Hajfenor - igen!

Den 19 januari, jag tror att året var 2007 eller var det 2006. det står inte i arkivet vilket år det var, skrev jag ett inlägg om hur man skar fenorna av miljontals hajar och kastade tillbaka dem stympade och levande i havet igen för att möta en kvalfull död. Fruktansvärt.

Nu är ämnet högaktuellt genom filmen "Shark Water". Bilderna på nyheterna påminner mig om människans oändliga grymhet. Jag böjer mitt huvud i skam.

Jag hoppas att Du ALDRIG beställer in hajfenssoppa på restaurangen, vare sig här hemma eller utomlands?

Tragiskt rävungeöde...

När jag kom hem från löshoppningsträningen med Nyponros, blev det halv kalabalik i hagen. Cinnamon skulle prompt vakta Nyponros från Vhiskur, och Vhiskur vaktade någonting nere i hagen. Jag såg på hela hans beteende att det var något särskilt. Ungefär som när ett sto nyss har fölat. Han vaktade något. En liten hög.

Den högen hade inte funnits där förut. Det var ingen sten utan förmodligen ett litet djur. Jag skyndade mig ner. På marken låg en liten, liten rävunge. Död. Helt stendöd. Den kan inte ha varit många veckor. Den hade fin päls och stor mage, möjligen uppsvullen av värmen. Vid halsen och på magen hade den blod och några ordentliga sår.

Den var helt stel. Jag tog den för att bära ut den ur hagen. Vhiskur följde mig och verkade helt förtvivlad. Han ville inte att jag skulle ta bort ungen. Ville han skydda den? Var den hans byte? Jag vet inte. Jag lade den försiktigt ner i gräset strax utanför hagen.

När jag kom in i hagen igen och gick uppåt huset, följde Vhiskur efter mig, som om han trodde att jag fortfarande hade ungen. Men efter ett tag förstod han att så inte var fallet.

Jag har grubblat en stor del av dagen på vad som hänt. Har hästarna dödat ungen? Var det något annat djur? Den såg inte sjuk ut, utan verkade ha dött av betten. Det var rätt stora områden som var blodiga, hade kunnat vara från hästtänder. Jag vet att hästar ser små fyrfotingar som fiender = rovdjur, mer eller mindre aggressivt. En som verkligen jagade små hundar som råkade komma in i hagen, det var Sveipur. Och han såg ut att vilja DÖDA. Men lyckades som tur var inte, så vitt jag vet.

Nyss när jag var nere för att fösa ut från betesdelen tittade jag efter rävungen. Den var borta. Det måste ha varit rävmamman som varit och hämtat den. Så oerhört sorgligt om det var hästarnas fel. Men Vhiskur var ju inte alls arg, han verkade mer som om han ville beskydda ungen....

Jag lär få grubbla resten av livet, för svaret kan ingen ge mig.

Fröken Fleggmans mustascher...

-vet jag inget om, men det är få saker som är så hatade hos mig själv som de där långa, ofta mörka hårstråna som behagar växa ut på hakan eller kring munnen...

Behåring hos kvinnor har i vår kultur länge ansetts som något gräsligt fult och bekämpats å det grövsta. "Minor problem.." kanske man kan tycka, i det stora hela, men att se något poetiskt vackert över de där ludna partierna, det har jag svårt för. Nu tycker jag inte heller att en helt luden karl är speciellt attraktiv. Så det är inte direkt en genusfråga.

I mitt förra äktenskap tillbringades många hemliga stunder med rakapparaten eller hårborttagningsmedlet för att avlägsna alla oönskade hår från de ludna benen. Idag bryr jag mig mindre om benen. "Det är s k inbyggda benvärmare!", förklarar jag karskt, och viftar med mina lurviga. Litet djärvare har man ju blivit med åren, tack och lov! Men skägget...

Skäggstrån är en HELT ANNAN sak! Jag kan finna mig själv stirrandes helt fascinerad när jag ser en äldre kvinna med långa, äckliga hårstrån spridda över haka och kinder. Rrrrryyyyys...

Så varje vecka granskar jag mitt åldrande ansikte med lupp framför spegeln. Upptäcker jag då ett hatat "häxhår" (min benämning på oönskade ansiktshår) så rycker jag genast ut det med ett triumferande skrik. Ibland kan jag ha missat något och det kan ha nått den anseenliga längden av flera centimeter. Katastrofen är nära. Sådan tur att det finns pincetter.

Ibland tappar man huvudet....

