ylle - kort och gott

Kära besökare! Jag är snart åter i bloggarnas värld!  Ger er en liten bild så länge:

Lugnet sänker sig över mig..
lungorna rasslar och gör ont

När krampen släpper, och oron över allt tonar bort
så ger kroppen igen
den jäkeln
och jag faller i en stunds dvala



Lusthuset har också det gått i vinterdvala

Politiken med sikte på att ta från de fattiga och ge till de rika tuffar vidare, om än med allt svagare stöd från väljarna. Vem hade menat att de sjuka och arbetslösa skulle hamna i limbo mellan svält och självmordstankar? De käcka jinglarna "vi bryr oss inte om hur SJUK Du är utan bara om hur mycket Du kan arbeta" ekar mellan väggarna, hånfullt retsamt för dem det gäller. Är det någon som tror att en sjuk och handikappad, med en kanske mångårig sjukskrivning bakom sig är speciellt attraktiv hos arbetsgivarna?  I så fall borde denne person (som tror på det alltså) snarast återvända till verkligheten!

De som eventuellt trodde på Alliansens sockrade löften om skattesänkningar in absurdum torde bli tämligen besvikna. "Bort med fastighetsskatten!" skallade segerropen. Och vad blev det? Först ett förslag om en avgift på några tusen, sen hamnade man på 4.500 och nu ligger det på 6.000 per fastighet. Halva svenska folket har redan idag ungefär en sån fastighetsskatt, eller lägre, så där vann man inte så mycket. Och de omtalade skattesänkningarna på lönen lär stanna på några hundralappar i månaden, på sin höjd. Men - vem trodde ni betalade det kalaset? Vi alla förstås!!

Att många avgifter höjs till aldrig skådade nivåer har väl inte gått folket förbi? Höj bensinskatten, höj trafikförsäkringen, höj avgifterna för kollektiv resande (och tvinga ut flera i bilismens tärande kaos) och sänk dramatiskt nivån på hjälpen för gamla och behövande. Dra in och spara. För naturligtvis måste skattesänkningarna finaniseras på något sätt. Eller trodde ni att gossen Reinfeldt hade guldpengar i byxorna, som han generöst kunde dela ut till svenska folket?

De enda som väl verkligen vinner på alliansens ekonomiska politik torde vara de riktigt rika, som slipper förmögenhetsskatten. Jag kan höra hur skratten ekar runtom i palatsen.

Ja, jag VET, det är 14 MAJ idag... men det är så kallt och strilregnar och alla mina skogsfåglar kommer fortfarande till fågelbordet och vi har ännu litet solrosfrön och nötter kvar.. så vad kan jag göra annat än att servera?

Visst, vi skämmer bort dem osv osv  men jag har faktiskt inte sett en enda liten fluga eller mygga de senaste två KALLA veckorna, så var ska de hitta mat? Man måste vara snäll mot fåglarna också. eller är jag i själva verket dum? (De blir lata och struntar i att leta mat själva?)



På marken sitter ringduveparet, samt ett antal grönfinkar, så även på själva matbordet, vid nötterna hänger som vanligt den envisa hackspetten....

Ja Ina, Män som hatar kvinnor, det är en riktig höjdare. Så även uppföljaren, Flickan som lekte med elden. Vissa böcker vill man ha på sängkanten för evigt, att se fram emot varje kväll. Men tråkigt nog tar de slut. Förresten, har ni läst Dumskallarnas sammansvärjning? En bok som väl kom ut på 80-talet och som är helt fantastisk. Har man väl lärt känna Ignatius OReilly, så glömmer man honom aldrig!

Är det inte tur att det finns böcker? Och att man är läskunnig?    kram Ylle

Eftersom jag så skändligen dissade Leif GW häromveckan, så tänkte jag skriva om en bokupplevelse av det positiva slaget!

Henning Mankell har ju alltid flyt i sitt språk, och i "Italienska skor" tycker jag att han har lyckats på alla plan. Storyn är både originell och litet skruvad, man blir hela tiden nyfiken på nästa sida, är det inte just så en bra bok ska fungera?

Och språket - ja språket är det som sagt flyt i, man hakar sig aldrig på ett enda ord som inte passar in, så det är en ren njutning att läsa denna bok.

Jag kan varmt rekommendera den! Det enda tråkiga med den var att den TOG SLUT......

