ylle - kort och gott

Så sant, man omger sig med alldeles för mycket prylar. Det är inte klokt. Och ju mer man har, ju mer vill man ha? En del bara ramlar på en. Går man med i en bokklubb så VIPS har man en ful kabinväska och en missklädsam sjal och en stinkande parfym....

I min ungdom (fioler in från höger) flyttade jag ganska ofta, och då lärde man sig att hålla antalet prylar på en miniminivå. Men sedan dess har mycket vatten runnit under broarna.

Mina pärmar med kvitton och bruksanvisningar och annat är jag stolt över. Jag har många bekanta som har sina viktiga papper i en byrålåda eller i papperskassar. Och det skulle jag inte stå ut med.

Buddistmunkarna har visst bara sin matskål och sin klädsvepning. Skulle jag kunna leva så? Det vore nog nyttigt att prova. Men det kommer aldrig att hända.

Dock är jag förskonad från den åtrå många kvinnor känner inför skor och handväskor och dylika onyttiga tingestar. Led mig istället förbi en hästprylaffär! Då hittar jag genast grimmor och vojlockar i massor, som jag "behöver" (inte)....

Det är inte klokt vad prylar man har. Av alla de slag. Och pärmar och papper. Ylle försöker vara ordentlig när det gäller viktiga papper och sorterar alltid in kvitton och bruksanvisningar i särskilda pärmar för "vitvaror", "verktyg" osv, hajar Du? Det är förskräckligt vad många pärmar det blir! Och sen pärmar för olika typer av fakturor, "bilar", "telefoner" osv. En himla massa pärmar.

När vi i helgen skulle lägga ett nytt, hållbarare golv i det lilla arbetsrummet, fick pärmar, papper och diverse dataprylar flyttas ut i vardagsrummet. Hur kan innehållet i ett sex kvadratmeter stort rum så gott som FYLLA ett trettio kvadratmeters rum? Här ser ut som sjutton. Golvet blev klart och fint, men givetvis gick inte golvsocklarna att återanvända, så rummet blev inte klart. Det är till att leva mitt i röran. Och det går förstås - en tid i alla fall.

Tankarna dyker upp, allt starkare, att man borde minska sitt innehav av saker. För hur blir det när man en dag ska flytta? Se över vad man verkligen behöver, vad man inte kan vara utan. Men hur mycket skulle man behöva - egentligen? Vad kan man vara utan? Frågan kräver noggrant övervägande.

Lollipop undrade om Medryttaren. Jo tack, det fungerar utmärkt.  Aldrig hade jag trott att det skulle gå att hitta en sådan pålitlig och rekorderlig medryttare. Hon kommer nästan varje dag, hon kommer när hon sagt att hon ska komma, hon är jättebra med hästen, gör precis som vi kommit överens om...  ja hon är helt enkelt SUPERBRA!

Den trista insikten som följt med detta Medryttarskap är att hästen ifråga mår så prima av denna regelbundna motion att han nog borde få byta ägare till en som klarar av det. Själv red jag ett par gånger förrförra veckan när medryttaren för ovanlighetens skull inte kunde komma, och jag fick genast ont i knä och höft.

Nya beslut alltså, för vem säger att Medryttaren finns kvar hos oss för evigt?



Medryttaren på SVeipur alldeles i början, innan hans kilon började rinna av....

Ibland vaknar jag med andan i halsen och undrar vad jag missat. Det kan kännas som om jag redan har förlorat dagen. Tiden rinner mellan mina fingrar som sand, jag kan inte fånga den, kan inte hålla den fast...
Jag får känslan av att jag redan förlorat kampen om tiden.

Men - tiden kan inte fångas. Bara upplevas. Tiden kan inte lagras eller läggas i en låda.

Den har ett bäst-före-datum. Och det är NU! Enda sättet att fånga tiden är att uppleva den, just där man är....

Det sämsta argument som finns är "Jag har inte tid". För en vacker dag har man ingen tid kvar, och då gäller det att inte ångra det man aldrig gjorde. För att man inte hade tid....

Solig morgon och dimgrå eftermiddag.
Idag har jag inte mycket att säga.
Så jag tiger.
Kram på er

I vårt nutida samhälle är det helt naturligt (?) och fullt accepterat att man kastrerar katter och hästar. Men inte hundar. Låt mig ta upp debatthandsken!

Hankatter som inte kastrerats får ofta ett väsentligt kortare liv än de kastrerade. De okastrerade går på "friarstråt" och springer bort, blir överkörda, råkar i slagsmål, blir skadade...  Alltså kastrerar de flesta sina hankatter och lever lyckliga ihop i många år.

