ylle - kort och gott

Tappar liksom lusten ibland. Lusten att blogga. Det känns så jävla ensamt. Har inte en susning vem eller vilka som varit inne och kollat sidan. Eller vad dom tycker.

Visst ser jag på grafen att det varit inne ett antal. Krympande litet antal. Förmodligen för att jag inte skrivit på sistone. Ha ha! Jag menar, vad nytt finns det att titta på då?

Men det skulle vara mycket roligare om några flera vågade (orkade ) lämna spår efter sig. En kommentar t ex.

Ämnen att fundera på och skriva om saknas ju inte!

Man kan ju fan lika gärna sitta och prata med väggarna!

I skolan var jag inte speciellt talför. Avskydde när jag skulle hålla föredrag inför klassen. Men med tiden tilltog svadan och behovet av att uttrycka mina åsikter.

Så till den grad att det nog så småningom fått en och annan att hoppas på att jag kunde hålla munnen stängd litet oftare. För åsikter finns det, i all oändlighet. Vem kan låta bli att tycka, om krig och fred, om människors ondska och (alltför sällan) godhet, om korruption och fiffel och mygel och orättvisor? Om hur vi beter oss mot varandra och mot alla andra levande varelser?

Men hur ofta skriker man inte ut sina åsikter inför döva öron, inför stängda dörrar och ogenomträngliga murar? För den enda Du egentligen kan ändra på, sade någon klok människa, är Dig själv. Så sant. Men tänk om man kan påverka en enda människa, bara litet grann? Kan inte det göra skillnad?

Och, handen på hjärtat, hur ofta är det någon som direkt BER om ens åsikt? För i sånt fall är det ju viktigt och väluppfostrat att svara, så ärligt man kan. Eller ska man inte vara ärlig om nu sanningen kan svida i skinnet på den som frågat? VILL den som frågar veta vad Du VERLIGEN tycker, eller bara få medhåll?
Det här kan man ju alltid grubbla över. Och är man osäker är det ju bara att tiga och le. Eller hålla med. Om man är lagd åt det hållet.

Hur ofta har jag inte, i mitt arbetsliv, på personalmöten, när något orimligt dumt kommit upp på dagordningen, hört någon som högljutt och kritiskt kommenterat saken. Och varje gång blivit lika förvånad över att upptäcka att denna någon, det var ju jag! Jag som just denna dag lovat mig själv att jag skulle hålla tyst. För en gångs skull.

När jag försiktigt men nyfiket klev in i det politiska livet, hade jag lika svårt att hålla tyst. Vilket givetvis direkt sände mig in i hetluften. För då, på 80-talet, om man var kvinna och talför, då rutschade man obönhörligen in på viktiga poster i kommunpolitiken. Hur ofta hände det inte då, när jag av uppriktig vetgirighet på mötena frågat hur? varför? vad är det bra för? sen i kaffepausen blev  klappad på axeln av de äldre farbröderna som förtjusta kommenterade: "vad bra att Du f rågade, jag förstod inte heller..." Sånt hyckleri.
Och lika fort som jag rutschat in, nästan lika fort halkade jag ut igen. För egentligen ville man ju inte ha en talför kvinna som kunde vara KRITISK. Mot beslut som egentligen redan var fattade. Över huvet på oss andra. "Varannan damernas.... "    -tjusiga slagord. Men det skulle vara damer som TEG och LOG!

Jag är fortfarande inte tyst. Men forumet har minskat drastiskt. Det är mest min stackars man och mina vänner som får höra mina synpunkter om allt och inget. Och härute i skogen hörs inte ropen så långt. De snötyngda granarna tar upp det mesta ljudet. Kanske lika bra att hålla truten.

Det verkar helt otroligt, men det är sant. På sista tiden har både min hörsel och mitt luktsinne blivit åtskilliga gånger starkare. Det är mestadels en otrevlig upplevelse.

Mina öron bågnar av det gälla Kalle-Anka tjattret på Disney Channel. "Kan Du inte sänka litet" stönar jag till Grodan, som ligger i halvkoma och glor med ena ögat. "Va, det är ju redan så lågt!" svarar han och suckar.  När han säger nåt rakt in i mitt öra, kastas jag baklänges av rekylen. Nu har han av naturen begåvats med en tämligen otimid röst, men ändå...

