Min blogg är så trist...

-så nästan ingen vill läsa den. fy atttan.

Nackdelen med en blogg

Vad som är litet trist med en blogg är att ens vänner och bekanta kan följa den utan att ge sig tillkänna. Vilket i många fall medför att de inte mailar eller har kontakt, de VET ju vad som händer och tycker inte att jag behöver veta något om dem? Orättvist och egentligen en anledning att sluta blogga.

Man borde kunna se exakt vem som varit inne och kikat. Tycker jag.

Like taking candy from a baby...

Jag syftar på den just nu pågående matchen Ryssland-SVerige i fotbolls-EM. Tittade en stund men blev fruktanstvärt frustrerad över svenskarnas passiva spel. De STÅR ju bara där och ser handfallna ut. Ingen verkar orka springa eller markera nån rysk spelare, ryssarna får joxa precis hur de vill. Dessutom verkar ryssarna ha förmågan att träffa varandra när de siktar och sparkar.

Vilken skillnad mot matchen igår (ja, då tittade jag) när Italien-Frankrike spelade! DÅ gav alla spelare allt, störtade runt planen som skållade råttor och det var verkligen fart och fläkt (och en hel del fula tacklingar för all del)

Nää, ska det vara sånt här spel så orkar då inte jag glo. Ryssland kommer med all säkerhet att göra fler mål. Medan svenskarna står och glor efter bollen. Fy attan.

Den människa Du har framför Dig är viktigast just då!

Det har sagts och skrivits om det många gånger förr. Telefonens magiska makt över människan. Men det tål att skrivas om fenomenet igen.

Ingenting verkar trigga vår kickstartfunktion lika snabbt och effektivt som en ringande telefon. Likt Pavlovs dräglande hundar störtar varje individ iväg för att förväntansfullt lyfta den plastiga luren och höra vad som kan vänta där. Är det månne den stora Lottovinsten som meddelas, den som gör Dig ekonomiskt oberoende för resten av livet?

Eller är det bara svärmor som ringer och tjatar om något. Eller en vän som vill bjuda in Dig till kalas. Eller kanske bara en telefonförsäljare som för vilken (?) gång i ordningen försöker få Dig att byta telefonbolag?

Hur som helst, telefonen har förtur framför det mesta. Det är förvånansvärt få människor som orkar stå emot telefonens uppfordrande signal. Svara - svara - svara!

Bland det oförskämdaste jag vet är när jag pratar med någon, privat eller affärsmässigt, och denna någon låter telefonen avbryta vårt samtal och inte bara det, även ta över den tid som var min.

Scenario 1: Jag befinner mig i en affär och diskuterar just ett köp av en gräsklippare, teve, whatever.... med försäljaren. DÅ - ringer telefonen. Försäljaren hastar förstås dit och lyfter luren och är snart involverad i ett längre samtal med div förklaringar kring gräsklippare/teveapparater/whatever....   I det ögonblicket har jag mest lust att demonstrativt stega ut ur affären och på stört avsluta den påbörjade affären. Jag brukar mestadels nöja mig med att surt grymta "Jag var här först..." vilket i bästa fall får försäljaren att generat avsluta telefonsamtalet och fortsätta att tala med mig.

Scenario 2: Jag har just träffat en gammal bekant och vi är mitt i ett trevligt samtal. Hans/hennes telefon ringer och måste givetvis svaras på direkt. Jag finner mig snabbt bli bortviftad eller ignorerad, och eftersom jag inte vill klampa in i den andras privata telefonzon så droppar jag förstås av, snopen. Avsnoppad liksom.

Scenario 3: Jag kommer in i ett café, blomsteraffär eller vilken affär som helst. Den (oftast unga och oftast kvinnliga) expediten är djupt involverad i ett, som det snart framkommer, privat telefonsamtal. Hon försöker expediera mig under tiden som hon fortsätter att babbla i telefonen, möjligen handsfree, medan hon planerar helgens fest, diskuterar senaste pojkvännens karaktär eller diskuterar vilka skor hon ska satsa på till festen? I det fallet brukar jag faktiskt vända på klacken medan jag högljutt yttrar  "Jag ser att Du inte har TID för mig just nu..."  Vilket sällan får den chockartade effekt som jag avsett, förmodligen blir jag bara snabbt avskriven som "en till surkärring".