Hingstar har i vårt land länge ansetts som "farliga" och svårhanterliga och man har rutinmässigt kastrerat dem, om man inte avser att använda dem i avel. Ingen lyfter på ögonbrynet för att man säger att man har en valack. Nu kan det ju vara så, att det egentligen är i hanteringen av hingstar som det brister. Om hästar inte tillåts vara hästar och får mycket utevistelse i frihet, så kan den snällaste häst bli upprorisk, överenergisk och svårhanterad. Och av tradition har vi även stängt in våra hingstar bakom lås och bom den största delen av dygnet. Kanske kan en naturligare hästhållning låta fler hingstar vara hingstar utan att det skapar problem? Dock ställs helt andra krav på staket o dyl så att inte hingstarna ränner runt i bygden som andra hankatter (obs liknelsen) och ställer till oreda?

När vi kommer till hanhundar, så ifrågasätter jag om inte fler borde kastreras? Liksom när det gäller hingstar, så är långt ifrån alla människor lämpade att hantera och ta ansvar för hanhundar. Speciellt då av de större och starkare raserna. Och hur bra mår en testosteronstinn hanhund som aldrig får utlopp för sina drifter? Att de kan vara farliga i fel ägarhänder är väl allmänt vedertaget? Ändå släpas många människor skrikande runt i änden av kopplet när de tar ut sin stora hanhund på promenad.

Jag har själv stött på många av den sorten. Och fast jag inte är hundrädd, så kan en dreglande och vrålande rottweilerhane som kastar sig emot mig få mig att kissa på mig. Har jag tur är hunden kopplad och ägaren så stark att den förmår hålla tillbaka besten...  Eller ska vi helt enkelt införa en licens för den som vill hålla hanhund, så att man får genomgå prov och visa att man är kapabel?  Vad tycker DU?

Nu tror ni säkert att mitt inlägg bara grundar sig på att jag inte är någon större fotbollsfan. Nåja, det är inte många matcher som det är fart och fläkt i, enligt mitt sätt att se det. Oändliga språngmarscher och PANG - så är bollen utanför plan eller har tagits av motståndarna. Segt sa zebran. 

Nej, men jag tycker att det är helt orimligt att fotbollen, som väl ska vara sport och fritidsnöje (ja för åskådarna då) får kosta så mycket av våra samhällsresurser. Vid nästan varje match på Råsunda måste hundratals poliser ställa  upp för att förebygga/ingripa vid bråk mellan de olika hejaklackarna.

Hur kan det vara OK att SPORT ska ta all denna poliskraft i anspråk? Varje annan sport som skulle orsaka så mycket tumult skulle säkert förbjudas. Men fotbollen är helig, verkar det som.

Och var finns poliserna då det gäller mord, våldtäkt, inbrott, rån och misshandel? DÅ finns det minsann inga resurser....  snett så in i bängen, det är min åsikt!!!!

Fast jag lovat mig själv att hålla fingrarna från datorn ett tag
Jag håller tydligen inte vad jag lovat mig själv.
Dålig karaktär...

Tänk om man kunde gå igenom någon slags skärseld.
Supernew me... skulle komma ut på andra sidan
Smal och vacker och utan alla krämpor
Leende, full av energi och med enbart goda tankar i huvudet...
Och med den bästa av karaktärer, fast och målinriktad
Att kunna låta bli chokladen...
Att kunna låta bli datorn....

Igår svepte ett stråk med svanar tätt över mitt huvud nere på betet. De avgav konstant ett säreget, tutande läte. Det lät som "kom med, kom med" - och jag fick en flashback av Nils Holgersson. Var det inte vildgässen som skrek åt honom att han skulle följa dem? Men det var visst på resan norrut, på våren. De här svanarna skulle söderut. Mot värmen.

Jag kände en underligt sugande längtan efter att lyfta, få luft under vingarna och svepas med i deras flykt. Att bara skrikande och lycklig försvinna bort mot horisonten mot okända mål.

Så här på hösten känner jag alltid för något slags uppbrott. Förändring, förflyttning, förnyelse. Kanske är det genetiskt betingat. För i grund och botten vill jag inte resa, inte speciellt. Jag längtar inte, som de flesta andra, efter fuktig hetta på andra sidan jordklotet. Jag trivs bra där jag är. Men ändå...

Kanske skulle det göra gott med nya vyer, nya horisonter? Nya intryck, nya människor, en ny gnista. Ibland är jag så förbålt trött på det här bleka fula facet som möter mig i spegeln. Fast facet hänger förstås med, överallt....

Det brukar kännas så varje höst. Men brukar mestadels sluta med en ny hårfärg eller nya överdrag till soffkuddarna.

