ylle - kort och gott

Hela sommaren har jag plågats av smärtor i ena knäet. Det har inte hjälpt med värktabletter eller inflammatoriska, oavsett styrka.

Det har känts som om en liten gubbe suttit där med en såg och en borr och flitigt använt sin verktyg, i mitt knä! Jag har haft känslan att det måste vara en nerv som ligger i kläm (ischiasnerven?) så jag gick till min naprapat. Men trots sin skicklighet kunde han inte få det att bli bättre, snarare gjorde det mer ont efter hans behandling.

Oavsett om jag legat, suttit, gått eller stått har det gjort vansinnigt ont. Det är ju inte utan att man blir litet påverkad i humöret. Lille Hund har fått mycket korta promenader, vilket han beklagar djupt.

Så i förra veckan, mitt i värsta skyfallet, går jag från pannrummet in till huset, iklädd sandaler. Berghällen man passerar då var blöt och slipprig och PANG - så låg man där igen! Min onda trasiga arm kom under och smärtade vansinnigt. Jag trodde att stålplattan jag fått inopererad hade böjt sig. En vinkylargrej från frysen fick tjänstgöra som kylbandage, vilket fungerade utmärkt.

När jag sitter där och försöker vara snäll mot min arm, känner jag till min stora förvåning att något inte är som förut. Knäet har slutat att göra ont! Värken är borta! Förmodligen har fallet gjort att "något" fallit på plats och slutat att trycka på den där nerven, eller nåt.

Det var en vecka sen, och det onda är fortfarande borta! (ta i trä)     Armen blev också hyfsad efter en dag eller så. Det är tryggt att ha en stålplatta inopererad, man kan inte bryta upp den igen, i alla fall inte på DET stället.....

Kort sagt: Ramla våldsamt och kanske ordnar det till nåt felläge i Din kropp! På ena eller andra sättet....

Ibland kan jag uppleva att omvärlden inte hör vad jag säger. Eller lyssnar de inte? Kanske var det inte så kloka ord, de jag yttrade? Eller har min röst fel frekvens?

Jag kan svara på en fråga eller fälla en kommentar i ett sällskap, men hörs inte. Något senare säger en annan precis samma sak som jag sade, och DÅ hör alla. Visst är det mystiskt!

Kanske har jag sagt alla de meningar som var utmätta för mig. Kanske har jag inget mer att komma med. Då kan det kännas som om jag tappar fotfästet en stund. Jag måste nypa i mig för att känna att jag FINNS....

När ingen ids lyssna. Sån tur att jag har de mjuka mularna då. Så jag skriver istället.
Jag undrar om det blir fotspår efter mig där jag går i sanden?



Ja, det bidde i alla fall fotspår där på trappan, efter det att jag gått i de tio droppar av regn som just föll......

Det händer jämt och ständigt i trafiken. Bilen framför Dig sackar plötsligt, börjar svaja betänkligt mellan filerna eller ligger fastcementerad i vänsterfilen samtidigt som det samlas en irriterad kö bakom den, de försöker påverka föraren med tutningar och ljusblink som är helt utan effekt. Vad är det som händer?

Jo, bilföraren pratar naturligtvis i sin mobiltelefon! Röster har höjts för att det skall förbjudas, men ingenting sker på den fronten. Många menar att det är själva HÄNDERNA som är boven i dramat, alltså om föraren använder sig av hands-free telefon så blir allt frid och fröjd. Men man kör faktiskt mer med HJÄRNAN än med händerna, om Du inte visste det så är Du redan nu en dålig bilförare.

I programmet "Mythbusters" gjordes ett intressant experiment. Man lät en kvinna med stor körvana köra sin bil längs en halvkrånglig bana, med kurvor och koner mitt i vägen osv. Först fick hon köra helt ostörd. Därefter fick hon köra samtidigt som hon talade i sin mobiltelefon. De som talade med henne förde till att börja med lätta, okomplicerad samtal, som inte krävde så mycket koncentration. Man noterade alla fel hon gjorde längs banan. Efter det fick hon samtal som var mer komplicerade och som krävde stor del av hennes uppmärksamhet. Felen ökade katastrofalt. Till sist lät man henne köra samma bana (som hon vid det här laget kunde ganska bra) efter att hon intagit ökande mängder av alkohol.

Det skrämmande resultatet visade att hon gjorde färre fel vid körningen om hon hade druckit tämligen stora mängder alkohol, hon var alltså enligt lagens mening rattfull, än om hon talade i mobilen. Vilket understryker faran av att ägna sig åt mobilsamtal när man är ute i trafiken. Jag undrar just hur många gånger det är just mobilen som förorsakar olyckorna?

Och, som jag har påpekat i tidigare inlägg här på bloggen, det finns ingenting som säger att det är tvunget att man svarar i telefonen för att den ringer! Man kan ringa upp sedan, när man stannat bilen. Eller - om samtalet är viktigt - stanna någonstans längs vägen. Tänk på det, nästa gång Du är ute och kör!