Vad är det som får oss att ständigt välja TELEFONEN framför den människa som finns framför oss? Förstår inte alla hur ohövligt det är? Att ta ett samtal och snabbt avsluta med "Kan jag ringa upp Dig senare..?" eller "Kan ni vara vänlig att ringa igen om en stund, jag är upptagen just nu?" - det är för mig helt OK.

Sen finns det förstås en orsak till att vi har nummerpresentation och telefonsvarare! Det är för att vi ska kunna prioritera annat och RINGA UPP SENARE.......

Nästa gång det här händer tänker jag inte komma med förstulna kommentarer. Då skriker jag rätt ut.

Barnbidrag eller inte?

Det är med förvåning jag noterar att Alliansregeringen, - som på en kafferast utan att blinka lade fram och blixtsnabbt genomförde väsentliga neddragningar och försämringar för landets sjuka och arbetslösa - nu darrar på manschetten inför sitt eget förslag att behovspröva barnbidraget. Är detta bidrag en helig ko? Jag trodde att framförallt M var helt emot bidrag av alla de slag?

Det kan synas vansinnigt dyrt och orättvist att alla, oavsett ekonomisk status, ska ha BIDRAG för att de satt barn till världen? OM man nu vill ge någon typ av stimulans för denna grupp, skulle det busenkelt kunna ordnas genom att skapa differentierade skattetabeller. Man får helt enkelt mindre skatt beroende på antalet barn. Vips - så har man rationaliserat och tagit bort en till synes onödig belastning på samhället, den att administrera miljontals bidrag varje månad!

På Nyheterna debatteras det om det inte vore diskriminerande om bara de som BEHÖVDE fick barnbidrag. Jag förstår inte det resonemanget. De som har det riktigt illa ställt måste ju idag få socialbidrag. Och även om det nog kan kännas pyrt att behöva tigga om bidrag från samhället, så är det här precis samma sak. De som behöver borde få. Punkt slut. Att man "alltid betalat sin skatt", behöver väl inte nödvändigtvis premieras med just barnbidrag? Vi får så mycket annat för våra skattepengar. Sjukvård, t ex.  I landet borta i väster kostar detta en förmögenhet, och för oss tar man 80 ynka kronor per dags sjukhusvistelse.

Kom igen, det här borde vara lättare att ta beslut om än a-kassa och sjukpenning. Var sitter knuten?

Medan Du sov

Jag letade förtvivlat efter det låga hyreshuset där i Flen, i gult mexitegel. Hittade det ingenstans. Någon hånskrattade åt mina försök. Vägen fanns kvar. Där låg istället ett superhögt höghus, av typ mastodont. Någonstans däruppe bodde min syster. Man skulle åka en slags hiss upp. Den bestod av en plankbit och ett rep. Man skulle ställa sig på den svajande plankan och hålla sig i snöret, och sen katapultades man uppåt inuti hisschaktet i huset. Det gick att åka två på varje planka, och jag ropade högt om ingen ville åka med mig? Men det var det ingen som ville. Innan den hemska färden började vaknade jag till.

Sen var jag ute och körde min Subaru. Jag hittade inte utfartsvägen från staden vi var i. Till slut kom vi ut på en äng och var tvungna att riva ner ett staket och en trång grind för att komma vidare. Då upptäckte jag att jag kört omkring med en grön presenning släpandes efter bilen. Kom in i en liten stad som jag inte kände igen. Körde runt runt i kvarteren, hittade inte ut. Körde in i ett hus, så småningom kom vi fram till ett rum där det var stopp, och det gick heller inte att vända bilen. Vi gick iväg för att äta och för att leta efter en karta. När vi kom tillbaka hade någon monterat bort allt på bilen utom själva chassiet, motor och säten.