Eurita var ett nordsvenskt sto och min allra första egna häst. Eurita var klok som få och hon lärde mig mer om hästar och ridning på en månad än vad jag lärt mig under femton år på ridskolan.

Jag lärde känna Eurita redan när hon var tre år. En tjej på landet hade köpt henne och jag hängde avundsjukt vid hennes grind för att glo. När hon kom ut (tjejen alltså) så ropade jag "Har Du verkligen en HÄST?" "Jodå" svarade hon stolt och gick och hämtade Eurita ur stallet. Mitt femtonåriga hästälskande hjärta började klappa som vansinnigt, vilken vacker häst det var! Jag beslutade mig omedelbart för att bli kompis med Lena, som hästägarinnan hette...

Vi lärde känna varandra och hade underbara somrar med Eurita. Hon var framåt och halvgalen men ändå så snäll, vi kunde rida båda två barbacka på henne. Jag minns (fioler in från vänster här) de månskenssilvriga småvägarna där vi for fram i de ljumma sommarkvällarna, i full galopp, mestadels satt jag fram och Lena bakom mig. Och på den tiden visst man inte vad rädsla var. Vilket väl var tur, för då hade det kanske inte gått så bra som det nu gick.

För att göra en lång historia kort, så skulle Lena sälja sin häst när det gått nästan tio år. Varje vinter var hon utlånad till någon. Jag hade inte alls planerat att köpa häst, och kanske inte heller en nordsvensk, men jag stod inte ut med tanken på att Eurita skulle försvinna ur mitt liv. Så jag slog till och köpte henne för en billig penning och stallade upp henne ute på Lovön, på Hogsta som då var ett vanligt enkelt inackorderingsstall. Det här var i mitten av 70-talet.

Där trimmades hon ihop med halvblod och fullblod. Hon var en mycket duktig och läraktig häst, och trots sin stora kropp och relativt korta ben var hon med på både hopp och dressyr. Hon gjorde alltid sitt bästa och seglade nog över meterhöga hinder utan större svårigheter.

Eftersom både min dåvarande man och jag ville rida, blev det litet bråk om vems tur det var, vi åkte nämligen ut till stallet mest varenda kväll, trots att vi bodde en bra bit därifrån. Vi beslutade därför att försöka köra in henne. Hon såldes som ridhäst när hon var tre år just för att man misslyckats med att köra in henne. Så det var inte lätt, det vi började med. Hon ville inte veta av skaklar eller linor. Men skam den som ger sig, och efter diverse krångel, skenturer och sönderslagna motorcyklar, så lyckades vi få henne att acceptera vagn och körning. Den lyckan vi kände över att åka efter henne allra första gången går nog inte att beskriva!

Hon blev en riktigt duktig körhäst och drog så småningom både släde, snöplog och diverse redskap. Efter något år flyttade vi ut till en liten gård på Svartsjölandet och där fick hon ett stoföl, Moa, som vi hade kvar i över tjugo år och som blev en superhäst i både ridning och körning.

Eurita hade en benägenhet att springa fort = skena, och därför hade hon i alla år ridits på skarpa bett. Stång var det vanligaste, och då utan bridong. Men jag var fast besluten att det skulle gå att rida på mjukare bett. Vi gick över till tränsbett och så småningom upptäckte jag att det gick utmärkt att rida i bara grimman. Vi hade så bra kontakt och hon förstod precis vad jag menade med röst, vikt och skänklar, något bett behövdes sannerligen inte.

Den stora drömmen var att kunna rida utan någonting alls, med hästen "naken". Eftersom vi bodde bra till och kunde komma ut på skogsstigar utan att behöva passera trafikerade vägar, så dröjde det inte så länge innan jag testade. Att rida i full galopp ute i skogen utan vare sig sadel eller träns var en känsla av total lycka och frihet. Det var också en triumf, eftersom man på den tiden allmänt ansåg att hästar skulle förses med såväl skarpa bett som hjälptyglar av diverse slag för att kunna ridas ordentligt. Eurita bevisade motsatsen.

Hon lärde mig så mycket. Att eftergift ger mer resultat än hårda tygeltag. Att om jag var lugn så blev hästen lugn. Att hästar är så känsliga så att de uppfattar minsta nyans av såväl hjälper som sinnesstämning. Hon blev litet över tjugo år, sedan blev hon så småningom så halt att det var svårt att se henne gå i hagen. Det var förmodligen det myckna hoppandet i ungdomen som tog ut sin tribut, lederna var utslitna. Idag skulle jag ALDRIG hoppa med en tung häst.

