ylle - kort och gott

Vår grannkatt Truls är världens goaste kisse...

I Norrtälje finns en beryktad liga som kallas PUDELMAFFIAN...    den första söndagen i varje månad sammanstrålar de som vill, och innehar en eller flera pudlar, för en gemensam promenad.

Det är otroligt hur bra alla pudlar verkar samsas. Förutom en eller annan morrning då, när en närgången hanne besvärar någon av tikarna, men aldrig mer än så.

Igår vandrade vi runt Färsnas vackra naturområde. Kul, tyckte både hundar och människor!

Nu är det en sån där förbaskad högtid igen och matte sätter upp mig på bordet för att ta bilder. Det är tur för henne att jag är så liten och snäll....



OK OK, en trevlig påsk tillönskas alla bloggläsare!


Snälla SLUTA att fotografera nu, fjädrarna kliar under hakan... och måste jag styras ut så här bara för att jag är en PUDEL...?

Till Lille Hunds förtjusning föll åter snön och gjorde marken vit och mjuk och rolig att leka i...

Tja ba, igår ramlade jag inte en enda gång.
Sammie träffade ett gäng pudlar, det är fantastiskt vad fint pudlar leker ihop. De lockiga gossarna tog väl hand om lille valpen Pepsie (i randiga tröjan) som blivit skrämd av en stor stygg hund.

 

Vadå plyschleksak - jag? Dom är ju mina kompisar!

En som verkligen älskar snön är Sammie, den lilla pudelpojken! Han är verkligen en hund med gott självförtroende, eller vad tycks om denna svansföring?



Nackdelen med att ha en liten, luddig hund när det är snö framgår väl tydligt här:



Hans kostym har en egen historia. Den går under benämningen Pariskostymen. Min syster är gift med en äkta fransman och befinner sig alltsomoftast i Paris. När Sammie var ung letade jag efter ett lätt och smidigt täcke till honom. I Paris såg min syster en kvinna med två pudlar som var klädda i fina små kostymer. Hon frågade var man fick tag i sådana? Damen med pudlarna sa att hon hade flera som inte passade till hennes pudlar, ville min syster kanske komma förbi hotellet och hämta dem? Damen med pudlarna BODDE alltså stadigvarande på hotell... Ja, på det sättet fick Sammie som present två designerkostymer "made in Paris"  och den här röda är flitigt använd. 

Vi vill väl litet var till mans ge oss en NY chans att bli bättre, när vi går in i det nya året? Varje blogg med självaktning ska tydligen avge en Års-summering? Eftersom det mesta som händer i världen är Elände, så avstår jag från att kommentera världsläget, med bombningar, krig i största allmänhet, vidrigheter, skit och svält....

Från den egna vrån kan jag rapportera att året som gått till stora delar inneburit grubbel över hästar hit och dit. Vilket ni som följt bloggen redan vet. 2007 var året då jag kom underfund med att jag inte klarade av att rida så mycket som min ena Springare behövde, och därför var jag tvungen att skiljas från honom. Slut med mitt ridliv?! Den andra gossen blev först triangelmärkt efter flera års kämpande med bakdelskrämpor, sedan dummade han sig så till det grad med sin nya vän lilla Nyponros så att han blev bortskickad. Tårarna föll. Viss framgång med skriverierna kan dock rapporteras, men litet si och så med hälsan. Men vem är jag att klaga, det finns många som har det värre!

Så det är med tillförsikt och goda föresatser jag ser fram emot det nya året. Hoppas att ni gör det också!

Som sig bör kommer här en bild på min favoritmodell framför andra, Sammie, the Little Great Man!



Som för övrigt fyller åtta år (!) några dagar in på året.... En väl bibehållen, barnslig pudel!

Idag kom två hurtiga människor stövlandes upp till vår stuga i skogen, i hällande regn. Det var Sofi och Ulla som passade på att göra en julpromenad i det värsta av väder. Med sig hade de SEX hundar av raserna golden retreiver och jaktlabrador. Båda damerna är uppfödare och har jaktprovs- lydnadschampions av hög klass. Hundarna deras var otroligt tåliga och lade sig snällt ihopringlade utanför stugan (leriga och blöta) medans mattarna drack kaffe och fick en värmande glögg innanför västen.



Här är ett knippe hundar:

Jag är verkligen ingen mästare på hunduppfostran. Jag är inte ens i närheten av godkänd. Sammie är min första hund, och jag har nog gjort alla misstag man KAN göra med honom. En så där liten hund är det förmodligen ganska vanligt att man gör fel med, "han är ju så liten och söt, så..." och så låter man honom göra litet som han vill. I synnerhet som han hela tiden varit en ängel vad gäller uppförande inomhus, aldrig att han haft sönder något, han tar ingenting från bordet (han är ju så liten, ha ha) och överhuvudtaget så är han tämligen lättskött.