Det råa köttet har en obehaglig lukt. Det gör att jag nästan ratar den nyhalstrade oxfilén, lukten sitter kvar i näsan   "Din bil stinker bensin" konstaterar jag när jag åker med i Guldbilen. "Du inbillar Dig bara!" blir förstås det okänsliga svaret.

I varuhuset freakar jag nästan ut av all bjällerklang och störande snarkande tomtar som ligger till höger och vänster.

Tänk om mina ögon kunde se litet bättre också. Så slapp jag läsbrillor när jag plöjer genom skönlitteraturen under de långa nätterna.

"De här tecknen kan vara början till schizofreni" konstaterar Ljuset i Mitt Liv känslokallt. Det får mig verkligen att må bättre!

nå fram alls... Den här dagen är ungefär lika ljus som en sommarnatt är, men utan dess magiska förväntansfulla stämning.. Mest grå egentligen. Men fördelen med den mörka årstiden är att man kan tända ljus. I massor.

Andra advent. Snart vänder ljuset. Vad är det som gör att vi står ut häruppe i Norden, i denna kyla? När vi ändå mesta delen av året längtar till och pratar om det varma. Det ljusa.

Mörkret måste absolut påverka oss negativt. Göra oss dystra. Jag vill inte vara dyster!!! Håller på och bakar en paj. Duktig duktig. Den är med ägg, röd paprika och ädelost.

Saknar Grodprinsen. Behöver en kram. Hunden får vara stand in. Fast han kramar inte tillbaka, morrar bara dovt om han just håller på med sitt tuggben. Vill inte bli störd. Förlåt!

Jag VET varför ångestnivån stiger. Julen närmar sig. Tiden då alla superfamiljer stänger in sig i sina pepparkakshus med hela tjocka släkten kring sig, myser och känner gemenskap. Den värsta helgen för Dig som inte har så mycket släkt = jag t ex... . Föräldrarna döda, syrran i Paris, brorsan i Kina eller långt upp i norr. De andra systrarna, de okända, vet inte var de är. Grodsläkten långt ner i söder, landskapet där de skorrar och vinden alltid blåser.

Inför jul får man ha en önskelista. Längst upp på den stod varje jul "En ponny". Vilket det aldrig blev. Fick strumpor och målarfärger istället. Men ponnyn har jag skaffat själv numera. Två stycken till och med.

Min önskelista idag ser ut som följer:

* att jag ska låta bli att hitta fel på folk och företeelser och istället se till det som är bra
* att jag ska bli snällare och låta bli att ironisera
* att jag ska få behålla mitt sinne för humor, alltid
* att jag ska tro på min egen förmåga att klara av saker och ting
* att nån kunde komma förbi, helt apropå, och smaka på min paj

För övrigt önskar jag att jag kunde hålla mig borta från bloggen åtminstone en dag och
-att fler som läser den kunde kosta på sig att skriva en kommentar!

tack för mig

Det snöade hela dagen igår och blev bara intensivare framåt kvällen. Torr snö går väl an men den blöta? Gossarna dröp av halvfruset vatten. Kunde inte annat än att stänga in dem innan natten. Jag tycker egentligen inte om att stänga in dem, men ibland bara måste man...

Stängseltrådarna tyngdes ner till marken av våt klängande snö. Var tvungen att pulsa runt hela hagen och dra av den. Det känns i hela kroppen nu. Som tur var kom plogaren sent på kvällen. Då hade det kommit nära 3 dm. Djävla vinter. Vacker men gräsligt jobbig. I alla fall när man bor så här inne i skogen och har en trasig kropp. Om jag någonsin tänker på alternativet bo-i-lägenhet, så är det NU.

Var nere och grävde fram dörrarna och släppte ut dem nyss. Det var gosigt inne i stallet och de såg yrvakna ut.  Visst går de ut, men inte överdrivet fort. Det är väl hösilaget därute som lockar. Men idag är det åtminstone några minus. Allt är igensnöat. Lille hund blir som en enda snöboll när han ska ut. Han älskar att hoppa runt i snön så bara huvet sticker upp. Det är bara att föna efteråt. Han gillar att bli fönad. För honom är vintern en enda njutning. 'Så icke för mig. Jag flyttar in i min gräsligt fula oranga vinteroverall så fort det blir kallt och kommer inte ut förrän vitsipporna sticker upp. Varför kan man inte gå i ide?

