ylle - kort och gott

Innan solen går ner över trädtopparna målar den dalen i gyllene färger... denna bild tog jag ikväll när ena hästpojken var på väg upp från betet. Det är vackert så man får dra efter andan.

ÅÅÅ., Dropi-hästar är bara så underbara!!  Häromdagen skulle vi transportträna litet lekfullt, så jag satte bara ett snöre runt halsen på gossen och visade honom rampen. "Gå in, söta Du..."   Han kollade litet, och sen---   gick han in!  Underbara ljuvliga islandshäst!  Härliga samarbetsvilliga pojke!  Han gör så att mitt hjärta smälter, om och om igen...    Han är så lyhörd ...   


Vad vill Du matte?


Jaha, jag ska gå in här tycker Du?


OK, jag går väl in då!

Nu är det höst och snart drar hoper med förväntansfulla, taggade jägare ut med sina knallpåkar. Man får undvika att gå i skog och mark. Varje år skjuts mängder med tvåbeningar till döds, när skjutfrossan sätter in. "Jag trodde det var en älg.." blir det skakande svaret när grannen nedlagts för evig tid. Föga smickrande för grannen förstås, och ganska trist att bli ihjälskjuten.

Själv har jag mycket svårt att förstå tjusningen med jakten. "Det är så vackert ute i naturen" försvarar många jägare sig med. Men - jag går ut med min kamera. För mig är det långt vackrare att föreviga naturens vilda djur på bild istället för att släcka ut livet i deras ögon.

Visst, när vi människor nu en gång har stört balansen i naturen, så måste vi återställa den. Men låt då utbildade och välsiktande proffsjägare sköta detta. Och inte darrhänta, skumögda, ibland katastrofalt nog alkoholpåverkade amatörer.

Över hälften av de skjutna björnarna lär skadeskjutas och få dö i svåra plågor efter lång tid. Om någon björn någon gång råkar kunna ge tillbaka och försvara sig genom att överfalla och kanske döda en människa, så blir vi mycket upprörda. Själv applåderar jag tyst. Om man sig i leken ger....   Varför är det så fantastiskt att få skjuta just en björn?

Har Du varit riktigt nära en levande älg någon gång, och sett in i det majestätiska djurets outgrundliga ögon? Då vet Du vad jag talar om, när jag säger att mötet med vilda djur är bland det bästa som kan hända en! Man uppfylls liksom av en högre, helig känsla. Varje morgon under vintern står rådjuren under mitt fågelbord och äter. Tänk om djuren hade bössor? Då hoppas jag att de inte skulle sikta på mig.

Politiken med sikte på att ta från de fattiga och ge till de rika tuffar vidare, om än med allt svagare stöd från väljarna. Vem hade menat att de sjuka och arbetslösa skulle hamna i limbo mellan svält och självmordstankar? De käcka jinglarna "vi bryr oss inte om hur SJUK Du är utan bara om hur mycket Du kan arbeta" ekar mellan väggarna, hånfullt retsamt för dem det gäller. Är det någon som tror att en sjuk och handikappad, med en kanske mångårig sjukskrivning bakom sig är speciellt attraktiv hos arbetsgivarna?  I så fall borde denne person (som tror på det alltså) snarast återvända till verkligheten!

De som eventuellt trodde på Alliansens sockrade löften om skattesänkningar in absurdum torde bli tämligen besvikna. "Bort med fastighetsskatten!" skallade segerropen. Och vad blev det? Först ett förslag om en avgift på några tusen, sen hamnade man på 4.500 och nu ligger det på 6.000 per fastighet. Halva svenska folket har redan idag ungefär en sån fastighetsskatt, eller lägre, så där vann man inte så mycket. Och de omtalade skattesänkningarna på lönen lär stanna på några hundralappar i månaden, på sin höjd. Men - vem trodde ni betalade det kalaset? Vi alla förstås!!

Att många avgifter höjs till aldrig skådade nivåer har väl inte gått folket förbi? Höj bensinskatten, höj trafikförsäkringen, höj avgifterna för kollektiv resande (och tvinga ut flera i bilismens tärande kaos) och sänk dramatiskt nivån på hjälpen för gamla och behövande. Dra in och spara. För naturligtvis måste skattesänkningarna finaniseras på något sätt. Eller trodde ni att gossen Reinfeldt hade guldpengar i byxorna, som han generöst kunde dela ut till svenska folket?