Vilken skit-bok jag råkade ut för. Läser  ganska mycket och det var längesedan jag fick ett sånt bottennapp! . Leif GW Perssons "Lindamordet". Det var längesedan jag läste en sån sörja. Dåligt och fattigt språk, en trist och oförskämd beskrivning av huvudstadens Mordkommission, som drar ner till den aktuella staden där mordet begåtts och ägnar sig åt att häva öl och diverse annan alkohol, vräka i sig mat, snacka skit  och peta sig i näsorna ....

Jag förstår inte vad syftet med denna bok är, om det är att förlöjliga poliser eller ska föreställa underhållning i allmänhet?  Kan NÅGON tycka att den är läsvärd? Här gärna av er på min blogg i sånt fall!

Ett gott råd: Läs den inte!

Jag hörde att SVART blivit högsta mode i jul. ALLT ska vara svart, julgran, tomte, grandekorationskulorna, hela skiten!! Det verkar töntigt tycker jag. Är det bara för att man ska verka hip och nytänkande? Jag tänker då inte ha någon svart gran. Jag tänker faktiskt inte ha någon gran alls, vilket jag inte haft de senaste 20 åren.

Svart kan väl vara snyggt, jag har själv en hel del svarta kläder. Svartsynt kan jag också vara, men vad jag kan göra riktigt svart så är det julskinkan, om den står inne för länge. Det är därför jag med varm hand överlåter de viktigare kökssysslorna åt min käre man.

En gång i min ljuva ungdom, när jag var som au-pair i London och skulle sköta mathållningen (vilka galningar, hur kunde de sätta mig på den uppgiften?) så lyckades jag bränna vid puddingen eller var det potatisen, och för att lätta upp stämningen vid det vanligen så dystra middagsbordet, placerade jag en liten vimpel mitt i eländet som jag skrev "disaster of the evening" på. Tråkmånsarna i familjen drog t o m på smilbanden den kvällen, och jag slapp den väntade utskällningen.

Men svarta julkulor? Tjaa...   Fast en SVART blogg kan jag allt tänka mig....

Nu undrar jag bara: BEHÖVS det verkligen sju (7) varianter av samma sorts diskmedel? Varför då?

Det talas om överutnyttjande av jordens resurser och att vi i vårt land tillhör de rovgirigaste i världen vad det gäller att roffa åt oss...  Reklamen i teven kan verkligen göra en tokig och det är tur att det finns en avstängningsknapp så att man slipper se eländet eller i alla fall höra ljudet. Men igår såg jag till min stora förvåning att det fanns sju olika Yes-diskmedel - varför? Så vitt jag vet har de inte olika funktioner utan används alla till att handdiska med (finns det verkligen människor som använder det gamla hantverket - har inte alla diskmaskin?)

Nää, de sju olika sorterna verkar bestå av olika färger helt enkelt. Så att man kan färgstyla till gardinerna? Blå och grön och gul och röd.. ja Du förstår?  Till råga  på allt påstod man i reklamen att tillverkarna PRESSAT NER färska frukter i diskmedlet.... JAG VILL INTE HA NÅGRA KÖRSBÄR NEDPRESSADE i mitt diskmedel, och inga andra frukter heller. Så urbota dumt. Räcker det inte med att det funkar att diska med?

Jag tror att jag ska bojkotta diskmedel i fråga. Inte för att det kommer att märkas, det är ju drygt (ha ha) så det går bara åt en flaska i kvartalet ungefär. Men det är mer en fråga om moral och etik. Allt som jag ogillar försöker jag att bojkotta. Jag känner mig mer tillfreds i själen då. Hur gör ni?????

Tänk att en liten lapp på kioskväggen med rop på hjälp kan ha effekt! Idag kom det en gosse i sina bästa år och hjälpte mig med att sätta stängselstolp. Det var en änglapojke från Jämtland som var hur trevlig som helst, stark i armarna - och som han jobbade!!!  Alla stolp som jag haft sån ångest över är nu lyckligt nere i jorden..

Hurra!!! 

Det finns hopp för världen i alla fall!!  Och mina hästar får komma ut på sitt efterlängtade bete!!!!!!

Ursäkta mitt fattiga utfall här på bloggen. Ibland tappar man bara lusten att skriva. I alla fall att skriva så här mitt ut i tomma rymden, och inte veta om någon läser eller bryr sig.

Men våren har faktiskt kommit, och jag passar på att njuta av fulla muggar. Trappsittandet med solen i ögonen, kaffekoppen i handen och fina tankar i huvudet, det är nåt det!

Och ponnypojkarna har ju så förbaskat mycket vinterpäls som behöver krattas av. Armarna mina blir till gummislangar av ansträngningen, men att se deras njutningsfulla miner när de står där som tända ljus och låter sig skrapas med ryktstenen, det är värt all värk som kommer sen.