.

Det kom en främling in i min hage. Hon hälsade artigt och lät mig snusa på hennes händer. Hon tittade granskande på mig, och vad kunde jag göra? Fortsätta äta naturligtvis.

Efter en tid kom hon tillbaka och satt upp och red mig. Hon var försiktig och tog lätt i mitt bett. Jag lät henne bestämma hur fort det skulle gå. Hon var inte helt lätt att bära, men försökte att balansera upp sig för att inte störa min egen balans. Det tyckte jag om. Jag visade min bästa trav.

Hon kom med en bil och släp bakom. Lämnade en bunt pengar och kramade mig. "Nu är Du min". Jag ville inte gå upp direkt, men lät mig övertalas. Lång resa. Trött i benen. Arg häst tog emot mig, han ville inte ha mig där. Hans kompis hade just åkt iväg.

Hade en jobbig tid. Jag ville bestämma, som jag gjort förut, men det ville den här hästen inte gå med på. Han slogs. Jag slogs tillbaka. Kvinnan såg bekymrad ut. En dag när vi stod och sparkade och skrek som vanligt kom hon ut och kastade en sopborste och skrek åt oss.

Sen den dagen blev vi vänner. Man måste hålla ihop. Vi är ändå flockdjur.

Jag trivs bra i min nya hage. Man är snäll mot mig och jag är snäll tillbaka. Maten är god.

Vem frågar en häst om den vill byta ägare`?

Vi möttes en kall decemberdag, det var väl för ett år sen ungefär. Dina hesa skrin fyllde luften och fick mina öron att vibrera av fasa.

När jag försökte komma till tals med Dig, övergick Du till att väsa och göra hotfulla utfall. Trots att Du inte är så storväxt, verkade Du rätt imponerande när du kom rusande, med klapprande näbb.

Jag pratade med Dig så ofta det gick, och förstod att Du egentligen inte var arg, bara ledsen och ensam. Som så många andra ensamma själar missuppfattades Du ofta som aggressiv.

Din fru hade dött flera år tidigare, och Du var nu ensam. Det gick inte an! Jag såg prompt till att skaffa Dig en ny fru.

Hon kom i en brun kartong.

När vi bar in den i Din inhägnad, såg Du skeptisk ut. Men när den öppnades...  Ut kom Bianca II, en skånsk skönhet. Dina ögon vidgades och blev till tefat, och skriken kom alldeles av sig. Din värld snurrade, hjärtat bultade så hårt att det nästan syntes utanpå, och ingenting blev som det varit.

Från den dagen skrek Du aldrig mer åt mig.

När jag kom nära Dig, log Du i tyst samförstånd. Jag hade ju förstått vad det var som fattades Dig. Kärlek!

Vi två kom aldrig riktigt nära ändå. Jag hade så gärna kysst Din gula näbb för att se om Du skulle förvandlas till en vacker prins. Men man kysser visst bara grodor och det gör man nog bara i sagor?

Prinsen hade jag förresten redan hemma. Eller möjligen en groda? Må Du leva lycklig Bernhard. En gås är ju också en människa!

så skulle den kunna bevara så många av de vackraste ögonblicken, för evigt. Fast de finns förstås där ändå, inristade i hjärnan, ibland med eldskrift. Den gör ont. Så ont. Det gör ont att leva, men kan ändå kännas hoppfullt. När man går i de prasslande löven, känner vinden i håret, smeker de mjuka vinterpälsarna på hästpojkarna och känner mularnas varma andedräktsånga mot kinden. Såg Bernhard igår. Han skrek åt mig. Han är nästan alltid arg. Jag kommer att sakna honom. Han fick ju ändå en fru av mig. Vad mer kan han begära? Att jag ska ta hem honom och bjuda in honom i mitt hus, mitt liv? Kan nog inte. Han skulle helt enkelt ta för mycket plats. Jag förhärdar mitt hjärta, gör det hårt. Som sten.

Älsklingen min kallade mig för fläskkotlett igår. Det var säkert ingen komplimang? Även om han tillhör det matglada släktet brukar han inte använda maträtter som substitut för "älskling", "solen i mitt liv" och sånt... Men han har säkert rätt. Jag kanske ÄR en fläskkotlett. Men jag smakar nog illa. Idag.

