8,5 på Richterskalan...
Ylle sällade sig nyss till skaran (Skogsfrun bl a) som ägnar sig åt originell stjärnskådning, nämligen plötsligen liggandes på rygg på Moder Jord, tittandes upp i allt det mörka, översållat med små tindrande stjärnor. Man kunde tro att stjärnorna kom av själva fallet, men så var inte fallet (vitsigt va?).
Där kom jag oskyldigt släntrandes från pannrummet, när plötsligt marken försvann under mina fötter, som tur var föll jag bakåt och inte framåt på mina redan så illa åtgångna lemmar. Vad paff man blir där man ligger. Stjärnhimlen var ganska grann att skåda, men den påträngande blöta känsla jag fick (var ute i bara underställ) tvingade mig att snart kravla mig upp.
Den första kroppsdelen som träffade Terra Firma var min väl tilltagna bakdel, vilket väl i någon mån lindrade det hela. Tyvärr föll också huvudet rätt hårt och nacken fick sig en kyss som ännu känns. Så något snopen förpassade jag mig in för att ta av de drypande våta kläderna och få i mig en kopp tröstande te.
Vilken hårdhänt start på dagen!
Varje gång jag ramlar så här, hoppas jag på att smällen ska få saker och ting i skallen att lägga sig i sina rätta lägen. Men tji!
Där kom jag oskyldigt släntrandes från pannrummet, när plötsligt marken försvann under mina fötter, som tur var föll jag bakåt och inte framåt på mina redan så illa åtgångna lemmar. Vad paff man blir där man ligger. Stjärnhimlen var ganska grann att skåda, men den påträngande blöta känsla jag fick (var ute i bara underställ) tvingade mig att snart kravla mig upp.
Den första kroppsdelen som träffade Terra Firma var min väl tilltagna bakdel, vilket väl i någon mån lindrade det hela. Tyvärr föll också huvudet rätt hårt och nacken fick sig en kyss som ännu känns. Så något snopen förpassade jag mig in för att ta av de drypande våta kläderna och få i mig en kopp tröstande te.
Vilken hårdhänt start på dagen!
Varje gång jag ramlar så här, hoppas jag på att smällen ska få saker och ting i skallen att lägga sig i sina rätta lägen. Men tji!
-och på den sjätte dagen uppstigen igen....
Klart att vinterförkylningen slår till precis när jag skulle iväg på ett hejdundrande födelsekalas i Paris! Favoritsvågern fyller "urgammal" och det var nog en fest som heter duga! (Jag är, hmmm, ett år yngre, uschanemej) Festprissarna återvänder idag, och då får jag väl höra mer om de skjutit ner grannes parabol med raketer ? (det hände en gång förut)
Men nu har jag kravlat mig upp och kastat alla pappersnäsdukar och hoppas att det ska hålla.
Nää, fotot på förra inlägget var från ett annat år, så lugn bara, så mycket snö har vi inte! Trots helgens snöstorm har det mesta smält bort redan.
Småprinsessorna nästan exploderade av arbetslust, det kommer mer om det snart.
Pia-Lotta, jag dricker kaffe hos Dig varje dag!
Morgonens skörd
Så här mycket ungefär producerar de små prinsessorna i stallet över natten. Ett evigt släpande, ha ha, nää det går ju rätt så fort. Och det är tur att man har en stark och arbetsvillig man... ha ha igen....
Charlotte Kalla - -vilken tjej!
Litet senkommet, men hennes enorma prestation förra helgen i den vidriga uppförsbacken, då hon segrade i skidloppet var helt fantastisk och värd all hyllning. Hon verkar inte bara vara en dunderpresterare i skidbacken, det verkar finnas en hel del klokhet inne i det där söta huvudet också! Naturligt och charmerande svarade hon på de dumma intervjufrågorna, det eviga "hur KÄNNS det nu då..." måste vara svårt att höra ständigt och jämt?
Ja, vilken tjej!!!!!!!
Ja, vilken tjej!!!!!!!
Fy på mig!
Att göra ett så negativt och bitvis elakt inlägg om mina medmänniskor som jag gjorde igår! Det här nya året skulle ju börja i ödmjukhetens och tacksamhetens tecken!
Dessutom - eftersom de som inte läser sina mail, inte läser bloggar, kör i snigelfart ut på motorvägen mm mm inte läser min blogg så blir det slag rakt ut i luften. Onödigt. Så jag tar tillbaka det.
Vill för övrigt meddela att vår sedan tidigare krassliga Herr Handdammsugare saligen somnat in. Nu kommer dammet att dansa ännu mer glädjedanser. En fiende mindre.