Kanske kommer min blogglust tillbaka. Jag kan inget lova.

När vårinfluensan avklingat och lämnat mig kraftlös som en fisk uppslängd på land, kvarstår problemet med SYSSLORNA. Som ambitiös kvinna med bondepåbrå har jag alltid varit besjälad av mina göra-listor. Alltså, jag skriver upp alla saker som står på tur att bli gjorda, på en lista. Tillfredsställelsen när man får stryka någon av punkterna på listan är så stor, så ibland fuskar jag och skriver dit något som jag redan gjort, bara för att få stryka det...

Mina listor driver min man till vansinne. Han verkar känna sig jagad av dem, vilket nys, det är ju inte listorna, utan JAG som jagar honom. Men fåfängt tycks det, för efter att ha förslösat alla sina krafter på sitt arbete, har han inte många kvar för hem och hus.  Jag, som redan innan var sparsmakad med att be om hjälp, undviker det nu till det yttersta. "Kan själv" har varit ett motto för mig hela livet. Men när man inte kan själv längre?

När vårsolen nu vågar sticka fram emellanåt, avslöjas de hemskaste saker kring hus och stall. Högar med vinterns hästbajs, som tornet i Pisa i storlek, och avbrutna kvistar, kvarglömda marshaller, bortplogat grus....

Någon enstaka gång har jag  anlitat en ungdom för att få hjälp, nån bekants barn som velat tjäna en extra slant. För att tömma stallet t ex, en syssla som är så tung så den bara kan utföras av unga, starka människor. Några barn finns inte i huset, som man hade kunnat tvinga till diverse sysslor. Att ta hjälp i hemmet har blivit högst omodernt i våra tider, ja det ses t o m som synnerligen suspekt. Vi har väl alla hört om de "svarta" hemhjälper som verkar skapa skandal, och där ordet svart mestadels inte refererar till hudfärgen utan till skattesystemet. Ett skattesystem som gör det så dyrt att anlita hjälp så att du knappt kan tjäna in till hemhjälpens lön inkl sociala avgifter, även om du är rätt så högavlönad. Jag känner till en man som hade F-skatt och angav att han beräknade att tjäna 20.000 på ett arbete. Skatten blev prompt 24.000. Snacka om Pomperipossa!!  Men nu kom jag från ämnet!

Min avsikt med det här var ju inte att klaga över samhällssystemet, utan att höra mig för om det inte kan finnas en trevlig, artig, händig och stark ung man eller kvinna därute, som kan tänkas vilja hjälpa mig lite grand? Mina listor börjar bli så långa....   Eftersom det är för sent för mig att reproducera mig på det vanliga sättet och därmed skaffa en garanterad hjälpreda, ja kanske inte så garanterad och inte så långvarig....  För när vederbörande blivit stark nog för de tyngre sysslorna och alltså kommit upp i tonåren, är det ju stor risk för att denne inte har någon lust alls att hjälpa till hemma utan flyr hemmet för kompisar och trevligare sysselsättningar. Kanske kunde man adoptera? Någon av rätt ålder och storlek? Förmodligen lär myndigheterna sätta stopp för en dylik adoption med hänvisning till "slavarbete" eller liknande. Så då blir det traktorn då????? Eller flytt till Hemmet, ooo hemska tanke!

När hostan skakade min kropp, snoret rann som ur fontänter och infektionen gjorde benen svaga och darriga, då gick det inte längre att vara Perfekta Matten. Nej, det vara bara att inse, att hundstackarn fick nöja sig med en liten ynka kisstur runt huset och att Ponnypojkarna fick vara glada över att de fick sitt foder, men i övrigt lämnades åt sitt öde.

Nu är det ju inte så synd om Ponnypojkarna. De är extremt lättskötta, med sin lösdrift och sin stora hage, där de kan roa sig bäst de vill. Senaste veckorna har de mest roat sig med att ringbarka så många aspar som möjligt nere i sin skog. Det var nog en hämnd för att hussen inte lydde ordern att fälla några nya aspar åt dem. Så här års har hästar ett stort behov av att gnaga, det sägs att aspbark är mycket nyttig och innehåller ämnen som hästar behöver, inte minst lär de motverka inälvsparasiter. Nå, träden är skinande vita ända upp till ett par meters höjd, så man kunde tro att det var giraffer som varit framme. Förmodligen kommer de att dö när saven stiger, ja träden alltså, inte hästarna.