Hon fick sluta sina dagar på stallbacken, tillsammans med den lugne och trygge stallägaren. Det var förskräckligt att behöva spela Gud och bestämma vilken dag och tid det skulle ske, men det var ännu värre att se henne lida. Hon har alltid en stor plats i mitt hjärta och jag tror och hoppas att jag gav henne ett bra liv. Jag är henne evigt tacksam för allt hon lärde mig.

Jag har flera gånger tidigare undrat vad  hästsportaffären Hööks egentligen har för modeller till sina hästgrejer. Med tanke på måtten på en del bettlösa träns, kapsoner . flughuvor osv så skulle jag förmoda att det är giraffer eller liknande. Oändligt låååååååååånga sidostycken men nosremmar som inte ens når om en minishettis, och det på samma exemplar!

Jag har fått lämna tillbaka åtskilliga felmåttade alster, har också skrivit till dem om saken men givetvis aldrig fått något svar.

Häromdagen var jag ändå där och shoppade (ja man lär sig aldrig) och köpte bl a en luddig och fin rumpvärmare av äkta lammskinn. Den sätter man ovanpå sadeln och gör att det inte blir så kallt om lilla stjärten. Med en sådan kunde det väl inte bli fel? Men - jodå! När jag kom hem och ivrigt skulle prova nyförvärvet så gick det inte alls att sätta på sadeln, trots att jag har en alldeles vanlig sådan av dressyrmodell. Baktill var skinnet sytt så högt att det förmodligen skulle passa en kamelsadel, framtill gick det inte att fästa alls.

Hur lyckas de egentligen? Nu blir det ny onödig bilfärd till Hööks, som ligger rätt långt hemifrån. Men jag köpte faktiskt ett huvudlag som passade guldgossen. Med rätt fint pannband. Och dyrt var det inte heller. En annan sak jag verkligen kan rekommendera är deras borstar av naturmaterial från Borstiq. De blir inte sådär läskigt statiskt elektriska som borstar av nylon kan bli. Mina hästar tycker inte om att jag ger dem stötar, så vi gillar naturborstarna högt och innerligt.



Sveipur i sitt fina nya huvudlag i går kväll

Om ni tittar på Femman så har ni säkert sett programmet. Jag kan faktiskt inte förstå vad som är ROLIGT med många av inslagen? Klantskallar slår halvt ihjäl sig, grenslar staket eller klämmer nästan ihjäl familjens baby när de gör nåt fånigt, som att hoppa rakt in i babypoolen eller likande.

Och publiken tycker att det är urskojigt. Fnissar hejdlöst. Undrar just hur många sjukhusbesök och livsinvalidiserande öden som blir resultatet av de "roliga" inslagen. Idag lade några klantskallar in ett rått ägg i en mikro, gissa vad som hände? Det exploderade förstås. Och inte nog med det, de belönades för "Bästa Videon" med 10.000 dollar för idiotin.

Ännu värre än halvt ihjälslagna människor, är  programinslagen som går ut över djur.  Små barn som gräver grodor ur sina underbyxor, katter och hundar som packas in i konstiga lådor eller gummikostymer så att de ser "roliga" ut. Rena dumheterna! Visst - det FINNS en avstängnings- och kanalbytarknapp, jag vet!

Sedan finns det förstås ett och annat inslag som verkligen är roligt. Mestadels då med barn i huvudrollen. Som den lille pojken på avslutningen, när barnen skulle kliva upp på en piedestal och tala om vad de ville bli när de blev stora. En gosse klev upp och förklarade att han minsann ville bli en "vampire bat" när han blev stor. Så kom vår huvudperson, hakade sig litet generat, och klämde till sist fram "I don´t want to grow up!"

Hjärteknipande och tänkvärt. Vem skulle inte vilja stanna i Barndomslandet för evigt?

Har Du sett "Mannen som talar med hundar" på TV 4+? Den går måndagar kl 20.00. Om inte, gör det!

Jag missar inte ett avsnitt. Min älskling, som verkligen borde se alla avsnitt, har tittat på ett par stycken och vägrar hårdnackat att se fler, med motiveringen "det är ju bara samma hela tiden..." Han har tydligen inte uppfattat de små nyanserna som gör varje fall unikt.

Visst, det handlar om hundar hela tiden. Olika hundar, med rätt lika problem, nämligen att den som håller i kopplet inte vet riktigt vad den gör eller varför. Men det som fascinerar mig så mycket är hur mannen Cesar Millan (uttalas Millán och inte som hallåorna säger Mílan, bara en liten detalj) lyckas kommunicera med varenda hund på ett litet ögonblick, med små gester, sällan några ord utan bara med ren energi och kroppsspråk.