Dessutom - eftersom de som inte läser sina mail, inte läser bloggar, kör i snigelfart ut på motorvägen mm mm inte läser min blogg så blir det slag rakt ut i luften. Onödigt. Så jag tar tillbaka det.
Vill för övrigt meddela att vår sedan tidigare krassliga Herr Handdammsugare saligen somnat in. Nu kommer dammet att dansa ännu mer glädjedanser. En fiende mindre.
Vi överlevde natten
-men det var med knapp nöd. Trots att vi bor "mitt i skogen" så verkar omgivningarna krylla av raketdårar. I och för sig var det ovanligt lugnt under em och tidig kväll... Mina små ponnyprinsessor tog det lugnt, inställda i sitt stall med gott om hö.
Men vid tolvslaget! Man kunde tro att man satt mitt i Bagdad under värsta bombningarna! Det smällde och brakade, och trots att det är en bra bit till de misstänkta raketnidingarna, så lät det som om de fyrade av sina vedervärdiga laddningar precis bakom vår husknut!
Jag fick själv ångestsvettningar och hunden skakade och flåsade. Ponnyflickorna tog det hyfsat lugnt, med hjälp av morötter och lugnande små sånger klarade de sig igenom det värsta med bara litet lös diarré som följd av bombardemangen.
Så onödigt! Vad mycker pengar - och lidande - de här fyrverkerierna kostar! Är det värt det? Förbjud skiten - och det GENAST! Hur kan samhället tolerera detta ofog som ställer till både bränder, olyckor och panikångest - helt i onödan??!! Och varför kan man inte nöja sig med ljussken, om det nu ska vara? MÅSTE DET SMÄLLA SÅ FÖRBANNAT?
Fick jag tag på dem som smällde av det här så skulle jag kunna skjuta dem på fläcken. Jag förstår hur krig uppstår!
Men vid tolvslaget! Man kunde tro att man satt mitt i Bagdad under värsta bombningarna! Det smällde och brakade, och trots att det är en bra bit till de misstänkta raketnidingarna, så lät det som om de fyrade av sina vedervärdiga laddningar precis bakom vår husknut!
Jag fick själv ångestsvettningar och hunden skakade och flåsade. Ponnyflickorna tog det hyfsat lugnt, med hjälp av morötter och lugnande små sånger klarade de sig igenom det värsta med bara litet lös diarré som följd av bombardemangen.
Så onödigt! Vad mycker pengar - och lidande - de här fyrverkerierna kostar! Är det värt det? Förbjud skiten - och det GENAST! Hur kan samhället tolerera detta ofog som ställer till både bränder, olyckor och panikångest - helt i onödan??!! Och varför kan man inte nöja sig med ljussken, om det nu ska vara? MÅSTE DET SMÄLLA SÅ FÖRBANNAT?
Fick jag tag på dem som smällde av det här så skulle jag kunna skjuta dem på fläcken. Jag förstår hur krig uppstår!
Santa´s on fire
Nu tycker jag att vi sätter eld på tomten!
När jag var tre år kom en gräsligt stel tomte med konstig röst och ville dela ut julklappar. Jag hade aldrig sett ett sånt hemskt monster, så jag satt bakom stora fåtöljen och skrek av skräck. Jag ville absolut INTE gå fram och tacka tomten. Sedan dess har jag haft svårt för figuren, trots att jag senare förstod att det var Pappa som var tomten.....
När jag var tre år kom en gräsligt stel tomte med konstig röst och ville dela ut julklappar. Jag hade aldrig sett ett sånt hemskt monster, så jag satt bakom stora fåtöljen och skrek av skräck. Jag ville absolut INTE gå fram och tacka tomten. Sedan dess har jag haft svårt för figuren, trots att jag senare förstod att det var Pappa som var tomten.....
GOD JUL
på er alla bloggare!!!! Ylle
Liten hund önskar alla en God Jul
Och matten önskar alla sina bloggvänner detsamma! Även ni som bara tittar in får en släng av sleven... Ylle
Raindrops keep falling on our heads ...
-och det med besked. Regn eller is/snö, det är bara att välja. Jag väljer uppehåll och SOL! Visst är det vackert med snö, det blir ljusare, mjukare, vackrare i världen... men den ska SKOTTAS också.. vilket inte är det roligaste för en trasig kropp...men OK, efter veckor av regn är jag benägen att ändå välja snön....
Har DU problem med toastolen, kvinna?