Det är inte alltid så lätt att ha huvudet på skaft. Man kan lika gärna tappa det...

Läs bipacksedeln och bli FÖRVIRRAD!

Jag fick ögonmedicin till min hund, som hade irriterade och röda ögon, troligen en inflammation orsakad av små hår från klippningen. När jag läste på bipacksedeln stod det att medicinen "kan ge irriterade, röda ögon och orsaka inflammation..."
VA?
Medicinen ger alltså just det som den ska bota?

Samma sak gäller många humanmediciner. Min läkare har varnat mig för att läsa bipacksedlarna. "Där står så många eventuella biverkningar uppradade, så Du kommer aldrig att vilja ta medicinen ifråga!" sa han. "Och man måste alltid väga medicinens positiva verkningar mot ev biverkningar..."

Han har rätt. De flesta mediciner ser ut att kunna göra en ordentligt sjuk. Det är leverpåverkan, sömnproblem, viktuppgång, darrningar, högt blodtryck, hjärtklappning, jag vet inte vad.... Förmodligen måste tillverkaren rada upp allt som någon gång på miljonen skulle KUNNA hända, för att gå fri vid ev stämningar och rättegångar (i USA t ex)

Men det kan inte hjälpas, vissa mediciner gör nog ändå mer nytta än skada. Bättre då att inte läsa bipacksedeln.


Fettklossar skapar rysningar

Hamnade på nåt freakprogram igår kväll, där det låg en svabblande oformlig fettklump på en säng. Det visade sig vara en människa! I Amerika förstås (var annars?) där tydligen var och varannan lever så väl (fel?) så att de har enorm övervikt.

Egentligen gillar jag inte såna där program där man visar abnormiteter, men jag kunde inte låta bli att titta. Människan ifråga vägde 406 kg (hoppsan, jag nyper mig sorgset i mina bilringar och känner mig som en sylfid) och retade sig på att folk stirrade. Om hon överhuvudtaget kom ut ur huset, vilket numera endast kunde ske med lyftkran och 16 mans hjälp.  Är det konstigt att folk stirrar då? Det vore väl konstigare om inte? HJÄLP säger jag! 

Hon tyckte mycket synd om sig själv och påstod att hon inte åt särskilt mycket, men på varenda bild låg hon och stoppade i sig nåt. Och inbilla inte mig att man blir så fet utan att äta MÄNGDER och FEL mat!!!  Sen kan man ju tycka att det är hur sorgligt som helst, men mest tycker jag att det är vidrigt oansvarigt. Hur många människor dör inte av svält var dag på vår jord? Och där ligger jättemänniskor och kräver sjukhusvård osv bara för att de stoppat i sig alldeles för mycket. Snacka om sned balans! (Jag VET, även här i Sverige har vi alldeles för mycket av vällevnadssjukdomar...)

 Och hon var inte ensam! Programmet visade flera av samma kaliber. Rrrrryyyyyys.......

Drömmar

Jag drömmer ofta häftiga, otäcka drömmar. I stort sett varje natt, men det är inte alltid jag kommer ihåg drömmarna så noga. Det blir mer en slags stämning man vaknar i.

Någon gång kan jag ha angenäma drömmar också, om Brad Pitt (han var så vacker i filmen "Möt Joe Black") eller om att jag var ute och dansade tryckare med min häst  (Vad menar Du, har jag ett konstigt förhållande till min häst, men det var ju en DRÖM!) men mestadels är det mardrömmar. Vilket möjligen bidrar till att göra min sömn lågkvalitativ.

Natten som gick hade jag tre intensiva drömmar, som stannar i mitt huvud. Den första handlade om att jag åkte med en bekant i hans fyrhjulsdrivna bil rakt uppför en brant. Den var i stort sett 90 grader, rakt upp alltså, och mesta tiden under färden var jag övertygad om att vi skulle ramla baklänges med bilen och störta nerför branten. Svetten rann på mig kan Du tro. Men vi lyckades ta upp uppför branten, trots allt.

Sen hade jag sökt ett jobb som jag inte fick. Men jag fick reda på att den som fått jobbet var mycket mindre meriterad än jag. Vilket fick till följd att jag stolpade in på firman, rakt in i deras matsal, skrek och hade mig och slet ner tavlor från väggarna. Usch vilket uppförande. I drömmarna kan jag vara verkligt våldsam. Som jag ibland skulle vilja vara i verkligheten.