De enda som väl verkligen vinner på alliansens ekonomiska politik torde vara de riktigt rika, som slipper förmögenhetsskatten. Jag kan höra hur skratten ekar runtom i palatsen.

Mornar och kvällar blir allt mörkare. Jag saknar ljuset. Att vakna tidigt på morgonen av det skira ljuset och fågelsången. Det unika nordiska ljuset, som fyller ens själ med lust och hopp. När det är så här mörkt får jag knappt upp min motsträviga, värkande kropp ur sängen.

Ponnypojkarna har klätt sig i ulliga vinterkostymer och svettas när septemberdagarna klämmer sig upp mot tjugogradersstrecket. Septemberdagar är bland de vackraste. Klar luft och inga flygfän. Men dagarna blir obönhörligen kortare. Skynda skynda. Det som ska hinnas innan vintern anländer.

Såg inspelningen av veckans "So you think you can dance"-avsnitt igår. Det var mycket hopp och sprattel denna gång. Men när Danny och Lacey dansade sin wienervals så rann tårarna på min kind. Det var så vackert. Jag gråter ofta nuförtiden. Är det åldern, eller kan det vara något i dricksvattnet?  Mitt i programmet så bröts inspelningen. Shit - jag hade satt den på en timme som vanligt, men denna gång höll det på i två timmar. Så jag fick aldrig se hur det gick. Typiskt. Letade frenetiskt på webben men kunde inte hitta något om hur det gått. Sån tur att programmet går i repris.

Läser just nu Edwardssons "Nästan död man". Det är en mörk stämning över boken. Jag gillar hans stil att skriva, men nu är det svart. Svår huvudvärk, aning om ond bråd död och uppbrott. Har kommisarie Winter en hjärntumör? Hans vanligen så älskvärda sätt har förbytts i retlighet och kort stubin. Hela boken andas uppbrott. Är det dags för uppbrott?

Jag grubblar och nätterna vrider sig i ångest. Vill jag eller vill jag inte? Ska man våga språnget? Att leva är att dö en smula. Varje dag. Vem vet hur länge det varar? Att leva varje dag som om den vore ens sista. Visst vågar jag? Vågar vi?

Blunda och hoppa, manar flera. Jag föredrar att titta när jag hoppar. Men mina sönderbitna naglar värker...

igår morse kom Lille Hund linkande på tre ben, när han äntligen tog sig för att ta sig ur mammakartongen.. Vadå kartong? När killen var liten valp sov han först i en kartong nedanför hussens säng, så att hussen skulle kunna hålla handen nära den lilla varma och vilsna valpen.. sedan dess säger vi alltid "kartong" om de ställen eller sängar där lille hund behagar sova. Inte konstigare än så!

Nå, han kom ur kartongen hoppandes på tre ben och med ett ömkligt uttryck i sitt lilla söta ansikte. "Stackars mig", typ. Jag lyfte genast upp honom på bordet och klämde noggrant igenom benet han höll upp, ingen svullnad, ingen tagg i tassen, ingenting. Ingen större reaktion från honom heller, när jag klämde.

Det var till att lyfta honom upp och nerför utetrappan för kissningarna. Vilken tur att han är så liten! Men det känns pyrt när han har nåt fel. Tänkte att jag ska vänta nåt dygn innan jag far till tant veterinären, förresten så går hon inte att nå efter telefontiden på morgonen, och knappt då, för hela världen ringer visst till henne...

Senare på dagen får jag för mig att jag ändå ska kolla en gång till. Klämmer mig in mellan de pyttesmå tårna, och vad hittar jag där om inte en vedervärdigt stor smällfet fästing i storleken av ett blåbär. Där har vi boven! Fästingen bärs i triumf ut till handfatet i badrummet där jag utan pardon smäller honom med baksidan av nagelborsten. PANG - explosionen var enorm, massor av blod, hundens blod, strömmade ut över det vita.

Tar ut lille Hund på promenad, han hoppar fortfarande på tre ben, men efter någon minut märker han att det inte gör ont längre och börjar gå normalt. Skönt. Fästingar - jag avskyr dem. Vad är de bra för?

