ylle - kort och gott

Jag har minsann sett en nere på stadens konsthall. Det är en bedrövad ängel som sitter på resterna av ett trähus, ängeln gråter för att staden förfulas och alla fina gamla trähus rivs för att ge plats för tegel- och snaskschabrak av icke beskrivbart slag. Ängeln är gjord av min goda vän, konstnären Hermine Keller, som är suverän på att formge sina skulpturer!

Jag skrev en insändare i lokalblaskan om saken och bifogade denna bild på Ängeln. Men tidningen tog in texten och struntade i bilden, vilket var hela vitsen med insändaren!!!! - istället valde de att ta in en bild till en annan insändare om hundbajs, bilden föreställde rumpan på en hund som sket. Så olika är vår prioritering, men det kanske är kännetecknande för vår stad???

Två människor som ger mig en känsla av välbehag och hopp är Louise Hallin, barnpsykolog och utdelare av Goda Råd i TV 4-soffan på onsdagmornar, och karamellen Leila som bakar och lagar mat och har sig, mestadels i 4+.

Louise Hallins lugna stämma, med vilken hon ger till synes självklara råd i barn-föräldrafrågor, ofta handlar det här om konflikter, är bara så rätt att jag nästan ryser. Jag har inga egna barn, men jag förstår många av de problem som kan uppstå. Just Louises okonstlade självklarhet går rakt in hos mig. Förhoppningsvis även hos de många föräldrar som verkar ha en förmåga att krångla till mycket i tillvaron i sin iver att göra rätt.

Leila är läcker som bakelse när hon lätt som en plätt producerar de mest förföriska bakverk och maträtter. (Nää, jag är inte lagd åt DET hållet, om ni undrar)  Visserligen är det mesta hon tillverkar sånt som jag verkligen inte borde sätta i mig, men snålvattnet rinner snabbt till av blotta anblicken. Brödlimpor, bakelser, chokladgodis...  Hon krånglar inte heller till det hon gör, och båda har en naturlighet som gör att de (i alla fall för min del) går rakt genom rutan och hem till mig.

Inflationen lär stiga mer än beräknat. Expert i teve förutspådde att det skulle medföra att riksbanken måste höja styrräntan.

Varför stiger inflationen? Bl a beroende på att boendekostnaderna för människor stigit på kraftigt p g a att räntan höjts så mycket under 2007. Så för att inflationen stigit för att räntan höjts så måste vi höja räntan ännu mer.

Är det någon mer än jag som tycker att det verkar bakvänt?   "förbryllad Ylle"

Wow, hussen var på ett generöst humör igår och gav mig sin fina skruvdragare, en De Walt. Nog för att jag har kastat lystna blickar på den rätt länge, men jag har ändå försökt snurra upp staketknorrar med min simpla, svaga ÖB-skruttmaskin för 199 spänn....

Det som förut var ett slit, gick nu lätt som en plätt. Vilken kraft, vilken mackapär!!!   Tack husse! Nu är hela hagen "fölsäkrad" med 4 trådar. puuuh....

Till Dig som kikar in på min blogg, en liten amaryllis från förra året. Och Du kan förresten få en hel bukett:

I  nattens falnande ljus
berusad av dofter
den lena vinden bär löften om lycka
av jord är du kommen

Vägens ändlösa gråa slinga
så trist
om jag skulle styra ut över kanten?

Och känna vinden smeka mitt hår
en sista gång
med vrålande motorljud

Kan Du känna det så?
skulle Du sakna mig då?

Man får tycka vad man vill, men naturen gör som den brukar. Stänger sakta ner sommar och värme, men gör det med sprakande färger och vackra dagar. Hos oss har i år de normalt så mångtaliga trattkantarellerna lyst med sin frånvaro  . De enda som sticker upp sina huvuden är familjen Giftig. Så vackra... men.....



Nyponen bildar ett vackert galler...



-och ponnypojkarna betar glatt i sin gamla förne...



medan Lille Hund blir alldeles blöt om tassarna efter promenaden..

På vår karga skogstomt har en enorm solros vuxit upp, likt ett maskrosbarn har den klarat sig alldeles själv. Och nu står den där, som en stor lysande lampa. Förmodligen en present från de många fåglarna som frekventerar vårt fågelbord under vintern, någon av dem har väl tappat ett oätet frö.... 


Jag kan tyvärr inte visa upp sådana skönheter som bl a ann-Louise och skogsfrun gör mellan varven, men vi har en praktfull ormbunke vid vår "vattenfall-sten". Se här:


Vad som inte framgår av bilden, är att den är cirka en meter hög!

Jag kan inte hjälpa det, men engelsk humor är helt enkelt bäst! Såg "Little Britain" igår på tvåan. Osmakligt, vidrigt, äckligt, ja - men dödsroligt! Och ännu mera programmet därefter "Trigger Happy TV" med Dom Joly. Jag bara vred mig av skratt så att jag nästan storknade. Knasiga scener som oskyldigt folk utsätts för, och hur FLATA alla är då! En gorillautklädd människa tar någons barnvagnsinsats, flyr genom parken, och slungar ut det lilla barnet (en docka förstås) och den förtvivlade fadern jagar efter. Vad gör omgivningen? Gapar och står där med öppna munnar! Inte en enda griper in eller säger nåt.

Och jag som trodde att det bara var vi svenskar som var så flata!

En annan scen: En man klädd i fängelserandiga trikåer och försedd med Björnliganmask för ögonen, försöker förtvivlat att klättra över en hög mur in till en flott fastighet. Han undrar om inte de förbipasserande kan hjälpa honom, han "har just köpt huset men tappat båda nycklarna.."  Ingen reaktion, eller mer då skygghet och undflyende. Med nästa förbipasserande försöker han få hjälp att komma över muren "för att kunna komma in och hjälpa min mormor som svälter, och katten behöver också mat..."  Ingen hjälp får han där heller.