Jag rasade och skrek och frågade vem som gjort detta? Fick slutligen tag på en gubbe som hånlog och sa att han monterat bort delarna. Får vi genast tillbaka dem, röt jag. "Nää, svarade han, inte förrän till nästa vinter..." Jag blev rödglödgad av vrede och tog stryptag runt gubbens hals. Han hostade och vred sig och till slut gav han med sig och skulle hämta tillbaka delarna. Han kom tillbaka med en ynka framskärm. "Var har Du skruvarna då, gubbe?" frågade jag. Det visste han inte riktigt. "Och var har Du gjort av deWalt skruvdragaren som låg i bilen?" frågade jag. "Den kan vara var som helst här i staden, det här är en uthyrningsfirma" svarade han. Min frustration bara växte. Jag visste att jag skulle döda den här mannen.

Analysera detta, Dr Freud!
Är det konstigt att jag vaknar helt utmattad?

Uppdrag granskning - bli ännu tuffare

Såg ni "Uppdrag granskning" igår? Det handlade om hur vi skenheliga svenskar använder invandrare, med knappa språkkunskaper och utan något som helst skyddsnät, som slavarbetare. För löjliga löner städar de 10-12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Och tydligen är det rätt vanligt att även den lilla "lönen" fryser inne. Vad har de här människorna att sätta emot? Vem bevakar deras intressen? Ingen, tydligen!

Fackföreningarna skriver på avtal utan att kolla det minsta hur de som "anställs" har det. "Ja vi kan ju inte vara ute och kolla på nätterna!" konstaterade den naiva fackföreningstanten. "Nähää, men ni kan minsann stå fyra-fem man i månader utanför en salladsbar för att de inte följer avtalet" blev Janne J:s fullträff till svar. För att de betalade de anställda FÖR MYCKET! Tanten såg generad ut.

En moderattant från Arbetsmarknadsutskottet hade "ingen aaaaaning" om att sånt här förekom, men åberopade den enskildes ansvarskänsla. "Om vi alla tar ansvar så blir det inte så här..." Vadå, vad menar hon?? Hon passade också på att göra politisk propaganda, "nu (när vi har makten) så blir det ju billigare att anställa, och då kanske vi kommer ifrån detta.." ( HUR naiv får man vara?)

På en firma där man tar vara på kasserade däck slet ett antal afrikaner sedan månader. Den fete, självgode chefen påstod på fullt allvar att de var "kunder" som var där för att handla däck. "Men de har ju arbetat här i månader, ibland halvår", invände Josefsson. "Ja, det kan ta tid att få ihop en container" blev svaret. Afrikanerna berättade om de usla villkoren, de bodde i olika sjabbiga utrymmen på däcksfirmans område. "Det är bara att de får möjlighet att vila", påstod chefen för firman, "för de är för lata att ta spårvagnen till sina lägenheter i stan..." (Gbg)

En av "kunderna" berättade att när han arbetat på firman i månader utan att få den utlovade lönen (3.500 i månaden!) så polisanmälde han firman. Polisen lade ner anmälan redan dagen efter. Polismannen förklarade det hela på svenska för mannen som anmält, påstods sig inte kunna tala engelska. Naturligtvis förstod afrikanen inte ett ord. Han talade nämligen inte svenska.

Jag skäms när jag hör hur svenskarna uttalar sig.  De ansvariga myndigheterna, som annars kan jaga folk som snattat ett läppstift eller arbetsgivare som ger sina anställda en chokladask till jul för att det betraktas som "skattefusk" eller "muta" - var finns ni nu? Tyvärr gjordes ingen intervju med någon representant för polisen, immigrationsverket eller skattemyndighetens ekobrottsrotel...

