ylle - kort och gott

Förlåt min bloggfrånvaro, men jag har fullt upp med att ha ångest. Jag har - igen - kommit fram till att Gullefjun och jag nog bör separera! Jag försökte ju samma sak i vintras när jag insåg vart det barkade - att jag inte klarade att rida så ofta och så ambitiöst som den vackra hästen krävde - men då klarade jag bara inte av att skiljas från min älskade häst. Och trots att jag hade den mest perfekta och underbara intressent som ville ha honom, så backade jag fegt ur.

Men - höften och resten av kroppen säger ifrån, och ju mindre jag rider, ju bredare blir Gullefjun, ju bredare Gullefjun blir, ju mer ont får höften...   en ond cirkel om något. Dessutom blir han på så dåligt humör om han inte får komma ut ur hagen ofta, helst då riden i skogen. Med *skammens rodnad* på mina kinder får jag erkänna att de av er som menar att många hästar BEHÖVER motioneras för att må bra fysiskt och psykiskt har helt rätt.! Men förträngning räcker långt!

Så nu försöker jag igen. Ve mig! Att köra Gammelman (nå, han är faktiskt bara två år äldre än Gullefjun) fungerar mycket bättre, och om det känns för längtansfullt så kan jag alltid sätta sadel på honom och rida ut en handikapprunda. Han är så bussig så det spelar ingen roll om det går många månar mellan ridtillfällena, han bär mig med en ängels tålamod och jag känner mig alltid trygg på honom. Han har heller inte så stora gångarter, men Gullefjun!!!  HAN rör minsann på sig, så då måste man vara i trim för att parera den magnifika gången. Och helst inte spänd eller ha ont.

Så här kan det se ut när det funkar:

Men det var - snyft- ett bra tag sedan. Flera år faktiskt!  Sveipur e. Dropi

Jag funderar skarpt på att istället anskaffa ett litet sött Welsh Mountainsto, som jag inte KAN rida utan bara så småningom köra in. Som får gå som en liten sällskapsdocka till Gammelman och som jag kan pyssla om. För en ensam häst skulle jag aldrig drömma om att ha. Vad tycker ni om den här t ex, inte ett sto visserligen men en ung representant för rasen WM:


 Molstabergs Lysander, 4 år, e Twyford My Man


Eller denna, som ÄR ett ungsto:


Mälby Mint Yulep, 1 år, e Heniarth Yarra-Glen  (Junior Champion samt BIR och BIS vid Salsta 29 juli 2007)

Ylle hade en gång i livet gröna fingrar, speciellt då hon bodde i lägenhet och hade vatten från tio akvarier att vattna blomstren med... senare prunkade både trädgårdsland och rabatter.. men så kom en period då alla plantor dog. Må så vara att en mörk skogstomt inte direkt inspirerar till vare sig prunkande trädgård eller inomhusblommor...

Men de sista åren har i alla fall tre små fikusträd tagit sig för att trivas i det enda tänkbara blomsterfönstret, som tyvärr vetter mot nordost. Knepet för deras hälsa har varit att inte vattna, utan ge dem varsitt spabad per vecka. På vintern får de plaska i ljummet vatten i hink i grovköket, men nu på sommaren får badet ske utomhus i härligt regnvatten..  som tack grönskar de små träden som aldrig förr....  och Ylle gläds.

Jomen visst blev Ylle grattad.... Yllemannen kom minsann hem med två röda godingar, som avnjöts under njutande tystnad och hänförda suckar.....

TAck Nina, Du är go´Du, som lämnar kommentar när jag tjatar om det. Givetvis känner man inte ALLTID för det, det gör inte jag heller. Men nån gång - som DU!!

Skogsfrun har skickat en utmaning, "vilka tre tingestar värdesätter Du mest"? och jag tar väl utmaningen, denna gång.

Jag älskar min tunna fina tekopp med små björnar på.


-och min pösmjuka läderfåtölj som man kan fälla ned om man vill snusa sött i den..


Utan min underbara Subaru skulle jag inte klara mig här i skogen....


-och sen är jag olydig och tar med en fjärde pryl som jag kommit att värdesätta nästan över allt annat, nämligen min DATOR, hur skulle jag klara mig utan den????


Som ni ser har bloggfärgen ändrats från svart till rosa. Det är väl alltid en framgång för humöret???

Nu ska jag iväg och besöka kanske Sveriges äldsta häst, han lär vara uppåt de fyrtio. Tjohooo!!!

(och doppa dem i fjädrar...)

