Konsten att ha tråkigt

I dagens elektroniskt snabbt svindlande värld utsätts vi för säkert miljoner intryck varje dag. Man kan tycka att det är underligt att vår hjärna hänger med i allt detta, men det gör den rätt ofta INTE. Hur ska man annars förklara alla dessa utbrända, apatiska och avstängda människor. De orkar helt enkelt inte med alla "in-puts"..  Världen snurrar fortare och fortare och många vill hoppa av....

Och man kan fråga sig vem som är mest frisk? Den som försöker hänga med och frestar sina stressnivåer långt utöver limiten, eller de som föredrar att stänga av och sätta en säck över huvudet?

Jag är övertygad om att en del av lösningen för överlevnad heter TRÅKIGHET. Vi måste lära oss att kunna ha tråkigt och uppskatta även den formen av icke-sysselsättning!


Jag har arbetat med ungdomar och barn i över trettio år, och med åren slogs jag av att de unga fick allt svårare att sysselsätta sig själva. Har man vuxit upp i en värld där man förväntas att HELA TIDEN vara sysselsatt med något, och att NÅGON ANNAN bestämmer vad man ska göra och hur, då blir det förstås svårt att komma med egna initiativ. Redan från början stressar mammorna sina bebisar med allehanda olika aktiviteter som babysim, babysång, babydans och jag vet inte vad.
 
När de små efter några år anländer till Dagis så blir de hela tiden sysselsatta av energiska pedagoger, som bestämmer när det ska lekas, kissas, sjungas, kladdas osv. Allt sätts i händerna på det allt passivare barnet, och när det så småningom kommer upp i tonårsmonsteråldern så fortsätter det inre kravet på att man ska sättas i aktivitet av någon annan. Den egna fantasin har hämmats totalt i sin utveckling, och det enda man möjligen kan komma på alldeles själv, utan frenetisk uppmuntran från pedagogerna, är att ha sönder det som andra byggt upp.

Även vuxna verkar lida under kravet på ständig aktivitet. "Jag har inte TID" lyder den ständiga klagovisan. Vadå, tid är väl det vi har, det handlar bara om att utnyttja den på bästa sätt. Att inte hela tiden låta omgivningen bestämma vad tiden ska användas till. Men eftersom en fulltecknad almanacka verkar vara vår tids mått på framgång, så upplevs en dag som bara ägnas åt att lukta på blommorna som totalt bortkastad. Tills möjligen Döden eller Svår Sjukdom knackar på vår axel och påminner oss om vår egen dödlighet. Då vaknar plötsligt många upp och inser att tiden här på jorden är begränsad och att den kanske skulle användas till något bättre än att springa runt i ekorrhjulet?

Jag tycker att det borde införas en lag som tvingar oss att avsätta ett antal timmar per vecka till att göra - precis INGENTING! Att ha tråkigt helt enkelt! För det är när vi har tråkigt vi kan hitta vårt eget inre, lära oss att lyssna på de små, små tecknen,  fjärran från stoj och högljudda vrål. Att känna doften från en blomma, höra hur daggen droppar från plåttaket, se det vackra i den lilla världen. Det finns ett indianskt ordspråk som handlar om att man inte får resa för snabbt, för då hinner själen inte med. Hur många har inte rest iväg från sin själ? Och har så bråttom att de kanske aldrig hittar den mer?

Och dessutom -  om vi inte kan ha tråkigt, hur ska vi veta när det är roligt då?


Kommentarer
Postat av: Åsa

Du har så rätt, så rätt.
Kram från Åsa

2007-02-28 @ 19:39:45
Postat av: Skogsfrun

Kunde inte sagt det bättre själv;) Redan på 70-talet märkte jag skillnaden -brist på fantasi och företagsamhet hos stadsbarnen, de från daghem sysselsatta och lekparksgungande. De kunde inte "mina" gamla lekar men tyckte det var jättekul. Tror att det åtmindstone då, var en viss skillnad på landsbygdens barn som mer överlämnas åt sig själva. Eländet börjar nog på daghemmen där fröknarna vill vara duktiga och kanske känner sig lata* om de inte ständigt jobbar med ungarna. Jag säger, ge dem material och låt dem greja!

Postat av: Sara

Precis! Håller med i varje punkt. Jag upplever också att tillvaron ska schemaläggas och styras. Vi pratar om människans fria vilja och val, men egentligen är vi marionetter och brickor i andras spel. Nu har jag inga egna barn, men när jag någongång kommer i kontakt med barn, små eller stora, slås jag av tanken att deras initiativförmåga är förlorad utan materiella ting. Det finns för många leksaker i dag, för både små och stora...

2007-05-06 @ 21:16:34
URL: http://plupp.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback