ylle - kort och gott

Nyss var jag nere och utfodrade Ponnypojkarna. När det är minus tjugo så känns det verkligen hur mycket de behöver sitt foder. De är tacksamma och sugna, snappar genast åt sig små tussar ur min famn innan jag hunnit lägga ner det. Idag får de extra mycket, de måste ju kunna hålla kroppvärmen.

Båda har rimfrost över delar av kroppen, i ansiktet och i skägget. Jo, islandshästar har skägg, på vintern. Då har de massor av hår överallt. Men den ena pojken har redan börjat fälla litet av sin päls. Det verkar väl heltokigt när det är så här kallt? Fast fällandet styrs av ljuset, inte av temperaturen.

Mina ponnypojkar är mycket keliga. De trevar försiktigt med sina mjuka mular över mitt ansikte och andas mot min näsa. Vi byter luft. De scannar in mig, både kropp och själ, för att se hur jag mår. De vet ALLTID hur jag mår. De bryr sig, på sitt finkänsliga sätt. Är jag ledsen så får jag alltid en extra puss och kanske en lätt snusning på handen. Att gräva in sina fingrar i den varma, tjocka manen gör gott. Om jag lutar mig mot de stadiga kropparna så stöttar de mig. Står stilla kvar tills jag lutat mig färdigt, känt deras värme och deras godmodiga aura.