Nu har gossen framträtt på bild i Amelias fototävling för hundar  (tack Gitte!) Så om Du vill, gå gärna in på hemsidan  Amelia.se och kolla in och rösta på honom....  snabbt bara, för sista dagen lär vara på måndag.  Har jag visat den här bilden förut?



DENNA bild är i alla fall nytagen, visst går han bra ihop med höstlöven?

Kom av en tillfällighet in på programmet med det namnet på femmans kanal för några veckor sedan. En slags "idol-version" fast med dans, och med ungdomar, inte gamla töntar som i svenska "let´s dance" (förlåt mig, alla var ju inte alls gamla töntar där, fel av mig, men idel kändisar i alla fall, mer eller mindre stela  ha ha)

Nu hade ju programmet pågått många omgångar med utslagning av de värsta och kvar fanns alltså gräddan av unga dansare i USA. Creme de la creme.... Och som de kunde dansa!  Jag kan ingenting om dans och kan absolut inte dansa själv, men ändå kunde jag NJUTA av dessa fantastiska uppvisningar. Inte minst av koreografin, som i de flesta fall var helt enastående. Inga tråkiga gamla danssteg där inte, nej snarare uppvisning av elitgymnaster med en enorm kroppskontroll och begåvning.

Sätt på femman nu på lördag 12.30 och njut en stund av denna otroliga skönhetsupplevelse. Inte hemma, vill inte titta på teve mitt på dagen? Nää, men spela in det då, för Guds skull! Du får inte missa det!

Han är mjuk och skön att smeka. Han ser mig hela tiden, när jag är i hans närhet. Hans ögon är underbara. Han vill vara mig till lags, vill förstå vad jag önskar att han ska göra. Han känner in mina tankar och känslor som ingen annan. Han bär mig, han drar mig, han är min så länge han lever. Han är en häst. Min häst! Och det är inte bara på papperet, han är verkligen min! Själarnas gemenskap, över alla gränser.

Författarinnan Marianne Fredriksson lär vara både berömd och hyllad. Läste just hennes "Ondskans leende" och den boken imponerade sannerligen inte på mig. Den var slarvigt skriven, hela tiden handlade det om hur (och var) de åt och drack och hela tiden "flög de i varandras armar", så mycket att jag till sist undrade om boken handlade om fåglar? (flög)

Huvudpersonen var en nervös, skam- och skuldfylld kvinna som blivit utsatt för övergrepp av sin man, mycket sorgligt och hemskt, visst, men jag fick aldrig något grepp om henne eller de andra personerna. Dessutom verkade tidsaspekten inte stämma alls, när hennes första bebis var tämligen liten så träffade hon på sin man som hon flytt ifrån, han kastade bebin i väggen och våldtog henne (frun alltså, inte bebisen). När våldtäkten resulterade i ny graviditet och hon just fött det andra barnet, så hjälpte det första barnet till att byta blöjor och sköta det nya. Men det första barnet kan väl knappt ha varit mycket mer än ett år, vilket verkar väldigt osannolikt, då hon konverserar med sin mamma och går runt tämligen ohämmat..

Kanske är det JAG som har missuppfattat tidsgränserna, skit samma, boken var bara skrutt. Tycker jag.

Det har spekulerats en del på sistone kring ämnet. Många har tydligen lämnat önskemålet att få komikern Robert Gustafsson som granne. Så märkligt! Om man inte känner personen, hur kan man då veta hur den verkligen ÄR??? Tror de flesta att Robert G skulle sitta och dra vitsar över staketen dagarna i ända? Eller vad grundar sig deras val på? Jag bara frågar mig.

Så jag skulle då som min Önskegranne ange Brad Pitt? Tänk om han är otrevlig, divig och rent av förskräcklig? Hur ska jag veta det? Det är väl inte personen i sig man väljer om man inte känner den, utan mer egenskaper?

Min Drömgranne är: trevlig : ( väluppfostrad och artig och hjälpsam alltså...)  Det är en person som är angenäm att umgås med, som man kan bjuda in på middag eller fika eller ett glas vin, och i sinom tid bli bjuden tillbaka. Det är en person som man kan ha kul med, skämta och leka, men ändå ibland tala allvar med. Livsfrågorna alltså. Utan att personen ifråga BARA bryr sig om sig själv, utan även är öppen för omvärlden.  Alltså: En person som är intelligent, känslig, empatisk, och som återgäldar Din gästfrihet. En person som kan tänka sig att ställa upp och hjälpa Dig om Du skulle behöva. Utan att för den skull leva hela sitt liv i Ditt kök.