Man kunde förvänta sig att det omedelbart görs tillslag och arresteringar på de här ställena. Men förmodligen  föredrar de ansvariga att fortsätta blunda. Vilken tur att det fortfarande görs granskande samhällsprogram av detta slag. Jag skulle bara önska att Janne Josefsson kunde vara ÄNNU vassare, det finns många fler frågor att ställa!!

Grymt

Du som är känslig kan sluta att läsa här...

Tittade på Travel Channel, som brukar ha rätt trevliga program för oss som gärna reser via andra...
Ian Wright, den lustige engelsmannen med den gälla rösten, gjorde denna gång ett besök i Kambodja.

Han besökte ett offer för den forma Röda Khmererterrorn, en konstnär som suttit fången rätt  länge i en fängelsehåla. Han berättade att de fått 5 teskedar gröt morgon och kväll, ingen vätska, inget annat. I hans cell dog 2-3 andra fångar per dag, och han hade ingen förhoppning alls om att överleva själv. Men av någon anledning så gjorde han det ändå.

Efter några år i friheten hade denne konstnär förmått att återuppta sitt skapande. Han visade oljemålningar föreställande Röda Khmerer-soldater som pricksköt på spädbarn som de kastade upp i luften, som lerduvor.. Allt han målade nu var sånt som han upplevt i verkligheten. På andra målningar stod RK-soldater och smashade spädbarn mot trädstammar, hållandes dem i ena benet. Andra målningar visade vuxna människor som spänts fast i skapelser som såg ut att vara hämtade från Inkvisitionen, nån slags redskap som drog isär folk där de låg fastspända...

Ian blev sedan inbjuden till ett nutida bröllop uppe i en avlägsen bergsby. Efter timmar av risvinsdrickande skulle det offras djur för att brudparet skulle få ett bra liv. Sex djur skulle offras, enligt seden. De ledde fram en oxe, och den avlivades genom att de högg upprepade gånger med en ishacka i huvud och hals. Blodet strömmade. En anka blev halshuggen och sen kom de med en hundvalp....   Vid det här laget strömmade mina tårar så ymnigt att jag ingenting såg, men avstängningsknappen hittade jag i alla fall.

Så grym människan är. Den grymmaste varelsen som någonsin befolkat vår jord.

I ett annat program, "Houston Animal Cops" på Animal Planet, en annan favroritkanal, stod en välnärd man och sa att "Jag är minsann ingen djurplågare.." men djurpolisen hittade på hans tomt en Golden Retriever som sprang omkring med ena bakbenet avbrutet, benpipan stack ut genom hasen....  Ägaren sade sig "inte ha råd" att ta hunden till veterinär....   Men själv hade han en häftig SUV som han körde i, och såg som sagt ganska välfödd ut. Den enda trösten var att man verkar ha mer handlingskraft vad gäller djurplågeri i USA, hunden beslagtas omedelbart när något sånt här sker, och ägaren ställs inför rätta, ofta med stora böter och fängelse som påföljd...

Ibland känns det svårt att vara människa. Skapelsens krona?

Gott Nytt men skippa raketerna!!!

Så går vi då in i slutspurten på det gamla 2007. Man summerar året som gått och ställer sina förhoppningar till ett kommande, fräscht och oprövat 2008.

En plump i nyårsfirandet är för oss dessa vansinniga raketdårar som förstör så mycket under årets sista natt (dag). Ja en del startar ju redan på morgonen, eller för den delen, hela sista veckan, hörde jag just på nyheterna. Skolor beskjuts, hus och bilar brinner upp, människor skadas...

Kul, kanske Du tycker, med smällar och ljusfenomen. Men har Du tänkt på hur mycket skräp och tungmetaller som släpps ut? Har Du en aning om hur många hundar som sitter darrande under sängarna och vägrar att komma fram? Hur fåglar stormar upp ur sina sovträd, i full panik? Hur hästar skenar genom staket eller slår sig sönder i vild ångest instängda i sina boxar, vid smällar och raketexplosioner?