Sista drömmen utspelade sig i en öken. Jag och en vän befann oss där, mitt i ingenting, när plötsligt två jättelika elefanttjurar kom rusande. Jag hade hört om elefanter som trampade ner inkräktande människor, så jag skrek: "Rulla ihop Dig till en boll och gör Dig riktigt liten!". När vi låg där i sanden som bollar så hörde jag hur elefanterna dansade runt oss och stampade till med fötterna riktigt nära våra huvuden, men utan att nudda oss. Jag vaknade innan de hann krossa oss, med en känsla av både skräck och lättnad.

Tycker Du att det är dags för mig att uppsöka en psykoterapeut? Nja, jag lever ju tydligen ut mina frustrationer och rädslor i drömmen, kanske det räcker? Men jobbigt är det.
image199
Dröm eller verklighet?

Imse Vimse

Igår avslöjade jag min spindelfobi för er. Tidigare i mitt liv var jag också rädd för MYROR, anledningen till DET har jag ännu i minne, jag var väl en tre år ungefär och hade av misstag klivit upp i en myrstack som jag trodde var en sten.. myrorna kryllade över hela mig och bet mig och jag kommer ihåg hur jag skrek... men den fobin har jag faktiskt kommit över. Inte så att jag älskar myror över allt annat, men jag kan se dem utan att springa eller skrika.

Nu tillbaka till spindlarna. Mitt ex roade sig ibland med att fånga spindlar och låtsas kasta dem mot mig. Ett mycket effektivt sätt att behålla och möjligen utöka fobin...

Men Mannen i mitt liv och jag var på Skansen för ett antal år sedan. Vi hade vandrat runt bland alla nattlevande djur i Månskenshuset, och då vi skulle gå ut drogs vi till en samling ganska småväxta personer (barn). Det visade sig att alla barnen köade för att få klappa en rätt stor orm och en jättelik fågelspindel vid namn Imse Vimse. Jag köade fascinerad ihop med barnen och fick hålla en stund i ormen, som jag inte alls var rädd för. Mina skräckslagna blickar drogs som av magnetism mot den gigantiske Imse, så jag ställde mig i spindelkön, helt utan avsikt att röra, bara titta. Som bekant dras man ofta till det man fasar för...

När det var min tur så lyckades jag till min stora förvåning sträcka ut handen och röra försiktigt vid spindelns rygg. Mannen som höll i det hela tittade uppmuntrande på mig och sade åt mig att sträcka ut handflatan så att Imse skulle kunna kliva upp. Jag var paralyserad av skräck och svetten rann i floder nerför min rygg. Min älskling stod bakom mig med ett fast grepp om min högerarm. Senare berättade han att det var för att kunna hålla fast mig om jag, vilket han starkt misstänkte, skulle drabbas av panik och slunga iväg den stackars spindeln om den kom så långt som upp på min hand.

Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt promenerade Imse omkring på min högra hand. Det kändes som trampet av små, små tassar. Han var i storlek som en större mus, och som barn hade jag en omfattande avel med dansmöss, så jag kände igen känslan.

Allt avlöpte väl, Imse trampade så småningom ner från min hand, och jag avlägsnade mig med bultande hjärta och med en stolthet som var obeskrivlig. Det har inte hjälpt så värst mycket mot spindelfobin i sig, men det är ett minne jag ändå vårdar ömt.

Ska fotbollen få kosta så mycket?

Nu tror ni säkert att mitt inlägg bara grundar sig på att jag inte är någon större fotbollsfan. Nåja, det är inte många matcher som det är fart och fläkt i, enligt mitt sätt att se det. Oändliga språngmarscher och PANG - så är bollen utanför plan eller har tagits av motståndarna. Segt sa zebran. 

Nej, men jag tycker att det är helt orimligt att fotbollen, som väl ska vara sport och fritidsnöje (ja för åskådarna då) får kosta så mycket av våra samhällsresurser. Vid nästan varje match på Råsunda måste hundratals poliser ställa  upp för att förebygga/ingripa vid bråk mellan de olika hejaklackarna.

Hur kan det vara OK att SPORT ska ta all denna poliskraft i anspråk? Varje annan sport som skulle orsaka så mycket tumult skulle säkert förbjudas. Men fotbollen är helig, verkar det som.

Och var finns poliserna då det gäller mord, våldtäkt, inbrott, rån och misshandel? DÅ finns det minsann inga resurser....  snett så in i bängen, det är min åsikt!!!!