Att inte kunna sova. Så förskräckligt det är. Vrider och vänder mig i sängen, fluffar upp kudden, lägger den onda armen på en egen kudde. Tänder och läser ett slag, släcker, vrider mig mer, ligger på ena sidan och den andra sidan, armen ligger i vägen för kroppen, man skulle kunna koppla loss armarna när man ska sova? Somnar en stund, vaknar av en otäck mardröm, nu är det absolut omöjligt att somna om. "Du kanske har varulvsanlag och inte kan sova för att det är fullmåne?" föreslog en god vän. Jag stirrar på händerna för att se om det växer ut långt, svart varulvshår där, men de ser ut som vanligt, nedbitna naglar som värker men annars rätt normala. Räknar får (var nu DOM kom ifrån) och försöker tänka på trevliga saker. Men det är stört omöjligt. Går upp och sätter mig vid datorn istället.

Det känns så ohyggligt kallt. Ändå visar kvicksilvret bara på nollan. Kan det stämma? Kanske är det fukten i luften som gör den så genomträngande. Händer och fötter fryser till is. Jag har krypit in i min älskade vinteroverall och den kan kanske hjälpa. Hur tinar man en själ?

Jag tror inte att jag är rädd för att dö. Alla människor tänker väl mer eller mindre ofta på döden , många fasar för den hela sitt liv, nästan så att de glömmer bort att leva.

När man genomgått några operationer så upplever man det totala vaccumet. Man finns där, smått nervös (eller skiiitnervös, om jag ska vara ärlig, om jag inte fått i mig nåt kul-piller, då är allting bara lattjo) och nån vänlig människa ber en att säga sitt namn och säger mjukt "gonatt, vi ses snart.." vilket känns helt betryggande. I nästa sekund vaknar man upp med pipande apparater och slangar hit och dit och en annan vänlig människa som klappar en i pannan och säger nåt trösterikt. Man undrar när operationen ska börja, och det tar ett tag innan man fattar att det faktiskt är över och att det har gått några timmar. SÅ måste det kännas att dö. Man finns bara inte till! Värre är det inte.

Jag kan stundtals bli arg på min kropp för att den inte vill och kan lika bra som för ett tag sedan. Vad MENAR den med att utsätta mig för denna nesa. Att inte orka, bli trött, ha ont. Sen tänker jag att det förstås finns så många andra som har det mycket värre, sätter mig på en mossig sten och tänker att det ändå är tacksamt att leva. Att kunna andas luften och känna kylan som kryper in. Att KÄNNA!

iNGEN TROR NOG PÅ MIG, men en morgon  i höstas låg denna vackra fågel på detta sätt vid min rabatt av gulstinna tagetes. Som ett naturens konstverk! Sorgligt men vackert. Jag var bara tvungen att ta fram kameran, men det är klart, alla tror nog ändå att jag draperat upp den för effektens skull. Vilket jag inte. Jag grubblade länge på vad det kunde betyda, ett tecken eller bara en olycklig fönsterinflygning?

Så det så!!!

Vill Du kolla upp hur en person VERKLIGEN är, då råder jag Dig att resa med vederbörande. Då avslöjas direkt alla postiva och negativa personlighetsdrag. Fram kommer tålamod - gnällighet, hänsynsfullhet - egoism, you name it.

Det kan räcka med en kortare resa, över en dag eller så, men allra bäst är förstås en något längre. Jag lovar att Du kommer att omvärdera personen efter detta, och inte alltid till det sämre. En del bevisar att de har nerver av stål, nämligen att de vågar åka med Dig när Du kör bil. Andra återigen kan visa en oanad källa av tålamod och förmåga att ta allt på ett positivt sätt.

Du får också se om personen ifråga är generös och osjälvisk, delar med sig av resgodispåsen t ex, eller om den prompt kräver att få bästa sängen på rummet och hävdar att den får ryggskott av att sova på luftmadrassen.

S är en utmärkt resekompis. Vi har åkt till diverse hästevenemang ihop, och vi kör ALLTID fel någonstans. Inte tappar hon humöret för det. En heldag i hällande regn och lera över stövelkanterna, näää, inte en sur min. Nu är ju hästmänniskor rätt unika i sin tålighet. Den som är van att i ur och skur ta sig till stallet för att sköta om sina hästar, den gnäller inte så lätt över obetydligheter som temperatur, väta, trötthet eller andra petitesser.