Nu är jag på väg upp ur den mörka dalen, men det verkar ta sin tid, svetten rinner ymnigt vid den minsta ansträngning. Det har regnat i över en vecka, och beslutet att lämna hästarna åt sitt öde för att försöka kurera ut influensan var tufft. Jag som brukar dalta så med dem, stänga in dem för att torka mellan varven när vädret är så här muffligt och tvärt. Någonstans inne i min hjärna hade jag emellertid kvar ett korn av förnuft, ett förnuft som sade mig att hästar är hästar och klarar tuffare förhållanden än så. Annars borde väl halva hästpopulationen vara död vid det här laget. Det viktiga är förstås att de får foder så att de kan hålla sig varma inombords.

Och under över alla under, idag skiner solen, jag vågade mig på en litet längre promenad med vovven, och se hästarna ser ut att må alldeles ypperligt. Visst har den sjunkande snön avslöjat en otrolig mängd hemska bajshögar i hagen, visst är det lerigt och skitigt och hästarna fäller vinterpälsen så det visslar om det, men allt klarar sig.
 
Ibland får man bara blunda, i alla fall med ena ögat, och släppa taget litet grand. Se, världen kretsade ju runt sin egen axel, inte runt min. Och i vilket fall så är det viktigare att bli frisk någon gång, inte att göra precis allt precis nu. Denna insikt visar i sig hur dålig jag har varit. Tålamod, det är inte min starka sida.

Denna ofattbara nyhet förmedlades till oss av tv 4:as nyhetsmorgon, nyss. Jag har ännu inte hämtat mig från chocken. Det visade sig att man förbjudit agnande av levande fiskar som bete, när man fiskar efter andra fiskar. Det betraktas numera som djurplågeri, eftersom, hör och häpna, fiskar kan känna smärta! Jag måste säga att vårt samhälle går från klarhet till klarhet, och det finns liksom fortfarande hopp för människosläktet!

PS jag är född i mars och sålunda fisk! Givetvis känner jag med våra befjällade vänner, och firar därför idag!

När jag har tid och lust valsar jag runt litet på bloggsidorna och häpnas över hur många det verkar vara som lever HELA sitt liv på bloggen!

Hur orkar ni? Kommenterar ditt och datt och ibland (outhärdligt nog) fylls bloggarna med beskrivningar av vad man äter till frukost och vad man har på sig för kläder idag...  suck... Många är orden som trängs på bloggsidorna. Glada och lessna och djupa och ytliga och framförallt MÅNGA!

Har inte folk annat att göra? Leva t ex? Hur många är det som verkar tillbringa hela arbetsdagarna med fingrarna på datorn, skrivandes i sin blogg? Får ni nåt annat gjort på jobbet, eller???

Vad är det för driv som gör att folk beskriver minut efter minut av sin dag sådär offentligt? Visst, jag har också ett behov av att skriva, och som så många andra som skriver så har jag ett visst exhibitionistiskt behov av att andra läser det jag skriver, men jag undrar vem som är intresserad av vad jag har på mig? Och vad jag har för handväskor - vilket jag inte har. Skulle jag släpa runt på en sån så glömmer jag den ofelbart på första bästa ställe. Nå, jag har på mig en osexig vit undertröja av 100% ull. (Ha ha - jag kallas ju också för Ylle .... ) Det kan behövas när man sticker ut näsan i minus 18. Nertill har jag ännu osexigare bylsiga långkalsingar av samma material och ursprung. Så nu vet ni det. Men inte blev ni gladare av det kan jag tänka?

POS - jag hittar inte Din blogg!  Var finns Du??

Nog tänker vi alla ibland på alla de där vägskälen. På valen vi gjorde, medvetna eller omedvetna? På bananskalen vi halkade på, och som formade vårt liv så att det blev som det blev.

"Man ska inte tänka tillbaka i tiden" morrar vår tids tankediktatorer, "bara släpp allt och acceptera, acceptera..."  Ja, om tankarna låser ens medvetande och skapar bittra pölar i tillvaron, då tycker nog jag också att man bör släppa det. Men de kittlande tankarna, på hur det hade kunnat vara, tankar utan grämelse eller ånger, bara nyfikenhet..  -de är allt bra spännande!

 Om jag inte hade svängt runt det hörnet den gången, och inte stött ihop med XX, hur hade det artat sig då? Om jag hade tackat nej till den där festen, inte hade gjort den där resan, inte hade tagit det där jobbet?

OK, jag medger det, inte är det speciellt konstruktivt att tänka för mycket så. Man kan ju bli tokig på kuppen! Det går i alla fall inte att ändra på. Men en sak jag ångrar gruvligt, var att jag inte blev veterinär. Det hade varit mitt kall här i livet. Jag trodde inte att jag skulle palla att se alla sjuka djur, att kanske behöva avliva dem om de led för mycket. Men idag vet jag att jag hade klarat det. Så dags!