Han visar gång på gång att man inte får bli ARG, FRUSTRERAD eller SPÄND när man umgås med sin hund. När han säger och visar det , känns allt så självklart och logiskt. Visst - hundar pratar inte med varandra, säger inte varandras namn utan visar sin dominans på ett självklart sett, förhandlar inte, blir de inte åtlydda så, ett snabbt grepp i nacken eller över ryggen på den olydige... 

Ändå gör hans "klienter" hela tiden fel, liksom jag själv. Visst blir jag arg om hunden inte lyder ögonblickligen, visst får jag något straffande över mig om han inte slutar skälla när jag säger åt honom. Visst ropar jag argt hans namn för att bli åtlydd.

Andra hunddressörer, som den despotiska Victoria Stilwell ("Min hund styr mitt liv") de kan minsann bli både frusterade och arga. Skriker och har sig åt hundarna, och stoppar dem fulla med godis mellan varven. Jag har aldrig sett Cesar ge någon hund en endaste godisbit. Matning ingår helt enkelt inte i hans koncept. Ett litet belåtet ljud är hans enda beröm, och hundarna gör precis som han vill ändå.

Varje avsnitt ger mig unika aha-upplevelser. Inte minst när de mest asociala hundarna tas med till hans flock, bestående av trettiotalet f d aggressiva hundar, mest av pitbullutseende, stora och stadiga, och en och annan pinnig liten dvärgpincher eller chihuahua. Vilken flock! Och hur de visar nykomlingen hur man ska bete sig!

Allra mest imponeras jag av den energi som Cesar visar, som verkligen strålar ut ur rutan mot mig. Han verkar vänlig, lågmäld och ödmjuk. Han tillrättavisar inte heller människorna på ett otrevligt besser-wisser-aktigt sätt, utan är lika lågmäld och positiv mot dem som mot hundarna.

Jag förstår nu varför det fungerade så 100%-igt på vår första och enda dressyrkurs. Till min förvåning kunde min lille hund allt, gå lös sick-sack mellan okända hundar med full koncentration på matte, sitta och stanna, bli inkallad, ligga kvar tills jag kom tillbaka. Jag var koncentrerad och visade helt enkelt rätt energi och trodde på att det skulle gå, och det fungerade! Det är inte konstigare än så.

Om jag vore hund skulle jag vilja bo i Cesars flock!

Ha ha, där fick jag Dig allt! Redan rubriken fick väl de flesta av er att krokna och genast klicka er vidare till något annat, roligare. För vem vill läsa om en medmänniskas plågade kroppsdelar? Ingen!!!!  Det är sanningen.

Jag är likadan. När man artigt frågar någon hur det är, och denna person genast börjar berätta i detalj om sina krämpor, små eller stora, så har jag svårt att hålla tillbaka en gäspning och en önskan att befinna mig någon annanstans....

Men nu ska jag berätta om mitt knä. Vi har en rätt lång historik bakom oss, med krämpan menar jag då. För övrigt har mitt knä och även de övriga kroppsdelarna kämpat med mig i över ett halvt sekel, de stackarna.

Mitt knä började protestera för 4-5 år sedan. Det gjorde ont när jag försökte gå med det, till och från. Ibland var det så illa att jag knappt kunde gå upp eller nerför trappan. Något var alltså fel.Jag passade på att fråga min Älsklingsortoped, när jag ändå var på besök hos honom för att få min trasiga arm åtgärdad. Han är så vänlig och effektiv, så han skickade mig genast till röntgen. Där kunde man inte upptäcka någonting. "Nåja", tröstade han mig, "det är inte alltid att man ser meniskskador och sånt på röntgen.." Han är noga med att man inte ska känna sig inbillningssjuk, min ÄO (Älsklingsortoped alltså) Säger man att man har besvär med någon kroppsdel så tror han på en, till skillnad mot många andra läkare.

Nu verkar jag ha en förmåga att bli "frisk", dvs just det ontet försvinner när det är dags att visa upp det för läkaren. Även om jag skulle ha fyrtio graders feber hemma och känna mig nära döden, så nog sjutton känner jag mig mycket bättre bara jag hamnar i doktorns väntrum, och jag skäms nästan för att besvära de jäktade vitrockarna. ÄO hade i alla fall satt upp mig i operationskön för knäoperation av typ titthål. Enkelt och avklarat på en kafferast. Givetvis blev knäet allt bättre när vi närmade oss datumet för operation.