Och - allra värst - har Du någonsin ägnat en tanke åt alla människor som kommer från krigshärjade länder? Kan Du överhuvudtaget förstå hur det känns när man tror att man är tillbaka i bomberna och infernot? Förmodligen har Du inte en susning!  Men FÖRSÖK, om Du har fantasi tillräckligt, att tänka Dig in i sitsen...

Du kan bidra till en mer uthärdlig tillvaro, genom att skippa raketuppskjutandet i dag, ikväll, i natt! Övertyga Dina vänner, släktingar och grannar om samma sak.

För mig är det en gåta att man inte lagstiftar om förbud för både tillverkning, försäljning och användande.

En tyst minut för min jacka

Igår intog vi en smaskig och rätt onyttig måltid på Mc Donalds i Uppsala, medan Lille Hund genomled klippkval på Fluff-fabriken i närheten. Eftersom jag blivit allt mer tankspridd, glömsk eller ska vi kalla det SENIL? - på sistone, så sprang jag förstås ifrån min jacka på hamburgerhaket.

Hade väl hängt den på stolsryggen och glömde den totalt när jag gick ut. Det var en brun rutstickad västjacka med löstagbara ärmar, av märket Mountain Horse. Nytvättad och snygg. Så fort jag kom hem upptäckte jag förlusten och ringde Mc Donaldsstället. Nää, de hade inte sett till någon jacka inte. Förmodligen hade "någon" tyckt att den var snygg och lagt rabarber på den. Usla människa! Det var min Älsklingsjacka ju!

Jag hoppas att Världens Olyckor drabbar den som tog min jacka. Som tur var hade jag varken mobil eller plånbok i den. Ja, Nicoline, i brist på stora sorger så skriver vi om de små! Jag vet att en jacka bara är en jacka, och att det bara är världsliga ting (som Karlsson På Taket brukade säga) men ändå....  Den här modellen finns inte att få tag i längre, är inte modern eller nåt?? Trots att en västjacka av ridmodell borde vara tidlös och alltid finnas att köpa.

Hur ska det gå i vinter?

Kom igen nu´rå!!!

Jag såg minsann på Amelias hemsida   http://www.amelia.se  att väldigt få av er har kikat på Sammie-bilderna  (de befinner sig nu på tredje sidan) FEMTON gluttningar är inte ens hälften av alla er som var inne på min blogg igår... fy skäms... maka er genast dit och klicka. På ena bilden har han en midsommarkrans och den andra hade jag här på bloggen igår, festklädsel var det som gällde. Skynda på!!!!      Annars kommer Ylle med grötskeden och bankar!

Kvinnor, bildäck och skeptiska män....

Godmorgon!
De senaste dagarna har Ylle tillbringat med att åka fram och tillbaka till däckfirman. Roligare saker kan man ha för sig, men detta var ett nödläge som bara måste redas ut.

Jag har en tämligen ny bil med fina aluminiumfälger och sportiga lågprofildäck. Men eftersom Ylle mestadels plägar skumpa fram på gropiga dåligt underhållna små grusvägar och inte frekventerar landets släta motorvägar särskilt mycket, så syntes det mig mer praktiskt att ha mer LUFT mellan mig och groparna. Sålunda beställde jag i min dumhet mindre fälgar och MER luft i själva däcken, om ni förstår. Detta visade sig vara ett stort misstag. I fredags när jag fått de nya däcken monterade, så blev hemfärden rysligt studsig och med en ratt som vibrerade så att den nästan hoppade ur Ylles känsliga små händer. Här var något katastrofalt fel! Lyckligen hemkommen ringde jag genast till däckfirman och påpekade att det inte gick att köra med däcken. Jag ombads inkomma på måndagsmorgonen, vilket jag prompt gjorde, pigg och nykter.

