat! En familj fräcka sädesärlor har behagat använda hussens nya bil som TOALETT.... maken till fräckhet!
De bara sitter där rätt upp och ner och skiter av hjärtans lust, och tittar man ut ur huset och skriker åt dem så vänder de makligt på huvet och undrar "Va fan vill Du...?"
Så nu funderar jag på strypning, skjutning, hängning eller stegling. Eller varför inte BRÄNNING?
Som ni märker HAR jag verkligen en mordisk sida!
Att lämna spår...
De flesta smygtittar på våra bloggar utan att lämna spår efter sig. Det är väl i och för sig OK, skickar man ut sina tankar så här i cyberrymden så får man väl skylla sig själv?
Jag har tidigare tjatat och bett er som läser, i alla fall ni som läser någorlunda regelbundet, att lämna en liten kommentar. Varför? Käre Broder M, Du frågade mig när jag som vanligt tjatade på Dig om att Du skulle kunna lämna någon kommentar, när Du nu ändå läser min blogg, om jag skrev bloggen för mig själv eller för andra?
Ja, vem skriver jag för? Till stor del för mig själv förstås, för att jag har ett nästan alltid tvingande behov av att skriva. För att skriva av mig måhända, eller för att det helt enkelt klarnar mina egna tankar om jag skriver ner dem. Men då kunde jag väl lika gärna skriva i en egen dagbok. Varför lägga ut i en blogg? Förmodligen för att jag, liksom de flesta andra som skriver, till viss del är en exhibitionist! Mer eller mindre.
En del sätter upp monument med stora statyer av sig själva. Andra sätter ett dussin ungar till världen. Det finns många sätt att lämna spår. Som kanske finns kvar litet längre än vad det där kinesiska ordspråket säger: "Din betydelse här i världen är lika viktig som det tomrum som uppstår när Du håller Din hand i en hink vatten och drar upp den. Hajar Du?
Jag vill lämna några små pluttspår i form av tankar som finns i mina skrivna ord, och bästa sättet att få dem testade är liksom att få era reaktioner på dem! Nu har jag på sista tiden fått nya Bloggvänner som lämnar många spår, tack för det, skogsfrun och Ann-Louise! För trots allt, det är så mycket roligare med en DIALOG än en MONOLOG! Och tack Ina, Rita, Annaa och Nina, ni som mellan varven låter en och annan kommentar droppa ner! Det är guld värt!
Min Barndomsbästis E skrev att hon inte ville skriva någon kommentar för att så många okända människor kunde läsa dem. Men det jag skriver står jag för. För mig är det ju tvärtom, det innebär en kick att bli läst av så många som möjligt... Men vi människor är alla unika och reagerar på många olika sätt. Det måste man förstås ha förståelse för!
Kanske skulle jag satsa på att skriva en bok istället? För att bli publicerad, (well, för mig innebär det en del blygsamma artiklar i hästtidningar) = DET är en verklig kick!
Och saker att skriva om, det kryllar det av. Det är bara att titta på sitt eget liv, vilken källa att ösa ur! Jag läste förresten igår ut en rätt kul bok, av Viveca Lärn. "Kvinnan som var en fyr". Titeln låter litet nördig.. . Men innehållet är riktigt bra. Litet torr humor och en skruvad story. Testa den ni!
Jag har tidigare tjatat och bett er som läser, i alla fall ni som läser någorlunda regelbundet, att lämna en liten kommentar. Varför? Käre Broder M, Du frågade mig när jag som vanligt tjatade på Dig om att Du skulle kunna lämna någon kommentar, när Du nu ändå läser min blogg, om jag skrev bloggen för mig själv eller för andra?
Ja, vem skriver jag för? Till stor del för mig själv förstås, för att jag har ett nästan alltid tvingande behov av att skriva. För att skriva av mig måhända, eller för att det helt enkelt klarnar mina egna tankar om jag skriver ner dem. Men då kunde jag väl lika gärna skriva i en egen dagbok. Varför lägga ut i en blogg? Förmodligen för att jag, liksom de flesta andra som skriver, till viss del är en exhibitionist! Mer eller mindre.
En del sätter upp monument med stora statyer av sig själva. Andra sätter ett dussin ungar till världen. Det finns många sätt att lämna spår. Som kanske finns kvar litet längre än vad det där kinesiska ordspråket säger: "Din betydelse här i världen är lika viktig som det tomrum som uppstår när Du håller Din hand i en hink vatten och drar upp den. Hajar Du?
Jag vill lämna några små pluttspår i form av tankar som finns i mina skrivna ord, och bästa sättet att få dem testade är liksom att få era reaktioner på dem! Nu har jag på sista tiden fått nya Bloggvänner som lämnar många spår, tack för det, skogsfrun och Ann-Louise! För trots allt, det är så mycket roligare med en DIALOG än en MONOLOG! Och tack Ina, Rita, Annaa och Nina, ni som mellan varven låter en och annan kommentar droppa ner! Det är guld värt!
