ylle - kort och gott

Mina båda islandsvalacker kom till mig när de var 6 respektive 9 år. Båda var förtvivlat rädda för piskan. Min förste pojke darrade i hela kroppen när han fick syn på körpisken. Det tog lång tid och mycket tålamod från min sida, innan han vande sig vid att se den och var säker på att jag inte skulle använda den. När man kör en häst, är pisken viktig som säkerhetsattiralj, Du måste kunna driva fram hästen, inte genom att piska den, men genom att lägga fram pisken på ena eller andra sidan. Att driva körhästen på Cartwright-vis, genom att rycka i , eller daska på med tömmarna, är helt förbjudet, för det kan resultera i att du rycker hästen i munnen, vilket vore tvärt emot vad Du vill uppnå. Därför är pisken nödvändig, annars kunde man gott hoppa över att ha den alls, så vore problemet ur världen.

Min andra häst är så förtvivlat rädd för pisken, trots att han lärt sig att lita på mig, så honom får man inte ha en pisk i närheten av. Kommer en gren åt hans sida när vi trallar fram i skogen, så flyger han uppåt eller framåt, med rullande ögon.

Jag kan ju inte låta bli att fundera över hur mycket stryk de har fått innan de kom till mig. En häst blir nämligen inte rädd för något som de inte upplevt som obehagligt. Jag har fött upp egna hästar och de har aldrig brytt sig det minsta om pisken, eftersom de inte har några negativa upplevelser av den.

Är det så att det hör till "uppfostran" i islandhästvärlden att slå sin häst när man rider in den? Att man är så mån om att få fram det man kunde kalla "vilja" eller "framåtanda" så att man måste ta till pisken som pedagogiskt redskap? Och är det någon som verkligen tror att man kan slå in kunskap i ett djur? En häst som drar iväg i full fart, inte av livsglädje eller för att den vill, utan för att den är livrädd för människan som sitter på dess rygg, är det något att sträva efter? Tanken gör mig sorgsen och förbannad.

Mina hästar är nämligen inte de enda som jag sett, som reagerar så på spö eller piska. Det verkar vara tämligen vanligt, inte bara bland islandshästar, utan även bland övriga raser. Jag har  bevittnat kurser, där instruktören tyckt att det är självklart att använda pisken eller sporrarna, för att hästen ska gå framåt eller för att den ska "veta hut", när den i själva verket inte förstår vad man vill att den ska göra. Om samma pedagogik användes i våra skolor, skulle nästan varenda lärare sitta häktad för barnmisshandel.

En häst som behandlas respektfullt, lär sig att visa respekt. En människa som inte kan visa sina djur respekt, borde inte få ha eller hantera djur. Jag har bevittnat så många träningar och tävlingar där djuren fått sitta emellan, för att människan inte lyckas få djuret att förstå vad det förväntas göra.  Varför reagerar inte Djurrättsorganisationerna över hur vi ibland håller och behandlar våra hästar? Det går bra att förfasa sig över magra häststackare i fattiga länder, men vet ni hur många av våra svenska hästar som lider i tysthet  p g a människans oförstånd och äregirighet.

Tävlingar är ett fenomen som får de flesta att förlora sitt sunda förnuft. Viljan att vinna går ofta ut över djuret som ska prestera.

När hästen gör fel, är det oftast för att ryttaren inte fått den att förstå vad man vill. En frisk häst med förtroende för sin ryttare är nämligen häpnadsväckande godmodig. När det inte fungerar alls beror det oftast på att hästen har ont, inte fysiskt klarar arbetet eller reagera på hård behandling. De allra flesta hästars problem finns - just det - i sadeln. Så nästa gång Du som ryttare lyfter pisken för att slå Din häst, tänk efter - borde du inte istället ge Dig själv en smocka?