Jag övergår nu från piska (varför lämnar ni aldrig spår??  sagt i en anklagande ton) till MOROT:

Söta snälla läsare av denna blogg, ni kan väl vara så gulliga och lämna en liten kort kommentar när ni är härinne och härjar?? Det vore så KUL att höra av er... klicka bara på ordet "kommentar" under ett av mina inlägg och skriv i nåt. Inte svårt alls!  Vad BRA!!! (sagt med berömmande, smekfullt tonfall)

Eder högst tacksamma   Ylle

Solens strålar letar sig fram och reflekteras i de skira spindelvävarna, som ser ut som små beduintält där i det höga gräset.
Det gröna är så grönt, så mättat.
Luften är ljum och smekande.
Tankarna känns lätta och hoppfulla.
Värken håller sig borta.
En morgon fylld av nåd.

hej allihop!  Först en fundering kring Sammies mat-sparande... OM han sparade det, skulle jag förstå! Men - han lägger ju bara ner matbiten i jorden och väntar sen ivrigt på att jag ska titta för att han då ska gräva upp den igen. Genast! Det är DET beteende jag inte förstår. Dessutom är han då inte mätt, han är hungrig, och äter alltså genast upp biten, medan jag ska stå och titta.....

Hästhuva... hästarna ser mycket bra genom rutnätet, det är ungefär som om vi ser ut genom myggnät eller solbrillor. Anledningen till att de har huvor på sommaren är att alla flugor annars gärna slår sig ner i ögonen och ger irritiationer och i värsta fall inflammationer.  Just de här huvorna har också mjuka öron som skyddar dem från att få små otäcka knottflugor att slå sig ner i dem (öronen alltså)! Hästarna älskar att få på sig sina huvor och kommer och sträcker fram huvudet för att underlätta för mig. Men jag tar av dem på natten och om det är regnigt.





Så här års är hästpälsarna som finast, sidenglänsande och tunna. Betet börjar avta, som tur var, så hästarna börjar (nåja) återta någorlunda former. Men litet mer motion skulle förstås inte skada för att få bort litet av extra fettet....

Sammie småpudel har ett märkligt beteende. Får han nån större bit ätbart, så går han genast och gräver ner det. DET är väl inte så konstigt, finns väl med genetiskt liksom, att spara bytet. Men - har han väl grävt ner det, så sitter han förväntansfullt med lysande ögon och tittar på mig så att jag verkligen ska SE honom. Sen ska jag fråga "Var är korven (köttbiten, whatever) -och då springer han prompt iväg, kollar så att jag tittar hela tiden, och gräver upp matbiten för att sen komma och äta upp den framför mig. Varför - ni hundkännare?


Kolla nu då matte!!!


-så ska jag hämta korvbiten



Här är den!



Jag har en koooorvbit... tra la la

Regnet har i alla fall EN god sak med sig, och det är att sommarkantarellerna har börjat komma! Kolla här vilken fin skörd jag plockade alldeles nyss på mitt "hemliga ställe" nära mitt hus.....   MMMMmmmmums.....

Shit, vad blött det är.
Här växlar vädret mellan regn och skurar. Himlen är grågrå.
Inte roligt.
Jag som är så väderberoende känner hur humöret sjunker i botten.
Ta mig tusan så STÄDAR jag t o m hellre när det är solsken ute, än när det regnar. Även om det förstås vore mer praktiskt att göra det när vädret ändå är dåligt...

"Regn behövs.." jag hör allas knappt övertygade mumlande.
Nå, inte för att jag är vän av trettio graders stekande sol heller.
Som i så mycket annat är jag helyllesvensk i mitt sinne och vill ha det "lagom".
Lagom varmt.
Och lagom mycket sol.

Dessutom gör alla lågtryck att allt det onda värker mer. Både inuti och utanpå.
Jag tror att jag tar och ändrar bloggen till SVART!

Sammie har fått en ny lekkamrat i våra vänners lilla schnauzerflicka BELLA. De är ungefär lika stora och leker superbra tillsammans. Men när man glömmer att ställa in kameran på kort tid så blir lekbilderna rena suddet, fast på sätt och vis får man en verkligare bild av hur leken är då.....

I söndags blev vi inbjudna av vänner i vår grannby till en sagolik färd ute på den lilla sjön på en - FLOTTE! Ni kanske tror att vi sitter på en brygga, men nej då, vi flyter omkring ute på sjön. En liten elmotor kunde sakta förflytta flotten dit man ville, men mestadels drev vi bara omkring.

Det var helt fantastiskt, och Ylle fick nypa sig i armen flera gånger för att fatta att det kunde vara så FINT!!!!! Det fanns t o m en liten grill i ena hörnet, så vi serverades nystekta kantarellsmörgåsar och kycklingfilé. MMMMmmmm....

Förra veckan var jag ute för att skriva om och fota ett litet moderlöst islandsföl. Det är en fantastisk historia, för gårdens äldsta sto som är 27 år tog hand om fölet som sitt eget, när modern dött tre dygn efter fölningen. Så här glad är den lille hingsten. Visst är han fin!

PS Ann-Louise, jag håller helt med om Ditt senaste inlägg i min blogg!!!!!   Ylle