Kära bloggvänner
Ursäkta mitt fattiga utfall här på bloggen. Ibland tappar man bara lusten att skriva. I alla fall att skriva så här mitt ut i tomma rymden, och inte veta om någon läser eller bryr sig.
Men våren har faktiskt kommit, och jag passar på att njuta av fulla muggar. Trappsittandet med solen i ögonen, kaffekoppen i handen och fina tankar i huvudet, det är nåt det!
Och ponnypojkarna har ju så förbaskat mycket vinterpäls som behöver krattas av. Armarna mina blir till gummislangar av ansträngningen, men att se deras njutningsfulla miner när de står där som tända ljus och låter sig skrapas med ryktstenen, det är värt all värk som kommer sen.
Kanske kommer min blogglust tillbaka. Jag kan inget lova.
Men våren har faktiskt kommit, och jag passar på att njuta av fulla muggar. Trappsittandet med solen i ögonen, kaffekoppen i handen och fina tankar i huvudet, det är nåt det!
Och ponnypojkarna har ju så förbaskat mycket vinterpäls som behöver krattas av. Armarna mina blir till gummislangar av ansträngningen, men att se deras njutningsfulla miner när de står där som tända ljus och låter sig skrapas med ryktstenen, det är värt all värk som kommer sen.
Kanske kommer min blogglust tillbaka. Jag kan inget lova.
Glad Påsk på er allihopa!!!!
Sammie och hönan och deras människor önskar alla en trevlig påsk!
Ååååå traktormannen skulle jag vilja ha i närheten. Just nån sån som har tid och kan hoppa in och hjälpa mig med sånt jag inte klarar. När inte hussen har tid.
Annars återkommer jag sakteliga till världen. Vilken tid det tar! och vad svettigt allting blir, när man är så här nedgången och svag. Men det finns hopp om livet, och snart har all snön smält, och då blir vi så glada så! Fridens!
Om man skulle skaffa sig en liten hjälpreda?
När vårinfluensan avklingat och lämnat mig kraftlös som en fisk uppslängd på land, kvarstår problemet med SYSSLORNA. Som ambitiös kvinna med bondepåbrå har jag alltid varit besjälad av mina göra-listor. Alltså, jag skriver upp alla saker som står på tur att bli gjorda, på en lista. Tillfredsställelsen när man får stryka någon av punkterna på listan är så stor, så ibland fuskar jag och skriver dit något som jag redan gjort, bara för att få stryka det...
Mina listor driver min man till vansinne. Han verkar känna sig jagad av dem, vilket nys, det är ju inte listorna, utan JAG som jagar honom. Men fåfängt tycks det, för efter att ha förslösat alla sina krafter på sitt arbete, har han inte många kvar för hem och hus. Jag, som redan innan var sparsmakad med att be om hjälp, undviker det nu till det yttersta. "Kan själv" har varit ett motto för mig hela livet. Men när man inte kan själv längre?
När vårsolen nu vågar sticka fram emellanåt, avslöjas de hemskaste saker kring hus och stall. Högar med vinterns hästbajs, som tornet i Pisa i storlek, och avbrutna kvistar, kvarglömda marshaller, bortplogat grus....
Någon enstaka gång har jag anlitat en ungdom för att få hjälp, nån bekants barn som velat tjäna en extra slant. För att tömma stallet t ex, en syssla som är så tung så den bara kan utföras av unga, starka människor. Några barn finns inte i huset, som man hade kunnat tvinga till diverse sysslor. Att ta hjälp i hemmet har blivit högst omodernt i våra tider, ja det ses t o m som synnerligen suspekt. Vi har väl alla hört om de "svarta" hemhjälper som verkar skapa skandal, och där ordet svart mestadels inte refererar till hudfärgen utan till skattesystemet. Ett skattesystem som gör det så dyrt att anlita hjälp så att du knappt kan tjäna in till hemhjälpens lön inkl sociala avgifter, även om du är rätt så högavlönad. Jag känner till en man som hade F-skatt och angav att han beräknade att tjäna 20.000 på ett arbete. Skatten blev prompt 24.000. Snacka om Pomperipossa!! Men nu kom jag från ämnet!
