ylle - kort och gott

Efter två månader på Marikas Spa har islandsgossen verkat mjukare än på länge. Naturligtvis är det välgörande att ständigt mer eller mindre röra sig tillsammans med alla de andra kompisarna på lösdriften. Vid senaste verkningen var han hur lätt som helst med bakhovarna, till skillnad mot sista året då han jämt krånglat där. När kompisen Mia var där och masserade igenom honom var han helt fri från spänningar eller andra bekymmer.

Att få gå tillsammans med massor av ston har han också gillat. Han omger sig med än den ena, än den andra flickvännen. I början lät jag honom avsiktligt vara mycket i fred, ville inte störa introduceringsprocessen. Men nu när jag tar ut honom ur hagen ser han så nöjd och glad ut. Han har satt mycket mer vinterpäls. Hovarna är jättefina. Han har gått ner åtskilliga kilon men ligger nu stilla på en bra nivå. (Så bra att kunna kolla med viktmåttband!)

Så i lördags skulle han testas med liten lätt ryttare. Det finns gott om sådana där i Marikas stall. Lilla Anna-Klara hoppade upp och red ungefär tio minuter i skritt på ridbanan. Det gick galant. Vhiskur gick med spetsade öron, tyckte att det var kul och gjorde snällt halter och volter och vad han bads göra. Det kliade mycket i min ridnerv och jag hade god lust att sitta upp själv. Men jag behärskade mig. Lätta ryttare, var det! Jag får nöja mig med att köra till att börja med.

Du är mycket intresserad av vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut - även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Vad säger ni som känner mig, stämmer detta? Vågar ni svara?

Jag måste säga att jag är supernöjd med Domanis regntäcken, finns på Granngården. 105-täcket sitter som skräddarsytt på Cinnamon, 85-täcket är väl litet långt på sidorna trots Nypnros´långa ben, hur ska det då se ut på en shettis???

Förutom bra passform är de också mycket regntäta! Stod ut med hårda skurar under en hel dag och lämnade små ponnyryggar torra!

PS - det här får jag inte betalt för att skriva    hi hi

Granatäpplen är som människor..  Oändligt massa kärnor, de flesta smakar mycket gott.  Sött. Man letar i alla hålrum, hittar nya kärnor, de tar liksom aldrig slut. Ibland kan man av misstag få i sig en bit av mellanväggen, och den smakar otäckt bittert. Den får man låta bli.
 
När man tror att man har smaskat i sig hela frukten, så fanns det ytterligare något hålrum! Men där var kärnorna helt ruttna, pyton, usch, spottar ut. Alla granatäpplen har inte ruttna delar. Men beska mellanväggar finns i alla. I stort sett är det en underbar frukt. 

Alltså: Alla granatäpplen är njutbara och tar lång tid att hitta kärnorna i. En del har ruttna delar.  De får man inte äta. Man bör också akta sig för att få i sig de beska mellanväggarna. Hajar Du?

Idag var lokselen på för andra gången, men nu med svanskappa. Det kan vara otäckt, tycker en del hästar. Cinnamon tog det med jämnmod i början, men efter ett tag kände hon att det var något som satt där under svansen, och då tog hon en 7-8 rodeoskutt rakt upp i luften. Efter det var det lugnt.

Vi beskådade ponnyvagnen på nära håll, den var rätt intressant tyckte Cinnamon.




"Är det verkligen meningen att jag ska dra den där?"  -"Nej, inte idag gumman..."

Jag ska försöka att beskriva mitt tänk kring hästträning. Det känns nödvändigt och inspirerande att samla mina tankar eftersom jag nu börjat jobba med två gröna unghästar. Är Du inte intresserad av hästar, kan Du alltså sluta läsa här!

Hantering och träning av hästar anser jag är långt mer beroende av förnuft och känsla än av tekniska lösningar. Om Din häst är med Dig, litar på Dig, tycker om Dig och känner att Du har respekt för den som individ, så går det att komma mycket längre än annars.