Fotboll är en bollsport. Sporter är lek. Lek och sport utövas för att vi ska ha roligt. Men vid "stora matcher", som t ex EM, kallas tusentals poliser in för att vakta. Vakta folk så att de inte slår varandra i huvet med tomflaskor eller förstör på stan eller gör annat olagligt.

Nu har "supporterpoliser" följt med sina lands fotbollslag till VM för att vakta. Det verkar inte klokt. Vad är det med fotboll som gör folk så galna och blodtörstiga? Om hemmalaget vinner så går supportrarna ut på stan, dricker öl och slår ner folk. Om hemmlaget förlorar så går supportrarna ut på stan, dricker öl och slår ner folk.

Tänk om det vore samma vid golfturneringar eller hopptävlingar? Eller vid friidrott? Det skulle inte gå att utöva en enda sport då. Vad är det med fotboll som gör folk så knasiga? Varför förbjuder man helt enkelt inte fotboll då? Om något annat skulle kosta samhället så stora summor så skulle det prompt förbjudas. Det är jag säker på.

Gubben i Riksbankstoppen höjer och höjer räntan. Hans torra, tråkiga gubbansikte konstaterar gång på gång i teverutan att han "är rädd för inflationen..."

Men om man höjer räntekostnaden för folk så rusar ju boendekostnaderna i höjden, vilket bidrar till att öka inflationen. Var finns då logiken i det hela?

Idag hörde jag faktiskt på Nyheterna i radion att något institut, kan det vara Konjunkturinstitutet? hade dragit just den slutsatsen, att inflationen ökat just p g a ökade räntekostnader.  Var finns logiken i det hela?

Här regnas det både till höger och vänster på SVerige-kartan. Men bullen ut på högersidan, där vi bor, förblir torr. ALLT vissnar. T o m ogräset! Sån tur att våra beten ligger på gammal sjöbotten, än så länge är det ingen fara, det växer på ändå. Och mina små ponnier ska inte ha så mycket mat, förutom lilla fuxprinsessan då.

Marken är torr och hård och de vilda blommorna viker in sig i sorg över vattenbristen. Och så blåser det. Hårt och skoningslöst, vilket torkar ut ännu mer.

Vad är det med vädret?

Vid 6-snåret på morgonen är det ljuvligt, 8-10 grader, fräscht och krispigt...     Men jag KLAGAR INTE på värmen, hör det!

Att sitta stilla, luta sig tillbaka och frammana bilder från vinter....   skulle kunna se ut ungefär så här?

Hetttan suger musten ur mig.
Hjärnan smälter, och det lilla som fanns i den rinner ut.
Men jag ska inte klaga.
Jag har gett mig den på att jag inte ska klaga!

Ibland känner man bara för att lägga sig ner
Vila
Trött

Även om dagarna må vara för heta för min smak (men jag aktar mig noga för att klaga) så är dessa ljumma kvällar helt magiska.

Synd bara att min Hjärteprins, tillika gourmetkock, är bortrest. Fågelkörens konsert på kvällen är fantastisk!

Mathållningen denna helg har blivit rätt erbarmlig. Igår yoghurt till frukost och under dagen två koppar kaffe med bulle. Till kvällen två varma mackor och ett glas vin. Idag blev det en kopp té med hård macka på morgonen och till lunch en portion färska tortellini. Nu som kvällsmat blir det en öl och en påse micropop.

Eftersom jag är en reformerad snaskoman aktar jag mig noga för att köpa hem godis när jag är själv. Det skulle förtäras med blixtens hastighet.

Vad smal jag skulle bli om jag levde ensam!

DET hade jag väl aldrig i mina vildaste fantasier föreställt mig...  Men idag, på treårstestet för ponnier, så visade Marika min welsh mountain Cinnamon och sin egen welsh Ariel. Hennes ljuvliga döttrar, Vilma, 5, och Vendela, 3, var med.

Vilma är en fullständigt hästtokig tjej medan Vendela är mer intresserad av diverse sandhögar och blommor, så hon trulsar omkring litet för sig själv när vi andra fånstirrar på hästar.

Mitt i all röran stacks en liten kladdig näve in i min. "Hej mormor, kan vi gå till de andra nu?" frågade Vendela, vars näve det var. Hon tillade "Ja, jag kallar Dig mormor jag".. Hennes riktiga mormor, Vivi, var också där och tittade. Jag blev alldeles varm inombords. "Du får gärna kalla mig mormor" svarade jag vänligt, och ledde flickebarnet till resten av klanen.



Och jag kände mig inte det minsta GAMMAL! Och jag hoppas att hennes RIKTIGA mormor ursäktar!

Jag bara undrar.

Först är det evig vårvinter, kallt och torrt. "Kan det inte komma värme snart, och litet blöta i backen", klagas det här i Björkbacken...

Sen, hux flux, kommer sommarhetta och människor och djur flåsar i värmen. "För varmt!" konstaterar den presumtive stalltillbyggaren. Bara att vänta.

Sen återkommer vinterkylan med många minusgrader nätter och mornar. Och det börjar regna något helt förtvivlat, även hagelskurar lyser upp vår dag.

Kan det aldrig vara LAGOM?

