ylle - kort och gott

Så här ser vår ulltott Sammie ut idag. Så nu ska han iväg och friseras. Visserligen är han jättesöt så här, men det blir hiskeligt varmt för honom. Som att ha dunjacka på sig inne, hela tiden. Inte roligt. Han flåsar och ligger på hallgolvet, där det är som svalast. Det blir skönt att få ner pälsen lite grand.

Nu har jag fått NOG! Snuvan som härjat i min arma kropp sedan nyår vill inte ge sig. Den kommer och går, ena dagen kan jag tro att nu, nu är jag bra igen, men så lurar den bakom dörren. "HAAHHHHRRGG" och kastar sig över mig med oanad kraft.

Näsan värker och är täppt, omväxlande med att snoret rinner och nysningarna sänder delar av frukosten ut över hela soffan. Oaptitligt, jag lovar!

Varje morgon vid fyrasnåret väcks jag av ett nytt snoranfall, högen av de vita toalettpapperstussarna växer nedanför min säng. Ögonen rinner och kliar. Nej, jag är INTE allergisk och Lille Hund sover INTE i min säng, inte ens i mitt rum. Men kanske kan det vara kvalstrena? De som i miljontals sägs husera i våra sängkläder. Bara tanken på dem gör att det kliar litet mer.

Och orken? Energin är som totalt bortblåst. Orkar ingenting alls. Bestämmer saker, för att jag verkligen VILL, och sen får jag lämna återbud i sista stund. Var hos min massör förra veckan, hon fick inte massera mig men envisades med att vilja "trycka litet på fötterna" för att öka min energi och möjligen min cirkulation. Är nämligen kall och trist i händer och fötter. Energin ökades inte, men väl cirkulationen. Sedan dess är fötterna glödande heta, svullnar upp under nätterna och går knappt att gå på. 'Värker gör de också. Det är förbaskat synd om mig. Vältrar mig i självömkan och passar på att tröstäta litet, med en känsla av att det är mig väl unt. Choklad är en kvinnas bästa vän.  Kilona bara ökar, speciellt runt midjan. Hur ska det här sluta? Vid midsommar kommer jag väl inte ens ut genom dörren. Grodprinsen får ta fram snickerikitet och bredda dörrarna.

När jag läser Ichtysblogg, kommer minnena från en svunnen tid. Jag var en hänförd akvarist en gång i tiden. När vi bodde i tvåan i Hjulsta hade vi 16 akvarier, små som stora. Luften var fuktmättad, och aldrig har jag haft så frodiga gröna växter som då. De vattnades nämligen med det akvarievatten som blev över när man bytte det mot nytt.

Vi var rätt petnoga med temperatur och sånt, och de flesta fiskar ynglade av sig flitigt. Mest varje morgon dök det upp ett färskt gäng av små pyttiga slöjguppies eller Black Mollies eller svärdbärarungar. Men allra roligast var det med cikliderna! Att de inte bara släppte sina ungar och lät dem simma där vind för våg, utan tog hand om dem, skötte dem och visade prov på ett ypperligt föräldraskap.

Våra scalarer verkade trivas allra bäst. De växte och växte, vi hade ett avelspar som blev över decimetern. De bodde i det största akvariet med ett blandat gäng fiskar. Alla levde i bästa fred och välmåga, utom när det var dags för scalarerna att lägga sin rom! Det märktes genast man kom innanför dörren. Alla andra fiskar var försvunna, stod hopfösta i någon hörna av akvariet, medan de nu mycket mörka scalarerna seglade runt som Herre på Täppan och behärskade ungefär 90% av utrymmet.

Mycket snart kunde man upptäcka alla de små romkornen som satt fastklistrade på ett av växtbladen. Mamma och pappa scalar turades om att stå och fläkta rommen med sina fenor, för att tillföra rent syresatt vatten. De plockade och fixade med de små romkornen, tog in dem i munnen och gjorde ren dem och satte tillbaka dem på bladet. Jag kommer inte riktigt ihåg hur länge de höll på med detta stadium, men ganska snart simmade en hel liten hjord med små små scalarer runt i barnkammarhörnan. De stolta föräldrarna var ständigt på vakt, hotade någon fara så sög de genast in hela bunten i munnen och höll dem där tills det var lugnt igen.

De pyttesmå scalarynglen växte rätt bra, och innan man visste ordet av vimlade akvariet av små miniscalarer. Vi sålde undan allteftersom, för att alla fiskar skulle ha gott om livsrum.