Men - vad gäller hans favoritleksaker och speciellt godis, typ grisöron, då blir den söta lilla pudelbollen till ett MONSTER.... Man kunde varken titta på honom eller tala med honom utan att han morrade som besatt, för att inte säga VRÅLADE...  Tyvärr har vi även varit väldigt slapphänta då det gällt besökare och deras vurm för att leka "ta leksaken från Sammie och få honom att morra...."   Nu är det slut med det. Stränga instruktioner och basta!

Så här kan han se ut när han har ett grisöra eller nåt liknande godis:



Läskig va???

Jag är fortfarande imponerad av Cesar Millan och hans ordlösa sätt att kommunicera med hundarna. Inte av att använda stackelhalsband eller av vad som händer när kameran inte är på, men vem kan veta vad som händer i NÅGOT program när kameran inte är på?  De flesta andra "hunddressörer", må det vara i engelsk/amerikansk teve eller i svenska program, tjoar och skriker så det står väldeliga till när de ska "uppfostra" en hund i programmet, och hunden i fråga verkar mestadels rätt oberörd. Precis som det var med mig. Ett evigt skrikande på "Sammie, aj aj, NEJ och FY" osv, när han blev till monster. Jag var hjärtligt trött på det.

Så jag provade Cesars metod. Inte säga hundens namn, inte titta direkt på honom, inte vara aggressiv, bara vara lugn och bestämd. Jag lade mig till med samma "Tsssscchhhhht"-ljud som Cesar använder.

Fram med grisörat, jag satte mig sedan ner bredvid hunden men tittade inte på honom. Fruktansvärda morrningar förstås, så till den grad att han gurglade och lät som om han skulle kvävas när som helst. Jag tog helt lugnt örat ifrån honom, utan att säga nåt, och bara satt där. Han fortsatte att morra och höll på, länge och väl. När han lugnat sig och tystnat så fick han tillbaka örat. Detta upprepades ungefär fyra-fem gånger. Sen kunde jag ge honom örat och titta på honom eller tala till honom bäst jag ville. Nästa gång började det på samma gamla vanliga sätt, men denna gång tystnade morrningarna mycket fortare. Sedan dess kan jag ge honom vilken godsak som helst och han säger inte ett ljud, smaskar bara njutningsfullt i sig. Och detta utan ett enda NEJ, utan att jag behövde bli frustrerad, ingenting. Bara litet tid och tålamod.

Lille Hund uppskattar sina promenader dyrt och heligt. Säger man ordet "promenad" eller "gå ut och gå" studsar han som en gummiboll av glad upphetsning...

Eftersom jag är nyopererad i ett knä (i fredags) så blir promenaderna inte så långa den närmaste tiden. Och eftersom jag klippte honom förra veckan så får den bitande kylan mig att sätta på honom den lilla blå tröjan. Han har ju nästan ingen päls kvar! Men som tur var växer den ut snabbt som bara den.

Vid Luciatider händer det att jag mer än vanligt saknar "mina" ungdomar och hur festligt vi hade det vid höstterminsavslutningarna och julfester...   

Dagar som aldrig kommer åter
-vad hjälper om vi gråter?

Lille Hund som, liksom alla djur, har en osviklig Känslokompass, tröstar med en slick och en tillgiven blick och ställer som vanligt snäll upp för fotografering. Även om dagen är iskall och hunden nyklippt....

Ja nu har man t o m tagit upp det i TV 4:as Nyhetsmorgon, hur välgörande det är med djur för oss människor. Man har kommit på att gamla människor blir piggare och gladare och friskare om de får umgås med och klappa djur...  Och går det att BEVISA vetenskapligt, då måste det ju vara så...

Men det är något som vi som har och älskar våra djur har förstått hela livet. Att få hålla ett varmt djur i famnen, att få smeka den mjuka pälsen, att bli entusiastiskt mottagen av sin lille hund fast man bara varit borta några minuter, att få höra den mjuka välkomnande gnäggningen från en nöjd, förväntansfull häst.... Är inte DET lyckan på jorden?

Andra länder har kommit mycket, mycket längre i detta. På barnsjukhus i Australien väller det ibland in djur av alla de slag, lamadjur, ponnier, hundar, kaniner...  Överläkaren själv sa torrt att  "vad de här djuren åstadkommer när det gäller barnens hälsa och tillfrisknande, det slår allt vad vi läkare kan göra".