De flesta bloggar är tröttsamt ointressanta. Jag har sagt det förut: Att läsa om folks "dagens outfit" - alltså vad de har på sig just idag, eller vad de åt till frukost, eller andra långrandiga och tråkiga uppgifter, det gör väl ingen glad?

De flesta inläggen i bloggarna är dessutom alldeles för långa! Man somnar av uttråkning redan efter halva uppsatsen!

Men de där bloggarna får 20-30 kommentarer. Kanske är det jag som har fel. Kanske ska man pesta sin omvärld med omständliga beskrivningar av sin frukost eller hur man kammat sitt hår eller hur man målat sina ögonfransar?

Kanske är det MIN blogg som är fel - dötrist???

Av döma att besökarantalet och avsaknaden av kommentarer så är det just så - gäsp - att min blogg är helt onödig!  Så varför i hela fridens sitter jag här framför datorn?

Det finns så mycket annat som faktiskt är roligare. Tack för mig!

Helgen var förskräcklig. Puh.. Den förkylning som jag övervann förra veckan kom tillbaka och slog till, trefalt värre. Satte sig nere i lungorna och gjorde andningen tung och svår. Jag fick ingen luft! Benen matta och energin fanns bara inte där, räckte knappt för att ta mig ett enda steg. Sån tur att jag valt att inte följa med till Strömsholm för att titta på morganhingstar!

Hur kan en förkylning slå ut en människa på detta sätt? Förkylning är ju trivialt! Inget att orda om!

Var ändå tvungen att åka och titta till islandspojken igår. Min älskling följde med och körde bilen, jag var inte säker på att jag skulle ha klarat av det annars. Orkade inte borsta eller nåt, han fick bara sin balja rakt upp och ner.

När vi kom hem satt jag som i koma resten av dagen. Det var olidligt varmt inne. Tills jag kom mig för att kolla tempen, det visade sig att jag hade 39 grader, så det var febern som gjorde mig het. Orkade ingenting. Sån tur att jag har en huslig man som pysslar om mig. Han lagar mat och serverar té och grejar.

Rasslet i bröstet gjorde att jag hostade och hostade tills det kändes som om lungorna var stora öppna sår. Förskräckligt.

Så när jag vaknade i morse och kände mig litet bättre, var det läge för att känna sig tacksam. En morgon av nåd, det är vad det är!

Varför skriver man en blogg? Varför skriver JAG en blogg? Skrivklåda - ja. Exhibitionism - ja, litet grand. Men framförallt är det nog en önskan att dela med sig av sina tankar. Och delar av sitt liv - i bilder. Varför skulle jag annars skriva ner dem? Och publicera dem på webben?

Kommentarer vill jag gärna ha, inte för att ständigt inhösta beröm eller läsarnas ovationer över det jag skrivit. Utan mer för att få till någon slags kommunikation, ett bevis på att någon läser och kanske reagerar. Utan kommentarer blir bloggen ungefär som om jag stod mitt i en grupp människor och talade rakt ut i luften (vilket händer ibland) utan att någon egentligen lyssnar. Litet surrealistiskt alltså.

Så snälla läsare, försök att någon gång emellanåt klämma in en kommentar. Det ger bloggen näring. Annars blir det som att maila eller skriva brev till folk och aldrig få svar. Tänk på det. Kram på er och ha en härlig dag!



Den här bilden måste jag dela med mig av. Det var tidigt i tisdags morse, måndagen hade bjudit på hällregn och hagel, så marken var genomblöt. Morgonsolen värmde upp det fuktiga som steg upp som trolska dimmor. Det var så otroligt vackert. Men tillståndet varade bara i cirka 10 minuter, sen försvann dimmorna.

Gårdagens explosion av självmedlidande  ledde till att jag slaktade påskägget som mannen kommit hem med. Hela påsken har det legat orört. Munnen fylldes av sega gummibjörnar, tablettasksbitar och tunna harskal av choklad innanför glänsande stanniolpapper. Efter en stunds snaskande drabbades jag av akut sockerchock och mådde illa. Riktigt illa.

Det är så förbannat svårt att leva. Ofta vill man ha det man inte har, och när man sen har det så vill man ha det som innan... Kort sagt, har Du lockar av naturen går Du gärna till ytterligheter för att få håret slätt, har Du hår lika platt och rakt som en eskimå, så tar Du till kemikalier för att få det lockigt...

Att ständigt försöka tillfredsställa den gnälliga äldre generationen är inte lätt, inte heller att få de yngre att vara nöjda med tillvaron. Så avsaknad av en stor familj kan i vissa fall vara frihet och lättnad, det har jag förstått. Att få rå sig själv, kanske i harmonisk tvåsamhet. Två har lättare att komma överens än 11.

Nå, jag har nyss träffat Broder från norr och syster från knätofslandet, på mellanlandning sträckan Mora-Paris. Man får väl vara nöjd med det!

Idag ska jag se vad frissan kan åstadkomma med MITT hår... kanske nåt orange-svart?

En bit frampå dagen var vi på väg ner till stallet, vovven Sammie och jag. Och då såg det minsann ut så här!