ylle - kort och gott

Häromdagen kom en vacker råbock till mitt fågelbord, som alltid är välfyllt med fröer och talgbollar. Man måste tänka på de små, och i gengäld glädjer de oss dessutom så mycket med sin närvaro.

Råbocken kom mitt på dagen och verkade inte ens rädd när han såg mig med kameran. I några sekunder alltså. Sen stack han förstås. Men jag är säker på att han kom tillbaka när det mörknat....

Vinterväder kan väl vara OK, om det är snö eller barmark, men isen...   man halkar nerför backen, kan knappt stå upprätt, ramlar och slår sig, allt blir ännu svårare...



Riktigt så här isigt är det inte just nu hos oss, bilden är några år gammal, men det är ändå isigt. Som det blir när vädret inte kan bestämma sig, ska det vara varmt eller kallt?  Is, vik hädan!

Till Dig som kikar in på min blogg, en liten amaryllis från förra året. Och Du kan förresten få en hel bukett:

Det har ju en längre tid varit diskussion om definitionen på vad som kan kallas MILJÖBIL. Jag har förstått att det där med att köra på etanol inte är nåt vidare miljövänligt, dels drar de bilarna mycket mer per mil än bensinvarianten, dels går det åt en massa växtlighet, bl a SPANNMÅL SOM ÅR LIVSMEDEL.. för att tillverka etanolen. Kan det vara rätt att använda livsmedel i en svältande värld för att tillverka s k miljövänligt bränsle åt oss feta, lata västerlänningar...  (tala för Dig själv, säger ni väl nu, ni som inte alls är varken feta eller lata?)

Och hur ser man på tillverkningen i TOTALEN, som min bror mycket riktigt påpekar. Vilka råvaror används, hur framställs de, hur påverkar det jordens resurser?

Hybridbil måste ju vara ett steg i rätt riktning. Att använda bilens bromskraft till att producera el till batteriet som driver den framåt, det borde vara framtidens melodi.

Givetvis bör man inte köra bil i onödan, men det finns andra saker som också kan vara miljöovänliga. Att flyga kors och tvärs över jordklotet t ex, till semester i solen, vilket många ägnar sig åt. Inte jag dock, som avskyr att flyga och inte kan med att ligga i solen.

Så det där med att vara en hemmapotatis måste vara rätt miljövänligt. Om man sen odlar sina egna grönsaker, gödslade med de egna djurens naturliga avfall och överlag försöker att äta närproducerad mat, då är man väl en tämligen beundransvärd miljövän?

Ja, de små hästflickorna får nämligen sova INNE varje natt. Pojkarna hade alltid valet, sov inne eller gå ut eller gör vad Du vill. Det är valfriheten som lösdrift ger djuren. Nu sov de ju alltid inne varje natt, men hur länge och hur ofta, det vet jag inte. Men jag såg spåren på morgonen (kroppsavtrycken i halmen, några kvarlämnade bajshögar).

Men nu är det andra bullar. Lilla Nyponros måste få sova sin föl-skönhetssömn, och jag måste veta att hon får det foder i sig som hon behöver för att växa. Torkat gräs (hösilage har jag, av yppersta kvalitet) är något nytt för henne, hon har hittills i sitt liv levt på modersmjölk och bete, så det tar sin lilla tid för henne att tugga i sig ransonen.

Så varje morgon blir det till att mocka. I början var de naturligt nog litet lösa i magarna, allt det nya, nytt foder, det var inte så få förändringar för unga hästar det. Men det börjar redan ordna till sig, och i morse myste jag över fina små fasta bajshögar. Värre än vilken bebisförälder som helst. Fast det är inte så många som är intresserade av konsistensen på mina hästars bajs. Allra minst husse, som gäspar uttråkat om jag försöker berätta. En del detaljer gör man bäst i att hålla för sig själv.

Söta är de, mina små dockor. Om ni undrar över titeln så serveras här inget socker! Ingenting alls faktiskt direkt ur handen, jag vill inte starta med att få små bitska drakar. Framöver får vi se, jag har alltid kunnat ge mina hästar belöning ur handen, i form av en morot eller ett äpple. Men bara när de gjort något duktigt. Inte bara för att de är söta. Då skulle man ju inte göra annat än mata dem! För söta är de förstås hela tiden!