Min Barndomsbästis E skrev att hon inte ville skriva någon kommentar för att så många okända människor kunde läsa dem. Men det jag skriver står jag för. För mig är det ju tvärtom, det innebär en kick att bli läst av så många som möjligt... Men vi människor är alla unika och reagerar på många olika sätt. Det måste man förstås ha förståelse för!
Kanske skulle jag satsa på att skriva en bok istället? För att bli publicerad, (well, för mig innebär det en del blygsamma artiklar i hästtidningar) = DET är en verklig kick!
Och saker att skriva om, det kryllar det av. Det är bara att titta på sitt eget liv, vilken källa att ösa ur! Jag läste förresten igår ut en rätt kul bok, av Viveca Lärn. "Kvinnan som var en fyr". Titeln låter litet nördig.. . Men innehållet är riktigt bra. Litet torr humor och en skruvad story. Testa den ni!
Hoppa stenen!
Efter klickerkursen vi gick hos Cattlin på Johannesberg har Lille Hund blivit träningsgalen! Speciellt om det vankas torkad blodpudding i samband med träningen... Favoritsysselsättningen består av att jag ropar "hoppa stenen!" och då rusar han upp på närmaste sten eller stenliknande föremål och ser förväntansfull ut.
Visst ser han ut som ett litet mosstroll!
Tänk vilka billiga nöjen det finns!!!
Våra inre rum...
Det sägs att vi lagrar gamla oförrätter och obearbetade ångestar och frustrationer i vårt inre rum. Vissa låser om det och slänger nyckeln och andra kan släppa ut bitar och glimtar i form av drömmar. Drömmar är intressanta. Jag drömmer ofta och mycket. Inte sällan är det våldsamma drömmar. Krig och bomber, ockuperade hus med aggressiva och svartmuskiga terrorister, där jag försöker att gömma mig. Så här skulle kanske MITT inre rum se ut?
Människor jag känt och mött och tyckt gräsligt illa om kan dyka upp i mina drömmar, och det händer att jag försöker strypa dem. Häromnatten blev min lille hund påkörd av en man som jag inte är så värst förtjust i, men när det blir riktigt otäckt så lyckas jag alltid på något sätt stoppa drömmen och bryta eller vakna. Trots att jag i drömmen ibland angriper andra människor och slår hårt på dem, så kommer jag aldrig ihåg att jag egentligen skadat någon. Men kanske visar dessa drömmar min dolda mordiska sida?
Mellan varven kan också riktiga lyckodrömmar dyka upp, fast det är mer sällan, tyvärr. En gång drömde jag att jag var ute och dansade med min gamle trakhenerhäst, vi dansade tryckare till sorgsna låtar. Och i veckan lånade jag en bekants stora tävlingshäst och susade vigt runt en ruskigt stor terrängbana. Lyckokänslan var stark och höll i sig hela dagen. Så var det även när jag hade tillbringat natten med Brad Pitt minsann.
Ibland vill man verkligen aldrig vakna!
Människor jag känt och mött och tyckt gräsligt illa om kan dyka upp i mina drömmar, och det händer att jag försöker strypa dem. Häromnatten blev min lille hund påkörd av en man som jag inte är så värst förtjust i, men när det blir riktigt otäckt så lyckas jag alltid på något sätt stoppa drömmen och bryta eller vakna. Trots att jag i drömmen ibland angriper andra människor och slår hårt på dem, så kommer jag aldrig ihåg att jag egentligen skadat någon. Men kanske visar dessa drömmar min dolda mordiska sida?
Mellan varven kan också riktiga lyckodrömmar dyka upp, fast det är mer sällan, tyvärr. En gång drömde jag att jag var ute och dansade med min gamle trakhenerhäst, vi dansade tryckare till sorgsna låtar. Och i veckan lånade jag en bekants stora tävlingshäst och susade vigt runt en ruskigt stor terrängbana. Lyckokänslan var stark och höll i sig hela dagen. Så var det även när jag hade tillbringat natten med Brad Pitt minsann.
Ibland vill man verkligen aldrig vakna!
Finns det liv så finns det hopp...
Detta magnifika träd ligger kullfallet i Socitetsparken i Norrtälje. Det ser helt dött ut, som en förstenad mammut ungefär, i sin väldighet. Men i ena änden har det slagit ut några praktfulla gröna skott, som visar att än är det inte slut. Jag drabbas av någon anledning av en högtidlig sinnesstämning när jag ser detta träd. Det visar att livet inte är enkelt att släcka. Att det liksom finns hopp - för alla...
Skogsfrun hade så rätt. Det GÅR ju att lägga in flera bilder, det är bara jag som är så rudis med att upptäcka funktionerna!!!!
Tränings-time
Gullefjun tränar inför Baddräktssäsongen genom att studsa över cavaletti-bommar. Som synes är bikini-midjan en bit bort, men nånstans måste man ju börja...
Promenad i det skrike-gröna...
Både Lille Hund och jag är hänförda över det skira gröna i naturen så här års. Våra ögon och alla sinnen har längtat så... Här går vi längs med våra hagar och bara NJUTER....