ylle - kort och gott

Ville bara meddela er detta positiva fakta. För många undrar kanske vad det egentligen är för årstid, när regnet skvalar tröstlöst i de överfyllda hängrännorna, fönsterrutorna immar igen av all fukt och stormvindarna sliter av en hatten om man vågar sticka ut näsan i spenaten.

I förrgår när Lille Hund och jag hämtade posten, hamnade denna förtrollande kvist med vildapelblommor rakt framför näsan på mig. Jag var bara tvungen att rusa hem och hämta kameran. Lagom tills jag kom tillbaka, smög sig solen fram och sände i sin nåd generöst nog ner några ljusa strålar på motivet. För att strax därefter försvinna igen.

Men man får leva i nuet och hålla fast de vackra ögonblicken. För de kommer tillbaka, igen och igen. Vilken tur då att det finns kameror!

Annars saknar jag fortfarande kommentarer, jag är så nyfiken på vilka som släntrar fram över min blogg. Annaa, Rita, Nina, Ina och Ice-brother, er känner jag till. Men ni andra? Vilka är ni?

Och det hände sig att det växte en vacker tulpan på en karg skogstomt, en tulpan som trotsat alla naturlagar med hård pinnmo och stenig mark och blommat ut till en åtråvärd skönhet. Kvinnan som bodde i huset på den steniga tomten gladde sig åt den vackra tulpanen, så mycket att hon plockade den och satte den i en vas i vardagsrummet. Tulpanen glödde av stolthet där den stod, och njöt av alla kommentarer kring dess sällsynt utsökta utseende.

En kväll kom en skara människor för att äta middag i huset, och då hade en av dem med sig en bukett av de dyrbaraste rosor man kan tänka sig. Tulpanen flyttades bort från sin hedersplats mitt på bordet, och rosorna ställdes där istället. Människorna ojade sig och brast ut i höga skrik när de prisade rosornas obeskrivliga färg och former. Tulpanen suckade sorgset borta i sitt hörn, vissnade och dog.

Nästa år kom det upp en ny tulpan ur löken där ute i blåbärsriset. Den mindes det bittra ödet från året innan, och nu beslutade den sig för att den ville se ut som en ros. Den ville också vara vackrast i rummet detta år. Sålunda fällde den ner sina kronblad, precis som den kom ihåg att rosen hade sett ut, istället för att som en vanlig tulpan sträva rakt uppåt med alla blad.  När folket i huset fick syn på den märkliga tulpanen, föll de alla på knä runt omkring den, och lovprisade de brinnande  färgerna och den ovanliga formen på kronbladen. Tulpanen njöt av uppmärksamheten, och log stolt inom sig. Den hade lyckats! Den hade blivit en tulipanaros!