Min avsikt med det här var ju inte att klaga över samhällssystemet, utan att höra mig för om det inte kan finnas en trevlig, artig, händig och stark ung man eller kvinna därute, som kan tänkas vilja hjälpa mig lite grand? Mina listor börjar bli så långa.... Eftersom det är för sent för mig att reproducera mig på det vanliga sättet och därmed skaffa en garanterad hjälpreda, ja kanske inte så garanterad och inte så långvarig.... För när vederbörande blivit stark nog för de tyngre sysslorna och alltså kommit upp i tonåren, är det ju stor risk för att denne inte har någon lust alls att hjälpa till hemma utan flyr hemmet för kompisar och trevligare sysselsättningar. Kanske kunde man adoptera? Någon av rätt ålder och storlek? Förmodligen lär myndigheterna sätta stopp för en dylik adoption med hänvisning till "slavarbete" eller liknande. Så då blir det traktorn då????? Eller flytt till Hemmet, ooo hemska tanke!
Mina listor driver min man till vansinne. Han verkar känna sig jagad av dem, vilket nys, det är ju inte listorna, utan JAG som jagar honom. Men fåfängt tycks det, för efter att ha förslösat alla sina krafter på sitt arbete, har han inte många kvar för hem och hus. Jag, som redan innan var sparsmakad med att be om hjälp, undviker det nu till det yttersta. "Kan själv" har varit ett motto för mig hela livet. Men när man inte kan själv längre?
När vårsolen nu vågar sticka fram emellanåt, avslöjas de hemskaste saker kring hus och stall. Högar med vinterns hästbajs, som tornet i Pisa i storlek, och avbrutna kvistar, kvarglömda marshaller, bortplogat grus....
Någon enstaka gång har jag anlitat en ungdom för att få hjälp, nån bekants barn som velat tjäna en extra slant. För att tömma stallet t ex, en syssla som är så tung så den bara kan utföras av unga, starka människor. Några barn finns inte i huset, som man hade kunnat tvinga till diverse sysslor. Att ta hjälp i hemmet har blivit högst omodernt i våra tider, ja det ses t o m som synnerligen suspekt. Vi har väl alla hört om de "svarta" hemhjälper som verkar skapa skandal, och där ordet svart mestadels inte refererar till hudfärgen utan till skattesystemet. Ett skattesystem som gör det så dyrt att anlita hjälp så att du knappt kan tjäna in till hemhjälpens lön inkl sociala avgifter, även om du är rätt så högavlönad. Jag känner till en man som hade F-skatt och angav att han beräknade att tjäna 20.000 på ett arbete. Skatten blev prompt 24.000. Snacka om Pomperipossa!! Men nu kom jag från ämnet!
Min avsikt med det här var ju inte att klaga över samhällssystemet, utan att höra mig för om det inte kan finnas en trevlig, artig, händig och stark ung man eller kvinna därute, som kan tänkas vilja hjälpa mig lite grand? Mina listor börjar bli så långa.... Eftersom det är för sent för mig att reproducera mig på det vanliga sättet och därmed skaffa en garanterad hjälpreda, ja kanske inte så garanterad och inte så långvarig.... För när vederbörande blivit stark nog för de tyngre sysslorna och alltså kommit upp i tonåren, är det ju stor risk för att denne inte har någon lust alls att hjälpa till hemma utan flyr hemmet för kompisar och trevligare sysselsättningar. Kanske kunde man adoptera? Någon av rätt ålder och storlek? Förmodligen lär myndigheterna sätta stopp för en dylik adoption med hänvisning till "slavarbete" eller liknande. Så då blir det traktorn då????? Eller flytt till Hemmet, ooo hemska tanke!
Att släppa taget - litet grand i alla fall
När hostan skakade min kropp, snoret rann som ur fontänter och infektionen gjorde benen svaga och darriga, då gick det inte längre att vara Perfekta Matten. Nej, det vara bara att inse, att hundstackarn fick nöja sig med en liten ynka kisstur runt huset och att Ponnypojkarna fick vara glada över att de fick sitt foder, men i övrigt lämnades åt sitt öde.