Annars tror jag att det artade sig rätt bra. Livet alltså. Visst ångrar jag saker jag gjort. Beslut jag tagit. Ord jag sagt. Ord jag inte sagt. Det viktiga är att göra det som känns riktigt nu. Hädanefter. Framöver. Vad positivt det låter!

Nu har jag fått NOG! Snuvan som härjat i min arma kropp sedan nyår vill inte ge sig. Den kommer och går, ena dagen kan jag tro att nu, nu är jag bra igen, men så lurar den bakom dörren. "HAAHHHHRRGG" och kastar sig över mig med oanad kraft.

Näsan värker och är täppt, omväxlande med att snoret rinner och nysningarna sänder delar av frukosten ut över hela soffan. Oaptitligt, jag lovar!

Varje morgon vid fyrasnåret väcks jag av ett nytt snoranfall, högen av de vita toalettpapperstussarna växer nedanför min säng. Ögonen rinner och kliar. Nej, jag är INTE allergisk och Lille Hund sover INTE i min säng, inte ens i mitt rum. Men kanske kan det vara kvalstrena? De som i miljontals sägs husera i våra sängkläder. Bara tanken på dem gör att det kliar litet mer.

Och orken? Energin är som totalt bortblåst. Orkar ingenting alls. Bestämmer saker, för att jag verkligen VILL, och sen får jag lämna återbud i sista stund. Var hos min massör förra veckan, hon fick inte massera mig men envisades med att vilja "trycka litet på fötterna" för att öka min energi och möjligen min cirkulation. Är nämligen kall och trist i händer och fötter. Energin ökades inte, men väl cirkulationen. Sedan dess är fötterna glödande heta, svullnar upp under nätterna och går knappt att gå på. 'Värker gör de också. Det är förbaskat synd om mig. Vältrar mig i självömkan och passar på att tröstäta litet, med en känsla av att det är mig väl unt. Choklad är en kvinnas bästa vän.  Kilona bara ökar, speciellt runt midjan. Hur ska det här sluta? Vid midsommar kommer jag väl inte ens ut genom dörren. Grodprinsen får ta fram snickerikitet och bredda dörrarna.

Vintern har sina ljusa sidor…
är morgonsolen försiktigt letar sig fram bland de frostnupna björkarna
Och ger snökristallerna en strålglans värdig diamanter
Då är jag glad över att leva
Befinna mig mitt i livets kärna
Men långt ifrån allting
Långt inne i skogen, i alla fall en liten bit bortom resten av mänskligheten
Endast pudelmaffian härjar i snödrivorna
Alltid glada, alltid tacksamma för en stunds lek
Och ponnypojkarna med sina sammetsmular
Och kloka vänliga ögon
Alltid beredda att skänka min själ en känsla av frid och meningsfullhet
Att finnas mitt i tillvaron
Här och nu
Oslagbart

Så här såg Lille Hund ut efter promenaden i morse. Det är en nackdel med en LITEN pudel som har mycket päls på benen....  tog över en halvtimme att duscha, torka och föna.

Kostymen kommer från Paris. Det är en liten rolig historia i sig. Min snälla storasyster som är gift med en Parispojke, var som vanligt där och flanerade. De mötte en dam med flera små pudlar iklädda fina kostymer. Min syster beundrade förstås pudlarna och frågade damen var man fick tag i hundkläderna, för hon hade en syster i Sverige som hade en liten pudel som behövde nåt liknande... "Kom till mitt hotell i eftermiddag" svarade damen. När de kom dit fick de två små hundtäcken som inte passade tantens hundar. Och så kom det sig att Sammie fick sina Pariskostymer. Säkert var de uppsydda på något modehus - Versace kanske?

Vi uppskattar dem i alla fall mycket.

Min energi är i botten. Knappt synbar ens om man skrapar med något hårt. Kollade bloggen, grafen är nere på nästan noll. Vadfan, det finns ju inget skrivet. Det som inte skrivs kan förstås inte läsas. Och vem vill ändå? Kroppen värker. Det som skulle ge bara tog.

Tankarna far som snöflingorna i cirklar. V ill - vill inte. Göra - inte göra. Någonting och allt. Luktar surt, sa räven. Måste nog ringa Nina. Hon är bra på att bringa energi. Så att jag åtminstone får ork att dammsuga. Se dammet virvlar i cirklar, som snöflingorna. Som tankarna. Så värdelös jag är.