Vilma - världens minsta hästkarl!
Vilma Teinert är bara 5 men har en kolossal känsla för hästar. Att se henne gå fram och krama den känsligaste häst kring halsen, när hästen står lös i hagen och kunde gå iväg hur lätt som helst, men ändå står kvar stilla som en staty... Vilma rider och managerar vilken häst som helst. Du skulle se henne! Hon kan också busa som andra barn.
Barn är roliga människor ibland. De säger liksom vad som faller dem in. Under tiden min häst Vhiskur bodde hos familjen Teinert träffade jag ofta Vilma och Vendela.
En dag mådde jag riktigt dåligt men skulle ändå sköta min häst och blev skjutsad av min käre man, som ursprungligen kommer från Skåneland. Han har visserligen bott i Stockholm i över 40 år, men det finns väl spår av barndomsdialekten kvar.
När Vilma träffat på honom och hört honom prata, drog hon mig diskret avsides och frågade "Vad talar han för språk?" DET får han ofta höra numera... ha ha
Vilma hjälpte mig alltid med min häst om hon var i stallet, hon bor nästan där (i stallet alltså). Hon grabbar tag i grimskaftet och säger "jag kan leda honom" -fast han är en relativt krallig islänning och hon en liten tanig 5-åring.
En gång stod vi båda och borstade på honom och han fällde i vanlig ordning ut snorrepoppen, han gör det när han njuter riktigt. Och han fäller ut den riktigt lååååååångt, svårt att undvika att se. "VArför gör han så där?" undrade Vilma nyfiket. "För att han tycker att det är skönt när vi borstar honom " svarade jag förstås.
Nästa gång vi borstade honom hände inte det pinsamma. Vilma kikade flera gånger undertill och frågade sen "Tycker han inte att det är skönt NU DÅ?"
Obetalbart och logiskt.
Hur det gick på treårstestet? Det kan Du läsa om på http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se
Mälby Cinnamon ställs upp av Marika, proffsig visare.
Barn är roliga människor ibland. De säger liksom vad som faller dem in. Under tiden min häst Vhiskur bodde hos familjen Teinert träffade jag ofta Vilma och Vendela.
En dag mådde jag riktigt dåligt men skulle ändå sköta min häst och blev skjutsad av min käre man, som ursprungligen kommer från Skåneland. Han har visserligen bott i Stockholm i över 40 år, men det finns väl spår av barndomsdialekten kvar.
När Vilma träffat på honom och hört honom prata, drog hon mig diskret avsides och frågade "Vad talar han för språk?" DET får han ofta höra numera... ha ha
Vilma hjälpte mig alltid med min häst om hon var i stallet, hon bor nästan där (i stallet alltså). Hon grabbar tag i grimskaftet och säger "jag kan leda honom" -fast han är en relativt krallig islänning och hon en liten tanig 5-åring.
En gång stod vi båda och borstade på honom och han fällde i vanlig ordning ut snorrepoppen, han gör det när han njuter riktigt. Och han fäller ut den riktigt lååååååångt, svårt att undvika att se. "VArför gör han så där?" undrade Vilma nyfiket. "För att han tycker att det är skönt när vi borstar honom " svarade jag förstås.
Nästa gång vi borstade honom hände inte det pinsamma. Vilma kikade flera gånger undertill och frågade sen "Tycker han inte att det är skönt NU DÅ?"
Obetalbart och logiskt.
Hur det gick på treårstestet? Det kan Du läsa om på http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se
Mälby Cinnamon ställs upp av Marika, proffsig visare.
Tänk att man kan bli GLAD av att bli kallad mormor!
DET hade jag väl aldrig i mina vildaste fantasier föreställt mig... Men idag, på treårstestet för ponnier, så visade Marika min welsh mountain Cinnamon och sin egen welsh Ariel. Hennes ljuvliga döttrar, Vilma, 5, och Vendela, 3, var med.
Vilma är en fullständigt hästtokig tjej medan Vendela är mer intresserad av diverse sandhögar och blommor, så hon trulsar omkring litet för sig själv när vi andra fånstirrar på hästar.
Mitt i all röran stacks en liten kladdig näve in i min. "Hej mormor, kan vi gå till de andra nu?" frågade Vendela, vars näve det var. Hon tillade "Ja, jag kallar Dig mormor jag".. Hennes riktiga mormor, Vivi, var också där och tittade. Jag blev alldeles varm inombords. "Du får gärna kalla mig mormor" svarade jag vänligt, och ledde flickebarnet till resten av klanen.
Och jag kände mig inte det minsta GAMMAL! Och jag hoppas att hennes RIKTIGA mormor ursäktar!
Vilma är en fullständigt hästtokig tjej medan Vendela är mer intresserad av diverse sandhögar och blommor, så hon trulsar omkring litet för sig själv när vi andra fånstirrar på hästar.
Mitt i all röran stacks en liten kladdig näve in i min. "Hej mormor, kan vi gå till de andra nu?" frågade Vendela, vars näve det var. Hon tillade "Ja, jag kallar Dig mormor jag".. Hennes riktiga mormor, Vivi, var också där och tittade. Jag blev alldeles varm inombords. "Du får gärna kalla mig mormor" svarade jag vänligt, och ledde flickebarnet till resten av klanen.
Och jag kände mig inte det minsta GAMMAL! Och jag hoppas att hennes RIKTIGA mormor ursäktar!
Man vänjer sig vid allt...
Tänk vad fort man vänjer sig. Nu har jag nog vant mig vid Harpo-looken också! OK, OK, så här ser det ut:
En bra bok
Har just läst ut en bra och ovanlig bok: "Vindens skugga" av Carlos Ruaz Zafón. Händelsernas centrum är Barcelona och den flimrar litet fram och tillbaka i tiden, men inte så där jobbigt, utan meningsfullt.
Boken är både spännande, sorgligt otäck och romantisk. Innehåller liksom allt, och det är intressant att få ett spanskt perspektiv på livet, om man säger.
Läs den i hängmattan!
Boken är både spännande, sorgligt otäck och romantisk. Innehåller liksom allt, och det är intressant att få ett spanskt perspektiv på livet, om man säger.
Läs den i hängmattan!
Tittade mig i spegeln i morse
Clownen var kvar!
Förlåt förlåt förlåt!
När jag fyllde år fick jag två pelargonskott av min granne, pelargonälskaren We. Jag har aldrig gillat pelargoner om jag ska vara ärlig, men de här sorterna är mörkt röda, nästan mot svart, och faktiskt riktigt vackra.
Jag har vårdat mina plantor med stor omsorg, och de har vuxit upp och blivit rätt fina. Den ena, Springfield Black, har fått några enormt vackra blommor.
Pelargoner ska vänjas sakta vid utomhusvistelse, har det sagts mig, så jag har satt ut dem om dagarna nu. I hettan. Men igår kväll glömde jag att ta in dem. I morse vid 5-snåret var det bara 5-6 grader, och där stod de och huttrade.
Jag bad dem om förlåtelse och lyfte in dem i värmen. Tror ni att de kan förlåta mig? Eller straffar de mig genom att dö?
Jag har vårdat mina plantor med stor omsorg, och de har vuxit upp och blivit rätt fina. Den ena, Springfield Black, har fått några enormt vackra blommor.
Pelargoner ska vänjas sakta vid utomhusvistelse, har det sagts mig, så jag har satt ut dem om dagarna nu. I hettan. Men igår kväll glömde jag att ta in dem. I morse vid 5-snåret var det bara 5-6 grader, och där stod de och huttrade.
Jag bad dem om förlåtelse och lyfte in dem i värmen. Tror ni att de kan förlåta mig? Eller straffar de mig genom att dö?
Extreme makeover
Tröttnade på det halmliknande spretiga som stack ut under kepan. Tog mig i håret (ha ha) och for iväg till frissan. Önskade få några roliga men diskreta lockar.
När jag tittar i spegeln nu ser jag en skräckinjagande figur som ser ut som en korsning mellan Harpo Marx (ni vet han i Marx Brothers, med vita krullet, han som är stum) och Svintoreklamen.
Det är ingen uppbygglig syn. Om jag ville kunde jag ställa mig att gråta. Men djuren bryr sig inte.
Och efter några tvättar blir det förhoppningsvis bättre. I annat fall växer det ut om nåt år eller så.
Det blev nog fel nånstans. Bild saknas (tur för er)...
När jag tittar i spegeln nu ser jag en skräckinjagande figur som ser ut som en korsning mellan Harpo Marx (ni vet han i Marx Brothers, med vita krullet, han som är stum) och Svintoreklamen.
Det är ingen uppbygglig syn. Om jag ville kunde jag ställa mig att gråta. Men djuren bryr sig inte.
Och efter några tvättar blir det förhoppningsvis bättre. I annat fall växer det ut om nåt år eller så.
Det blev nog fel nånstans. Bild saknas (tur för er)...
Hajfenor - igen!
Den 19 januari, jag tror att året var 2007 eller var det 2006. det står inte i arkivet vilket år det var, skrev jag ett inlägg om hur man skar fenorna av miljontals hajar och kastade tillbaka dem stympade och levande i havet igen för att möta en kvalfull död. Fruktansvärt.
Nu är ämnet högaktuellt genom filmen "Shark Water". Bilderna på nyheterna påminner mig om människans oändliga grymhet. Jag böjer mitt huvud i skam.
Jag hoppas att Du ALDRIG beställer in hajfenssoppa på restaurangen, vare sig här hemma eller utomlands?
Nu är ämnet högaktuellt genom filmen "Shark Water". Bilderna på nyheterna påminner mig om människans oändliga grymhet. Jag böjer mitt huvud i skam.
Jag hoppas att Du ALDRIG beställer in hajfenssoppa på restaurangen, vare sig här hemma eller utomlands?
Tragiskt rävungeöde...
När jag kom hem från löshoppningsträningen med Nyponros, blev det halv kalabalik i hagen. Cinnamon skulle prompt vakta Nyponros från Vhiskur, och Vhiskur vaktade någonting nere i hagen. Jag såg på hela hans beteende att det var något särskilt. Ungefär som när ett sto nyss har fölat. Han vaktade något. En liten hög.
Den högen hade inte funnits där förut. Det var ingen sten utan förmodligen ett litet djur. Jag skyndade mig ner. På marken låg en liten, liten rävunge. Död. Helt stendöd. Den kan inte ha varit många veckor. Den hade fin päls och stor mage, möjligen uppsvullen av värmen. Vid halsen och på magen hade den blod och några ordentliga sår.
Den var helt stel. Jag tog den för att bära ut den ur hagen. Vhiskur följde mig och verkade helt förtvivlad. Han ville inte att jag skulle ta bort ungen. Ville han skydda den? Var den hans byte? Jag vet inte. Jag lade den försiktigt ner i gräset strax utanför hagen.
När jag kom in i hagen igen och gick uppåt huset, följde Vhiskur efter mig, som om han trodde att jag fortfarande hade ungen. Men efter ett tag förstod han att så inte var fallet.
Jag har grubblat en stor del av dagen på vad som hänt. Har hästarna dödat ungen? Var det något annat djur? Den såg inte sjuk ut, utan verkade ha dött av betten. Det var rätt stora områden som var blodiga, hade kunnat vara från hästtänder. Jag vet att hästar ser små fyrfotingar som fiender = rovdjur, mer eller mindre aggressivt. En som verkligen jagade små hundar som råkade komma in i hagen, det var Sveipur. Och han såg ut att vilja DÖDA. Men lyckades som tur var inte, så vitt jag vet.
Nyss när jag var nere för att fösa ut från betesdelen tittade jag efter rävungen. Den var borta. Det måste ha varit rävmamman som varit och hämtat den. Så oerhört sorgligt om det var hästarnas fel. Men Vhiskur var ju inte alls arg, han verkade mer som om han ville beskydda ungen....
Jag lär få grubbla resten av livet, för svaret kan ingen ge mig.
Den högen hade inte funnits där förut. Det var ingen sten utan förmodligen ett litet djur. Jag skyndade mig ner. På marken låg en liten, liten rävunge. Död. Helt stendöd. Den kan inte ha varit många veckor. Den hade fin päls och stor mage, möjligen uppsvullen av värmen. Vid halsen och på magen hade den blod och några ordentliga sår.
Den var helt stel. Jag tog den för att bära ut den ur hagen. Vhiskur följde mig och verkade helt förtvivlad. Han ville inte att jag skulle ta bort ungen. Ville han skydda den? Var den hans byte? Jag vet inte. Jag lade den försiktigt ner i gräset strax utanför hagen.
När jag kom in i hagen igen och gick uppåt huset, följde Vhiskur efter mig, som om han trodde att jag fortfarande hade ungen. Men efter ett tag förstod han att så inte var fallet.
Jag har grubblat en stor del av dagen på vad som hänt. Har hästarna dödat ungen? Var det något annat djur? Den såg inte sjuk ut, utan verkade ha dött av betten. Det var rätt stora områden som var blodiga, hade kunnat vara från hästtänder. Jag vet att hästar ser små fyrfotingar som fiender = rovdjur, mer eller mindre aggressivt. En som verkligen jagade små hundar som råkade komma in i hagen, det var Sveipur. Och han såg ut att vilja DÖDA. Men lyckades som tur var inte, så vitt jag vet.
Nyss när jag var nere för att fösa ut från betesdelen tittade jag efter rävungen. Den var borta. Det måste ha varit rävmamman som varit och hämtat den. Så oerhört sorgligt om det var hästarnas fel. Men Vhiskur var ju inte alls arg, han verkade mer som om han ville beskydda ungen....
Jag lär få grubbla resten av livet, för svaret kan ingen ge mig.
När den sista stunden är kommen...
-Då hoppas jag att jag inte ligger där och ångrar någonting. Ångrar något jag sagt eller gjort, eller något jag INTE sagt eller gjort.
De allra flesta brukar nog ångra ett eller annat där på det yttersta. Och varför lever man sitt liv så att - många - om och när de får en diagnos som pekar på en snar död - plötsligt ändrar sitt liv radikalt. NU ska jag göra det jag alltid drömt om, suckar den cancersjuke, som har blott några månader kvar att leva.
Varför vänta tills dödsdomen kommer? Varför inte ständigt försöka leva sitt liv som om man vore medveten om att det kan ta slut, snabbt som bara den, oväntat, eller att det i alla fall KOMMER att ta slut. För det är väl det enda vi alla vet, vi är alla på väg dit. Till det oundvikliga slutet.
Låt oss försöka LEVA. Inte bara vara. Inte bara låta dagarna fly förbi i en oändlig ström.
Ta vara på just den här dagen, till att börja med. Den kan vara Din sista!
De allra flesta brukar nog ångra ett eller annat där på det yttersta. Och varför lever man sitt liv så att - många - om och när de får en diagnos som pekar på en snar död - plötsligt ändrar sitt liv radikalt. NU ska jag göra det jag alltid drömt om, suckar den cancersjuke, som har blott några månader kvar att leva.
Varför vänta tills dödsdomen kommer? Varför inte ständigt försöka leva sitt liv som om man vore medveten om att det kan ta slut, snabbt som bara den, oväntat, eller att det i alla fall KOMMER att ta slut. För det är väl det enda vi alla vet, vi är alla på väg dit. Till det oundvikliga slutet.
Låt oss försöka LEVA. Inte bara vara. Inte bara låta dagarna fly förbi i en oändlig ström.
Ta vara på just den här dagen, till att börja med. Den kan vara Din sista!
Den människa Du har framför Dig är viktigast just då!
Det har sagts och skrivits om det många gånger förr. Telefonens magiska makt över människan. Men det tål att skrivas om fenomenet igen.
Ingenting verkar trigga vår kickstartfunktion lika snabbt och effektivt som en ringande telefon. Likt Pavlovs dräglande hundar störtar varje individ iväg för att förväntansfullt lyfta den plastiga luren och höra vad som kan vänta där. Är det månne den stora Lottovinsten som meddelas, den som gör Dig ekonomiskt oberoende för resten av livet?
Eller är det bara svärmor som ringer och tjatar om något. Eller en vän som vill bjuda in Dig till kalas. Eller kanske bara en telefonförsäljare som för vilken (?) gång i ordningen försöker få Dig att byta telefonbolag?
Hur som helst, telefonen har förtur framför det mesta. Det är förvånansvärt få människor som orkar stå emot telefonens uppfordrande signal. Svara - svara - svara!
Bland det oförskämdaste jag vet är när jag pratar med någon, privat eller affärsmässigt, och denna någon låter telefonen avbryta vårt samtal och inte bara det, även ta över den tid som var min.
Scenario 1: Jag befinner mig i en affär och diskuterar just ett köp av en gräsklippare, teve, whatever.... med försäljaren. DÅ - ringer telefonen. Försäljaren hastar förstås dit och lyfter luren och är snart involverad i ett längre samtal med div förklaringar kring gräsklippare/teveapparater/whatever.... I det ögonblicket har jag mest lust att demonstrativt stega ut ur affären och på stört avsluta den påbörjade affären. Jag brukar mestadels nöja mig med att surt grymta "Jag var här först..." vilket i bästa fall får försäljaren att generat avsluta telefonsamtalet och fortsätta att tala med mig.
Scenario 2: Jag har just träffat en gammal bekant och vi är mitt i ett trevligt samtal. Hans/hennes telefon ringer och måste givetvis svaras på direkt. Jag finner mig snabbt bli bortviftad eller ignorerad, och eftersom jag inte vill klampa in i den andras privata telefonzon så droppar jag förstås av, snopen. Avsnoppad liksom.
Scenario 3: Jag kommer in i ett café, blomsteraffär eller vilken affär som helst. Den (oftast unga och oftast kvinnliga) expediten är djupt involverad i ett, som det snart framkommer, privat telefonsamtal. Hon försöker expediera mig under tiden som hon fortsätter att babbla i telefonen, möjligen handsfree, medan hon planerar helgens fest, diskuterar senaste pojkvännens karaktär eller diskuterar vilka skor hon ska satsa på till festen? I det fallet brukar jag faktiskt vända på klacken medan jag högljutt yttrar "Jag ser att Du inte har TID för mig just nu..." Vilket sällan får den chockartade effekt som jag avsett, förmodligen blir jag bara snabbt avskriven som "en till surkärring".
Vad är det som får oss att ständigt välja TELEFONEN framför den människa som finns framför oss? Förstår inte alla hur ohövligt det är? Att ta ett samtal och snabbt avsluta med "Kan jag ringa upp Dig senare..?" eller "Kan ni vara vänlig att ringa igen om en stund, jag är upptagen just nu?" - det är för mig helt OK.
Sen finns det förstås en orsak till att vi har nummerpresentation och telefonsvarare! Det är för att vi ska kunna prioritera annat och RINGA UPP SENARE.......
Nästa gång det här händer tänker jag inte komma med förstulna kommentarer. Då skriker jag rätt ut.
Ingenting verkar trigga vår kickstartfunktion lika snabbt och effektivt som en ringande telefon. Likt Pavlovs dräglande hundar störtar varje individ iväg för att förväntansfullt lyfta den plastiga luren och höra vad som kan vänta där. Är det månne den stora Lottovinsten som meddelas, den som gör Dig ekonomiskt oberoende för resten av livet?
Eller är det bara svärmor som ringer och tjatar om något. Eller en vän som vill bjuda in Dig till kalas. Eller kanske bara en telefonförsäljare som för vilken (?) gång i ordningen försöker få Dig att byta telefonbolag?
Hur som helst, telefonen har förtur framför det mesta. Det är förvånansvärt få människor som orkar stå emot telefonens uppfordrande signal. Svara - svara - svara!
Bland det oförskämdaste jag vet är när jag pratar med någon, privat eller affärsmässigt, och denna någon låter telefonen avbryta vårt samtal och inte bara det, även ta över den tid som var min.
Scenario 1: Jag befinner mig i en affär och diskuterar just ett köp av en gräsklippare, teve, whatever.... med försäljaren. DÅ - ringer telefonen. Försäljaren hastar förstås dit och lyfter luren och är snart involverad i ett längre samtal med div förklaringar kring gräsklippare/teveapparater/whatever.... I det ögonblicket har jag mest lust att demonstrativt stega ut ur affären och på stört avsluta den påbörjade affären. Jag brukar mestadels nöja mig med att surt grymta "Jag var här först..." vilket i bästa fall får försäljaren att generat avsluta telefonsamtalet och fortsätta att tala med mig.
Scenario 2: Jag har just träffat en gammal bekant och vi är mitt i ett trevligt samtal. Hans/hennes telefon ringer och måste givetvis svaras på direkt. Jag finner mig snabbt bli bortviftad eller ignorerad, och eftersom jag inte vill klampa in i den andras privata telefonzon så droppar jag förstås av, snopen. Avsnoppad liksom.
Scenario 3: Jag kommer in i ett café, blomsteraffär eller vilken affär som helst. Den (oftast unga och oftast kvinnliga) expediten är djupt involverad i ett, som det snart framkommer, privat telefonsamtal. Hon försöker expediera mig under tiden som hon fortsätter att babbla i telefonen, möjligen handsfree, medan hon planerar helgens fest, diskuterar senaste pojkvännens karaktär eller diskuterar vilka skor hon ska satsa på till festen? I det fallet brukar jag faktiskt vända på klacken medan jag högljutt yttrar "Jag ser att Du inte har TID för mig just nu..." Vilket sällan får den chockartade effekt som jag avsett, förmodligen blir jag bara snabbt avskriven som "en till surkärring".
Vad är det som får oss att ständigt välja TELEFONEN framför den människa som finns framför oss? Förstår inte alla hur ohövligt det är? Att ta ett samtal och snabbt avsluta med "Kan jag ringa upp Dig senare..?" eller "Kan ni vara vänlig att ringa igen om en stund, jag är upptagen just nu?" - det är för mig helt OK.
Sen finns det förstås en orsak till att vi har nummerpresentation och telefonsvarare! Det är för att vi ska kunna prioritera annat och RINGA UPP SENARE.......
Nästa gång det här händer tänker jag inte komma med förstulna kommentarer. Då skriker jag rätt ut.
Fröken Fleggmans mustascher...
-vet jag inget om, men det är få saker som är så hatade hos mig själv som de där långa, ofta mörka hårstråna som behagar växa ut på hakan eller kring munnen...
Behåring hos kvinnor har i vår kultur länge ansetts som något gräsligt fult och bekämpats å det grövsta. "Minor problem.." kanske man kan tycka, i det stora hela, men att se något poetiskt vackert över de där ludna partierna, det har jag svårt för. Nu tycker jag inte heller att en helt luden karl är speciellt attraktiv. Så det är inte direkt en genusfråga.
I mitt förra äktenskap tillbringades många hemliga stunder med rakapparaten eller hårborttagningsmedlet för att avlägsna alla oönskade hår från de ludna benen. Idag bryr jag mig mindre om benen. "Det är s k inbyggda benvärmare!", förklarar jag karskt, och viftar med mina lurviga. Litet djärvare har man ju blivit med åren, tack och lov! Men skägget...
Skäggstrån är en HELT ANNAN sak! Jag kan finna mig själv stirrandes helt fascinerad när jag ser en äldre kvinna med långa, äckliga hårstrån spridda över haka och kinder. Rrrrryyyyys...
Så varje vecka granskar jag mitt åldrande ansikte med lupp framför spegeln. Upptäcker jag då ett hatat "häxhår" (min benämning på oönskade ansiktshår) så rycker jag genast ut det med ett triumferande skrik. Ibland kan jag ha missat något och det kan ha nått den anseenliga längden av flera centimeter. Katastrofen är nära. Sådan tur att det finns pincetter.
Behåring hos kvinnor har i vår kultur länge ansetts som något gräsligt fult och bekämpats å det grövsta. "Minor problem.." kanske man kan tycka, i det stora hela, men att se något poetiskt vackert över de där ludna partierna, det har jag svårt för. Nu tycker jag inte heller att en helt luden karl är speciellt attraktiv. Så det är inte direkt en genusfråga.
I mitt förra äktenskap tillbringades många hemliga stunder med rakapparaten eller hårborttagningsmedlet för att avlägsna alla oönskade hår från de ludna benen. Idag bryr jag mig mindre om benen. "Det är s k inbyggda benvärmare!", förklarar jag karskt, och viftar med mina lurviga. Litet djärvare har man ju blivit med åren, tack och lov! Men skägget...
Skäggstrån är en HELT ANNAN sak! Jag kan finna mig själv stirrandes helt fascinerad när jag ser en äldre kvinna med långa, äckliga hårstrån spridda över haka och kinder. Rrrrryyyyys...
Så varje vecka granskar jag mitt åldrande ansikte med lupp framför spegeln. Upptäcker jag då ett hatat "häxhår" (min benämning på oönskade ansiktshår) så rycker jag genast ut det med ett triumferande skrik. Ibland kan jag ha missat något och det kan ha nått den anseenliga längden av flera centimeter. Katastrofen är nära. Sådan tur att det finns pincetter.
Vad är det med vädret??
Jag bara undrar.
Först är det evig vårvinter, kallt och torrt. "Kan det inte komma värme snart, och litet blöta i backen", klagas det här i Björkbacken...
Sen, hux flux, kommer sommarhetta och människor och djur flåsar i värmen. "För varmt!" konstaterar den presumtive stalltillbyggaren. Bara att vänta.
Sen återkommer vinterkylan med många minusgrader nätter och mornar. Och det börjar regna något helt förtvivlat, även hagelskurar lyser upp vår dag.
Kan det aldrig vara LAGOM?
Först är det evig vårvinter, kallt och torrt. "Kan det inte komma värme snart, och litet blöta i backen", klagas det här i Björkbacken...
Sen, hux flux, kommer sommarhetta och människor och djur flåsar i värmen. "För varmt!" konstaterar den presumtive stalltillbyggaren. Bara att vänta.
Sen återkommer vinterkylan med många minusgrader nätter och mornar. Och det börjar regna något helt förtvivlat, även hagelskurar lyser upp vår dag.
Kan det aldrig vara LAGOM?
Om ni undrar....
Varför jag gör så få inlägg, så har jag jätteproblem numera att få bilderna in i inläggen. Det tar först en evig tid, och sen kommer det bara upp "sidan kan inte visas"...
Eftersom många inlägg kräver bilder, enligt mig i alla fall, så blir det inget roligt då. Ska kolla med Blogg.se vad som kan vara felet.
Istället kan jag rekommendera mina andra bloggar, http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se och http://litenpudelbloggar.bloggagratis.se
väl mött! Jag får väl flytta den här bloggen dit också, om det inte blir bättre! Ylle
Eftersom många inlägg kräver bilder, enligt mig i alla fall, så blir det inget roligt då. Ska kolla med Blogg.se vad som kan vara felet.
Istället kan jag rekommendera mina andra bloggar, http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se och http://litenpudelbloggar.bloggagratis.se
väl mött! Jag får väl flytta den här bloggen dit också, om det inte blir bättre! Ylle
En ljuvlig morgonpromenad...
Lycka är att ha en liten glad hund att gå på promenad med. Efter helgens trista oändliga droppregn strålar idag solen hånfullt från en klarblå himmel...Att växa tillsammans
En del behöver stöd av andra för att växa rakt....
Ibland tappar man huvudet....
Det är inte alltid så lätt att ha huvudet på skaft. Man kan lika gärna tappa det...
Det där med att säga vad man tycker.....
-är ju inte alltid så lyckat. En del människor glappar oavbrutet med truten och spyr ut alla sina tankar direkt till oss medmänniskor, innan de ens filtrerats av den egna hjärnan.
En helt annan sak är om man TILLFRÅGATS om vad man tycker. Då bör man väl i fridens namn vara så ärlig man kan, men utan att såra. Det handlar om fingertoppskänsla.
Ett exempel, om Din bästa vän säger att hon känner sig ful som ett bergatroll, bör Du väl inte hålla med (även om det för dagen skulle stämma) och säga "Ja, det är förskräckligt vad ful Du är!" Det finns ju "fina omskrivningar" - och man kan alltid framhäva andra goda egenskaper hos människan ifråga. Dåliga dagar har vi alla!
Eller om någon utbrister: "ÅÅ vad mina barn är elaka idag, vill Du ha dem?" så vore det ödesdigert för er fortsatta vänskap om Du ärligt svarade "Näää, jag skulle inte vilja ta i dem med tång ens om jag fick betalt..."
Det är ett absolut NO NO att uttala sig negativt om folks barn eller husdjur. Gör man det har man en ovän för livet. Så för säkerhets skull, håll truten om Du tänker säga något dumt! (Det här säger jag lika mycket till mig själv som till Dig läsare...)
En tumregel vore att bara spontant uttala sina åsikter är om de är positiva. För den skull behöver man inte bre på med smicker, det är förstås bra om det alltid är ärligt menat. Men vi svenskar är ganska så dåliga på att ge beröm och komplimanger. Fast det inte kostar en krona. Och en ärligt menad komplimang kan lysa upp hela dagen för en annan människa....
En situation då man får och BÖR säga vad man tycker är om någon misshandlar en annan människa eller ett djur. DÅ borde vi i större utsträckning lägga oss i eller i alla fall högljutt låta vår åsikt bli känd. Då är det alltför många som tiger.
En helt annan sak är om man TILLFRÅGATS om vad man tycker. Då bör man väl i fridens namn vara så ärlig man kan, men utan att såra. Det handlar om fingertoppskänsla.
Ett exempel, om Din bästa vän säger att hon känner sig ful som ett bergatroll, bör Du väl inte hålla med (även om det för dagen skulle stämma) och säga "Ja, det är förskräckligt vad ful Du är!" Det finns ju "fina omskrivningar" - och man kan alltid framhäva andra goda egenskaper hos människan ifråga. Dåliga dagar har vi alla!
Eller om någon utbrister: "ÅÅ vad mina barn är elaka idag, vill Du ha dem?" så vore det ödesdigert för er fortsatta vänskap om Du ärligt svarade "Näää, jag skulle inte vilja ta i dem med tång ens om jag fick betalt..."
Det är ett absolut NO NO att uttala sig negativt om folks barn eller husdjur. Gör man det har man en ovän för livet. Så för säkerhets skull, håll truten om Du tänker säga något dumt! (Det här säger jag lika mycket till mig själv som till Dig läsare...)
En tumregel vore att bara spontant uttala sina åsikter är om de är positiva. För den skull behöver man inte bre på med smicker, det är förstås bra om det alltid är ärligt menat. Men vi svenskar är ganska så dåliga på att ge beröm och komplimanger. Fast det inte kostar en krona. Och en ärligt menad komplimang kan lysa upp hela dagen för en annan människa....
En situation då man får och BÖR säga vad man tycker är om någon misshandlar en annan människa eller ett djur. DÅ borde vi i större utsträckning lägga oss i eller i alla fall högljutt låta vår åsikt bli känd. Då är det alltför många som tiger.
Blogg- bläääääääääääääää
De flesta bloggar är tröttsamt ointressanta. Jag har sagt det förut: Att läsa om folks "dagens outfit" - alltså vad de har på sig just idag, eller vad de åt till frukost, eller andra långrandiga och tråkiga uppgifter, det gör väl ingen glad?
De flesta inläggen i bloggarna är dessutom alldeles för långa! Man somnar av uttråkning redan efter halva uppsatsen!
Men de där bloggarna får 20-30 kommentarer. Kanske är det jag som har fel. Kanske ska man pesta sin omvärld med omständliga beskrivningar av sin frukost eller hur man kammat sitt hår eller hur man målat sina ögonfransar?
Kanske är det MIN blogg som är fel - dötrist???
Av döma att besökarantalet och avsaknaden av kommentarer så är det just så - gäsp - att min blogg är helt onödig! Så varför i hela fridens sitter jag här framför datorn?
Det finns så mycket annat som faktiskt är roligare. Tack för mig!
De flesta inläggen i bloggarna är dessutom alldeles för långa! Man somnar av uttråkning redan efter halva uppsatsen!
Men de där bloggarna får 20-30 kommentarer. Kanske är det jag som har fel. Kanske ska man pesta sin omvärld med omständliga beskrivningar av sin frukost eller hur man kammat sitt hår eller hur man målat sina ögonfransar?
Kanske är det MIN blogg som är fel - dötrist???
Av döma att besökarantalet och avsaknaden av kommentarer så är det just så - gäsp - att min blogg är helt onödig! Så varför i hela fridens sitter jag här framför datorn?
Det finns så mycket annat som faktiskt är roligare. Tack för mig!
Ett minnestal till en död mus
Vi har levt hela vintern nära varandra. Eftersom jag respekterar livet i alla dess former, även de små snabbfotade, lät jag Dig vara där nere i stallet. Du störde inte så värst, och kanske tyckte hästarna att det var trevligt att ha ett litet sällskap?
Men... när våren kom, började Du bli besvärlig. Du klättrade runt däruppe i stalltaket och gnagde hål på frigoliten. Du måste väl ha märkt att det INTE gick att äta, redan vid första tuggan? Ändå måste Du fortsätta, och fortsätta....
När det var små gnagmärken runt i stort sett varenda takläkt började jag surna till. Var det verkligen nödvändigt att förstöra så? Jag beslutade mig för att nu var det KRIG, och satte ut en musfälla vid det största hålet uppe vid taket, där Du förmodligen klättrade in.
Nästa dag hade Du inte gått i fällan utan istället gnagt ett ännu större hål, så att Du lätt kunde promenera förbi fällan. Så klokt! Men om Du nu var så klok, varför förstod Du inte att det inte gick att äta frigoliten, var Du än provade?
Du gick inte i fällan. Jag köpte sju (7!!!) fällor av alla de sorter och satte ut på olika strategiska platser. Men veckorna gick och ingen mus fastnade.
Förrän i morse. Då satt Du där, stel och stendöd, i en slagfälla med färdigbete. Det kändes sorgligt och inte alls så fyllt av triumf som jag hade hoppats. Jag lade Din lilla kalla kropp i diket, så att grannkatterna kunde få ett skrovmål. Ja, ett mellanmål i alla fall.Men du har Dig själv att skylla. Jag hade kunnat leva i fredlig samvaro med Dig hur länge som helst, om Du inte ägnat Dig åt ren vandalism.
Frid över Ditt minne.
Men... när våren kom, började Du bli besvärlig. Du klättrade runt däruppe i stalltaket och gnagde hål på frigoliten. Du måste väl ha märkt att det INTE gick att äta, redan vid första tuggan? Ändå måste Du fortsätta, och fortsätta....
När det var små gnagmärken runt i stort sett varenda takläkt började jag surna till. Var det verkligen nödvändigt att förstöra så? Jag beslutade mig för att nu var det KRIG, och satte ut en musfälla vid det största hålet uppe vid taket, där Du förmodligen klättrade in.