KUDDAR

En av livets prövningar heter KUDDAR. Sådana som man ska vila huvudet på under nattvilan, d v s huvudkuddar. Det är mitt ständiga problem. Antingen är de för hårda, eller för knöliga, eller för höga eller för taniga. Nu är ju nattsömnen allmänt störd i största allmänhet, så att irritera sig på felaktiga kuddar är bara ytterligare ett hinder för att få en blund i ögonen.

Är kudden för hög så känns det som om nacken ska spritta till och gå av, är kudden för låg så får man inget stöd. Jag har lagt ner så mycket pengar på nya kuddar de sista åren, så ni kan inte ana. Någon kan verka bra en tid, men sen faller den också i onåd. Resultatet är att hela min säng är fylld med kuddar som degraderats och bara får tjäna som stöd för div trasiga armar och höfter istället.

Men den idealiska huvudkudden, var finns den?

Tacka vet jag ungdomen (här kommer en gnisslande sorgsen fiol in som bakgrundsmusik...) -då man kunde sova med huvet på en sten. Eller med huvet under armen kanske?

Från insidan av hinken, eller En Sorgesam Vecka

För en vecka sedan dök mitt arma huvud ner i toalettstolen för att hulka upp större delen av maginnehållet, och det dröjde bra länge innan jag orkade lyfta upp mitt huvud igen.

Ni vet, den där vidriga, matta känslan man har när man ligger där på toalettgolvet, svetten sipprar genom varje por, kroppen känns som en lealös spagetti, och man tänker att Döden vore en välkommen befriare....

Under ett dygn vandrade jag som en vålnad fram och tillbaka till toaletten, eller, om jag inte hann dit, hälsade på insidan av Herr Hink, som jag vist hade placerat alldeles bredvid sängen. Vinterkräksjukan! Inte roligt. Ni som har haft den vet vad jag talar om. Serious stuff!

Under resten av veckan var det något bättre, men inte rörde det sig om något snabbt återhämtande. Jag kunde inte tänka på mat, hade svårt att ens öppna kylskåpet för att hämta ut hundens dito. Han fick livnära sig på torrknapisar. Illamåendet kom och gick, och jag hade ALLTID ett fast grepp om Herr Hink som följde mig genom hela huset, utifall att.

Igår, fredag, lyckades jag få i mig en mugg soppa, det var förutom vatten det första jag kunde inta. Därifrån gick det sedan rakt upp till de levandes rike, och idag är det riktigt normalt.

Vilken förlorad vecka! Från några personer har jag fått den svala trösten att det kanske i alla fall kan vara bra för att man går ned i vikt...  hmmm...   Ja det kunde ju vara nåt. Men hör och häpna, efter en vecka på enbart vatten och några skorpor så har jag gått UPP två hekto! Är DET rättvist?

Månens inverkan på sömn och vakenhet

Har Du också känt av fulllmånens dragning? Har Du svårt att sova, kryper det under skinnet, är Du också tvungen att kolla om det vuxit ut varulvshår, sträva svarta, på handryggen, där Du ligger och vrider Dig sömnlös mellan dina svettiga lakan?

Läser Du också ut en bok per natt och tillbringar dagarna i halvsovande dvala?

Fullmånen har en oerhörd kraft. Den kan förflytta oceaner, se bara på ebb och flod. Självklart påverkar den också oss, vare sig vi vill erkänna det eller ej. Kanske vore det lika bra att följa den urgamla instinkten, gå ut och klättra upp på närmsta mossiga bergknalle och yla mot den stora runda månskivan där i natten? Som en annan hondjävul?

Mitt nya mesiga jag?

Det jag trodde skulle gå så lätt visade sig vara svårare än så. Att bara se på omvärlden med ett indolent och överseende leende är knepigt, alltmedan man mumlar fram mantrat  "han/hon kan inte hjälpa att de gör så/är så, de förstår inte bättre..." etc etc.

I min värld står man helst för det man säger, håller vad man lovat och låter inte andra människor vänta i onödan. Det anser jag vara att visa respekt. Och vidare: Man bjuder igen när man blivit bjuden, tackar för senast inom en vecka, sånt sitter hos mig orubbligt sedan barndomen.  Man petar sig inte i näsan i offentliga lokaler och pruttar inte i sällskap.  Man svarar inte i telefonen medan man just håller på och talar med en människa, möjligvis mycket kort och ber att få ringa upp senare, och man flamsar absolut inte runt med sina jobbarkompisar och pratar om privatsaker medan kunderna väntar....

Man svarar på mail inom rimlig tid, avser man inte att läsa sin mail regelbundet behöver man inte ha någon!

