ylle - kort och gott

Det har skrivits spaltmeter om det, böcker och dikter i oändlighet. Om att bara vara. Att finnas i NUET. Att uppleva och stanna upp en smula, inför livet. Att ta sig tid.

Ingen kan "bara vara" lika intensivt som mina djur! De snusar så lätt med sammetsmulen in i mitt ansikte, känner in min närvaro, mina tankar, hur jag mår. Mina djur skänker frid. De stillar gråten, lugnar de upprörda känslorna och tvingar mig att se och höra, att med alla sinnen uppleva platsen där vi just nu är.

Se där, en hare skuttar över ängen, en älg stövlar fram i skogen, eller är det månne en jägare? Öronen spetsas och näsborrarna vidgas, drar in de skvallrande dofterna. Jag kan förstås inte känna alla lukter som de kan, men jag kan försöka. Jag känner doften av multnande löv, av regnvåta pälsar, av annalkande vinter.

Jag stillar mig, gräver ner fingrarna i de varma pälsarna och känner hästhjärtat slå, långt därinne i den levande kroppen. Stanna hos mig för alltid, lämna mig inte! Lova att ni aldrig dör! Hästarna lyssnar på mitt mumlande med roade uttryck i ansiktena. Såna dumheter hon pratar. Livet har sin kretsgång, ingen kan väl stanna för alltid!

Tiden rinner genom mina fingrar som sandkorn, jag kan inte stoppa den. Men jag kan anstränga mig för att uppleva den, varje sekund. Livet är svårt, påstår somliga. Men är det då bättre att dö? Vi klänger oss alla fast vid livet, vid det sista hoppet, så länge det går. Så varför inte göra det bästa av det?

Jag kan röra mina fingrar. Gå skapligt med mina ben. Känna solen värma min hud. När det är mörkt ute kan jag tända ljus inne i mitt varma bo. Jag svälter inte, ingen jagar mig med gevär, förutom i mina drömmar då.  Inga bomber fälls över mitt huvud. Kan jag begära mer?

Den här bilden från i somras kan minsann värma ett mosterhjärta!

En ljummen morgon denna osannolika höst, var hela hagen full med röda vackra giftiga svampar!
Utrotningsplutonen gick genast till verket med att avlägsna dem. Även om hästar normalt undviker allt som är giftigt, så vill man inte ha dessa växandes mitt i maten!

Och det hände sig i det lilla kalla landet Lagom, att man bytte ut sina styrande rödkindade arbetarministrar mot ett gäng blåslipsade och styvkragade viktigpettrar. Folket hade fått bestämma, och många gick till valurnorna övertygade att det var dags för ett byte nu. Ett systemskifte rentav? Det vet väl alla, att med den snabba elektroniska utvecklingen måste  man uppdatera för brinnande livet. Att solidariskt ta hand om sina gamla och sjuka började kännas alltmer betungande och onödigt. Var det inte så att väldigt många i landet Lagom struntade i att arbeta och simulerade sjukdom? Måste vi verkligen mata och vårda de gamla så att de blev sådär väldigt gamla, det var ju oerhört kostsamt. Och har man den dåliga smaken att sätta barn till världen så kan man väl ta hand om dem själva? Eller anställa en billig barnflicka som avlönas svart? Och hade inte den storögda företagarvänliga skinnskallen lovat att sänka skatterna och göra oss alla rika?

 

Men det bar sig inte bättre än att de splitter nya ministrarna ramlade av sina styrandestolar en efter en. Det visade sig nämligen att regeringen bestod av en procentuellt hög andel licensskolkare och skattesmitare. Ett visst mått av civil olydnad hade alltid kännetecknat landet Lagom, ungdomarna laddade ner gratis musik från nätet och smet gärna in utan att betala på huvudstadens tunnelbanesystem t ex. Men det var en helt annan sak att en minister som ska styra över landets kulturutbud sedan många år struntat i att betala den avgift som håller landets statliga radio- och tevekanaler igång. I alla fall ser det illa ut i tidningarna, jävla journalister att snoka…

 

Redan efter en vecka förstod innevånarna i landet Lagom att det kanske inte skulle bli bara Guld och Gröna skogar den kommande fyraårsperioden. Blåslipsarnas kamrater hade sedan flera år gjort sitt bästa för att flytta sina företag till andra länder, länder där man inte behövde betala mer än en spottstyver i lön till dem som arbetade. Så vari bestod egentligen den omtalade satsningen på jobben? Jo, något snille bland viktigpettrarna hade räknat ut att om man kraftigt sänkte de bidrag som folk fick om de blev sjuka eller arbetslösa, då skulle man allt jaga ut dem ur deras hålor. Att det inte fanns några jobb att hitta, var väl inte så noga. Staten blev i alla fall av med parasiterna. Gnällspikarna kunde väl lika gärna lägga sig ner och dö. Och försämrar vi sjukvården litet till, så kan det bli verklighet. Vård är till för dem som kan göra rätt för sig. Så   höj avgifterna för vanligt folk, ministrar har förstås sina egna gräddfiler till förstklassig sjukvård.

 

En minister som blir arbetslös behöver aldrig svälta. Man tar hand om de sina. Det var väl inte deras fel att de blivit av med jobbet, för att de inte haft råd att anställa städhjälp på vanligt sätt, eller att betala tv-licensen. Vem vill lägga flera hundra på en onödig utgift, om man bara har några miljoner i årslön? Det ska ju räcka till champagne och rysk kaviar och alla aktier man vill köpa.

 

Att sedan vanligt folk kommer att få mångdubbelt höjda trafikförsäkringar och sänkta bilavdrag är inget att gråta över. Det är väl bara att bosätta sig centralt och sälja bilen?

 

Efter en månad av blått styre visade det sig att de utlovade skattesänkningarna för dem som hade jobb, redan ätits upp av alla beslutade taxehöjningar och försämringar. Efter ytterligare en månad visade det sig att den skallige regeringschefen storögt tittade sig omkring i ett tomt regeringskansli, eftersom samtliga ministrar visat sig ha struntat i såväl teveavgifter som arbetsgivaravgifter och tvingats avgå från sina poster.

 

Folket i landet Lagom slet sig i håret och undrade vad som egentligen hänt?. Men de hade fått som de ville, ett systemskifte!  
                                                                           Faëwan Culnámo