Nu är det ju inte så synd om Ponnypojkarna. De är extremt lättskötta, med sin lösdrift och sin stora hage, där de kan roa sig bäst de vill. Senaste veckorna har de mest roat sig med att ringbarka så många aspar som möjligt nere i sin skog. Det var nog en hämnd för att hussen inte lydde ordern att fälla några nya aspar åt dem. Så här års har hästar ett stort behov av att gnaga, det sägs att aspbark är mycket nyttig och innehåller ämnen som hästar behöver, inte minst lär de motverka inälvsparasiter. Nå, träden är skinande vita ända upp till ett par meters höjd, så man kunde tro att det var giraffer som varit framme. Förmodligen kommer de att dö när saven stiger, ja träden alltså, inte hästarna.
Nu är jag på väg upp ur den mörka dalen, men det verkar ta sin tid, svetten rinner ymnigt vid den minsta ansträngning. Det har regnat i över en vecka, och beslutet att lämna hästarna åt sitt öde för att försöka kurera ut influensan var tufft. Jag som brukar dalta så med dem, stänga in dem för att torka mellan varven när vädret är så här muffligt och tvärt. Någonstans inne i min hjärna hade jag emellertid kvar ett korn av förnuft, ett förnuft som sade mig att hästar är hästar och klarar tuffare förhållanden än så. Annars borde väl halva hästpopulationen vara död vid det här laget. Det viktiga är förstås att de får foder så att de kan hålla sig varma inombords.
Och under över alla under, idag skiner solen, jag vågade mig på en litet längre promenad med vovven, och se hästarna ser ut att må alldeles ypperligt. Visst har den sjunkande snön avslöjat en otrolig mängd hemska bajshögar i hagen, visst är det lerigt och skitigt och hästarna fäller vinterpälsen så det visslar om det, men allt klarar sig.
Ibland får man bara blunda, i alla fall med ena ögat, och släppa taget litet grand. Se, världen kretsade ju runt sin egen axel, inte runt min. Och i vilket fall så är det viktigare att bli frisk någon gång, inte att göra precis allt precis nu. Denna insikt visar i sig hur dålig jag har varit. Tålamod, det är inte min starka sida.
Nu är det ju inte så synd om Ponnypojkarna. De är extremt lättskötta, med sin lösdrift och sin stora hage, där de kan roa sig bäst de vill. Senaste veckorna har de mest roat sig med att ringbarka så många aspar som möjligt nere i sin skog. Det var nog en hämnd för att hussen inte lydde ordern att fälla några nya aspar åt dem. Så här års har hästar ett stort behov av att gnaga, det sägs att aspbark är mycket nyttig och innehåller ämnen som hästar behöver, inte minst lär de motverka inälvsparasiter. Nå, träden är skinande vita ända upp till ett par meters höjd, så man kunde tro att det var giraffer som varit framme. Förmodligen kommer de att dö när saven stiger, ja träden alltså, inte hästarna.
Nu är jag på väg upp ur den mörka dalen, men det verkar ta sin tid, svetten rinner ymnigt vid den minsta ansträngning. Det har regnat i över en vecka, och beslutet att lämna hästarna åt sitt öde för att försöka kurera ut influensan var tufft. Jag som brukar dalta så med dem, stänga in dem för att torka mellan varven när vädret är så här muffligt och tvärt. Någonstans inne i min hjärna hade jag emellertid kvar ett korn av förnuft, ett förnuft som sade mig att hästar är hästar och klarar tuffare förhållanden än så. Annars borde väl halva hästpopulationen vara död vid det här laget. Det viktiga är förstås att de får foder så att de kan hålla sig varma inombords.
Och under över alla under, idag skiner solen, jag vågade mig på en litet längre promenad med vovven, och se hästarna ser ut att må alldeles ypperligt. Visst har den sjunkande snön avslöjat en otrolig mängd hemska bajshögar i hagen, visst är det lerigt och skitigt och hästarna fäller vinterpälsen så det visslar om det, men allt klarar sig.
Ibland får man bara blunda, i alla fall med ena ögat, och släppa taget litet grand. Se, världen kretsade ju runt sin egen axel, inte runt min. Och i vilket fall så är det viktigare att bli frisk någon gång, inte att göra precis allt precis nu. Denna insikt visar i sig hur dålig jag har varit. Tålamod, det är inte min starka sida.