Min DRÖMGRANNE är mjuk i sinnet och tycker att man ska hjälpa varandra. Han/hon/de får gärna störa ibland, men det är en bonus om de talar om INNAN att de kommer att 1) ha högljudd fest (va fan. är inte jag bjuden va`)
2) ska elda en brasa av gamla bildäck när vinden just sveper upp över mitt hus  (helst inte, tack, om jag får ha någon talan) och 3) gärna talar om när de tänker sälja eller hyra ut till någon annan....

Jag tror också på samarbete, speciellt nu när man blir äldre, när en granne ska åka och handla så kan man ju faktiskt samåka. Det verkar ganska löjligt som det är idag, att var och en åker, kanske samtidigt, och till samma affär, i varsin bil. Utan att behöva klistra vid varandra så kan man väl turas om att köra, och därmed spara på resurserna och hjälpas åt. Och om min granne är sjuk så anser jag det självklart att man hjälper varandra med 1) inköp 2) djurskötsel 3) annat...

Och - framförallt - grannen får inte bo för nära mig.....    Är jag konstig?????   

Ibland måste jag nypa mig i armen. Tänk att jag har hästar. Två stycken, underbara fuxiga gossar! När jag var liten skrev jag alltid först på önskelistorna: "En ponny". Aldrig att jag fick någon. Det fanns varken råd eller lust från mina föräldrars sida.

Men idag har jag. Alldeles egna. Två stycken! Det är lätt att tycka att allt i ens nuvarande liv är självklart, men det är det förstås inte. Jag red min känslige Gullefjun idag. Han heter förstås inte så, det blev bara ett smeknamn som någon hittade på, ni förstår kanske varför när ni ser fotot.

Efter en längre tids ridförbud med inflammerat och smärtande knä så kändes det extra trevligt att få kliva upp i sadeln. Jo, just det, jag kliver, klänger inte. Jag går alltid numera upp från en pall, dels för att jag är så osmidig men också för att skona häst och sadel. När man klänger är det lätt att få sadeln på sniskan, den kan också bli sned, och likaså hästen. Det sägs att större delen av hältorna som behandlas på våra djurkliniker härrör sig från vänster framben vilket i sin tur härrör sig från ryttarnas vana att klänga sig upp från denna sida, med överbelastning av vänster framben som följd. Nog om detta.

Där satt jag alltså i min sköna sadel och hade en glad och framåt häst under mig. Kommer ut i skogen på den mjuka mossan och njuter i fulla drag. Det doftar höstaktig skog, hästen frustar nöjt och vill mer och fortare. Min mobil ringer och  hästen stannar. Han har snabbt vant sig vid att stanna när mobilen ringer. Det räckte med att jag gjorde så några gånger, så visste han att det var det jag ville. Eftersom mitt Fynd - Medryttaren, numera rider honom nästan fyra gånger i veckan, så har han betydligt bättre kondition än tidigare. Jag kan alltså trava och tölta även om jag inte kunnat rida på ett tag. Härligt! Förut var det som om jag hela tiden måste börja om från början liksom, med långa skritturer enbart. Jag älskar att rida. Ingenting för så gott för själen som att komma ut i skogen på en villig häst. Han är så ljuvligt lydig, ber jag honom om en snabbare gångart så sker det ögonaböj, vill jag sakta ner så gör han det också. Även om han helst skulle vilja fortsätta med fart. Jag böjer i en öppna för enbart innertygeln, han rundar sig villigt runt inre skänkeln. Man kan rida dressyr lika bra ute i naturen som inne på en trist bana. Det blir bara  mycket roligare så här.

Efter ridturen känner jag att knäet blivit mycket bättre. Ridning är inte bara bra för själen, det helar också kroppen i mångt och mycket. Fungerar som en slags sjukgymnastik alltså!   Sitter av och pussar min häst som tack. Stretchar honom litet, han är villigt med på det, tycker nog att det är skönt. Jag tänker igen på hur lyckligt lottad jag är, som har hästar och får njuta av deras sällskap och t o m bäras eller dras av dem. Hästar är gudomliga djur. Behandla dem väl, och Du får så mycket mer tillbaka. Jag har alltid och kommer alltid att älska hästar. Det bara är så.