Ett exempel: En bekant till mig som är en otrolig hästkarl fast hon är kvinna, har två små flickor som hela tiden förstås lär sig av sin mor. Den äldre som nu är 4 år, hanterar varenda häst i stallet med lätthet och självklarhet, och har så gjort sedan hon kunnat gå. Den minsta flickan, 2,5 år, såg jag nyligen ensam lasta en häst utan en sekund av motvillighet eller tvekan från hästens sida. Allt händer bara så helt logiskt, hon tar grimskaftet, leder hästen till transporten och går upp för rampen och in. Inga konstigheter alls.

Samma häst hade inte ens tre starka karlar kunnat lasta, om hästen hade satt sig emot och skulle tvingas in.

Jag tänker också på fransmannen som nyligen i Globen visade upp sin hästflock helt utan rep och remmar. Han fick hästarna att bära honom när han hade ett ben på varje rygg, de lade sig ner i den främmande miljö som Globen innebar, de satte sig på kommando osv. Tror någon att han fått hästarna att bli sådana genom att SLÅ på dem? Knappast! Och sedan, detta imponerade mest på mig,  intervjuades han av den svenske TV-mannen ståendes i gången mellan stallar och manege, med hela hästflocken lös och intresserad runt sig. Man blir mållös. Sedan finns det andra (de flesta) människor som inte förmår hästarna att göra sitt bästa eller ens försöka, trots alla remmar, bett och piskor...

Vad Cesar Millan, den kände "hundviskaren" ofta talar om i sina program är vilken energi människan resp. hunden utstrålar. ALLA varelser utstrålar energi, och om man tar sig tid och kan vara tyst tillräckligt länge (vilket många av människosläktet har svårt för) för att känna in andra varelser, så kan man bli varse denna energi. Har Du provat?

Jag har några riktlinjer klara för mig:

 När jag arbetar med en för mig ny häst så vill jag helst vara ensam. Då kan jag koncentrera mig på hästen helt och fullt, vilket är nödvändigt.

Jag ska vara på bra humör, för är man inte det kan man lika gärna glömma all träning av djur den dagen. Undvik negativa vibbar! De känner sånt direkt!

Jag gör mig en bild av vad vi ska åstadkomma detta träningspass, men om det visar sig att något inte känns rätt så är jag beredd att direkt korta av eller ändra upplägget. Just detta gör att det är bäst att vara ensam, då behöver man inte bevisa något för någon, och ingen prestige finns inblandad.

Att se en positiv bild av vad man vill uppnå underlättar. Vem kommer inte ihåg ridlärarens muntra tillrop: "Kasta först hjärtat över hindret!" när det var hopplektion. Omvänt gäller att människor som hela tiden ser svårigheter eller kommande katastrofer för sitt inre, inte är lämpliga att träna hästar eller ens vara i närheten när det görs.

Jag håller aldrig på länge. Det finns ingenting som är så trist som att tjata om samma övning om och om igen. Är hästen mycket spänd och nervös så vill jag hålla på litet längre, tills det känns att hästen förstår, accepterar och slappnar av. Men är hästen lugn och gör allt rätt, så gäller det att sluta i tid men ändå att gå litet fortare fram för att inte tråka ut den.

Beröm, beröm och åter beröm. Beröm behöver inte alltid vara kassar med morötter eller översvallande glada skrik. Din häst känner när Du är nöjd, även om Du bara säger ett litet "bra". En strykning på halsen, och att sedan avsluta arbetet och ägna tid åt borstning eller annat pyssel som hästen uppskattar, är bästa berömmet. Jag tycker att många gester som vi människor använder kring våra hästar är alldeles för högljudda och kraftiga. Se bara hur många ryttare "slår" hästen på halsen efter en bra prestation. Med tanke på att hästen är så känslig att den känner när en fluga sätter sig på den, så är det säkert mer positivt med en smekning.

Om en häst råkar göra fel så försöker jag att inte låtsas om det. Den har förmodligen inte förstått vad jag menade. Istället upprepar jag hjälpen/kommandot och ger extra mycket beröm om det då blir rätt. Om man bestraffar hästen för fel den gör, kan det lätt leda till att den blir osäker och stressad, och vem kan lyckas genomföra övningen då?