I många sammanhang läser jag och hör talas om kvinnors problem med toastolar. Vad handlar det om? Jo, att många stör sig övermåttans på att deras (eller andras) män inte behagar fälla ned toasitsen om de varit där och gjort Nr 1. Alltså kissat.
Jag har mycket svårt att förstå problemet. Man får väl vara glad över att de fäller UPP sitsen när de pinkar och inte dräller ner över den? Att man sen måste ta omaket att fälla ned sitsen när man själv ska sätta sig, är väl inte hela världen? Jag måste säga, har man inte större problem än så, får man väl skatta sig lycklig?
I själva verket tycker jag att det får löjets skimmer över sig, att någon överhuvudtaget bryr sig om det här. Så varför skriver jag det här inlägget?
Kanske för att Du ska se att jag kan skriva om nåt annat än hästar, ibland... Och för att jag ibland retar mig över saker som folk retar sig över... är Du med?
O ve, en uppfälld toasits!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Ylle+spindel = kaos!
Det är få människor som vet och ännu färre som anar det, men min stora fobi här i livet är : SPINDLAR Jag vet inte varför, men det finns säkert någon mysko barndomsupplevelse bakom det hela.
Just nu sitter Ylle med meterlånga, stela armar och skriver medan hon panikslagen håller utkik bortåt väggen, för att i tid upptäcka den Långbente innan den kommer klivande för nära.
Jag SÅG nämligen en långbent skranglig dylik gå längs väggen alldeles nyss, detta förbannade timmerhus, vackert men fullt av spindlar, i alla fall ser jag några stycken varje år... och för mig är det definitivt ett par för många.
Sådan otur att inte Riddaren av Timmerhuset är hemma, är han det brukar det funka att jag avger ett halvkvävt panikartat skrik , så kommer han till undsättning och sätter ut den stackars Långbeningen på utsidan av huset.
Näää, jag kan bara inte skriva och samtidigt hålla kollen runtom, så nu slutar jag. Goodbye!!!!
Just nu sitter Ylle med meterlånga, stela armar och skriver medan hon panikslagen håller utkik bortåt väggen, för att i tid upptäcka den Långbente innan den kommer klivande för nära.
Jag SÅG nämligen en långbent skranglig dylik gå längs väggen alldeles nyss, detta förbannade timmerhus, vackert men fullt av spindlar, i alla fall ser jag några stycken varje år... och för mig är det definitivt ett par för många.
Sådan otur att inte Riddaren av Timmerhuset är hemma, är han det brukar det funka att jag avger ett halvkvävt panikartat skrik , så kommer han till undsättning och sätter ut den stackars Långbeningen på utsidan av huset.
Näää, jag kan bara inte skriva och samtidigt hålla kollen runtom, så nu slutar jag. Goodbye!!!!
XL-dusch - vad kan DET betyda....?
Mannen kom häromkvällen glädjestrålande hem med ett nytt duschhandtag. Nu är han ju man, och som sådan mycket svag för nya elektroniska och batteridrivna leksaker. Men ett DUSCHHANDTAG?
Han provduschade genast och meddelade att nu kunde jag minsann ställa in tre olika duschstrålar. -Jaså, svarade jag med en gäspning, ja det har jag ju längtat länge efter... Jag försökte att inte låta lika uttråkad som jag kände mig över den braskande nyheten. Och vad var det för fel med befintligt duschhandtag, det har fungerat utmärkt de sista femton åren.... Själv är jag EMOT förändringar bara för förändringens skull....
Men den riktiga chocken träffade mig när jag skulle duscha nästa gång. Duschhandtaget hade storleken av en mindre tallrik, och var tungt som ett ångstrykjärn. Det var helt klart av storlekn XL. Och otympligt som ett strykjärn var det också. Med möda lyckades jag föra tallriken över mina kroppsdelar, men där vi kvinnor behöver duscha oss med ett litet smidigt handtag, där var det tji att komma till med detta tallriksstora monster. Trots att jag är (var) en van ryttarinna var det svårt att stå så hjulbent.
Tycker Du att jag har blivit så TJOCK att jag behöver detta duschhandtag för att nå över min enorma kroppshydda, eller vad, skrek jag uppretad från duschkabinen. Det är ju så TUNGT!!!! Mannen satt där som ett stort frågetecken. Vadå tungt? Vi har helt klart olika kroppsstyrkor, och dessutom emellanåt olika uppfattning om saker och ting och hur praktiska de är.
Det här duschhandtaget kan helt klart orsaka schismer. Jag vill inte ha det, och inte heller budskapet jag inbillar mig följer med det... För att trösta mig tar jag en chokladbit till. Så om en månad behöver vi kanske en XXL?