Man kontrollerade däcken och konstaterade att de var i he...e felbalanserade, eller, rättare sagt, inte balanserade alls! Efter en lång stunds manickande i en makalös maskin som tydligen kan mäta allting vad gäller däck och fälgar och en herrans massa små klistervikter fästade på däcken ifråga så sades problemet vara åtgärdat. Glad i hågen styr Ylle ut på vägen igen, för att åter drabbas av gräsliga vibrationer. Jag återvände till brottsplatsen och denna gång konstaterades att däckstrycket nog var för högt, varefter lämplig luftmassa avlägsnades. Ylle började vid det här laget svettas ymnigt och känna en viss motvilja mot de nyinköpta däcken.

Åkte hem igen, men obalansen och den dåliga vägkänslan var kvar. Åkte in igår igen, men fick då ett ganska irriterat bemötande och ombads inkomma en annan dag, för att lämna bilen för utredning. Snopet åkte jag hem igen och eldade upp mig mer och mer alltefter de skumpiga, vibrerande kilometrarna avverkades. -Här skulle det minsann inte lämnas någon bil på utredning! Det var ju däcken och/eller de nya fälgarna det var fel på. Innan bytet hade det inte funnits en enda pytteliten vibration minsann. Ylle hann ångra sitt tilltag med däcksbytet flera gånger om.

Jag låg och retade mig hela natten och började känna en viss deja-vu-känsla, vad gäller att bli bemött av bilkunniga män...  en gång hade jag en vit Corolla som började rosta vid bakluckesvetsarna redan efter tre år. Då fick jag det oförskämda svaret att jag fick väl skylla mig själv som köpt en vit bil... (!!!)  Finns det inga gränser för hur överlägsna män får vara bara för att kunden är kvinna och därmed automatiskt betraktas som novis  inom bilvärlden?

Nå, jag ringde tidigt i morse och meddelade att nu kom jag in och ville ha mina gamla däck och fälgar tillbaka. Nja, man hade väl inte tid idag... men då tog det hus i helsike hos mig! Jag åker inte en enda onödig mil till med detta vibrerande, fräste jag, Nu kommer jag in och jag vill ha mina gamla däck påsatta tillbaka!

När jag kom in var jag ångande het av upprördhet, störtade in på kundmottagningen och nästan skrek: "TROR ni mig inte va??? Och inte tänker jag lämna min bil här heller, jag behöver den faktiskt. Det är inte BILEN det är fel på...!"   Efter denna tirad hade de inget annat val än att skicka ut en mansperson som skulle "provåka" med mig. Så fort vi kommit ut på vägen så utbrast han "Jamen det var väl själva ..... vad den vibrerar!"  Ja, medgav jag, det är ju det jag har försökt tala om för er hela tiden!!!!!  NU blev det fart minsann, hela gummiverkstaden var engagerade med att mäta och väga och noga kolla både däck, fälgar och bilen däcksbultar... allt för att försöka få fram att det inte var något fel på däcken, antar jag. "Vi kan lägga på ett annat däcksmärke" försökte en av männen, men nu var jag orubblig, "Jag vill ha mina "gamla" däck tillbaka" mässade jag, och undrade hur länge det skulle dröja innan de fick in det i sina sotiga huvuden.

Slutligen fick de på de ursprungliga däcken och skickade ut samme man att provåka igen. Efter tjugo meter konstaterade både han och jag att vibrationerna var borta. När vi kom tillbaka och han meddelade detta, kliade alla sig i huvudena och förstod ingenting, men eftersom det var en MAN som lämnade utlåtandet så ifrågasattes det inte mer. Jag fick mina pengar tillbaka och åkte nöjd hem med mina gamla, vibrationsfria däck.. Visst kan jag reta mig på att jag tillbringat så mycket tid på däcksverkstaden under de senaste dygnen så att någon frågade om jag var anställd där, men...   och sen kan man ju undra varför män inte tror att kvinnor kan bedöma vibrationer? Jag kan också tycka att jag varit onödigt mesig, det hade varit bättre att manligt slå näven i bordet och med barsk röst kräva rättelse - omedelbart !!!  Man kanske lär sig av misstagen? Kanske lyssnar mer på sin Älskling som avrådde redan från början?

image166

Mina "gamla" däck, bäst ändå!!!!