Så lätt det var, eller är ni bara så SMARTA???  Visst var det potatisgroddar, och sen var det luggen på ett litet föl, ingen islänning, skogsfrun, däremot en söt liten morgan-new forestkorning vid namn IS...



Får väl försöka hitta på nåt svårare.....

Jajamänsan Plupp, här får Du (och ni andra, om ni bryr er) några gåtor: VAD är detta??  Hi hi....





ser fram emot svaren! 

Godmorgon!
De senaste dagarna har Ylle tillbringat med att åka fram och tillbaka till däckfirman. Roligare saker kan man ha för sig, men detta var ett nödläge som bara måste redas ut.

Jag har en tämligen ny bil med fina aluminiumfälger och sportiga lågprofildäck. Men eftersom Ylle mestadels plägar skumpa fram på gropiga dåligt underhållna små grusvägar och inte frekventerar landets släta motorvägar särskilt mycket, så syntes det mig mer praktiskt att ha mer LUFT mellan mig och groparna. Sålunda beställde jag i min dumhet mindre fälgar och MER luft i själva däcken, om ni förstår. Detta visade sig vara ett stort misstag. I fredags när jag fått de nya däcken monterade, så blev hemfärden rysligt studsig och med en ratt som vibrerade så att den nästan hoppade ur Ylles känsliga små händer. Här var något katastrofalt fel! Lyckligen hemkommen ringde jag genast till däckfirman och påpekade att det inte gick att köra med däcken. Jag ombads inkomma på måndagsmorgonen, vilket jag prompt gjorde, pigg och nykter.

Man kontrollerade däcken och konstaterade att de var i he...e felbalanserade, eller, rättare sagt, inte balanserade alls! Efter en lång stunds manickande i en makalös maskin som tydligen kan mäta allting vad gäller däck och fälgar och en herrans massa små klistervikter fästade på däcken ifråga så sades problemet vara åtgärdat. Glad i hågen styr Ylle ut på vägen igen, för att åter drabbas av gräsliga vibrationer. Jag återvände till brottsplatsen och denna gång konstaterades att däckstrycket nog var för högt, varefter lämplig luftmassa avlägsnades. Ylle började vid det här laget svettas ymnigt och känna en viss motvilja mot de nyinköpta däcken.

Åkte hem igen, men obalansen och den dåliga vägkänslan var kvar. Åkte in igår igen, men fick då ett ganska irriterat bemötande och ombads inkomma en annan dag, för att lämna bilen för utredning. Snopet åkte jag hem igen och eldade upp mig mer och mer alltefter de skumpiga, vibrerande kilometrarna avverkades. -Här skulle det minsann inte lämnas någon bil på utredning! Det var ju däcken och/eller de nya fälgarna det var fel på. Innan bytet hade det inte funnits en enda pytteliten vibration minsann. Ylle hann ångra sitt tilltag med däcksbytet flera gånger om.

Jag låg och retade mig hela natten och började känna en viss deja-vu-känsla, vad gäller att bli bemött av bilkunniga män...  en gång hade jag en vit Corolla som började rosta vid bakluckesvetsarna redan efter tre år. Då fick jag det oförskämda svaret att jag fick väl skylla mig själv som köpt en vit bil... (!!!)  Finns det inga gränser för hur överlägsna män får vara bara för att kunden är kvinna och därmed automatiskt betraktas som novis  inom bilvärlden?

Nå, jag ringde tidigt i morse och meddelade att nu kom jag in och ville ha mina gamla däck och fälgar tillbaka. Nja, man hade väl inte tid idag... men då tog det hus i helsike hos mig! Jag åker inte en enda onödig mil till med detta vibrerande, fräste jag, Nu kommer jag in och jag vill ha mina gamla däck påsatta tillbaka!