Han provduschade genast och meddelade att nu kunde jag minsann ställa in tre olika duschstrålar. -Jaså, svarade jag med en gäspning, ja det har jag ju längtat länge efter... Jag försökte att inte låta lika uttråkad som jag kände mig över den braskande nyheten. Och vad var det för fel med befintligt duschhandtag, det har fungerat utmärkt de sista femton åren.... Själv är jag EMOT förändringar bara för förändringens skull....
Men den riktiga chocken träffade mig när jag skulle duscha nästa gång. Duschhandtaget hade storleken av en mindre tallrik, och var tungt som ett ångstrykjärn. Det var helt klart av storlekn XL. Och otympligt som ett strykjärn var det också. Med möda lyckades jag föra tallriken över mina kroppsdelar, men där vi kvinnor behöver duscha oss med ett litet smidigt handtag, där var det tji att komma till med detta tallriksstora monster. Trots att jag är (var) en van ryttarinna var det svårt att stå så hjulbent.
Tycker Du att jag har blivit så TJOCK att jag behöver detta duschhandtag för att nå över min enorma kroppshydda, eller vad, skrek jag uppretad från duschkabinen. Det är ju så TUNGT!!!! Mannen satt där som ett stort frågetecken. Vadå tungt? Vi har helt klart olika kroppsstyrkor, och dessutom emellanåt olika uppfattning om saker och ting och hur praktiska de är.
Det här duschhandtaget kan helt klart orsaka schismer. Jag vill inte ha det, och inte heller budskapet jag inbillar mig följer med det... För att trösta mig tar jag en chokladbit till. Så om en månad behöver vi kanske en XXL?
3 november
SNÖ...
Våt och läbbig, genomfuktar allt och gör så att man halkar och glider.
För mig får den gärna smälta snabbt och dröja länge, länge innan den återvänder.
Jag klarar mig utan.
Jag orkar inte ens ta en ful bild av den...
Våt och läbbig, genomfuktar allt och gör så att man halkar och glider.
För mig får den gärna smälta snabbt och dröja länge, länge innan den återvänder.
Jag klarar mig utan.
Jag orkar inte ens ta en ful bild av den...
Minimalisera?
Det är inte klokt vad prylar man har. Av alla de slag. Och pärmar och papper. Ylle försöker vara ordentlig när det gäller viktiga papper och sorterar alltid in kvitton och bruksanvisningar i särskilda pärmar för "vitvaror", "verktyg" osv, hajar Du? Det är förskräckligt vad många pärmar det blir! Och sen pärmar för olika typer av fakturor, "bilar", "telefoner" osv. En himla massa pärmar.
När vi i helgen skulle lägga ett nytt, hållbarare golv i det lilla arbetsrummet, fick pärmar, papper och diverse dataprylar flyttas ut i vardagsrummet. Hur kan innehållet i ett sex kvadratmeter stort rum så gott som FYLLA ett trettio kvadratmeters rum? Här ser ut som sjutton. Golvet blev klart och fint, men givetvis gick inte golvsocklarna att återanvända, så rummet blev inte klart. Det är till att leva mitt i röran. Och det går förstås - en tid i alla fall.
Tankarna dyker upp, allt starkare, att man borde minska sitt innehav av saker. För hur blir det när man en dag ska flytta? Se över vad man verkligen behöver, vad man inte kan vara utan. Men hur mycket skulle man behöva - egentligen? Vad kan man vara utan? Frågan kräver noggrant övervägande.
När vi i helgen skulle lägga ett nytt, hållbarare golv i det lilla arbetsrummet, fick pärmar, papper och diverse dataprylar flyttas ut i vardagsrummet. Hur kan innehållet i ett sex kvadratmeter stort rum så gott som FYLLA ett trettio kvadratmeters rum? Här ser ut som sjutton. Golvet blev klart och fint, men givetvis gick inte golvsocklarna att återanvända, så rummet blev inte klart. Det är till att leva mitt i röran. Och det går förstås - en tid i alla fall.
Tankarna dyker upp, allt starkare, att man borde minska sitt innehav av saker. För hur blir det när man en dag ska flytta? Se över vad man verkligen behöver, vad man inte kan vara utan. Men hur mycket skulle man behöva - egentligen? Vad kan man vara utan? Frågan kräver noggrant övervägande.
Fredag...
Solig morgon och dimgrå eftermiddag.
Idag har jag inte mycket att säga.
Så jag tiger.
Kram på er
Idag har jag inte mycket att säga.