Förändringens vindar blåser....

Jag gillar inte vissa typer av förändringar, det har blivit klart värre med åren. När jag t ex ska handla i favoritaffären vill jag veta att alla varor finns på sina platser, så att jag kan susa igenom och studsa ner dem i farten, för fort ska det gå!

En del affärer har pippi på att möblera om titt som tätt och ställa allt i affären på huvudet, så att man inte hittar någonting alls. Jag antar att förhoppningen är att kunden ska gå vilse och på köpet plocka på sig en hel del varor som inte var planerade. På så sätt ska man höja omsättningen och därmed vinsten. Men tji, sådana affärer förlorar mig som kund.

Vädrets snabba växlingar gör mig också misslynt. Från förra veckans ljumma kvällar och 27 grader på dagen gick det blixtsnabbt över till krispiga mornar med ynka plus 3 och behov av både vantar och kofta. Inte för att jag egentligen har något emot krispiga mornar, men jag vill hinna VÄNJA MIG vid dem. Kroppen är ett känsligt instrument som gör utslag när man utsätter den för stora temperaturväxlingar under kort tid. Det kan inte vara nyttigt för hälsan.

På tal om affärer och vindar: Varför i all världen har de flesta butiker blivit så SNÅLA att de knappt har något på lager längre? "Nej, den varan har vi inte på lager, vi måste beställa den" blir ofta svaret, och sen tar det ett par dagar innan man har den hemma. Eller månader. Snart måste vi väl förhandsbeställa limpan och en liter mjölk också?

Dum i kolan, tom i bollen???

OK, jag erkänner! Jag växte inte upp med datorer och TV-spel. När jag började mina trevande försök att sätta ihop ord till beskrivande texter fanns det på sin höjd en liten manuell skrivmaskin, ett sk tröskverk, till hands. Min lilla reseskrivmaskin Olivettin var i många år min trogna vän. Ville man ha kvar en kopia av det man skrivit, så var det bara att snällt lägga ett KARBONPAPPER mellan papperslagren - vet ni unga vad det är egentligen? Och vilken mardröm det var om man råkade skriva fel?

Kanske är det här förklaringen till min oerhörda valhänthet när det gäller tekniska finesser kring bloggandet. Jag har faktiskt använd dator i ett decennium nu. Jag kan använda mig av de vanligaste funktionerna, jag kan, givetvis, gå ut på nätet och göra det normala. Jag kan blogga (tack Ina!) och länka (och det är jag stolt över!) men jag kan banne mig inte lägga in min blogg på Bloggkartan.se och jag kan inte klippa in koden till Blogspot.

Jag vet att mitt RSS-flöde fungerar (bara det är väl en hjältebedrift va?) -men hur gör jag sen? De underliga beskrivningarna av processen går helt enkelt inte in i min hjärna. Och jag som hade uppfattningen att jag var åtminstone normalt begåvad? Det har jag numera fått ompröva, många gånger.

En ögonläkare sa en gång till mig att det inte var meningen att människan skulle bli mycket äldre än 40 år. Det är därför man får så många krämpor nu för tiden. Kan det gälla även hjärnan? För jag känner mig totalt obildbar när det gäller att läsa mig till hur jag ska göra. Kan någon hjälpa mig, med en beskrivning för dummies!!!!

DÖDA fågeln!!!

image77

Jag är en sann djurvän, ja banne mig! Men nu är måttet rågat! En familj fräcka sädesärlor har behagat använda hussens nya bil som TOALETT....  maken till fräckhet!

De bara sitter där rätt upp och ner och skiter av hjärtans lust, och tittar man ut ur huset och skriker åt dem så vänder de makligt på huvet och undrar "Va fan vill Du...?"

Så nu funderar jag på strypning, skjutning, hängning eller stegling. Eller varför inte BRÄNNING?

Som ni märker HAR jag verkligen en mordisk sida!