Lugnet sänker sig över mig..
lungorna rasslar och gör ont

När krampen släpper, och oron över allt tonar bort
så ger kroppen igen
den jäkeln
och jag faller i en stunds dvala



Lusthuset har också det gått i vinterdvala

Idag släppte krampen i mitt bröst. När jag var och hälsade på i lösdriften, visade det sig att Vhiskur fått en kärvänlig liten russfröken som bästis. De åt hö ur samma hög.

När jag skulle visa honom vattenkoppen och se om han drack, följde hon med som ett plåster och drack ur samma kopp, trångt blev det, men de gillar helt klart varandra. Och visst får han vattenkoppen att fungera.

Sen tumlade om i den nyhalmade lösdriften och damen som tydligen är rätt högrankad, körde bort andra nyfikna hästar som kom för att titta på den nye herrn.

När jag åkte därifrån var det som om en tung sten ramlat från mina axlar, nu kan jag slappna av mer och verkligen njuta av mina små prinsessor. Gossen får stanna i lösdriften över vintern och återvända när gräset börjar spira, sån är planen....    Då har flickorna etablerat sig och är hemmastadda, och det ska väl gå bättre att sätta ihop dem alla tre... 



På väg in till....
-lösdriftshallen....


Vhiskur i förgrunden till vänster, till höger rumpan på flickvännen Celina

Dam nr 2 har anlänt, hon heter Mälbys Cinnamon och är en alldeles förtjusande liten skimmel. De båda stona går bra ihop. Här är Cinnamon:



Och här är stona tillsammans:

Ja, jag menar ju hästlivet framförallt. Den lilla Nyponrosen har gjort sitt första bus. Jag har "fölsäkrat" hagen, det var 25 år sedan jag hade ett föl sist!  Fyra trådar mot tidigare två. Men just vid ingången hade jag bara tre sådana där elastiska grindar, av någon outgrundlig anledning.

igår hade jag en kompis här som ville hälsa på den lilla nya hästen. Vi klappade och beundrade. Sen gick vi in i sadelkammaren som ligger alldeles utanför grinden. Tjoff, så stod det en liten dam halvvägs inne där vi var ! Och inte ville hon låta sig fångar, hon dansade glatt omkring i "förhagen" som jag också har inhägnad. Grimma hade hon heller inte på sig, så hon slank ur mitt grepp varje gång som en hal liten ål.  Till slut fick jag ett grimskaft runt hennes hals och lirkade tillbaka henne in i hagen, där hon uppförde en liten krigsdans, nöjd med sitt bus eller kanske missnöjd med att sättas tillbaka?

Efter exakt tjugo sekunder var hon ute igen. Det här var ju kul, tycktes hon säga. Ny krigsdans, nytt infångande efter en del försök. Nu var det inget att be för, bara att sätta in en till tråd. Det är ju roligt att hon är sällskaplig, men inte SÅ roligt om hon lär sig att det bara är att slinka ut när man behagar.... Hå hå ja ja, jag är nog ganska så bortskämd med två välartade äldre herrar, nu blir det andra bullar. Och idag ska jag hämta en ung fröken till....

Det började så bra. Visst var jag beredd på att min gamling skulle kunna vara litet grinig, men så många hade sagt mig att han inte kunde vara överdrivet dum mot en liten fölunge.



Visst visade han en del sura miner när den första nyfikenheten lagt sig, men jag vaktade noga första dagen. När jag släppt ut dem på stora sommarbetet var det lugnt, båda gick och betade och var tämligen nära varandra, utan att han bråkade det minsta.



Men - frampå eftermiddagen, när jag började kunna koppla av och inte bevaka dem ständigt, hände det orimliga, det som inte fick hända. Nyponros kom störtandes nerifrån hagen upp mot stallet, i full fart. Efter kom gringubben, med bakåtstrukna öron och mordisk blick. Det här handlade inte om lek, grinighet eller litet gruff, han var ute efter att DÖDA henne... ett litet föl!