Så jag tiger.
Kram på er
Sju saker Du inte visste om mig?
http://app.blogg.se/tags/17115/ninavallonprinsessa utmanade mig, och jag får väl ta upp handsken...? Men jag kan inte länka vidare och utmana några andra, för mina vänner gillar inte sån typ av sysslor och kommer bestämt att stena mig om jag gör det... mina bloggvänner, tjaa, de får nog från annat håll...
1. KÄNSLIG SOM EN SUFFLÉ Jag är FISK i stjärntecknet och som sådan oerhört känslig för stämningar. Om jag kommer in i ett rum där det är dålig stämning, så gör det nästan ont i mig och jag backar gärna ut därifrån. Jg känner tydligt om någon inte tycker om mig. Omvänt kan jag känna oerhört stark sympati för någon människa som jag inte känner, bara sådär direkt. Och det brukar hålla i sig.
2. SUKTAR EFTER BERÖM Som liten fick jag nästan aldrig beröm, vad jag kommer ihåg, och är därför alltid sugen på positiv bekräftelse! (är vi inte alla det?) Varje beröm vårdas ömt långt in i minnet.
3. CHOKLADMONSTER Jag har en '"hemlig" last, nämligen CHOKLAD av bra märke! Kan ibland ösa i mig hur mycket som helst av den varan. Vilket sedan syns i ansiktet - aj aj aj
4. DJURGALEN Jag är galen i djur och hade jag inte en medmänniska att ta hänsyn till skulle jag nog fyllt upp hela huset med olika djur... kan se djurprogram dygnet runt, ja nästan i alla fall...
5. MORGONSTUND HAR GULD I MUN Jag avskyr att ligga i sängen och dra mig. På morgonen ska man upp, upp, upp. Det jobbigaste som finns är när man har gäster som inte kliver upp i ottan och man måste tassa på tå för att inte väcka de sjusovarna!
6. OTÅLIG SOM FÅ Jag är världens otåligaste människa. Har jag bestämt att göra något så vill jag att det händer på stört! Det kan nog vara rätt så jobbigt för omgivningen. Ska vi åka nånstans så vill jag att vi susar iväg på sekunden osv osv Blir mycket störd om folk inte håller tiderna man bestämt.
7. Det här berättar jag - aldrig! hi hi
1. KÄNSLIG SOM EN SUFFLÉ Jag är FISK i stjärntecknet och som sådan oerhört känslig för stämningar. Om jag kommer in i ett rum där det är dålig stämning, så gör det nästan ont i mig och jag backar gärna ut därifrån. Jg känner tydligt om någon inte tycker om mig. Omvänt kan jag känna oerhört stark sympati för någon människa som jag inte känner, bara sådär direkt. Och det brukar hålla i sig.
2. SUKTAR EFTER BERÖM Som liten fick jag nästan aldrig beröm, vad jag kommer ihåg, och är därför alltid sugen på positiv bekräftelse! (är vi inte alla det?) Varje beröm vårdas ömt långt in i minnet.
3. CHOKLADMONSTER Jag har en '"hemlig" last, nämligen CHOKLAD av bra märke! Kan ibland ösa i mig hur mycket som helst av den varan. Vilket sedan syns i ansiktet - aj aj aj
4. DJURGALEN Jag är galen i djur och hade jag inte en medmänniska att ta hänsyn till skulle jag nog fyllt upp hela huset med olika djur... kan se djurprogram dygnet runt, ja nästan i alla fall...
5. MORGONSTUND HAR GULD I MUN Jag avskyr att ligga i sängen och dra mig. På morgonen ska man upp, upp, upp. Det jobbigaste som finns är när man har gäster som inte kliver upp i ottan och man måste tassa på tå för att inte väcka de sjusovarna!
6. OTÅLIG SOM FÅ Jag är världens otåligaste människa. Har jag bestämt att göra något så vill jag att det händer på stört! Det kan nog vara rätt så jobbigt för omgivningen. Ska vi åka nånstans så vill jag att vi susar iväg på sekunden osv osv Blir mycket störd om folk inte håller tiderna man bestämt.
7. Det här berättar jag - aldrig! hi hi
Americas silliest videos!
Om ni tittar på Femman så har ni säkert sett programmet. Jag kan faktiskt inte förstå vad som är ROLIGT med många av inslagen? Klantskallar slår halvt ihjäl sig, grenslar staket eller klämmer nästan ihjäl familjens baby när de gör nåt fånigt, som att hoppa rakt in i babypoolen eller likande.