Likadant med V. Hon åkte med för att hämta hem den blonde fuxen från Dalom. Jag förstår inte hur man kan ha så mycket att prata om som vi har, men en timme eller två försvinner lätt medan vi diskuterar livet, världssvälten eller olika hästbett. Så den resan gick på ett kick, trots uruselt väder och halvdåliga vägar. Och tror Du att hon nån gång kommenterade min körning eller som det heter "gav goda råd"? Nä nä.

Att resa avslöjar obarmhärtigt en människas alla egenskaper. Somliga skulle man utan att tveka åka runt jorden med, andra kan man knappt stå ut med under en timmes bussresa. Tänk efter själv! Hur är det med dem Du känner? Vet Du inte? Gör en test, jag lovar att det blir intressant...

Min blogg nådde sin absoluta topp den 14 november. Sen har det bara gått utför. Ingen tittar. Ja men , din dummer, ingen tittar för att du ingenting skriver!

Kan väl vara så. OK. Eftersom jag sällan står för vad jag säger (som Fisk tillåter jag mig att följa med havets strömmar hur de än behaga ändra riktning) så får jag väl skriva litet då. Fridens!

Ensamhet kan vara som ljuv vispad grädde för själen. Eller som naglar mot glas, som spyor i hallen. Alla människor har väl sitt behov av både ensamhet och socialt umgänge, mer eller mindre.

Jag har stort behov av den Goda Ensamheten. När man stilla och tyst sitter på en sten i skogen, en klippa vid havet, i mjuka Favoritfåtöljen med en god bok och kanske en Dajm. Att få sitta ensam och ostörd vid datorn och skriva ner sina tankar. Låta dem virvla runt i huvudet som en otämjd storm, kanske ta några avstickare hit och dit och komma upp med en tanke som verkar bra.

Eller ensamheten i sadeln, då man egentligen inte är ensam utan tillsammans med sin häst njuter av att bara finnas till. Dofterna, den  villiga springaren som ivrigt kliver på längs den slingrande stigen. Då tacksamheten över att finnas här och nu kan kännas helt bedövande. Inga ord behövs, vi kommunicerar så bra ändå. En strykning på den silkeslena halsen som tack för den härliga galoppen nyss, en nöjd frustning från hästen som visar att den förstår och delar uppskattningen.

Men den Andra Ensamheten, den vidriga. Som sörjig var i ett sår. Då mailen är tom, ingen vill fylla Din inbox, ingen vill meddela sig. Telefonen tiger.  Alla har nog med sitt. Man kan vara i stora sällskap och aldrig känna sig så ensam som just då. När ingen bryr sig,  då är det bättre att vara ensam när man är ensam.

På Ensamhetens Isiga Höjder, som tänkaren Nietschze uttryckte det. När ingen ens tycker att det är värt att kommentera. Hellre då en uppfriskande diskussion med argument för och emot. Sånt renar och piggar upp. 

Eller Ensamheten med ett glas vin, sorglig retro-musik och en djupdykning i minnenans brunn. Då det förgångna kommer upp till ytan och fyller Dina tankar. De människor Du mött men förlorat kontakten med. De människor Du förlorat. Som inte finns mer. Eller kanske finns, men inte för Dig.

Ensamhet - på gott och ont. 

När jag vandrade runt Affären i turbotakt häromdan, bara för att införskaffa de vanliga livsuppehållande varorna, ni vet, bröd, bregott, ägg och grönsaker (och Dajm..) möttes jag plötsligt och chockartat av ett helt torg i affären översållat med figurer i rött. Såg jag verkligen inte i syne? Nää, det var som jag befarade, TOMTAR!! Jag drabbades av konvulsioner och kräkimpulser, men väluppfostrad som jag är var det enda jag ifrån mig en högljudd uppgiven suck. Vilken uppfattades av en kvinna i närheten, som tittade frågande på mig. "Tomtar, redan..??" väste jag och hon nickade glatt. "Är det inte härligt?"  "Näää" mumlade jag och gled iväg bort mot toalettpapper och annat oskyldigt och nödvändigt.