Så bra att jag kände mig tvungen att ringa och avboka operationen. Det fanns förstås massor med människor som hade bättre behov av min tid hos ÄO. Vad tror ni hände? Veckan efter den operation som inte blev av, lade knäet av totalt och gjorde ondare än någonsin... Men jag skämdes för mycket för att våga ringa upp och besvära ÄO igen. Det får väl vara måtta på veligheten.

Sedan dess har jag ätit glucosamin men periodvis lidit av ett knäont som gjort att jag inte kunnat gå några längre sträckor. Via husläkaren ställdes jag på kö till ortens lokala ortopedavdelning. Något måste ju göras, det var helt klart. Efter en väntetid som hade räckt för att både tillverka och föda en baby, kallades jag dit. Givetvis fick jag tid just i en period som var litet bättre ur knäsmärtohänseende. Men min tilltro till läkarkåren är sådan att jag trodde att de kunde konstatera att något var fel, även om det inte var inne i en akut fas.

Jag linkade in på ortopediska avdelningen, jag haltar ofta men denna gång gjorde jag det med mer eftertryck för att man skulle förstå att jag minsann inte var någon hypokondriker. Efter en lång väntan i ett enskilt rum (varför kan man inte få vänta ute i väntrummet där det i alla fall finns tidningar att läsa och människor att glo på?)  så trippade en otäckt ung läkare in. Han såg ut som om han knappt gått ut gymnasiet, varför känns det ofta så nuförtiden? Kan det ha att göra med min tilltagande ålder? 

Jag visade upp mitt plufsiga knä och skämdes över mina håriga ben, varför o varför hade jag inte rakat dem? Han kastade en kort blick på knäet och gjorde väl en eller annan vridning på det, hela undersökningen tog knappt en minut. Då hade han tydligen konstaterat att det inte var något fel på det. "Men jag har väldigt ont.." försökte jag, "tidvis kan jag knappt gå..."  Ta en Ipren, föreslog han, och jag såg framför mig den fåniga blåvita Iprenmannen som sjöng sin löjliga Ipren-sång. "Jamen.." protesterade jag och skulle just börja räkna upp alla olika smärt- och antiinflammatoriska tabletter som jag redan tagit och som inte hjälpt mer än temporärt...

Men han tyckte tydligen att ämnet var färdigdiskuterat. Istället lyfte han upp sin ena fot och pekade med lidande min på sin hålfot: "Jag har själv plattfot och det kan ställa till mycket besvär" berättade han. Sedan var han plötsligt borta och där satt jag snopen kvar i rummet och undrade vad som hänt. Varför hade jag inte hunnit protestera mer och KRÄVA någon mer åtgärd? Jag som normalt inte är någon mes hade inte fått en syl i vädret. 240 spänn fattigare och något knäckt linkade jag hem igen.

Detta var ett år sedan, nu har jag definitivt tröttnat på det krånglande knäet och ringt ÄO igen. Ska få komma dit om en månad. Och denna gång tänker jag inte backa ur!

Vilken krutgumma! Kan inte komma ihåg att jag läst något av henne (vilket givetvis alla personer med självaktning genast påstår att de gjort -  hela rubbet har de minsann läst....  så fort någon får Nobelpriset....)

Tänk om man får vara sådär vital och rapp i käften när man är närmare 90! Något att drömma om! Jag fnissade högt när hon i TV 4 torterade den vänlige Lasse Bengtsson som intervjuade henne, genom att blixtsnabbt kasta om rollerna, när han nämnde "feministisk" så frågade hon "Vad är det?" och så fortsatte det...   "episk berättarkonst" - "Ja, vad är det?"

Ha ha! Jag ska genast läsa några böcker av henne.

Om jag vänder mitt ansikte
emot Dig
sårbar och
naken
helt utan masker
av ironi eller humor

Om jag blottar min själ
för Dig
utan skydd
eller förbehåll

Skulle Du krossa
mitt hjärta av glas?

Jag vill också ha en sån där fin blogg, med egna färger och mönster både här och där! Glor runt på olika bloggar och tappar nästan hakan, blir grön av avundsjuka. Vad fina många bloggsidor är!

Själv får jag nöja mig med att håglöst klicka runt på de förprogrammerade designmallarna. Dom suger!

Nå , jag kan i alla fall lägga in egna bilder, någorlunda. Det är alltid nåt. Gonatt!

I  nattens falnande ljus
berusad av dofter
den lena vinden bär löften om lycka
av jord är du kommen

Vägens ändlösa gråa slinga
så trist
om jag skulle styra ut över kanten?

Och känna vinden smeka mitt hår
en sista gång
med vrålande motorljud

Kan Du känna det så?
skulle Du sakna mig då?