Och publiken tycker att det är urskojigt. Fnissar hejdlöst. Undrar just hur många sjukhusbesök och livsinvalidiserande öden som blir resultatet av de "roliga" inslagen. Idag lade några klantskallar in ett rått ägg i en mikro, gissa vad som hände? Det exploderade förstås. Och inte nog med det, de belönades för "Bästa Videon" med 10.000 dollar för idiotin.
Ännu värre än halvt ihjälslagna människor, är programinslagen som går ut över djur. Små barn som gräver grodor ur sina underbyxor, katter och hundar som packas in i konstiga lådor eller gummikostymer så att de ser "roliga" ut. Rena dumheterna! Visst - det FINNS en avstängnings- och kanalbytarknapp, jag vet!
Sedan finns det förstås ett och annat inslag som verkligen är roligt. Mestadels då med barn i huvudrollen. Som den lille pojken på avslutningen, när barnen skulle kliva upp på en piedestal och tala om vad de ville bli när de blev stora. En gosse klev upp och förklarade att han minsann ville bli en "vampire bat" när han blev stor. Så kom vår huvudperson, hakade sig litet generat, och klämde till sist fram "I don´t want to grow up!"
Hjärteknipande och tänkvärt. Vem skulle inte vilja stanna i Barndomslandet för evigt?
Och publiken tycker att det är urskojigt. Fnissar hejdlöst. Undrar just hur många sjukhusbesök och livsinvalidiserande öden som blir resultatet av de "roliga" inslagen. Idag lade några klantskallar in ett rått ägg i en mikro, gissa vad som hände? Det exploderade förstås. Och inte nog med det, de belönades för "Bästa Videon" med 10.000 dollar för idiotin.
Ännu värre än halvt ihjälslagna människor, är programinslagen som går ut över djur. Små barn som gräver grodor ur sina underbyxor, katter och hundar som packas in i konstiga lådor eller gummikostymer så att de ser "roliga" ut. Rena dumheterna! Visst - det FINNS en avstängnings- och kanalbytarknapp, jag vet!
Sedan finns det förstås ett och annat inslag som verkligen är roligt. Mestadels då med barn i huvudrollen. Som den lille pojken på avslutningen, när barnen skulle kliva upp på en piedestal och tala om vad de ville bli när de blev stora. En gosse klev upp och förklarade att han minsann ville bli en "vampire bat" när han blev stor. Så kom vår huvudperson, hakade sig litet generat, och klämde till sist fram "I don´t want to grow up!"
Hjärteknipande och tänkvärt. Vem skulle inte vilja stanna i Barndomslandet för evigt?
Mitt onda knä
Ha ha, där fick jag Dig allt! Redan rubriken fick väl de flesta av er att krokna och genast klicka er vidare till något annat, roligare. För vem vill läsa om en medmänniskas plågade kroppsdelar? Ingen!!!! Det är sanningen.
Jag är likadan. När man artigt frågar någon hur det är, och denna person genast börjar berätta i detalj om sina krämpor, små eller stora, så har jag svårt att hålla tillbaka en gäspning och en önskan att befinna mig någon annanstans....
Men nu ska jag berätta om mitt knä. Vi har en rätt lång historik bakom oss, med krämpan menar jag då. För övrigt har mitt knä och även de övriga kroppsdelarna kämpat med mig i över ett halvt sekel, de stackarna.
Mitt knä började protestera för 4-5 år sedan. Det gjorde ont när jag försökte gå med det, till och från. Ibland var det så illa att jag knappt kunde gå upp eller nerför trappan. Något var alltså fel.Jag passade på att fråga min Älsklingsortoped, när jag ändå var på besök hos honom för att få min trasiga arm åtgärdad. Han är så vänlig och effektiv, så han skickade mig genast till röntgen. Där kunde man inte upptäcka någonting. "Nåja", tröstade han mig, "det är inte alltid att man ser meniskskador och sånt på röntgen.." Han är noga med att man inte ska känna sig inbillningssjuk, min ÄO (Älsklingsortoped alltså) Säger man att man har besvär med någon kroppsdel så tror han på en, till skillnad mot många andra läkare.
Nu verkar jag ha en förmåga att bli "frisk", dvs just det ontet försvinner när det är dags att visa upp det för läkaren. Även om jag skulle ha fyrtio graders feber hemma och känna mig nära döden, så nog sjutton känner jag mig mycket bättre bara jag hamnar i doktorns väntrum, och jag skäms nästan för att besvära de jäktade vitrockarna. ÄO hade i alla fall satt upp mig i operationskön för knäoperation av typ titthål. Enkelt och avklarat på en kafferast. Givetvis blev knäet allt bättre när vi närmade oss datumet för operation.