Så kom dagen då vi skulle flytta till en omodern stuga på Svartsjölandet. Där fanns inte rinnande vatten eller avlopp, så att ta med akvarierna var inte att tänka på. Med sorg i hjärtat sålde vi av alla fiskar och akvarier. Men det stora avelsparet ville ingen ha, av någon underlig anledning. Till slut gjorde jag upp med Rinkeby Zoo att de skulle ta dem. Jag var mycket angelägen att paret skulle få fortsätta att hålla ihop. Sålunda traskade jag över torget med en jättestor glasburk innehållande Herr och Fru Scalar. Vad händer? Tror ni inte att jag snubblade och tappade burken, som gick sönder. Där stod jag mitt på Rinkeby Torg med två sprattlande fiskar på stenläggningen. Jag skopade upp båda i mina händer och sprang in till zooaffären med andan i halsen. -Fort, fort, ge mig ett tomt akvarium! skrek jag. De klarade sig bra, fick bara några små skråmor på sidorna. Men åsynen av mina stora vackra skrapade scalarer i affärens lilla akvarium gjorde mig tårögd, och kan få mig så än idag. Jag tyckte att de tittade så sorgset  på mig genom glaset och undrade varför jag lämnade bort dem? För de var ena praktfulla fiskar, och så underbara föräldradjur. Vem trodde att man kunde få en sådan relation till fiskar?

PS Om Du vill veta varför jag inte alls fiskar nuförtiden, gå in på min novemberblogg och läs "om träd kunde gråta"....  DS

Björnen Engelbert har nu funnit sig helt tillrätta med sina nya kompisar. Så till den grad att de i natt festade till på några flaskor de hittade... men jag kom allt på dem jag!

Älgis, hästen Hästis och Tokiga Ankan var inte sena att hänga med på Engelberts sluga förslag om festandet. Fast han påstod att det var de andra som hämtade flaskorna. Här står ord mot ord. Men jag förlåter dem, för de är så himla söta och kramgoa. Vem har inte gjort dumheter nån gång?

Länge leve Barnsligheten! Måtte jag aldrig växa upp!

Vill bara meddela er att jag har fått naglar! Ja, det är väl inte så märkvärdigt, tycker ni kanske. Men för en som gnagt och bitit och sargat de stackars nagelstumparna i, tjaa - femtio år sådär ungefär, så är det verkligen ett mirakel av stora mått. Hur gick det till? Har ingen aning!

En dag bara slutade jag att bita på 8 av fingrarna. Tummarna är fortfarande tillåtna, man kan ju inte ta bort all oral tröst sådär utan vidare. Tummarna har dessutom en speciell roll, eftersom det var dom jag sög på så länge under nätterna. Det ser man på den underliga tillplattade formen.

Jag har införskaffat NAGELSKÖTSELSAKER!!! Mandelolja, petmojar och en nagelfil av glas så att jag kan sitta i TV-soffan på kvällen och malligt ägna mig åt NAGELVÅRD. På så sätt får jag ju pilla på dem legalt liksom...  Igår köpte jag så, darrande av längtan, en flaska nagellack i vacker pärlemorfärg. Så nu glor jag oupphörligen på  8 blänkande, välformade naglar SOM SITTER PÅ MINA HÄNDER!

Läste just i den sanslöst fåniga tidningen I Form, hur man skulle bli av med sockerberoende och på köpet få en oerhört attraktiv kroppsform. Det är "bara att sluta äta sockrade produkter, istället äta grovt bröd, frukt och grönsaker och öka den dagliga motionen..."  Va, VAR DET SÅ LÄTT? Varför har jag inte tänkt på det tidigare - va va???? 

Nå, om jag nu klarade att sluta bita på naglarna, ska jag inte kunna sluta äta chokladpraliner, bakelser och annat livets fröjd? Ska det vara så förbannat svårt, egentligen? DET ÄR VÄL BARA ATT SKÄRPA SIG?

Är det INGEN som läst mitt inlägg om det vidriga hanterandet av havets hajar, där man skär av dem fenorna och kastar tillbaka dem levande FENLÖSA att sakta tyna bort på havsbotten?

Är det INGEN som upprörs av detta?

Tycker ni kanske att det är rätt åt dem - för att de är hajar?

Vill dessutom tillägga att hajar inte alls är så skoningslöst blodtörstiga som folk tror. De anfaller oss när vi sprattlar i panik, för att vi beter oss som byten. Nåå, svårt att låta bli förstås.... Men jag har sett den eminente australiske djurhanteraren Steve Irwin simma runt bland stora farliga bestar och betett sig lugnt, och de har inte rört en fena på honom (obs vitsen!)

Sen är ju inte vargarna heller så farliga som sagoberättarna har velat få oss tro. Faktum är att de flesta vilda djur är paniskt skräckslagna inför den bestialsiska människan. De har all anledning. Se bara hur vi har ihjäl varandra, utan att ens ha någon nytta av det. Där ligger skillnaden mellan oss och djuren. Inte till vår fördel....

Sammie önskar alla sina vänner en riktigt kärleksfull dag. Inte bara idag, utan ALLA dagar!!

