Gott Nytt Flyt!
Vi vill väl litet var till mans ge oss en NY chans att bli bättre, när vi går in i det nya året? Varje blogg med självaktning ska tydligen avge en Års-summering? Eftersom det mesta som händer i världen är Elände, så avstår jag från att kommentera världsläget, med bombningar, krig i största allmänhet, vidrigheter, skit och svält....
Från den egna vrån kan jag rapportera att året som gått till stora delar inneburit grubbel över hästar hit och dit. Vilket ni som följt bloggen redan vet. 2007 var året då jag kom underfund med att jag inte klarade av att rida så mycket som min ena Springare behövde, och därför var jag tvungen att skiljas från honom. Slut med mitt ridliv?! Den andra gossen blev först triangelmärkt efter flera års kämpande med bakdelskrämpor, sedan dummade han sig så till det grad med sin nya vän lilla Nyponros så att han blev bortskickad. Tårarna föll. Viss framgång med skriverierna kan dock rapporteras, men litet si och så med hälsan. Men vem är jag att klaga, det finns många som har det värre!
Så det är med tillförsikt och goda föresatser jag ser fram emot det nya året. Hoppas att ni gör det också!
Som sig bör kommer här en bild på min favoritmodell framför andra, Sammie, the Little Great Man!
Som för övrigt fyller åtta år (!) några dagar in på året.... En väl bibehållen, barnslig pudel!
Från den egna vrån kan jag rapportera att året som gått till stora delar inneburit grubbel över hästar hit och dit. Vilket ni som följt bloggen redan vet. 2007 var året då jag kom underfund med att jag inte klarade av att rida så mycket som min ena Springare behövde, och därför var jag tvungen att skiljas från honom. Slut med mitt ridliv?! Den andra gossen blev först triangelmärkt efter flera års kämpande med bakdelskrämpor, sedan dummade han sig så till det grad med sin nya vän lilla Nyponros så att han blev bortskickad. Tårarna föll. Viss framgång med skriverierna kan dock rapporteras, men litet si och så med hälsan. Men vem är jag att klaga, det finns många som har det värre!
Så det är med tillförsikt och goda föresatser jag ser fram emot det nya året. Hoppas att ni gör det också!
Som sig bör kommer här en bild på min favoritmodell framför andra, Sammie, the Little Great Man!
Som för övrigt fyller åtta år (!) några dagar in på året.... En väl bibehållen, barnslig pudel!
Gott Nytt men skippa raketerna!!!
Så går vi då in i slutspurten på det gamla 2007. Man summerar året som gått och ställer sina förhoppningar till ett kommande, fräscht och oprövat 2008.
En plump i nyårsfirandet är för oss dessa vansinniga raketdårar som förstör så mycket under årets sista natt (dag). Ja en del startar ju redan på morgonen, eller för den delen, hela sista veckan, hörde jag just på nyheterna. Skolor beskjuts, hus och bilar brinner upp, människor skadas...
Kul, kanske Du tycker, med smällar och ljusfenomen. Men har Du tänkt på hur mycket skräp och tungmetaller som släpps ut? Har Du en aning om hur många hundar som sitter darrande under sängarna och vägrar att komma fram? Hur fåglar stormar upp ur sina sovträd, i full panik? Hur hästar skenar genom staket eller slår sig sönder i vild ångest instängda i sina boxar, vid smällar och raketexplosioner?
Och - allra värst - har Du någonsin ägnat en tanke åt alla människor som kommer från krigshärjade länder? Kan Du överhuvudtaget förstå hur det känns när man tror att man är tillbaka i bomberna och infernot? Förmodligen har Du inte en susning! Men FÖRSÖK, om Du har fantasi tillräckligt, att tänka Dig in i sitsen...
Du kan bidra till en mer uthärdlig tillvaro, genom att skippa raketuppskjutandet i dag, ikväll, i natt! Övertyga Dina vänner, släktingar och grannar om samma sak.
För mig är det en gåta att man inte lagstiftar om förbud för både tillverkning, försäljning och användande.
En plump i nyårsfirandet är för oss dessa vansinniga raketdårar som förstör så mycket under årets sista natt (dag). Ja en del startar ju redan på morgonen, eller för den delen, hela sista veckan, hörde jag just på nyheterna. Skolor beskjuts, hus och bilar brinner upp, människor skadas...
Kul, kanske Du tycker, med smällar och ljusfenomen. Men har Du tänkt på hur mycket skräp och tungmetaller som släpps ut? Har Du en aning om hur många hundar som sitter darrande under sängarna och vägrar att komma fram? Hur fåglar stormar upp ur sina sovträd, i full panik? Hur hästar skenar genom staket eller slår sig sönder i vild ångest instängda i sina boxar, vid smällar och raketexplosioner?
Och - allra värst - har Du någonsin ägnat en tanke åt alla människor som kommer från krigshärjade länder? Kan Du överhuvudtaget förstå hur det känns när man tror att man är tillbaka i bomberna och infernot? Förmodligen har Du inte en susning! Men FÖRSÖK, om Du har fantasi tillräckligt, att tänka Dig in i sitsen...
Du kan bidra till en mer uthärdlig tillvaro, genom att skippa raketuppskjutandet i dag, ikväll, i natt! Övertyga Dina vänner, släktingar och grannar om samma sak.
För mig är det en gåta att man inte lagstiftar om förbud för både tillverkning, försäljning och användande.