Alla prognoser för idag fredag sa med eftertryck att det skulle bli SNÖOVÄDER här hos oss på upplandskusten. Ge er inte ut om det inte gäller livet, löd varningarna. Så, lydig medborgare som jag är, plockade jag fram snöskyfflarna, den orange vinter-igloo-overallen och back-on-track-understället.

Till min stora förvåning såg det ut så här i eftermiddags:



Rena vårbilden, eller hur? Det gula på marken är inte alls blommor utan löv. Och när träden precis börjar sluta gulna så ser de nästan ljusgröna ut....

Men jag klagar inte. Jag är överlycklig så länge Kung Bore håller sig borta!

Jag vet inte vart tiden tar vägen. Kliver ur sängen strax efter fem på morgonen, och vips så har det gått ett par timmar när jag sitter vid datorn och kollar mail och bloggar och sånt.

Dagarna flyr, veckorna skenar iväg och snart är det jul! Kan det vara min tidsuppfattning som ändrats, eller går tiden verkligen fortare nu för tiden?

Jag minns min barndoms somrar (här kommer fiolerna in med en liten tunn sorglig melodislinga...) och de var helt oändliga, tog aldrig slut. Men barnets värld är förstås så mycket mer i makroformat, man upplever mest och behöver inte bekymra sig för så mycket, i alla fall var det så det kändes i min barndom.

Vi lekte våra fantasilekar, gjorde våra egna rollspel efter "Fem-böckerna". De böckerna handlade om ett gäng ungdomar som upplevde de mest fantastiska äventyr. Min storasyster Annika var förstås ledaren (Julian?), själv fick jag spela den yngre pojkflickan George. Ingen ville vara lipsillen Anne. Vi hamrade in våra låtsas-namn i berget på vägen ner mot sjön. Jag undrar om de  finns kvar där än i dag.

Jag ägnade mig en hel del åt djur redan då, tämjde bondens kalvar som jag ivrigt ledde omkring eller "körde in". Tjuvred på snälla nordsvensken Runa och hjälpte bonden med hölassen. Att åka i hölass var en höjdpunkt. När man berättar det tittar dagens ungdomar på en som om man var en relik från Stenåldern. Vilket troligtvis är sant, sorgligt nog.

På fredagarna kom Familjefadern ut från stan och hade oftast med sig glass eller nåt annat efterlängtat. Frys  fanns ju inte i sommarhuset. Det vankades festmiddag med kåldolmar och glass. Det gällde att äta snabbt så att efterrätten kunde ätas innan den smält bort helt.

Doften av heta tallbarr i skog eller nyslaget hö kan på sekunden återskapa bilder och stämningar från barndomen. Jag är tacksam över att våra föräldrar lät oss leva så vilda och fria. Plikterna var få, torka disk eller bära in vatten.
På kvällarna rodde vi ut med båten till grynnan för att gunga i vågorna från de stora Finlandsbåtarna. Inte hade vi flytvästar. Man kom hem litet småfrusen och serverades varm choklad med vispgrädde på glasverandan.

Senare, i tonåren, blev jag vän med Lena och vi red båda två barbacka på hennes svarta vilda sto genom natten. Vi åkte snabbt med motorbåten utan ljus och lanternor, tappade motorn på ett grund vi inte kände till. Men det var en helt annan historia!

Jag bara måste ta med den sötaste bilden av Lille Hund (enligt Ylle alltså)

Igår intog vi en smaskig och rätt onyttig måltid på Mc Donalds i Uppsala, medan Lille Hund genomled klippkval på Fluff-fabriken i närheten. Eftersom jag blivit allt mer tankspridd, glömsk eller ska vi kalla det SENIL? - på sistone, så sprang jag förstås ifrån min jacka på hamburgerhaket.

Hade väl hängt den på stolsryggen och glömde den totalt när jag gick ut. Det var en brun rutstickad västjacka med löstagbara ärmar, av märket Mountain Horse. Nytvättad och snygg. Så fort jag kom hem upptäckte jag förlusten och ringde Mc Donaldsstället. Nää, de hade inte sett till någon jacka inte. Förmodligen hade "någon" tyckt att den var snygg och lagt rabarber på den. Usla människa! Det var min Älsklingsjacka ju!

Jag hoppas att Världens Olyckor drabbar den som tog min jacka. Som tur var hade jag varken mobil eller plånbok i den. Ja, Nicoline, i brist på stora sorger så skriver vi om de små! Jag vet att en jacka bara är en jacka, och att det bara är världsliga ting (som Karlsson På Taket brukade säga) men ändå....  Den här modellen finns inte att få tag i längre, är inte modern eller nåt?? Trots att en västjacka av ridmodell borde vara tidlös och alltid finnas att köpa.

