ylle - kort och gott

-runt bloggen
innan någon ser en




-innan liljorna fäller sina vackra blommor
och bladen går i kras
 
Om jag smyger riktigt tyst
kanske jag får se Dig
som Du verkligen är.....?

Vi har levt hela vintern nära varandra. Eftersom jag respekterar livet i alla  dess former, även de små snabbfotade, lät jag Dig vara där nere i stallet. Du störde inte så värst, och kanske tyckte hästarna att det var trevligt att ha ett litet sällskap?

Men...   när våren kom, började Du bli besvärlig. Du klättrade runt däruppe i stalltaket och gnagde hål på frigoliten. Du måste väl ha märkt att det INTE gick att äta, redan vid första tuggan? Ändå måste Du fortsätta, och fortsätta....

När det var små gnagmärken runt i stort sett varenda takläkt började jag surna till. Var det verkligen nödvändigt att förstöra så? Jag beslutade mig för att nu var det KRIG, och satte ut en musfälla vid det största hålet uppe vid taket, där Du förmodligen klättrade in.

Nästa dag hade Du inte gått i fällan utan istället gnagt ett ännu större hål, så att Du lätt kunde promenera förbi fällan. Så klokt! Men om Du nu var så klok, varför förstod Du inte att det inte gick att äta frigoliten, var Du än provade?

Du gick inte i fällan. Jag köpte sju (7!!!) fällor av alla de sorter och satte ut på olika strategiska platser. Men veckorna gick och ingen mus fastnade.

Förrän i morse. Då satt Du där, stel och stendöd, i en slagfälla med färdigbete. Det kändes sorgligt och inte alls så fyllt av triumf som jag hade hoppats. Jag lade Din lilla kalla kropp i diket, så att grannkatterna kunde få ett skrovmål. Ja, ett mellanmål i alla fall.Men du har Dig själv att skylla. Jag hade kunnat leva i fredlig samvaro med Dig hur länge som helst, om Du inte ägnat Dig åt ren vandalism.

Frid över Ditt minne.

Om jag vänder mitt ansikte
emot Dig
sårbar och
naken
helt utan masker
av ironi eller humor

Om jag blottar min själ
för Dig
utan skydd
eller förbehåll

Skulle Du krossa
mitt hjärta av glas?

Författarinnan Marianne Fredriksson lär vara både berömd och hyllad. Läste just hennes "Ondskans leende" och den boken imponerade sannerligen inte på mig. Den var slarvigt skriven, hela tiden handlade det om hur (och var) de åt och drack och hela tiden "flög de i varandras armar", så mycket att jag till sist undrade om boken handlade om fåglar? (flög)

Huvudpersonen var en nervös, skam- och skuldfylld kvinna som blivit utsatt för övergrepp av sin man, mycket sorgligt och hemskt, visst, men jag fick aldrig något grepp om henne eller de andra personerna. Dessutom verkade tidsaspekten inte stämma alls, när hennes första bebis var tämligen liten så träffade hon på sin man som hon flytt ifrån, han kastade bebin i väggen och våldtog henne (frun alltså, inte bebisen). När våldtäkten resulterade i ny graviditet och hon just fött det andra barnet, så hjälpte det första barnet till att byta blöjor och sköta det nya. Men det första barnet kan väl knappt ha varit mycket mer än ett år, vilket verkar väldigt osannolikt, då hon konverserar med sin mamma och går runt tämligen ohämmat..

Kanske är det JAG som har missuppfattat tidsgränserna, skit samma, boken var bara skrutt. Tycker jag.

"Älskad, saknad" av Joyce Carol Oates. Gillar faktiskt det mesta hon skrivit. Här träffar hon på pricken de känslor man kan få när man sorterar och kastar saker och ting efter bortgångna föräldrar. Hur man träffar på tygbitar och fragment från sin barndom och blir sittandes i timmar och minns, istället för att jobba undan.

I mammas garderob: Tygbitar från våra badrockar. Min var turkos med stora vita prickar. Jag kände direkt hur kall jag ofta var, när vi slutligen slet oss upp från vattnet, efter timmar av lekar i de stora bilringarna. Hur tänderna skallrade i munnen och skinnet var blått och knottrigt. Fast det var över fyrtio år sedan...

"Luftslottet som sprängdes..."  Stieg Larssons oåterkalleliga sista verk. Den första boken älskade jag. Glömmer aldrig minerna bland bokcirkelkvinnorna, när jag efter tio sammankomsters läsande av idel kvinnliga författare käckt kläckte ur mig: "Hörni, nu har vi ju läst bara böcker skrivna av kvinnor, vad säger ni om att läsa "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson till nästa gång...."  Snacka om chockade miner!

Den figur i boken som intresserade mig mest, och tydligen även de flesta andra, är Lisbet Salander. En litet ogripbar, androgyn figur med en nästan övernaturlig intelligens och förmåga att hacka sig in i datorer och klara sig själv här i världen. Litet av en modern och vuxen Pippi Långstrump, som går sina egna vägar.

Stieg Larsson stil att skriva är suveränt perfekt. Inga hack i språket där inte. Jag är allergisk mot böcker med hack i. Vilket är vanligare än tvärtom. Det blir liksom tvärstopp mitt i raden, för språket haltar eller stämmer bara inte.

Det är kanske litet väl långa trista utläggningar kring SÄPO i sista boken, men de är väl nödvändiga för handlingen i övrigt. Kanske. Det sägs att Stieg L inte hann skriva boken klar innan han dog, alldeles för tidigt, och det kan väl vara det som märks någon gång där i texten. Att den inte alltid flyter lika självklart som i de första två böckerna. Någon har varit inne och hackat. Men det hindrade mig inte från att sträckläsa den, i stort sett.

Så trist att det blev hans sista bok!

Det är okänt hur många bloggar det egentligen finns. Ett oändligt antal. Man kan fråga sig hur det kan komma sig att behovet att ösa ur sig sina tankar, drömmar, önskningar mm är så stort i vår befolkning? Är det fler yngre som bloggar än äldre? Eller tvärtom?

Har vi så svårt att göra oss sedda i andra sammanhang?
Är det månne det urgamla behovet hos många att föra dagbok, som i bloggen bara omvandlats till modern teknik?
Är det helt enkelt mer tillfredsställande att ha en relation till sin dator och/eller  relationer till andra människor via webben än "live"?
Kan det vara så att de flesta människor helt enkelt inte har TID med vanliga relationer?
Är det mer irriterande att få kontakt med andra via telefon  eller via face-to-face möte?
KLARAR VI INTE LÄNGRE AV ATT MÖTA VARANDRA I VERKLIGA LIVET?

Datorn är en perfekt samarbetspartner. När det inte är strömavbrott. Den skriver ner precis vad Du vill utan invändningar, ja det ska vara om ordbehandlingsprogrammet är på som den kan ha några åsikter kanske?

Om du har tur får Du ändå någon kontakt med andra medmänniskor, via kommentarer.

Har Du otur så sitter Du kvar i Ditt vaccum. Stavas det vacuum? Shit, mitt ordbehandlingsprogram är inte på!

Men kan datorn verkligen tillfredsställa ALLA våra behov?