Men mina krav på medmänniskorna är kanske alldeles för stora, precis som min käre man säger. Idag gäller det att vara kravlös intill mesighet. Acceptera andras dumheter, stryk dem medhårs bara och säg absolut inte emot? Det passar mig absolut inte. Jag kan bara inte! Jag kan inte acceptera att generositet bemöts med snålhet, att hjälpsamhet lönas med otacksamhet.

Så jag tänker nog ändå ha mina naiva förhoppningar kvar, om att människor kan uppföra sig trevligt, vara generösa, artiga och återgälda vänlighet. Men visst ska man försöka att leva som man lär. Utan att bli mesig? Det handlar ju inte om att älska alla människor, bara att följa sunda förnuftet och göra det bästa av livet man lever...?

stick å brinn

alla ni trista spamare, ni har inte i min blogg att göra.... försvinn!!!!!!!!!!   ylle

Ylle e sjuuuuuk

Dundrande huvudvärk, lungor som trasas sönder vid varje hostattack, febern rasar, svetten rinner.... Ylle e verkligen dålig.... Vårinfluensa eller vad man ska kalla skiten. Så ursäkta att jag är dålig på att skriva senaste veckan. Om hälsan återkommer, lovar jag att bättra mig. Host, snörvel, snor......

Vindpinad och frostnupen


Vintern har varit värre än nånsin. Snön tornar upp sig i meterhöga drivor och driver mig till vansinne. Jag orkar inte skotta. Uppfarten blir till iskana.

Man suckar och faller i koma inne i den oranga overallen, den som räddar livet under kylan.

Så bortkastat att reta upp sig! Ingen kan ju påverka vädret!

Men varför är vintern så lång? Den tär på min kropp och gör värken svårare. Själen fryser till is. Armarna blir till istappar. Jag vill inte vistas utomhus. Men jag vill ju vara ute!

Är det istiden som kryper upp på oss? Naturens sätt att hämnas, att täcka allt med is och snö. Göra oss förlamade av kyla.

Ge mig bara våren. Direkt! Nu! Jag kräver!

PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING

32130-31

meddelas härmed att mitt fågelsjukhus har stängt. Trots att det nu kanske behövs mer än någonsin.Men av hänsyn till innehavarens smittnoja och som eftergift för den allmänna hysterin som följt i fågelinfluensans spår, har styrelsen bestämt om stängning tills vidare. Så ni ljuvliga små fåglar som flockas runt vårt fågelbord, ni får klara er själva utan sjukhusvård tills vidare.

Trots att det årligen dör 3 miljoner (i runda slängar) i AIDS och runt en miljon i malaria, och cirka 30 personer (hittills årligen) i fågelinfluensa, så verkar den vara det värsta som drabbat mänskligheten. Är det inte underligt?

Hur var det nu med hajarna?????

Är det INGEN som läst mitt inlägg om det vidriga hanterandet av havets hajar, där man skär av dem fenorna och kastar tillbaka dem levande FENLÖSA att sakta tyna bort på havsbotten?

Är det INGEN som upprörs av detta?

Tycker ni kanske att det är rätt åt dem - för att de är hajar?

Vill dessutom tillägga att hajar inte alls är så skoningslöst blodtörstiga som folk tror. De anfaller oss när vi sprattlar i panik, för att vi beter oss som byten. Nåå, svårt att låta bli förstås.... Men jag har sett den eminente australiske djurhanteraren Steve Irwin simma runt bland stora farliga bestar och betett sig lugnt, och de har inte rört en fena på honom (obs vitsen!)

Sen är ju inte vargarna heller så farliga som sagoberättarna har velat få oss tro. Faktum är att de flesta vilda djur är paniskt skräckslagna inför den bestialsiska människan. De har all anledning. Se bara hur vi har ihjäl varandra, utan att ens ha någon nytta av det. Där ligger skillnaden mellan oss och djuren. Inte till vår fördel....

Svinaktig grisuppfödare

Såg i ett nyhetsinslag häromkvällen en gubbe som födde upp svin. Han stod bredvid en box där suggan låg utsträckt med halva kroppen ut över spaltgolvet. Spaltgolv = golv bestående av kantiga stålrör med rätt stora mellanrum så att smuts kan åka ner där, ungefär som en skoavskrapare.