Nästa dag hade Du inte gått i fällan utan istället gnagt ett ännu större hål, så att Du lätt kunde promenera förbi fällan. Så klokt! Men om Du nu var så klok, varför förstod Du inte att det inte gick att äta frigoliten, var Du än provade?
Du gick inte i fällan. Jag köpte sju (7!!!) fällor av alla de sorter och satte ut på olika strategiska platser. Men veckorna gick och ingen mus fastnade.
Förrän i morse. Då satt Du där, stel och stendöd, i en slagfälla med färdigbete. Det kändes sorgligt och inte alls så fyllt av triumf som jag hade hoppats. Jag lade Din lilla kalla kropp i diket, så att grannkatterna kunde få ett skrovmål. Ja, ett mellanmål i alla fall.Men du har Dig själv att skylla. Jag hade kunnat leva i fredlig samvaro med Dig hur länge som helst, om Du inte ägnat Dig åt ren vandalism.
Frid över Ditt minne.
Att ta plats
Det finns vissa människor som tar MYCKET plats fast de inte skulle
Det finns andra människor som inte alls tar plats fast de borde!
Eller som det stod på en tavla jag hade i mitt rum på elevhemmet där jag arbetade hela 80- och 90-talet:
Världens öde styrs inte
av de ondas ondska
eller av de dummas dumhet
utan av de klokas tystnad!
Ni alla kloka människor som ofta inte gör så mycket väsen av er, ta plats och begär ordet!
Det finns andra människor som inte alls tar plats fast de borde!
Eller som det stod på en tavla jag hade i mitt rum på elevhemmet där jag arbetade hela 80- och 90-talet:
Världens öde styrs inte
av de ondas ondska
eller av de dummas dumhet
utan av de klokas tystnad!
Ni alla kloka människor som ofta inte gör så mycket väsen av er, ta plats och begär ordet!
Min ponnypojke är TRÖTT
Han vilar rätt mycket nu sen han kom hem från lösdriften med sina 40 kompisar. Litet ödsligt, kan man tänka, med bara två små söta flickor, men ändå rätt lugnt...
Vill 'Du veta mer om hästarnas liv, kan Du gå in på http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se
Vill 'Du veta mer om hästarnas liv, kan Du gå in på http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se
Melanie - minns någon henne?
I mon ungdom var det en sångerska som hette Melanie, bara det. Hon hade litet raspig, ledsen röst och sjöng några låter som kommit upp i mitt huvud igen.
En "Any guy" gick ungefär så här I was bored
I would not compromise
wanted more
so I looked in your eyes
-but it could have been any guys
it could have been any guys eyes
but your eyes were there!
and they started to stare!
but don´t think that I care!
En annan låt hette I´m back in town
I´m back in town
you don´t look so happy
caus´I´m back in town
you don´t look like smiling
don´t jump up and down
on your toes
so I think I´ve better go....
Please, är det någon som har en ANING om hur man kan få tag på de här urgamla låtarna?
Regntunga skyar - men inget regn!
Igår kväll såg det minsann tungt ut i skyn. Men det kom bara 10 droppar. Här är torrt som i öknen. Varför regnar det inte när man vill? När man INTE vill, i typ höskörden, då regnar det minsann massor!
Får man unna sig?
När man har varit riktig duktig hela helgen och stått i, får man då unna sig nåt onyttigt? JA!
Mera blommor!
Så här vackert blommar det nere vid gärdsgården ikväll...
Min babypelargon har börjat blomma!
Min Springfield Black-stickling som jag fick i mitten av mars har nu börjat blomma med sina vackra mörkt rödsvarta blommor... härligt.
The sixties
Hamnade av en slump i ett program om sextiotalets popvärld. Föll direkt in i värsta Nostalgimolnet.... De visade filmsnuttar från konserter och tv-program från den tiden, Top of the Pops o dyl.
På tre röda sekunder förflyttades jag till London -68. I was there!
Small FAces: "Itchykoo park..." med fasförskjutning, vilken härlig låt! Trots usel teknisk kvalitet vibrerar varenda ton av de där låtarna djupt inne i min själ. Jag började direkt sjunga med. Eftersom utbudet då inte var som idag, så kunde man texten till de flesta låtarna. I alla fall de man gillade.
Där satt jag med bästa kompisen Ewa på Wimpys och sörplade lemontea. Om vi festade till så blev den en Banana Split. Carnaby Street upplevde vi som värsta turistfällan, vi som inte var turister, utan JOBBADE. Först i familj som au pair, sen på hotell. Nää, tacka vet jag Portobello Road med alla loppisstånd och lustiga typer som drog runt där.
Vårt stamställe var en klubb som hette Les enfants terribles, den låg på Dean Street. Herregud, börjar jag bli som de riktigt senila gamla, jag minns inte varför jag gick uppför trappan nyss, men jag kommer ihåg varenda ljud, varenda doft från -68. Musiken... Människorna...
Familjen jag jobbade hos hade bara vuxna barn, så jag var ingen barnpassare utan skulle hjälpa till i hushållet (!) och hjälpa mannen (som var svensk) att skriva i svenska tidningar om den engelska popscenen... Så jag fick passersedel till Top of the Pops och var på inspelningen av flera program med Tremeloes, Small Faces, you name it.... Det var roligt, men familjen var ganska så jobbig och jag har aldrig passat för hushållsarbete, så jag och Ewa drog vidare och tog jobb som städare på ett hotell... men det var en helt annan historia. Swingin´London - yeahh............
Islandspojken har kommit hem!
Jag skulle ju ha hämtat honom i helgen som var, men hundens eländiga tillstånd gjorde att det inte blev så. Nu har jag funderat hit och dit vilken dag jag skulle hämta honom för att ha gott om tid att kolla läget i hagen sen, men det löste sig av sig själv!
