Imse Vimse
Nu tillbaka till spindlarna. Mitt ex roade sig ibland med att fånga spindlar och låtsas kasta dem mot mig. Ett mycket effektivt sätt att behålla och möjligen utöka fobin...
Men Mannen i mitt liv och jag var på Skansen för ett antal år sedan. Vi hade vandrat runt bland alla nattlevande djur i Månskenshuset, och då vi skulle gå ut drogs vi till en samling ganska småväxta personer (barn). Det visade sig att alla barnen köade för att få klappa en rätt stor orm och en jättelik fågelspindel vid namn Imse Vimse. Jag köade fascinerad ihop med barnen och fick hålla en stund i ormen, som jag inte alls var rädd för. Mina skräckslagna blickar drogs som av magnetism mot den gigantiske Imse, så jag ställde mig i spindelkön, helt utan avsikt att röra, bara titta. Som bekant dras man ofta till det man fasar för...
När det var min tur så lyckades jag till min stora förvåning sträcka ut handen och röra försiktigt vid spindelns rygg. Mannen som höll i det hela tittade uppmuntrande på mig och sade åt mig att sträcka ut handflatan så att Imse skulle kunna kliva upp. Jag var paralyserad av skräck och svetten rann i floder nerför min rygg. Min älskling stod bakom mig med ett fast grepp om min högerarm. Senare berättade han att det var för att kunna hålla fast mig om jag, vilket han starkt misstänkte, skulle drabbas av panik och slunga iväg den stackars spindeln om den kom så långt som upp på min hand.
Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt promenerade Imse omkring på min högra hand. Det kändes som trampet av små, små tassar. Han var i storlek som en större mus, och som barn hade jag en omfattande avel med dansmöss, så jag kände igen känslan.
Allt avlöpte väl, Imse trampade så småningom ner från min hand, och jag avlägsnade mig med bultande hjärta och med en stolthet som var obeskrivlig. Det har inte hjälpt så värst mycket mot spindelfobin i sig, men det är ett minne jag ändå vårdar ömt.
Imponerande Ylle!!!! Det var starkt av dig att våga konfronteras med din fobi på detta sätt.
Själv är jag inte rädd för något vad jag vet, men har förstått att det är jättetufft om man har fobi. Förr hade jag ormar som husdjur och då var det problem ibland med vissa gäster ;-D.
Ovanligaste fobin jag stött på var en människa tyckte insekter och spindlar var ok, men var livrädd för fjärilar. Hon kunde inte se dem på bild ens.
ja jag tror att det är det enda sättet att bli av med sina fobiier att konfronteras med dom.
Jag var otroligt rädd för glas !!!!! krossat glas ...i tonåren blev helt hysterisk om någon slog sönder ett glas...konstigt va...sen har jag varit och är fortfa rädd för råttor men jag har kommit så långt så jag kan säga ordet i alla fall kunde inte det förut...
Ha en bra kväll
Vilken härlig berättelse om Imse Vimse. Jag förstår att du kände dig stolt. Kram Ingrid
Tänk att du vågade.
Jag har som vuxen en gång råkat sätta mig i en rödmyrestack. Jag skulle slå mig ner vid ett träd för att läsa och tittade inte så noga. Det var en smärtsam upplevelse kan jag säga. Tur att trädet och stacken låg vid en sjö. Jag rusade ut i vattnet med svidande bakdel, det såg nog rätt skoj ut men gjorde väldigt ont. Nu tittar jag mig noga för innan jag slår mig ner i naturen.
Så våglig du var.. spindlar är då inget man klappar precis. Kul berättat:-)
Det är en hel del Ronja Rövardotter i Dig tror jag! Hon ville också kasta sig in i sånt som hon tyckte var farligt!
Ett par gånger till och fobin kanske hade varit helt borta. Eller nåt.