ylle - kort och gott

 
 Jag har ett fågelsjukhus. Det består av en kartong, avsedd för A4-papper. Inte stort.

Vårt hus har stora fönster mitt i skogen. Ibland racar en olycklig fågel in i dem, trots att vi har satt upp små pyngliga lampor för att visa alla fåglar att det är fönster där. Mest händer olyckorna när rovfåglar kommer för att äta lunch bland/av de mindre lunchgästerna.

Vårt fågelbord har många gäster. Vi har räknat till 21 olika sorters fåglar. Dock ej samtidigt. Som mest har vi 12-13 domherrepar här hela vintern. Man kan sitta i timmar och bara titta på de små liven när de äter frön och kivas. Om man har den tiden.

Igår smällde det till och en gråbrun domherrefru låg där på altanen. I kylan dör de snabbt om de inte rör sig. Jag plockade in fågelfrun och bar henne i min hand. Hennes hjärta pickade vansinnigt hårt genom hela den lilla kroppen. Små förskrämda pip kom ur hennes näbb. Min kur består i att snabbt stoppa ner fågeln ifråga i lådan och sätta över en handduk, stänga dörren till det mörka rummet och lämna fågeln i fred ett par timmar. Någon gång hittar jag dem döda, men mestadels har de piggnat på sig.

Igår kikade jag spänt ner i kartongen efter nästan tre timmar. Två pepparkorsögon plirade tillbaka mot mig. Jag tog henne i mina kupade händer och bar henne till altandörren. När jag öppnat satt hon kvar ett tag i min hand och vande sig vid dagsljuset. Sen flög hon plötsligt med ett jublande kvittrande upp mot granen, där fåglarna sitter och gömmer sig mellan ätandet.  Det är svårt att beskriva känslan jag fick när jag såg henne flyga iväg. Kan man använda ordet lycka? Jag tror det.

Jag räddade en domherrefru igår. Domherren på bilden ovan hade inte samma tur, i fjol.