ylle - kort och gott

Det har skrivits spaltmeter om det, böcker och dikter i oändlighet. Om att bara vara. Att finnas i NUET. Att uppleva och stanna upp en smula, inför livet. Att ta sig tid.

Ingen kan "bara vara" lika intensivt som mina djur! De snusar så lätt med sammetsmulen in i mitt ansikte, känner in min närvaro, mina tankar, hur jag mår. Mina djur skänker frid. De stillar gråten, lugnar de upprörda känslorna och tvingar mig att se och höra, att med alla sinnen uppleva platsen där vi just nu är.

Se där, en hare skuttar över ängen, en älg stövlar fram i skogen, eller är det månne en jägare? Öronen spetsas och näsborrarna vidgas, drar in de skvallrande dofterna. Jag kan förstås inte känna alla lukter som de kan, men jag kan försöka. Jag känner doften av multnande löv, av regnvåta pälsar, av annalkande vinter.

Jag stillar mig, gräver ner fingrarna i de varma pälsarna och känner hästhjärtat slå, långt därinne i den levande kroppen. Stanna hos mig för alltid, lämna mig inte! Lova att ni aldrig dör! Hästarna lyssnar på mitt mumlande med roade uttryck i ansiktena. Såna dumheter hon pratar. Livet har sin kretsgång, ingen kan väl stanna för alltid!

Tiden rinner genom mina fingrar som sandkorn, jag kan inte stoppa den. Men jag kan anstränga mig för att uppleva den, varje sekund. Livet är svårt, påstår somliga. Men är det då bättre att dö? Vi klänger oss alla fast vid livet, vid det sista hoppet, så länge det går. Så varför inte göra det bästa av det?

Jag kan röra mina fingrar. Gå skapligt med mina ben. Känna solen värma min hud. När det är mörkt ute kan jag tända ljus inne i mitt varma bo. Jag svälter inte, ingen jagar mig med gevär, förutom i mina drömmar då.  Inga bomber fälls över mitt huvud. Kan jag begära mer?