Har Du upptäckt tjusningen med att tillbringa en skärva av Din tid sittandes på en utetrappa? Att föredra är trätrappor, tycker jag. Den fasta, stränga men ändå mjuka träsmaken mot baken, känslan av att nästan vara på väg nånstans men ändå inte, att liksom bara stanna till en liten stund för att njuta av nuet, utan pretentioner.
Jag har alltid älskat att sitta på trappor, hellre än att sitta på bänkar eller trädgårdsstolar eller i gräset, vått och otäckt. Speciellt njutbar är min nuvarande trappa, belägen på utsidan av en timmerstuga mitt i skogen där jag bor. Huset ligger högt uppe på en liten kulle, så från trappan har man fin utsikt över dalen. I dalen betar mina två vackra fuxiga hästar. Deras hårremmar blänker rödbruna. Gräset spirar för fullt och vitsipporna står som små vita ljus i hela backen som är helt översållad av dem. Björkar och andra träd har just fått sina första skira ljusgröna löv, den färgen som man uppfattar som ett underverk varje vår, så njutbar, så helt ny.
Jag delar trappan med min hund, som har samma passion, fast han ligger förstås hellre där än sitter. Man kan göra allt möjligt på en trappa. Njuta av en kopp nybryggt ångande kaffe, kaffet som alltid lockar mig mer med sin doft än med själva smaken. Prata med de här sällsynt förekommande förbipasserande, tala i telefon med en god vän eller göra som hunden, helt enkelt stirra ut i fjärran. Man kan grubbla på livets mening, på betydelsen av evigheten och om universum verkligen inte har några gränser, eller fundera på varför vissa människor är så otacksamma?
Mannen i mitt liv säger alltid med en suck att jag har för höga krav på mina medmänniskor. -+ Jag förväntar mig att bli bemött med respekt, - är det att ha för höga krav? Jag förväntar mig att folk skall hålla sina löften och stå vid sina ord. Jag är väl helt enkelt naiv? Jag kan ständigt förvånas över hur själviska folk i allmänhet är. Många människor är inte intresserade av mycket annat än sig själva och sina egna behov. Men – livet är väl ändå för kort för att ödsla någon som helst energi på dessa?
Att samtala med vissa människor kan urarta till rena Kafkapjäsen. Istället för dialoger blir det enskilda monologer. De har så mycket att beklaga sig över att de inte låter andra få en syl i vädret. Sådana samtal är mycket deprimerande, och jag känner mig liksom urlakad och orkeslös efter ett sådant.
Kanske är det bättre då att tala med sina djur. De avbryter en inte, oftast har de ett oändligt tålamod. De kan lyssna i timmar, och de har alltid en mjuk mule eller en fuktig nos att trösta med när det behövs. Hos djuren kan man gråta ostört. De tar tårarna för vad de är, utan att förringa eller bli illa berörda. Det finns så mycket att gråta över. En svunnen barndom, personer man hållit av som är borta, människors ondska både nära och långt bort i världen.
Det finns förvisso även mycket att glädjas över. Men sorg och glädje är som sol och skugga, som alltid följs åt. Det är synd om människorna – eller är det? Har vi oss själva att skylla? Är det inte mer synd om Moder Jord, som vi ständigt förgriper oss på? Smutsar ner, förgiftar, förstör. De oskyldiga djuren, som vi plågar och sedan sätter i oss utan alltför dåligt samvete.
Sådär virrar tankarna där jag sitter på min trappa. I kvällens stillhet och falnande ljus hörs bara enstaka fåglars dämpade sång. Ännu en natt nalkas, att lägga till så många redan passerade. Vad gör jag med mitt liv? Kan jag göra något mer meningsfullt än att sitta här och känna stunden som den är?
Den här betraktelsen skrev jag våren 2004. Idag fick jag en diktsamling av min alldeles nyligen återfunna moder, 82, som hon kallar "Hjärteblod". I den finns fökjande dikt:
Sången till torpets trappa
På torpets trappa
-där jag så ofta sitter -
kan jag vara alldeles mig själv
Mitt riktiga jag
På torpets trappa finns ingen smärta
Ingen ålder, ingen ondska
Och inga måsten
Då drömmer jag
Att Du sitter vid min sida
Nära, nära, nära
Vi dansar bland stjärnorna
Gungar på nymånen
Och åker kana på regnbågen
Torpets trappa känner alla mina hemliga rum
-men torpets trappa kan hålla mun
Säg, faller inte ofta äpplet nära trädet, eller är det bara ett underligt sammanträffande att vi båda har sådan känsla för trappor?