Jag for ner i hagen och ropade, och då vände tack och lov den otroliga lilla fölflickan och sprang rakt emot mig. Vhiskur kom farandes efter och verkade inte bry sig om att hon sökt skydd hos mig. Hela hans uppsyn var gräslig, som hämtad ur en skräckfilm. Han for rakt emot oss och vek inte av förrän jag skrek åt honom och slog grimskaftet i hans ansikte. Jag tog honom och ledde honom in i stallet, fölet följde tveksamt efter.

Denna gång var hon förståeligt nog litet tvekande till att gå in i sin box. Monstret stod ju i boxen bredvid! Men som tur var verkar hon vara en liten dam med ganska stor säkerhet, så hon följde med trots att Monstret gjorde utfall från sin sida. Boxarna är så stora så han kom inte åt henne, och det visste hon. Jag satt länge länge hos henne och pratade med henne och smekte henne. Både hon och jag var chockade av händelsen.

Jag vet att många säger att det är bara att ge det TID, det kan nog ordna sig osv....  men i detta fall riskerar jag ingenting. Framförallt inte med ett sånt underbart litet föl och hennes tillit och glada temperament. Som tur var hade jag en plan B, utifall det inte skulle fungera.

Min bästa väns dotter har en närbelägen ridverksamhet och över 30 hästar och ponnier i olika storlek som går i en jättelik lösdrift. Där hade jag utverkat ett löfte att få ställa Vhiskur om det inte skulle fungera med fölet och honom. . Hon var också gullig nog att tillfälligt låna ut en snäll sällskapsfarbror, den gudomliga barnvakten Östertorps Granit. Hon är en hästmänniska uti fingerspetsarna och känner alla sina hästar väl. Hon visste att han var den rätte i det här fallet. Vad skulle man göra utan hjälpsamma vänner!

Så det var bara att skrida till verket, efter att lha låtit natten förflyta för att se om något verkade ändra sig. Men Vhiskur  gjorde sura och otäckt hotfulla miner över kanten mot den lilla även på morgonen. Så iväg med honom på Uppfostring i storflock och in med den snälle farbrorn. Vilket fungerade direkt. Nyponros såg direkt att han var snäll, och på något sätt var han självklar, inte överdrivet nyfiken utan han bara VAR. Lugnet var återställt.



Jag var oerhört förvånad över mig själv och att jag så tveklöst kunde skicka iväg min Älskling Vhiskur till ett okänt öde. Men chocken över hans beteende var lika stor som om jag hade kommit hem till någon av mina vänner och kommit på deras man att puckla på dem. Hästar är visserligen hästar, men jag inbillade mig att jag kände honom utan och innan. Kanske är det JAG som skadat honom, genom att låta honom gå här med bara en enda kompis, och älska honom för mycket. Hästar bör förstås gå i flock för att behålla det rätta flockbeteendet.

Jag har varit och kikat från håll hur det går där borta. Tack vare Marikas balanserade storflock verkar det gå bra. Vhiskur får visserligen hålla sig i utkanten än så länge, men han har dels återknutit bekantskapen med sin gamle kompis shettisen Spöket, som bodde här med honom i fem år innan Sveipur kom, och dels verkar han ha fått ett gäng med små shettiskompisar som gick med honom. Att han blir litet jagad av de andra får man räkna med, jag hoppas bara att han inte blir skadad.

Vad som ska hända är litet oklart, men jag tänker inte släppa lilla Nyponros. Sveipur har fått ett suveränt bra liv borta hos Gitte, så där kan jag släppa all oro. Att ha en ensam häst (Vhiskur) här hemma är otänkbart, dessutom är det olagligt. Men jag är säker på att allt ordnar sig till det bästa.



Vackra lilla Nyponros vilar ut i sin box.

Hon är bara 7 månader, av rasen Welsh Mountain och heter Exzentrics Nyponros... en helt underbar och cool liten tjej...