Men här har vi fortfarande stor tilltro på Allergispöket. Det är FARLIGT och SMUTSIGT att umgås med djur, tycks många tro. Naturligtvis är det inte djurmänniskor som sätter upp alla bestämmelser och förordningar. I Frankrike bjuds besökande hundar på ett eget litet fat på matställen, här bojkottas och portas de. Människor som kan vara mycket smutsigare och stinka av både det ena och det andra får istället komma in.

Jag skulle med glädje gå på besök hos sjuka, gamla och barn med min lille hund. Han skulle vara den perfekta terapihunden, han har redan verkat som en sådan, på den tiden jag arbetade i skola (en skola kring djur, vill jag påpeka, där det var tillåtet att ha sin hund på kontoret)

För djur gör oss glada och bättre till mods. Alltid.

Ett av Lille Hunds stora intressen här i livet är "hoppa stenen"...   Varje sten som är i storlek så att han kommer upp på den (han är väldigt liten) ska bestigas. Förmodligen vill han komma upp högt just för att han är så liten. Här har han hoppat stenen igår, när han just frisknat till. Vilket syns litet grand, blicken är inte riktigt den vanliga spralliga... 

När mina djur någon gång mår dåligt känns det som en stor klump tar plats i mitt bröst. Samtidigt blir jag helt kall och försöker att vara rationell och göra det som behövs.

Lille hund verkar ha haft besvär med halsen ett tag, men varit piggelin som vanligt och ätit och druckit bra, Men i förrgår såg han hängig ut och det bar iväg till vanliga veterinären. Hon tyckte att han såg ful ut på en halsmandeln och förskrev antibiotika av ett bredspektrigt slag. En och en halv tablett två gånger om dagen. Första dosen intogs förstås redan på kvällen. Igår morse nästa dos. Men hunden blev inte bättre utan istället som förbytt. Han var låg, låg, ville inte röra sig, skrek när jag lyfte honom, ville inte dricka, inte kissa, skakade i hela kroppen och såg djupt olycklig ut. Jag kunde inte komma på nåt annat än att han inte tålde medicinen.

Ringde stans veterinärklinik, min vanliga veterinär är ofta omöjlig att nå, speciellt nu för hon har så mycket att göra att hon stänger av telefonen. På kliniken rådde de mig att fortsätta med tabletterna och avvakta. Men fram på em var det så illa så jag kunde bara inte vänta. Trodde att de hade någon metod att använda om ett djur blivit förgiftat av medicinen. Men tji, se de hade de inte.

Han hade ingen feber, vare sig hemmavid eller på kliniken. Spänd i magregionen, ja han hade ju inte kissat på hela dagen! Det enda råd jag nu kunde få var att sluta med medicinen. Åttahundra spänn tack, för ingenting! Men jag ångrar ändå inte att jag åkte in, kanske hade de kunnat göra något mer aktivt, man vet aldrig. När vi gick ut från kliniken var han konstigt nog piggare, gick själv och den lilla svansplymen pekade svagt uppåt istället för att ligga ner mot baktassarna...  Väl utanför dörren till kliniken kissade han mängder rakt mot stolpen, men jag brydde mig inte, något ska man väl få för sina åttahundra spänn...

Väl hemma gick han runt ett tag och kissade sen igen. Åt litet grann men var fortfarande låg, vilade resten av kvällen. Jag kan inte säga att han är som vanligt idag, men i alla fall bättre. Fast matt. Tänk att man kan bli så dålig av medicin som ska hjälpa mot krämpan?  Fast veterinären på kliniken tyckte att det inte såg ut att vara något fel med halsen. Så nu struntar jag i den och hoppas bara på att Lille Hund blir återställd och sitt vanliga glada jag så fort som möjligt....    Så orolig man blir!!!  Ni som har djur vet hur det känns...... Hjärtat liksom stannar, och världen slutar att snurra....

I vårt nutida samhälle är det helt naturligt (?) och fullt accepterat att man kastrerar katter och hästar. Men inte hundar. Låt mig ta upp debatthandsken!

Hankatter som inte kastrerats får ofta ett väsentligt kortare liv än de kastrerade. De okastrerade går på "friarstråt" och springer bort, blir överkörda, råkar i slagsmål, blir skadade...  Alltså kastrerar de flesta sina hankatter och lever lyckliga ihop i många år.

Hingstar har i vårt land länge ansetts som "farliga" och svårhanterliga och man har rutinmässigt kastrerat dem, om man inte avser att använda dem i avel. Ingen lyfter på ögonbrynet för att man säger att man har en valack. Nu kan det ju vara så, att det egentligen är i hanteringen av hingstar som det brister. Om hästar inte tillåts vara hästar och får mycket utevistelse i frihet, så kan den snällaste häst bli upprorisk, överenergisk och svårhanterad. Och av tradition har vi även stängt in våra hingstar bakom lås och bom den största delen av dygnet. Kanske kan en naturligare hästhållning låta fler hingstar vara hingstar utan att det skapar problem? Dock ställs helt andra krav på staket o dyl så att inte hingstarna ränner runt i bygden som andra hankatter (obs liknelsen) och ställer till oreda?