Ett undantag är förstås om hästen uppför sig illa och skulle försöka bita eller sparka mig. Då är en ögonblicklig och kraftig reaktion från mig viktig. Det finns faktiskt saker som en häst inte FÅR göra. Är det en ung häst, så testar den förstås vad man kan göra, precis som hästar gör med varandra. Har Du sett vilka tjuvnyp en ung, litet fräck häst kan få av en äldre häst?

De människor som lyckas allra bäst med sina hästar är oftast de som är ganska lågmälda och besitter ett inre och yttre lugn. De på senare år så populära horsemanshipmetoderna gör mig ibland tveksam, för de framställs mer som tekniska lösningar än som äkta kommunikation mellan individer. Människan ska enligt många av dessa läror ge hästen order, och hästen ska omedelbart lyda. Om man då inte har den rätta känslan eller ens ett sunt förnuft, kan dessa metoder gränsa till psykisk misshandel av hästen. Jag får associationer till gamla tiders elaka skollärare, som i filmen "Hets". "Disciplin" blir ledordet, när det egentligen borde vara "respekt" och "empati".

Att hästar överhuvudtaget låter oss göra vad vi gör med dem utan att protestera mer, är egentligen underligt. Så istället för att ständigt ställa krav och förvänta oss att hästen genast ska göra som vi befaller den, varför inte stanna upp ett ögonblick, förundras över Din häst och den vänskap den erbjuder Dig. Om Du förtjänar det? För hästen är ett underbart djur, och det är en ynnest att få vara dess vän! Istället för att befalla, be den nästa gång!



Tänk att en häst går med på att dra en vagn, är det inte fantastiskt? Här den fina islänningen Reykur från Ekeby, körd av ägarinnan Vivi-Anne.

Jag växte upp i ett riktigt eko-hem. Om man med eko menar att man undviker att slösa med jordens resurser och istället tillvaratar och sparar allt som är möjligt att återanvända.

Vem kan glömma raden av tvättade plastpåsar som för jämnan tog upp tvättlinorna i badrummet? Sådana dyrgripar slängdes minsann inte, utan de tvättades och återanvändes om och om igen!

I lösöret efter föräldrahemmet fanns ALLT - från ihopvikta presentomslagspapper till böjda och rostiga spikar. "Kan vara bra att ha..." var devisen. Det tog en evighet att gå igenom, och jag måste erkänna att  - ja, vi kastade de rostiga spikarna. Plus en hel del annat.

Jag ångrar verkligen att jag inte sparade de faderskalsonger som modern så konstfullt hade lappat och lagat i många år, de liknade mer små hantverksrariterer än underkläder.

Jag måste också med skammens rodnad på mina kinder erkänna att jag hamnade långt från detta ideal, större delen av mitt liv har min inställning varit litet tvärtom, "Äsch, är det trasigt, det är världsliga ting (Karlsson på Taket var alltid något av en idol för mig) -skaffa nytt!"

En scen från mitt barndoms kök är när pappa satt med lödkolven och diverse metallskrot och lagade ett av vreden till den elektriska spisen. Det kostade flera kronor att köpa ett nytt (vilket mamma faktiskt påpekade med syrlig röst, eftersom hennes revir köket vid sådana här tillfällen blev helt ockuperat och belamrat av verktyg)- så pappa tillbringade istället en hel dag med att laga det trasiga...

Och lamporna - så fort man lämnade rummet var pappa där och släckte lyset. "El kostar pengar" konstaterade han torrt, och man fick efter toalettbesöket eller vad det nu var som gjort att man gått ut ur rummet, famla sig in i mörkret för att tända igen. Hans energisparbeteende väckte en hel del irritation, inte minst när man befann sig på nämnda toalett och lyset plötsligt slocknade (lysknappen satt på utsidan) för att han trodde att ingen var där.

Man säger att mycket från ens barndom har inflytande på resten av ens liv. Allt oftare kommer beteenden fram som man förstår kan härledas till den ljuva barndomstiden. När jag irriterat kommenterar mannens ovana att lämna badrummet med lyset på, hör jag pappas röst eka i huvudet: "Släck lyset när Du går ut!" Och vem är det som traskar runt och släcker "onödig belysning" i hela huset? Gissa tre gånger!