Här är Sveipur (till höger på bilden) med sin nye bästis Nisse (Neisti) 



-och här är han till vänster   Lika barn leka bäst - eller spegel, spegel....  foton: Gitte R

Tack för allt jag fått uppleva med Dig, för all den förståelse Du bibringat mig kring hästens psyke och natur. Tack för de fina ridturerna, där Du burit mig över stock och sten och alltid varit ett föredöme av lydighet! Tack för allt Du givit och allt Du är! Jag klarade den här dagen och bröt inte ens ihop.

Du har nu lyckligen anlänt till Ditt nya stall och Ditt nya liv, och jag önskar av hela mitt hjärta att Du får ett fortsatt bra liv och härliga dagar! Jag vet att Gitte kommer att ta väl hand om Dig!


En kille med attityd



Och en rumpa som heter duga



Livet genom ett spindelnät...

-som jag får fodra Dig
-krama Dig
-och se Dig utanför stallet

Allt kommer att bli så bra, så bra
Men jag känner mig inte så värst skämtsam just nu

Det vita ni ser är inte mina tårar på kameralinsen utan lätta snöflingor...

Bilden är från tidigare datum, men det här är ungefär vad jag såg idag. Fast mycket sorgligare.
Vhiskur (han med sura nyllet närmast kameran) är inte speciellt leksugen. Men det är SVeipur!

Det ligger två "hästbollar" i hagen, en orange och en grön. idag såg jag hur Sveipur stod och lekte för sig själv med den gröna bollen. Det är så kallt, så bollen hade skrumpnat ihop och var inte alls lika rund och fin som den här orange...

Jag fick direkt flashen "åsnan Ior leker med sin trasiga ballong" från Nalle Puh. Ni vet, när den deprimerade Ior fyllde år och inte trodde att någon kom ihåg honom. Och Puh beslutade sig för att vara osjälvisk och skänka Ior en burk "håning" - fast Puh råkade äta upp den på vägen, så det blev bara en tom burk som present... och Nasse skulle ge Ior en ballong, men ramlade på vägen dit, så Ior fick en trasig ballong. Och där stod Ior länge, länge och lade sin trasiga ballongslamsa ner i den tomma honungsburken... en sån sorglig scen så jag kan gråta hur lätt som helst när jag tänker på den.

Här i hagen stod då Sveipur och tittade på sin platta boll. Han lade hela tiden ena hoven på den, som om han ville att den skulle blåsa upp sig. Tyvärr hade jag inte kameran med. Men lika sorgligt var det.

Det kan bara bli roligare för Sveipur att byta liv, till en lekfullare kamrat och en ridglad gullig ägare.

Gitte har bestämt sig. Jag också. Ett-två-tre- tredje gången ska det ske...  det känns så svårt...
-men så rätt
Du får det bra
men jag kommer att sakna Dig
förbaskade tårar

Igår avslöjade jag min spindelfobi för er. Tidigare i mitt liv var jag också rädd för MYROR, anledningen till DET har jag ännu i minne, jag var väl en tre år ungefär och hade av misstag klivit upp i en myrstack som jag trodde var en sten.. myrorna kryllade över hela mig och bet mig och jag kommer ihåg hur jag skrek... men den fobin har jag faktiskt kommit över. Inte så att jag älskar myror över allt annat, men jag kan se dem utan att springa eller skrika.

Nu tillbaka till spindlarna. Mitt ex roade sig ibland med att fånga spindlar och låtsas kasta dem mot mig. Ett mycket effektivt sätt att behålla och möjligen utöka fobin...

Men Mannen i mitt liv och jag var på Skansen för ett antal år sedan. Vi hade vandrat runt bland alla nattlevande djur i Månskenshuset, och då vi skulle gå ut drogs vi till en samling ganska småväxta personer (barn). Det visade sig att alla barnen köade för att få klappa en rätt stor orm och en jättelik fågelspindel vid namn Imse Vimse. Jag köade fascinerad ihop med barnen och fick hålla en stund i ormen, som jag inte alls var rädd för. Mina skräckslagna blickar drogs som av magnetism mot den gigantiske Imse, så jag ställde mig i spindelkön, helt utan avsikt att röra, bara titta. Som bekant dras man ofta till det man fasar för...

