Cesar Millan - jag är hänförd!!!
Måndagarna kl 20 sitter jag som klistrad framför TV 4+. Då går serien "The dog whisperer" med Cesar Millan. Denna man är fantastisk! Med ytterst små synbara hjälper och nästan utan ord får han de mest monstruösa hundar att bete sig normalt. Ägarna snyftar och gråter, då han snabbt verkar kunna sätta tummen exakt på problemet = människans beteende.
"Du är Din hunds hona" sa han vänligt men uppriktigt till ägaren av den bitske och dominante lilla chihuahan Bandit, som energiskt och aggressivt försvarade sin matte från såväl familjemedlemmar som främlingar. En överhypad blondin som hade problem med sin nervösa och överaktiva, olydiga nakenhund fick beskedet "Din hund är som den är för att Du är som Du är, Du sitter inte stilla en sekund..."
Att se Cesar jobba med hundarna öppnar mina ögon och jag ser mönstret i hur ofta vi gör fel med våra hundar. Vi förmänskligar dem och överbeskyddar dem av missriktad välvilja, istället för att lita på dem och mer uppträda som flockledare. Till skillnad mot många andra hunddressörer ryar och skriker inte Cesar, han har en naturlig auktoritet och visar med hela sin kropp att han vet vad han vill och vet att han får som han vill, vare sig hunden vill vara med på det eller ej. Men det brukar inte ta lång tid innann så är fallet.
Jag har provat hans sätt med min lilla pudel som blir som ett monster när han får nåt supergott, tex grisöra. Det fungerar! Jag ska också sluta att trösta när han är rädd, för åskan eller för smällare. Det är ju JAG som gjort honom mer rädd med mitt daltande!
Denna man är unik. Jag är fullkomligt såld!!!!!!
"Du är Din hunds hona" sa han vänligt men uppriktigt till ägaren av den bitske och dominante lilla chihuahan Bandit, som energiskt och aggressivt försvarade sin matte från såväl familjemedlemmar som främlingar. En överhypad blondin som hade problem med sin nervösa och överaktiva, olydiga nakenhund fick beskedet "Din hund är som den är för att Du är som Du är, Du sitter inte stilla en sekund..."
Att se Cesar jobba med hundarna öppnar mina ögon och jag ser mönstret i hur ofta vi gör fel med våra hundar. Vi förmänskligar dem och överbeskyddar dem av missriktad välvilja, istället för att lita på dem och mer uppträda som flockledare. Till skillnad mot många andra hunddressörer ryar och skriker inte Cesar, han har en naturlig auktoritet och visar med hela sin kropp att han vet vad han vill och vet att han får som han vill, vare sig hunden vill vara med på det eller ej. Men det brukar inte ta lång tid innann så är fallet.
Jag har provat hans sätt med min lilla pudel som blir som ett monster när han får nåt supergott, tex grisöra. Det fungerar! Jag ska också sluta att trösta när han är rädd, för åskan eller för smällare. Det är ju JAG som gjort honom mer rädd med mitt daltande!
Denna man är unik. Jag är fullkomligt såld!!!!!!
BLACK is BLACK
Jag hörde att SVART blivit högsta mode i jul. ALLT ska vara svart, julgran, tomte, grandekorationskulorna, hela skiten!! Det verkar töntigt tycker jag. Är det bara för att man ska verka hip och nytänkande? Jag tänker då inte ha någon svart gran. Jag tänker faktiskt inte ha någon gran alls, vilket jag inte haft de senaste 20 åren.
Svart kan väl vara snyggt, jag har själv en hel del svarta kläder. Svartsynt kan jag också vara, men vad jag kan göra riktigt svart så är det julskinkan, om den står inne för länge. Det är därför jag med varm hand överlåter de viktigare kökssysslorna åt min käre man.
En gång i min ljuva ungdom, när jag var som au-pair i London och skulle sköta mathållningen (vilka galningar, hur kunde de sätta mig på den uppgiften?) så lyckades jag bränna vid puddingen eller var det potatisen, och för att lätta upp stämningen vid det vanligen så dystra middagsbordet, placerade jag en liten vimpel mitt i eländet som jag skrev "disaster of the evening" på. Tråkmånsarna i familjen drog t o m på smilbanden den kvällen, och jag slapp den väntade utskällningen.
Men svarta julkulor? Tjaa... Fast en SVART blogg kan jag allt tänka mig....
Svart kan väl vara snyggt, jag har själv en hel del svarta kläder. Svartsynt kan jag också vara, men vad jag kan göra riktigt svart så är det julskinkan, om den står inne för länge. Det är därför jag med varm hand överlåter de viktigare kökssysslorna åt min käre man.
En gång i min ljuva ungdom, när jag var som au-pair i London och skulle sköta mathållningen (vilka galningar, hur kunde de sätta mig på den uppgiften?) så lyckades jag bränna vid puddingen eller var det potatisen, och för att lätta upp stämningen vid det vanligen så dystra middagsbordet, placerade jag en liten vimpel mitt i eländet som jag skrev "disaster of the evening" på. Tråkmånsarna i familjen drog t o m på smilbanden den kvällen, och jag slapp den väntade utskällningen.
Men svarta julkulor? Tjaa... Fast en SVART blogg kan jag allt tänka mig....