Är det verkligen klokt att plocka fram alla julattiraljer redan kring 10 november? Jag tycker att det är sjukt. Dessutom tillhör jag gruppen Julhatare (jo jag vet att det finns flera!) och den tiden av året innebär ett stort lidande, inte bara mig, utan för de människor som tvingas vara i min närhet då.

Detta julhat kan förstås, som så mycket annat i våra liv, härledas tillbaka till händelser i barndomen. Jag kan fortfarande känna den fasa jag upplevde när jag som treåring konfronterades med en skräckinjagande figur med ett elakt grin i sitt stela ansikte, iklädd någon gammal sluskig rock. Han väste fram "finns det några snälla barn här?" med underlig röst, men vid det laget satt jag redan bakom den stora fåtöljen och skrek, lamslagen av skräck. Jag tror inte att de lyckades få fram mig från gömstället under hela julaftonen, trots att den fasansfulla tomen demaskerade sig och påstod att han var vår pappa. Skadan var redan skedd.

Vidare består julminnena av en rad måsten. Alla små otäcka maträtter som släpades fram och tillbaka, mellan matbord och kylskåp, dag ut och dag in. De äckliga grisfötterna i gele, som pappa slafsade i sig under högljutt smaskande. Jag rörde dem aldrig, men det räckte med att se dem på bordet för att må illa. Alla mjuka paket med trista underkläder, sockor och annat onödigt, som man tvingades tacka för med ett konstlat leende, "Tack snälla, PRECIS vad jag önskat mig!" Var det inte då jag lärde mig att hyckla? Om man försökte vara ärlig och säga vad man verkligen kände, så hutades man åt. "Så säger man inte, otacksamma barn!" Första lektionen i hyckleri!

Och julaftonen då vår snälla morfar inte ville vakna i sin säng. Mamma som satte en spegel framför hans mun, för att se om han andades (spegeln skulle bli immig då) "Morfar är död, barn" ... Ambulansmän som kom och bar ut honom på en bår, och mamma och pappa som viskade och trodde att vi inte hörde: Pappas: "Vi KAN inte fira jul när han just dött i vårt hus" och mamma som svarade "Men vi måste, för barnens skull..." Det blev en tyst och sorgesam jul, men vi fick ju våra julklappar och de vuxna ansträngde sig för att det skulle vara någorlunda som vanligt, men det blev det förstås inte.

Mina egna vuxenjular bestod av protest. Ingen tomte in i mitt hus, när jag fick bestämma. Eftersom vi inte hade några barn, var det lätt att hålla julen på litet avstånd. Att vuxna sitter och ger varandra presenter tyckte jag (och tycker fortfarande) var tämligen onödigt. Om man inte känner varandra väldigt bra och vet precis vad som skulle glädja en annan. Men att byta pengar, så oerhört tramsigt! Jag tycker fortfarande att det är jätteroligt att ge och få "icke-födelsedags-presenter", när man minst väntar sig det. Och kanske mest behöver det.

Ibland har jag sneakat mig in i andras jular, familjer där det funnits barn, och det har varit en annan sak. Att se de små tindrande ögonen kan röra en till tårar. Tyvärr tenderar allt att gå överstyr, och nutida barns krav börjar mer lika maffians, tycker jag att det verkar som. Numera verkar få barn tacksamma över en liten docka eller nalle eller nåt annat kramigt. Nää det ska vara mega-turbo-dataspel och super-hojar och allt räknas om i pengar. Eller som en ung man belåtet konstaterade efter att alla julklappar öppnats och ett snabbt överslag på värden gjorts: "Den här julen har gått ihop för mig..."

På senare år har min kloke man fått mig att åtminstone acceptera att vi gör litet julmat. Han kokar en superb skinka, och slipper jag bara lutfisken, gröten, syltorna och grisfötterna så är jag nöjd. Förrförra året köpte jag t o m en tomte att dekorera med, men den var mycket liten och såg mer ut som en skogstomte än en juldito. Så jag jobbar på min julnoja, varför ska jag låta den förpesta tillvaron för andra?

Men kunde man inte vänta till Lucia innan man plockar fram alla råmande tomtar och stjärnor i affärer och på gator och torg?  Det skulle vara lättare att stå ut då.