När det var min tur så lyckades jag till min stora förvåning sträcka ut handen och röra försiktigt vid spindelns rygg. Mannen som höll i det hela tittade uppmuntrande på mig och sade åt mig att sträcka ut handflatan så att Imse skulle kunna kliva upp. Jag var paralyserad av skräck och svetten rann i floder nerför min rygg. Min älskling stod bakom mig med ett fast grepp om min högerarm. Senare berättade han att det var för att kunna hålla fast mig om jag, vilket han starkt misstänkte, skulle drabbas av panik och slunga iväg den stackars spindeln om den kom så långt som upp på min hand.

Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt promenerade Imse omkring på min högra hand. Det kändes som trampet av små, små tassar. Han var i storlek som en större mus, och som barn hade jag en omfattande avel med dansmöss, så jag kände igen känslan.

Allt avlöpte väl, Imse trampade så småningom ner från min hand, och jag avlägsnade mig med bultande hjärta och med en stolthet som var obeskrivlig. Det har inte hjälpt så värst mycket mot spindelfobin i sig, men det är ett minne jag ändå vårdar ömt.

Det är få människor som vet och ännu färre som anar det, men min stora fobi här i livet är : SPINDLAR  Jag vet inte varför, men det finns säkert någon mysko barndomsupplevelse bakom det hela.

Just nu sitter Ylle med meterlånga, stela armar och skriver medan hon panikslagen håller utkik bortåt väggen, för att i tid upptäcka den Långbente innan den kommer klivande för nära.

Jag SÅG nämligen en långbent skranglig dylik gå längs väggen alldeles nyss, detta förbannade timmerhus, vackert men fullt av spindlar, i alla fall ser jag några stycken varje år... och för mig är det definitivt ett par för många.

Sådan otur att inte Riddaren av Timmerhuset är hemma, är han det brukar det funka att jag avger ett halvkvävt panikartat skrik , så kommer han till undsättning och sätter ut den stackars Långbeningen på utsidan av huset.

Näää, jag kan bara inte skriva och samtidigt hålla kollen runtom, så nu slutar jag. Goodbye!!!!

Mannen kom häromkvällen glädjestrålande hem med ett nytt duschhandtag. Nu är han ju man, och som sådan mycket svag för nya elektroniska och batteridrivna leksaker. Men ett DUSCHHANDTAG?

Han provduschade genast och meddelade att nu kunde jag minsann ställa in tre olika duschstrålar. -Jaså, svarade jag med en gäspning, ja det har jag ju längtat länge efter... Jag försökte att inte låta lika uttråkad som jag kände mig över den braskande nyheten. Och vad var det för fel med befintligt duschhandtag, det har fungerat utmärkt de sista femton åren....  Själv är jag EMOT förändringar bara för förändringens skull....

Men den riktiga chocken träffade mig när jag skulle duscha nästa gång. Duschhandtaget hade storleken av en mindre tallrik, och var tungt som ett ångstrykjärn. Det var helt klart av storlekn XL. Och otympligt som ett strykjärn var det också. Med möda lyckades jag föra tallriken över mina kroppsdelar, men där vi kvinnor behöver duscha oss med ett litet smidigt handtag, där var det tji att komma till med detta tallriksstora monster. Trots att jag är (var) en van ryttarinna var det svårt att stå så hjulbent.

Tycker Du att jag har blivit så TJOCK att jag behöver detta duschhandtag för att nå över min enorma kroppshydda, eller vad, skrek jag uppretad från duschkabinen. Det är ju så TUNGT!!!!    Mannen satt där som ett stort frågetecken. Vadå tungt? Vi har helt klart olika kroppsstyrkor, och dessutom emellanåt olika uppfattning om saker och ting och hur praktiska de är.

Det här duschhandtaget kan helt klart orsaka schismer. Jag vill inte ha det, och inte heller budskapet jag inbillar mig följer med det... För att trösta mig tar jag en chokladbit till. Så om en månad behöver vi kanske en XXL?

SNÖ...
Våt och läbbig, genomfuktar allt och gör så att man halkar och glider.

För mig får den gärna smälta snabbt och dröja länge, länge innan den återvänder.
Jag klarar mig utan.
Jag orkar inte ens ta en ful bild av den...