Vintern har sina ljusa sidor…
är morgonsolen försiktigt letar sig fram bland de frostnupna björkarna
Och ger snökristallerna en strålglans värdig diamanter
Då är jag glad över att leva
Befinna mig mitt i livets kärna
Men långt ifrån allting
Långt inne i skogen, i alla fall en liten bit bortom resten av mänskligheten
Endast pudelmaffian härjar i snödrivorna
Alltid glada, alltid tacksamma för en stunds lek
Och ponnypojkarna med sina sammetsmular
Och kloka vänliga ögon
Alltid beredda att skänka min själ en känsla av frid och meningsfullhet
Att finnas mitt i tillvaron
Här och nu
Oslagbart

Såg i ett nyhetsinslag häromkvällen en gubbe som födde upp svin. Han stod bredvid en box där suggan låg utsträckt med halva kroppen ut över spaltgolvet. Spaltgolv = golv bestående av kantiga stålrör med rätt stora mellanrum så att smuts kan åka ner där, ungefär som en skoavskrapare.

Gubben ondgjorde sig över att Djurskyddsmyndigheterna föreslagit att grisboxarna ska utökas från 6 till 8 kvadratmeter. Han tyckte att de skulle minskas. Så sa han, med en ironisk fnysning "Dom ska kanske ha varsin VILLA va, suggorna?" Sen tyckte han vidare att en större del av boxen borde vara spaltgolv, "så att det blir lättare att hålla rent". "Nu skrapar vi ner skiten en gång om dan och det räcker inte.." klagade han. Den inte ont anande reportern frågade "varför kan ni inte göra rent flera gånger om dan då?" Grisuppfödaren stönade och menade att det var förstås en ekonomisk omöjlighet.

Om man har sån dålig känsla för djuren man föder upp, levande varelser, så tycker jag att det är skandal. Låt vara för att ekonomin sätter gränser, men att vilja försämra en djurmiljö som redan idag gör i alla fall mig gråtfärdig, det är vidrigt. Man borde sluta att äta kött helt enkelt!!!!

"Vi får inte förmänskliga djuren!" tutar nu säkert en hel hord djuruppfödare. Det tjänar ju deras syften, det uttrycket. Nåå, jag har en annan idé, Herr Svinuppfödare och Känslolös. Ta och prova själv att sova på ett vasst spaltgolv några nätter, eller varför inte i några veckor? Det blir säkert annat ljud i skällan efter det!

Förresten går det alldeles utmärkt att hålla grisar utomhus i lösdrift även på våra breddgrader. Jag har sett det med egna ögon! De måste bara ha tillräckligt stor areal, bra foder och halmhögar där de kan böka sig in och bygga sig sköna, varma bon. De grisarna är lyckligare och friskare, köttet smakar godare och ingen Gnällspik behöver mocka varje dag.

Så här såg Lille Hund ut efter promenaden i morse. Det är en nackdel med en LITEN pudel som har mycket päls på benen....  tog över en halvtimme att duscha, torka och föna.

Kostymen kommer från Paris. Det är en liten rolig historia i sig. Min snälla storasyster som är gift med en Parispojke, var som vanligt där och flanerade. De mötte en dam med flera små pudlar iklädda fina kostymer. Min syster beundrade förstås pudlarna och frågade damen var man fick tag i hundkläderna, för hon hade en syster i Sverige som hade en liten pudel som behövde nåt liknande... "Kom till mitt hotell i eftermiddag" svarade damen. När de kom dit fick de två små hundtäcken som inte passade tantens hundar. Och så kom det sig att Sammie fick sina Pariskostymer. Säkert var de uppsydda på något modehus - Versace kanske?

Vi uppskattar dem i alla fall mycket.

Min energi är i botten. Knappt synbar ens om man skrapar med något hårt. Kollade bloggen, grafen är nere på nästan noll. Vadfan, det finns ju inget skrivet. Det som inte skrivs kan förstås inte läsas. Och vem vill ändå? Kroppen värker. Det som skulle ge bara tog.

Tankarna far som snöflingorna i cirklar. V ill - vill inte. Göra - inte göra. Någonting och allt. Luktar surt, sa räven. Måste nog ringa Nina. Hon är bra på att bringa energi. Så att jag åtminstone får ork att dammsuga. Se dammet virvlar i cirklar, som snöflingorna. Som tankarna. Så värdelös jag är.

Tappar liksom lusten ibland. Lusten att blogga. Det känns så jävla ensamt. Har inte en susning vem eller vilka som varit inne och kollat sidan. Eller vad dom tycker.

Visst ser jag på grafen att det varit inne ett antal. Krympande litet antal. Förmodligen för att jag inte skrivit på sistone. Ha ha! Jag menar, vad nytt finns det att titta på då?

Men det skulle vara mycket roligare om några flera vågade (orkade ) lämna spår efter sig. En kommentar t ex.

Ämnen att fundera på och skriva om saknas ju inte!

Man kan ju fan lika gärna sitta och prata med väggarna!