Hur ska det gå i vinter?

Någon gång mellan varven lämnar jag Pudelpojken till en riktig proffsklippare. Igår var vi i Uppsala på Trimkompaniet och se så fin han blev!

På någon mystiskt sätt lyckas de få hans päls att se ut och kännas som sammet. De små små tassarna blir också så rena och fina, något som jag tycker är så gott som omöjligt att lyckas med. Det är så smått och jag är rädd att klippa i skinnet,   jag är osäker och det utnyttjar Pudelpojken ögonblickligen genom att pipa ynkligt och verkligen få mig att sluta försöka.



Han är rätt så karsk och självmedveten, den Lille, men se så han poserar! Jag har försökt att lansera honom som hundmodell, men ingen har nappat. Vilket jag tycker är konstigt! Söt, liten, fotogenique och van att posera, kan det bli bättre?

Det finns människor som är givare. De är fantastiska, inspirerande, bryr sig, tar sig tid, delar med sig av sin erfarenhet och sin kärlek. Jag känner några sådana. Dem får man hålla hårt i och vara rädd om!

Sedan finns det de som är tagare. De är mest intresserade av sig själva. De är medelpunkten i sin värld - förstås - men tror också att de är medelpunkten i alla andras.. De kräver genast utrymme när de kommer in i en grupp. De ältar sina problem, sina krämpor, sina lidanden. De har inget som helst intresse av andra människor och deras känslor. Jag känner till en och annan sådan också. Jag vänder bort mitt huvud. De tar av min energi. Från och med nu struntar jag i sådana människor. 

Idag är det alldeles upp och ner
Minnet har glömt vad det skulle minnas
Det är sån jag är
idag

Ville Du nåt
Så får Du ställa Dig i kö
den obefintliga kön
där står ingen
för ingen vill mig nåt

Mailen är så tom så tom
för ingen vill mig nåt

Och telefonjäkeln är tyst
tiger som muren
muren - varför tiger just den?
kan man ju undra

Finns det någon jag kan vara elak mot idag?
för det känner jag för
just nu

Man får tycka vad man vill, men naturen gör som den brukar. Stänger sakta ner sommar och värme, men gör det med sprakande färger och vackra dagar. Hos oss har i år de normalt så mångtaliga trattkantarellerna lyst med sin frånvaro  . De enda som sticker upp sina huvuden är familjen Giftig. Så vackra... men.....



Nyponen bildar ett vackert galler...



-och ponnypojkarna betar glatt i sin gamla förne...



medan Lille Hund blir alldeles blöt om tassarna efter promenaden..

Var just nere hos hästarna och öppnade upp en liten plutt-bit, kanske 20 kvadrat, av deras gammelbete till där det är litet grönare. De bar sig åt som om det var julafton. Sveipur dansade rena hip-hopdansen och bar sig åt som en rodeohäst, rumpan i vädret och glada skrik (fast Rodeo-hästarna skriker väl inte speciellt glatt?)

Tänk att man som människa kan glädja dem så lätt! Det är inte utan att jag känner mig litet skämmig. Vilken makt jag har över deras väl och ve. 

Min goda vän Sofi påstod häromsistens att jag var försedd med en "bytes-gen". Jag antar att hon därmed menar min förkärlek för att ständigt byta bil? Annars tycker jag nog inte att jag byter så värst mycket i mitt liv. Man, det har jag bara bytt en gång, sedan jag väl gifte mig första gången. Och jag har inga planer på att byta den nuvarande... Bostad har det väl blivit bytt en hel radda, framförallt fram till åttiotalets mitt, men byta bostad gör väl de flesta åtskilliga gånger?

Hund har jag inte bytt en enda gång och hästarna har jag mestadels hållit fast vid tills de ramlat av pinn.

Om ni undrar hur det gick med mitt hästsäljar-försök i somras, så löste det sig. Jag sålde inte hästen men hade turen att hitta en hyvens medryttare. Så nu är alla glada och det ordnade sig till det bästa.

Bostadsbyte har väl snurrat runt i mitt huvud ett tag nu, men eftersom det skulle kosta en förmögenhet som vi inte råkar ha, så blir det vid det gamla. Och det är inte så dåligt det. Kanske måste man lyfta ögonen litet grand över den gamla vanliga horisonten för att bli varse hur värdefullt det är som man redan har?

"Å sen så vill jag att det ska finnas hundgodis i mattes ficka jämt..."   Sammie håller valtal uppe på stenen? Eller garvar han bara i största allmänhet över livet och den vackra kvällssolen?