När vi kommer till hanhundar, så ifrågasätter jag om inte fler borde kastreras? Liksom när det gäller hingstar, så är långt ifrån alla människor lämpade att hantera och ta ansvar för hanhundar. Speciellt då av de större och starkare raserna. Och hur bra mår en testosteronstinn hanhund som aldrig får utlopp för sina drifter? Att de kan vara farliga i fel ägarhänder är väl allmänt vedertaget? Ändå släpas många människor skrikande runt i änden av kopplet när de tar ut sin stora hanhund på promenad.

Jag har själv stött på många av den sorten. Och fast jag inte är hundrädd, så kan en dreglande och vrålande rottweilerhane som kastar sig emot mig få mig att kissa på mig. Har jag tur är hunden kopplad och ägaren så stark att den förmår hålla tillbaka besten...  Eller ska vi helt enkelt införa en licens för den som vill hålla hanhund, så att man får genomgå prov och visa att man är kapabel?  Vad tycker DU?

Har Du sett "Mannen som talar med hundar" på TV 4+? Den går måndagar kl 20.00. Om inte, gör det!

Jag missar inte ett avsnitt. Min älskling, som verkligen borde se alla avsnitt, har tittat på ett par stycken och vägrar hårdnackat att se fler, med motiveringen "det är ju bara samma hela tiden..." Han har tydligen inte uppfattat de små nyanserna som gör varje fall unikt.

Visst, det handlar om hundar hela tiden. Olika hundar, med rätt lika problem, nämligen att den som håller i kopplet inte vet riktigt vad den gör eller varför. Men det som fascinerar mig så mycket är hur mannen Cesar Millan (uttalas Millán och inte som hallåorna säger Mílan, bara en liten detalj) lyckas kommunicera med varenda hund på ett litet ögonblick, med små gester, sällan några ord utan bara med ren energi och kroppsspråk.

Han visar gång på gång att man inte får bli ARG, FRUSTRERAD eller SPÄND när man umgås med sin hund. När han säger och visar det , känns allt så självklart och logiskt. Visst - hundar pratar inte med varandra, säger inte varandras namn utan visar sin dominans på ett självklart sett, förhandlar inte, blir de inte åtlydda så, ett snabbt grepp i nacken eller över ryggen på den olydige... 

Ändå gör hans "klienter" hela tiden fel, liksom jag själv. Visst blir jag arg om hunden inte lyder ögonblickligen, visst får jag något straffande över mig om han inte slutar skälla när jag säger åt honom. Visst ropar jag argt hans namn för att bli åtlydd.

Andra hunddressörer, som den despotiska Victoria Stilwell ("Min hund styr mitt liv") de kan minsann bli både frusterade och arga. Skriker och har sig åt hundarna, och stoppar dem fulla med godis mellan varven. Jag har aldrig sett Cesar ge någon hund en endaste godisbit. Matning ingår helt enkelt inte i hans koncept. Ett litet belåtet ljud är hans enda beröm, och hundarna gör precis som han vill ändå.

Varje avsnitt ger mig unika aha-upplevelser. Inte minst när de mest asociala hundarna tas med till hans flock, bestående av trettiotalet f d aggressiva hundar, mest av pitbullutseende, stora och stadiga, och en och annan pinnig liten dvärgpincher eller chihuahua. Vilken flock! Och hur de visar nykomlingen hur man ska bete sig!

Allra mest imponeras jag av den energi som Cesar visar, som verkligen strålar ut ur rutan mot mig. Han verkar vänlig, lågmäld och ödmjuk. Han tillrättavisar inte heller människorna på ett otrevligt besser-wisser-aktigt sätt, utan är lika lågmäld och positiv mot dem som mot hundarna.

Jag förstår nu varför det fungerade så 100%-igt på vår första och enda dressyrkurs. Till min förvåning kunde min lille hund allt, gå lös sick-sack mellan okända hundar med full koncentration på matte, sitta och stanna, bli inkallad, ligga kvar tills jag kom tillbaka. Jag var koncentrerad och visade helt enkelt rätt energi och trodde på att det skulle gå, och det fungerade! Det är inte konstigare än så.

Om jag vore hund skulle jag vilja bo i Cesars flock!

Jag bara måste ta med den sötaste bilden av Lille Hund (enligt Ylle alltså)