När jag kom in var jag ångande het av upprördhet, störtade in på kundmottagningen och nästan skrek: "TROR ni mig inte va??? Och inte tänker jag lämna min bil här heller, jag behöver den faktiskt. Det är inte BILEN det är fel på...!"   Efter denna tirad hade de inget annat val än att skicka ut en mansperson som skulle "provåka" med mig. Så fort vi kommit ut på vägen så utbrast han "Jamen det var väl själva ..... vad den vibrerar!"  Ja, medgav jag, det är ju det jag har försökt tala om för er hela tiden!!!!!  NU blev det fart minsann, hela gummiverkstaden var engagerade med att mäta och väga och noga kolla både däck, fälgar och bilen däcksbultar... allt för att försöka få fram att det inte var något fel på däcken, antar jag. "Vi kan lägga på ett annat däcksmärke" försökte en av männen, men nu var jag orubblig, "Jag vill ha mina "gamla" däck tillbaka" mässade jag, och undrade hur länge det skulle dröja innan de fick in det i sina sotiga huvuden.

Slutligen fick de på de ursprungliga däcken och skickade ut samme man att provåka igen. Efter tjugo meter konstaterade både han och jag att vibrationerna var borta. När vi kom tillbaka och han meddelade detta, kliade alla sig i huvudena och förstod ingenting, men eftersom det var en MAN som lämnade utlåtandet så ifrågasattes det inte mer. Jag fick mina pengar tillbaka och åkte nöjd hem med mina gamla, vibrationsfria däck.. Visst kan jag reta mig på att jag tillbringat så mycket tid på däcksverkstaden under de senaste dygnen så att någon frågade om jag var anställd där, men...   och sen kan man ju undra varför män inte tror att kvinnor kan bedöma vibrationer? Jag kan också tycka att jag varit onödigt mesig, det hade varit bättre att manligt slå näven i bordet och med barsk röst kräva rättelse - omedelbart !!!  Man kanske lär sig av misstagen? Kanske lyssnar mer på sin Älskling som avrådde redan från början?



Mina "gamla" däck, bäst ändå!!!!

På vår karga skogstomt har en enorm solros vuxit upp, likt ett maskrosbarn har den klarat sig alldeles själv. Och nu står den där, som en stor lysande lampa. Förmodligen en present från de många fåglarna som frekventerar vårt fågelbord under vintern, någon av dem har väl tappat ett oätet frö.... 


Jag kan tyvärr inte visa upp sådana skönheter som bl a ann-Louise och skogsfrun gör mellan varven, men vi har en praktfull ormbunke vid vår "vattenfall-sten". Se här:


Vad som inte framgår av bilden, är att den är cirka en meter hög!

Sorry Plupp, men bilder på DJUR kommer alltid att dyka upp här i min blogg...  Nina, kul att se Dig! och Åsa, duktig flicka som lämnar en hälsning! Ann-Louise är flitigast! Med risk för att upprepa mig bara MÅSTE jag visa en bild från igår, då jag återigen badade den lilla teddybjörnen...  han blir bara så underbart fluffig så man måste krama om honom - vilket kan göra honom rätt förnärmad. Liten må han vara, men integritet har han!

-en liten livsyttring från er som tittar in på min blogg? Häromdagen var det hela 32 stycken som hade den goda smaken. Men vilka är ni? Vad vill ni? Med risk för att bli tjatig så tycker jag nog att det kan vara lämpligt med ett litet litet hej i alla fall... eller??????  Ann-Louise bad om flera Sammie-bilder. Ska bli! Vassego:



Nybadad men tämligen oklippt!

Här är dom,  gossarna alltså, i gårdagens kvällssol. Söta som socker, tycker matte. Tänk att det är så mycket flugor fast det är in i september. Men de kommer med solen - och irriterar små hästögon, i alla fall Vhiskurs, så han får ha masken på sig då!

På tal om att banta, så bakade jag nyss en smarrig chokladkaka. Jag tyckte att den gjorde sig bra på altanen, med blommorna i bakgrunden. Den doftar gudomligt, om Du har tid, så ta gärna vägarna förbi....

Läste just ovanstående rubrik och kunde inte låta bli att fnissa litet, trots det sorgesamma budskapet så lät det rätt kul. Jag kan tänka mig att man blir rätt rund om man gillar choklad och jobbar på en chokladfabrik....

Där skulle jag aldrig klara att jobba, jag skulle efter ett tag inte komma ut genom dörrarna!

"Chokladvän"

I min spirande gröna ungdom hade jag en pojkvän som ömt brukade kalla mig för Päls. Han var en mycket skicklig tecknare och skrev ofta brev till mig med sinnrika teckningar, trots att vi träffades jämt.