Så bra att jag kände mig tvungen att ringa och avboka operationen. Det fanns förstås massor med människor som hade bättre behov av min tid hos ÄO. Vad tror ni hände? Veckan efter den operation som inte blev av, lade knäet av totalt och gjorde ondare än någonsin... Men jag skämdes för mycket för att våga ringa upp och besvära ÄO igen. Det får väl vara måtta på veligheten.
Sedan dess har jag ätit glucosamin men periodvis lidit av ett knäont som gjort att jag inte kunnat gå några längre sträckor. Via husläkaren ställdes jag på kö till ortens lokala ortopedavdelning. Något måste ju göras, det var helt klart. Efter en väntetid som hade räckt för att både tillverka och föda en baby, kallades jag dit. Givetvis fick jag tid just i en period som var litet bättre ur knäsmärtohänseende. Men min tilltro till läkarkåren är sådan att jag trodde att de kunde konstatera att något var fel, även om det inte var inne i en akut fas.
Jag linkade in på ortopediska avdelningen, jag haltar ofta men denna gång gjorde jag det med mer eftertryck för att man skulle förstå att jag minsann inte var någon hypokondriker. Efter en lång väntan i ett enskilt rum (varför kan man inte få vänta ute i väntrummet där det i alla fall finns tidningar att läsa och människor att glo på?) så trippade en otäckt ung läkare in. Han såg ut som om han knappt gått ut gymnasiet, varför känns det ofta så nuförtiden? Kan det ha att göra med min tilltagande ålder?
Jag visade upp mitt plufsiga knä och skämdes över mina håriga ben, varför o varför hade jag inte rakat dem? Han kastade en kort blick på knäet och gjorde väl en eller annan vridning på det, hela undersökningen tog knappt en minut. Då hade han tydligen konstaterat att det inte var något fel på det. "Men jag har väldigt ont.." försökte jag, "tidvis kan jag knappt gå..." Ta en Ipren, föreslog han, och jag såg framför mig den fåniga blåvita Iprenmannen som sjöng sin löjliga Ipren-sång. "Jamen.." protesterade jag och skulle just börja räkna upp alla olika smärt- och antiinflammatoriska tabletter som jag redan tagit och som inte hjälpt mer än temporärt...
Men han tyckte tydligen att ämnet var färdigdiskuterat. Istället lyfte han upp sin ena fot och pekade med lidande min på sin hålfot: "Jag har själv plattfot och det kan ställa till mycket besvär" berättade han. Sedan var han plötsligt borta och där satt jag snopen kvar i rummet och undrade vad som hänt. Varför hade jag inte hunnit protestera mer och KRÄVA någon mer åtgärd? Jag som normalt inte är någon mes hade inte fått en syl i vädret. 240 spänn fattigare och något knäckt linkade jag hem igen.
Detta var ett år sedan, nu har jag definitivt tröttnat på det krånglande knäet och ringt ÄO igen. Ska få komma dit om en månad. Och denna gång tänker jag inte backa ur!
Jag är likadan. När man artigt frågar någon hur det är, och denna person genast börjar berätta i detalj om sina krämpor, små eller stora, så har jag svårt att hålla tillbaka en gäspning och en önskan att befinna mig någon annanstans....
Men nu ska jag berätta om mitt knä. Vi har en rätt lång historik bakom oss, med krämpan menar jag då. För övrigt har mitt knä och även de övriga kroppsdelarna kämpat med mig i över ett halvt sekel, de stackarna.
Mitt knä började protestera för 4-5 år sedan. Det gjorde ont när jag försökte gå med det, till och från. Ibland var det så illa att jag knappt kunde gå upp eller nerför trappan. Något var alltså fel.Jag passade på att fråga min Älsklingsortoped, när jag ändå var på besök hos honom för att få min trasiga arm åtgärdad. Han är så vänlig och effektiv, så han skickade mig genast till röntgen. Där kunde man inte upptäcka någonting. "Nåja", tröstade han mig, "det är inte alltid att man ser meniskskador och sånt på röntgen.." Han är noga med att man inte ska känna sig inbillningssjuk, min ÄO (Älsklingsortoped alltså) Säger man att man har besvär med någon kroppsdel så tror han på en, till skillnad mot många andra läkare.
