ylle - kort och gott

Här ser ni henne, min alldeles egen älg, hon står bara cirka tjugo meter från mig. Med alla sinnen på helspänn...

Jaså, P-O, Du smyger runt i vassen runt min blogg ännu. Det glädjer mig! Visst är det märkligt att vi fortfarande har sådana här gigantiska vilda varelser runt våra stugor? Fast en del människor gör ju sitt bästa för att utplåna dem. Det lär ge en särdeles kick att skjuta dem i bitar. Vilket jag inte kan förstå. Våld gör mig illamående. Jag tycker däremot att jag får en otrolig kick av att som här, möta Det Vilda, öga mot öga. Att få in ett skott med kameran synes mig ädlare än att ta till bössan. Men människan är nu en gång för alla en aggressiv art.

Jag kan också bli  tårögd av att se en vacker solnedgång. Eller en skir nyutslagen björk. Eller en vacker sten i strandkanten. För en del människor är "naturen" en vistelse i en solstol på en fullsmockad strand. Med ögonen fulla av sololja och magen full av billig sprit. Så olika vi är....