'Kom att tänka på det när jag i gryningstimmen läste min senaste Joyce Carol Oates-roman. I alla hennes böcker förekommer det ett eller annat pälsklätt djur, oftast då en katt. Som framställs som ett mystiskt, litet hotfullt och mycket självständigt väsen. Vilket katter enligt min uppfattning ofta är. Mystiska var ordet. Vänliga men aldrig underdånigt insmickrande, som en del hundar kan vara. En katt gör vad den vill, när den vill. Väljer den att vara Din vän så är det en ren ynnest. Jag har haft flera katter som jag älskat högt och innerligt. Den siste var grå som blyerts och hette Teddy. Han blev tjugo år gammal, men de sista elva levde han med mitt ex. Man flyttar inte gärna på en katt som är inbodd i ett hus. Men det riste alltid i mitt hjärta när jag red förbi stället där jag bott och skymtade min fd katt. I början pratade han med mig, men sen blev han skygg och hade förmodligen glömt vem jag var. Eller medvetet förskjutit mig. Man lämnar inte en katt, det ska vara katten som lämnar?

Ibland kan jag tänka på hur det kunde varit om det inte blev som det blev. Livet alltså. Jag undrar just vad Zummer gör idag? Blev han en framgångsrik tecknare, eller fortsatte han att jobba på tryckeriet? Vad har hänt med de andra människorna som berört mitt liv och som jag tappat kontakten med?

eder Päls  PS på den tiden var mitt hår en yvig kaskad, riktigt pälsliknande. Idag är det betydligt mindre och tamare. DS

Jag kan inte hjälpa det, men engelsk humor är helt enkelt bäst! Såg "Little Britain" igår på tvåan. Osmakligt, vidrigt, äckligt, ja - men dödsroligt! Och ännu mera programmet därefter "Trigger Happy TV" med Dom Joly. Jag bara vred mig av skratt så att jag nästan storknade. Knasiga scener som oskyldigt folk utsätts för, och hur FLATA alla är då! En gorillautklädd människa tar någons barnvagnsinsats, flyr genom parken, och slungar ut det lilla barnet (en docka förstås) och den förtvivlade fadern jagar efter. Vad gör omgivningen? Gapar och står där med öppna munnar! Inte en enda griper in eller säger nåt.

Och jag som trodde att det bara var vi svenskar som var så flata!

En annan scen: En man klädd i fängelserandiga trikåer och försedd med Björnliganmask för ögonen, försöker förtvivlat att klättra över en hög mur in till en flott fastighet. Han undrar om inte de förbipasserande kan hjälpa honom, han "har just köpt huset men tappat båda nycklarna.."  Ingen reaktion, eller mer då skygghet och undflyende. Med nästa förbipasserande försöker han få hjälp att komma över muren "för att kunna komma in och hjälpa min mormor som svälter, och katten behöver också mat..."  Ingen hjälp får han där heller.

Nu vet man ju inte hur många scener de tagit där folk kanske varit mer aktiva och även svarat, de väljer förstås scenerna de visar. Men ändå.

När svenskarna försöker sig på motsvarande, tycker jag att det bara blir klumpigt och plumpt. Mer åt buskishållet, typ folklustspel, äckliga gubbar som gör obscena rörelser med underlivet och sånt. Å fjolliga fruntimmer.

Är det nån mer som gillar engelsk humor?

Förresten, i natt drömde jag att jag blev avvisad från tunnelbanan för att jag var för FET. Dags att banta!!!

"Älskad, saknad" av Joyce Carol Oates. Gillar faktiskt det mesta hon skrivit. Här träffar hon på pricken de känslor man kan få när man sorterar och kastar saker och ting efter bortgångna föräldrar. Hur man träffar på tygbitar och fragment från sin barndom och blir sittandes i timmar och minns, istället för att jobba undan.

I mammas garderob: Tygbitar från våra badrockar. Min var turkos med stora vita prickar. Jag kände direkt hur kall jag ofta var, när vi slutligen slet oss upp från vattnet, efter timmar av lekar i de stora bilringarna. Hur tänderna skallrade i munnen och skinnet var blått och knottrigt. Fast det var över fyrtio år sedan...