Gubben ondgjorde sig över att Djurskyddsmyndigheterna föreslagit att grisboxarna ska utökas från 6 till 8 kvadratmeter. Han tyckte att de skulle minskas. Så sa han, med en ironisk fnysning "Dom ska kanske ha varsin VILLA va, suggorna?" Sen tyckte han vidare att en större del av boxen borde vara spaltgolv, "så att det blir lättare att hålla rent". "Nu skrapar vi ner skiten en gång om dan och det räcker inte.." klagade han. Den inte ont anande reportern frågade "varför kan ni inte göra rent flera gånger om dan då?" Grisuppfödaren stönade och menade att det var förstås en ekonomisk omöjlighet.

Om man har sån dålig känsla för djuren man föder upp, levande varelser, så tycker jag att det är skandal. Låt vara för att ekonomin sätter gränser, men att vilja försämra en djurmiljö som redan idag gör i alla fall mig gråtfärdig, det är vidrigt. Man borde sluta att äta kött helt enkelt!!!!

"Vi får inte förmänskliga djuren!" tutar nu säkert en hel hord djuruppfödare. Det tjänar ju deras syften, det uttrycket. Nåå, jag har en annan idé, Herr Svinuppfödare och Känslolös. Ta och prova själv att sova på ett vasst spaltgolv några nätter, eller varför inte i några veckor? Det blir säkert annat ljud i skällan efter det!

Förresten går det alldeles utmärkt att hålla grisar utomhus i lösdrift även på våra breddgrader. Jag har sett det med egna ögon! De måste bara ha tillräckligt stor areal, bra foder och halmhögar där de kan böka sig in och bygga sig sköna, varma bon. De grisarna är lyckligare och friskare, köttet smakar godare och ingen Gnällspik behöver mocka varje dag.

Dom borde veta hut!

-Alla arbetslösa, sjuka och handikappade, åldringar och barn, som tär på vårt samhälles resurser! Att dom inte vet bättre! Tacka vet jag alla dessa eminenta politiker, som möjligen kunde anses normalbegåvade, tills de öppnar sina munnar och kommer med banbrytande förslag. Som att sänka sjuk- och arbeslöshetsersättningarna, och samtidigt sänka skatterna (mest för de högavlönade då)

De verkar på allvar tro att det är på detta sätt man får fram nya jobb. Jobb som välkomnar just dessa utsatta grupper, som tillråga på sina personliga skavanker och tillkortakommanden nu får sitt lilla ev självförtroende totalraserat. Att kallas Samhällets Parasiter lär ju inte höja det nämnvärt. Självförtroendet alltså. Förmodligen inte sysselsättningsgraden heller.

Självförtroende, det är något som dessa överbetalda blekfeta pösmunkar till politiker har. Att kraftigt höja arvodena till sig själva, det är ju en helt annan sak än att sänka de redan futtiga summorna till dem som saknar arbete eller hälsa. "Självförvållat!" trumpetar de ut, "folk är bara lata!".

Man kan ju se det som en omvänd Robin-Hood-effekt. Att ta från de fattiga för att ge till de rika. Inte så dumt. Om man nu tillhör de rika.

Varför inte stänga sjukhusen och sätta upp stora skyltar vid entréerna? "Sluta maska, gå hem och gör nån nytta istället!" De välbeställda har ju sina egna privata sjukförmåner och gräddfiler direkt in till operationsborden, om de nu skulle drabbas av någon åkomma.

Varför inte skicka ut även barn och åldringar i arbete. Alla borde göra nytta! Att sitta och lata sig i skolan eller på olika åldringsinstitutioner, det kan väl inte vara samhällsnyttigt? De gamla som med sitt slit har byggt upp detta välfärdssamhälle, för det är väl vad vi fortfarande får kalla det, är de inte värda all respekt? Hur kan man ha mage att knappa in på vård och omsorg för dessa ? Fast när man monterar ner välfärden monterar man också ner respekten för dem som bäst förtjänat den.

Visste  Du att skolmaten för en gymnasieelev får kosta 7 kronor och några öre per portion? Inte underligt då att tonåringarna skippar skolmaten och livnär sig på hamburgare, om dom (föräldrarna) har råd. Eller låter bli att äta och raserar sin hälsa fullständigt. Men det som sparas in på ett håll, det kostar på ett annat. En gammal sanning som många inte verkar ha fattat, där de sitter och kniper hårt om den egna lilla, av skattemedel bekostade, penningpåsen.

Var finns politikern med visioner? Som förstår sammanhangen och förmår göra något åt det? Och vad gör vi, alla vi andra, som ändå kanske ser hur det står till? Går vi ens och röstar?