Nu verkar jag ha en förmåga att bli "frisk", dvs just det ontet försvinner när det är dags att visa upp det för läkaren. Även om jag skulle ha fyrtio graders feber hemma och känna mig nära döden, så nog sjutton känner jag mig mycket bättre bara jag hamnar i doktorns väntrum, och jag skäms nästan för att besvära de jäktade vitrockarna. ÄO hade i alla fall satt upp mig i operationskön för knäoperation av typ titthål. Enkelt och avklarat på en kafferast. Givetvis blev knäet allt bättre när vi närmade oss datumet för operation.
Så bra att jag kände mig tvungen att ringa och avboka operationen. Det fanns förstås massor med människor som hade bättre behov av min tid hos ÄO. Vad tror ni hände? Veckan efter den operation som inte blev av, lade knäet av totalt och gjorde ondare än någonsin... Men jag skämdes för mycket för att våga ringa upp och besvära ÄO igen. Det får väl vara måtta på veligheten.
Sedan dess har jag ätit glucosamin men periodvis lidit av ett knäont som gjort att jag inte kunnat gå några längre sträckor. Via husläkaren ställdes jag på kö till ortens lokala ortopedavdelning. Något måste ju göras, det var helt klart. Efter en väntetid som hade räckt för att både tillverka och föda en baby, kallades jag dit. Givetvis fick jag tid just i en period som var litet bättre ur knäsmärtohänseende. Men min tilltro till läkarkåren är sådan att jag trodde att de kunde konstatera att något var fel, även om det inte var inne i en akut fas.
Jag linkade in på ortopediska avdelningen, jag haltar ofta men denna gång gjorde jag det med mer eftertryck för att man skulle förstå att jag minsann inte var någon hypokondriker. Efter en lång väntan i ett enskilt rum (varför kan man inte få vänta ute i väntrummet där det i alla fall finns tidningar att läsa och människor att glo på?) så trippade en otäckt ung läkare in. Han såg ut som om han knappt gått ut gymnasiet, varför känns det ofta så nuförtiden? Kan det ha att göra med min tilltagande ålder?
Jag visade upp mitt plufsiga knä och skämdes över mina håriga ben, varför o varför hade jag inte rakat dem? Han kastade en kort blick på knäet och gjorde väl en eller annan vridning på det, hela undersökningen tog knappt en minut. Då hade han tydligen konstaterat att det inte var något fel på det. "Men jag har väldigt ont.." försökte jag, "tidvis kan jag knappt gå..." Ta en Ipren, föreslog han, och jag såg framför mig den fåniga blåvita Iprenmannen som sjöng sin löjliga Ipren-sång. "Jamen.." protesterade jag och skulle just börja räkna upp alla olika smärt- och antiinflammatoriska tabletter som jag redan tagit och som inte hjälpt mer än temporärt...
Men han tyckte tydligen att ämnet var färdigdiskuterat. Istället lyfte han upp sin ena fot och pekade med lidande min på sin hålfot: "Jag har själv plattfot och det kan ställa till mycket besvär" berättade han. Sedan var han plötsligt borta och där satt jag snopen kvar i rummet och undrade vad som hänt. Varför hade jag inte hunnit protestera mer och KRÄVA någon mer åtgärd? Jag som normalt inte är någon mes hade inte fått en syl i vädret. 240 spänn fattigare och något knäckt linkade jag hem igen.
Detta var ett år sedan, nu har jag definitivt tröttnat på det krånglande knäet och ringt ÄO igen. Ska få komma dit om en månad. Och denna gång tänker jag inte backa ur!
Doris Lessing
Vilken krutgumma! Kan inte komma ihåg att jag läst något av henne (vilket givetvis alla personer med självaktning genast påstår att de gjort - hela rubbet har de minsann läst.... så fort någon får Nobelpriset....)
Tänk om man får vara sådär vital och rapp i käften när man är närmare 90! Något att drömma om! Jag fnissade högt när hon i TV 4 torterade den vänlige Lasse Bengtsson som intervjuade henne, genom att blixtsnabbt kasta om rollerna, när han nämnde "feministisk" så frågade hon "Vad är det?" och så fortsatte det... "episk berättarkonst" - "Ja, vad är det?"
Ha ha! Jag ska genast läsa några böcker av henne.
Tänk om man får vara sådär vital och rapp i käften när man är närmare 90! Något att drömma om! Jag fnissade högt när hon i TV 4 torterade den vänlige Lasse Bengtsson som intervjuade henne, genom att blixtsnabbt kasta om rollerna, när han nämnde "feministisk" så frågade hon "Vad är det?" och så fortsatte det... "episk berättarkonst" - "Ja, vad är det?"
Ha ha! Jag ska genast läsa några böcker av henne.