Nu vet man ju inte hur många scener de tagit där folk kanske varit mer aktiva och även svarat, de väljer förstås scenerna de visar. Men ändå.

När svenskarna försöker sig på motsvarande, tycker jag att det bara blir klumpigt och plumpt. Mer åt buskishållet, typ folklustspel, äckliga gubbar som gör obscena rörelser med underlivet och sånt. Å fjolliga fruntimmer.

Är det nån mer som gillar engelsk humor?

Förresten, i natt drömde jag att jag blev avvisad från tunnelbanan för att jag var för FET. Dags att banta!!!

Hade ett gäng bekanta på lunch igår. Idel hästtjejer, eller är det löjligt att kalla mogna kvinnor för tjejer? Vi hade jättetrevligt och det slog mig hur annorlunda det kan vara när det bara är kvinnor som träffas över en bit mat. Det var ingen som okänsligt och hårdnackat bara pratade om sig och sitt, ingen som absolut skulle ha RÄTT i någon fråga, alla lyssnade på varandra och alla kom till tals. Så är det sällan när det är män inblandade.

Och så härligt att få prata häst och hund så mycket man ville, utan några som surt glodde och snarast ville få över samtalsämnena på andra områden.  Sport och jobb och bilar och sånt.

Nu är ju inte alla kvinnor sådana, det påstår jag absolut inte. Det finns mängder av kvinnor som gärna vill höra sin egen röst och framhäva sig själva, visst visst.  Men de var inte där igår.

Det här var sex jättetrevliga kvinnor, och vet ni, det allra bästa är att jag känner ännu fler kvinnor som hade passat in i detta harmoniska sällskap, men som inte har möjlighet att komma dagtid. Det ni!!!

-nu blommar det! Näsan fylls av blomdofter som tycks bli intensivare när det blir litet mer höstmättnad i luften...
Det känns som om jag kan uppskatta blommorna bättre nu. Idag. När jag bestämt mig...

Ännu blommar prästkragen, och motsätter sig bestämt alla viskningar om höst. "Det är SOMMAR", påpekar de!



Och vad tycks om min "polkagrispelargoner" som pryder vårt pumphus?

Just nu: Njuter jag av det rengjorda stallet, där hela vinterns gamla permanentbädd mockats ut, torkats ut och fyllts med ny, doftande ren havrehalm. Äldstehästen njuter också i fulla drag. I morse låg han och gonade sig och jag lade mig bredvid och diskuterade livsfrågor och diverse. Naturligtvis hade jag inte kameran med då...

Det är otroligt så mycket positiv energi man får av sina älskade hästar! Och - man behöver inte alls rida dem, bara älska dem och lyssna på dem!

Sen grillar vi för fullt nere vid Lusthuset, det är verkligen coolt avkopplande och skönt. Medan man väntar på maten:



Ett glas väl kylt rosévin - kan sommaren bli bättre???

Var på besök hos syster och svåger uppe på Sollerön i helgen. Det är så otroligt ren och hög luft och mycket lätt att andas där. De blommande ängarna, det ljusblå himlavalvet och bergen i horisonten...  så vackert! Ingen bild kan göra det rättvisa...





Lille Hund var förstås med!



I den här dammen myllrar det av lekande grodor litet tidigare på våren. Nu var det dock för sent för det skådespelet. Men vackert ändå...

Väderrapporterna visar djupa lågtryck som sveper in över landet
men aldrig når hit

Här är det torrt
så förbannat torrt

Allt som växer törstar
önskar några ljuva droppar
av det livgivande regnet

Men det når inte hit
förrän till vallskörden
förstås!

Ylle har dansat regndans
men ingen blev speciellt imponerad
speciellt inte Regngudarna...

Idag där jag låg med ryggen rakt pladask i vitsippsbacken och tittade upp på allt det blå, så hisnade jag. Så BLÅ himlen var!  Och de små vita molntussarna dansade runt däruppe i det blå. Träden tornade höga upp sig, högt högt ovanför mig.

Jag kände mig liten och lycklig och var ganska nöjd, trots allt.

Min älskade Gullefjuns-hästpojke blir kvar, fast jag egentligen har hittat världens bästa köpare. Men Gitte verkar ha förlåtit mig. Jag kan bara inte sälja honom!

Jag vinkade med ena tån och uppfylldes av glädje över att jag kunde. Vinka med tån alltså.

Jag tror att våren är här, trots allt. Fast igår låg energin nere vid fotknölarna, och jag hade ett ok av tyngsta bly över mina axlar. Men idag. Är det annorlunda. Så annorlunda.

Fritz, mina vänners älskade dvärgschnauzer, förolyckades sorgligt nog i påskas. Djupt saknad av alla, för han var en märkvärdigt personlig liten kille.

Ödets nyck ville att lilla Bella anlände i veckan därpå. En cool liten tjej, orädd och lekfull. Sammie dvärgpudel har redan kollat in henne och tycker att hon är helt OK. Inte för att hon ersätter Fritz, för det kan ingen, men hon kommer att hitta sin alldeles egen plats i Stigs och Hermines hjärtan. Och vem kan låta bli att känna sig bedårad, när en liten schnauzerflicka kravlar upp i ens famn och slickar en på kinden?

Är inte djuren fantastiska, så mycken glädje de skänker oss under sin ibland alldeles för korta livstid?

Välkommen Bella!

Så här söta var kompisarna Fritz och Sammie i början av mars, då jag var hundvakt. Saknaden är stor!