Marika ringde nämligen i går em och berättade att det var fullt slagsmål i hagen. Dittills hade allt varit lugnt under hela vintern och Vhiskur har anpassat sig bra och t o m kommit upp bland de högsta hönsen (ja, hästarna då)...
i hela flocken. Men nu hade det åtråvärda fjordstoet Troja blivit högbrunstig, och då vart det full fight. Vhiskur slogs med den jättelika travaren Fighter(bara NAMNET avskräcker), och Fighter hade flera bundsförvanter som nu hade jagat Vhiskur runt i hagen. Marika lät nästan litet skärrad, och om MARIKA låter skärrad, då är det kris!
Så det vart akututryckning bort till Bygget, Vhiskur så gott som SPRANG in i transporten. Han var rätt svettig och uppdragen, så jag såg att det gått vilt till.
Väl hemma var det inget att be för, så jag släppte in honom till flickorna efter att ha visiterat honom noga. Han hade klarat sig med bara ett bett i halsen och litet pälstussar bortslitna här och där. Vhiskur kände förstås igen sig, och började genast patrullera av hagen och kolla att allt var som det brukade. Vattnet, stallet, staketen... Sen satte han mulen i backen och höll den mest där. Flickorna var förstås upphetsade och kunde inte låta bli att nosa och kolla den nya grabben. Vart han än gick så kom de direkt efter. Det verkade ganska så lugnt, de hälsade på varandra och nosade, Cinnamon försökte hålla undan Nyponros så gott hon kunde, men lyckades dåligt.
Hela kvällen förlöpte utan incidenter, jag höll förstås hela tiden ett vakande öga på hagen. Men när mörkret föll korsade jag mina fingrar och bad de högre makterna att de skulle skydda mina små älsklingar från bråk. Du kan läsa mer på http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se
Tripp trapp trull ... Här måste hagen undersökas, och flickorna följer förstås efter...
Marika ringde nämligen i går em och berättade att det var fullt slagsmål i hagen. Dittills hade allt varit lugnt under hela vintern och Vhiskur har anpassat sig bra och t o m kommit upp bland de högsta hönsen (ja, hästarna då)...
i hela flocken. Men nu hade det åtråvärda fjordstoet Troja blivit högbrunstig, och då vart det full fight. Vhiskur slogs med den jättelika travaren Fighter(bara NAMNET avskräcker), och Fighter hade flera bundsförvanter som nu hade jagat Vhiskur runt i hagen. Marika lät nästan litet skärrad, och om MARIKA låter skärrad, då är det kris!
Så det vart akututryckning bort till Bygget, Vhiskur så gott som SPRANG in i transporten. Han var rätt svettig och uppdragen, så jag såg att det gått vilt till.
Väl hemma var det inget att be för, så jag släppte in honom till flickorna efter att ha visiterat honom noga. Han hade klarat sig med bara ett bett i halsen och litet pälstussar bortslitna här och där. Vhiskur kände förstås igen sig, och började genast patrullera av hagen och kolla att allt var som det brukade. Vattnet, stallet, staketen... Sen satte han mulen i backen och höll den mest där. Flickorna var förstås upphetsade och kunde inte låta bli att nosa och kolla den nya grabben. Vart han än gick så kom de direkt efter. Det verkade ganska så lugnt, de hälsade på varandra och nosade, Cinnamon försökte hålla undan Nyponros så gott hon kunde, men lyckades dåligt.
Hela kvällen förlöpte utan incidenter, jag höll förstås hela tiden ett vakande öga på hagen. Men när mörkret föll korsade jag mina fingrar och bad de högre makterna att de skulle skydda mina små älsklingar från bråk. Du kan läsa mer på http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se
Tripp trapp trull ... Här måste hagen undersökas, och flickorna följer förstås efter...
Kan det bli GRÖNARE?
Nu grönskar det i dalens famn.... ja ta mej tusan! Det är så grönt att det gör ont i ögonen. Efter det att min käre husläkare skrivit ut allergipiller åt mig, kanske jag kan ägna mig mer åt att njuta än att snyta. Liksom. Se själv!
Det blir ungefär likadana bilder varje år. Inte så konstigt kanske, det är ju SAMMA dal, samma träd, samma... och ändå inte! Allt är ju NYTT och lika fascinerande varje gång!
Vårt fågelfik har fullt av besökare!
Vi brukar vänta med att dra in fågelmaten tills vi är säkra på att fåglarna klarar sig. En dags värme är ju ingen garanti för att maten flödar för dem! Resultatet blir att vi har våra vinterfåglar som trogna gäster långt in i maj.
idag var båda våra hackspettar här, och nötskrikan, domherrarna och allsköns talgoxar, blåmesar och gröningar...
Vad som är extra roligt är att "våra" fåglar ofta kommer med sina nya kullar och visar dem var den säkra vinterrestaurangen ligger....
Här har Du hacke och nötskrika:
Tips: Det är hackspetten som sitter invid trädstammen!
idag var båda våra hackspettar här, och nötskrikan, domherrarna och allsköns talgoxar, blåmesar och gröningar...
Vad som är extra roligt är att "våra" fåglar ofta kommer med sina nya kullar och visar dem var den säkra vinterrestaurangen ligger....
Här har Du hacke och nötskrika:
Tips: Det är hackspetten som sitter invid trädstammen!
Snörvel, snor, host, rassel....
Ylle har drabbats av nåt slags förkylnings-allergi-astma-liknande och är inte i stånd att skriva i sin blogg.
En succeartad valborgsafton
Som vanligt hade vi tur med vädret. Brasan kunde tändas och grannarna skålade frenetiskt...
Christer kom som vanligt rustad till tänderna och förberedd på alla slags väder.....
Ingen eld utan rök....
Men till slut brann brasan bra!
Vissa jobbade mer än andra och försökte ta igen sig i hundkorgen...
Christer kom som vanligt rustad till tänderna och förberedd på alla slags väder.....
Ingen eld utan rök....
Men till slut brann brasan bra!
Vissa jobbade mer än andra och försökte ta igen sig i hundkorgen...