Änglar finns visst!
Jag har minsann sett en nere på stadens konsthall. Det är en bedrövad ängel som sitter på resterna av ett trähus, ängeln gråter för att staden förfulas och alla fina gamla trähus rivs för att ge plats för tegel- och snaskschabrak av icke beskrivbart slag. Ängeln är gjord av min goda vän, konstnären Hermine Keller, som är suverän på att formge sina skulpturer!
Jag skrev en insändare i lokalblaskan om saken och bifogade denna bild på Ängeln. Men tidningen tog in texten och struntade i bilden, vilket var hela vitsen med insändaren!!!! - istället valde de att ta in en bild till en annan insändare om hundbajs, bilden föreställde rumpan på en hund som sket. Så olika är vår prioritering, men det kanske är kännetecknande för vår stad???
Jag skrev en insändare i lokalblaskan om saken och bifogade denna bild på Ängeln. Men tidningen tog in texten och struntade i bilden, vilket var hela vitsen med insändaren!!!! - istället valde de att ta in en bild till en annan insändare om hundbajs, bilden föreställde rumpan på en hund som sket. Så olika är vår prioritering, men det kanske är kännetecknande för vår stad???
Fint främmande
Idag kom två hurtiga människor stövlandes upp till vår stuga i skogen, i hällande regn. Det var Sofi och Ulla som passade på att göra en julpromenad i det värsta av väder. Med sig hade de SEX hundar av raserna golden retreiver och jaktlabrador. Båda damerna är uppfödare och har jaktprovs- lydnadschampions av hög klass. Hundarna deras var otroligt tåliga och lade sig snällt ihopringlade utanför stugan (leriga och blöta) medans mattarna drack kaffe och fick en värmande glögg innanför västen.
Här är ett knippe hundar:
Här är ett knippe hundar:
Cinnamon tränar i picaderon
Jag har snabbtillverkat en liten rundcorall, fast den är fyrkantig och således en Picadero (enligt Klaus F Hempfling) för att kunna träna lilla Kaneldamen i konsten att gå undan för drivande hjälper (pisken och mattes ljuva stämma). Hon är TOTALT obevandrad i vad pisken är för nåt, vilket i och för sig är positivt, -hon har haft en lycklig barndom!
- men å andra sidan litet besvärligt eftersom en körhäst måste kunna gå FRAMÅT för pisken i avsaknad av ryttare. Så det är bara att träna litet smått, fem minuter räcker gott, och dockhästen Cinnamon var tämligen läraktig. Lilla Nyponrosen stod utanför och bara hoppade av längtan efter att få vara med, men för henne räcker det med att träna grimma och ledning. Än så länge. Och att räcka upp hovarna en efter en, fint och lätt.
- men å andra sidan litet besvärligt eftersom en körhäst måste kunna gå FRAMÅT för pisken i avsaknad av ryttare. Så det är bara att träna litet smått, fem minuter räcker gott, och dockhästen Cinnamon var tämligen läraktig. Lilla Nyponrosen stod utanför och bara hoppade av längtan efter att få vara med, men för henne räcker det med att träna grimma och ledning. Än så länge. Och att räcka upp hovarna en efter en, fint och lätt.
Min grislänning
Detta uttryck som myntats av Gitte passade väl bra på min gosse idag, när jag hämtade in honom från den stora lösdriften i exil... här kommer han till matte
Så här såg han ut i närbild (gissa vem som nästan svimmade? -jag , som normalt är PETNOGA med mina hästar)
Det finns gränser, även för en islandshäst, så jag tog in honom och krattade av det värsta:
-vilket han var ganska nöjd med....
Så här såg han ut i närbild (gissa vem som nästan svimmade? -jag , som normalt är PETNOGA med mina hästar)
Det finns gränser, även för en islandshäst, så jag tog in honom och krattade av det värsta:
-vilket han var ganska nöjd med....
Ponnyflickorna
Ponnyprinsessorna börjar skolan
Lilla Nyponros är en grisros! Hon rullar sig ofta av hjärtans lust i leran, så här fin blir hon då.... I boxen grejar hon runt så att det tar minst tjugo minuter att mocka, för det mesta har hon gömt långt under...
Nu har flickorna bott här i drygt en månad, vi har börjat lära känna varandra och mitt knä börjar fungera någorlunda. Jag har börjat "träna" hästarna, på så sätt att jag tar ut dem en och en i grimma, binder upp dem, borstar och kratsar hovarna, ev raspar litet på hovarna, och tar ut dem på en liten promenad.
De tycker att det är hemskt spännande och har verkligen inget emot att sticka huvudet i grimman och gå ut ur hagen. Den som lämnas ensam ett slag gnäggar förstås övergivet, men även det måste en liten ponnyflicka lära sig. Cinnamon är med sina snart tre år mycket ledvan, men Nyponros slår mig med häpnad med sin medgörlighet. Inte för att det saknas temperament....
Vem har sagt att det är roligt att stå stilla när matte går ifrån för att fotografera?
Nu har flickorna bott här i drygt en månad, vi har börjat lära känna varandra och mitt knä börjar fungera någorlunda. Jag har börjat "träna" hästarna, på så sätt att jag tar ut dem en och en i grimma, binder upp dem, borstar och kratsar hovarna, ev raspar litet på hovarna, och tar ut dem på en liten promenad.
De tycker att det är hemskt spännande och har verkligen inget emot att sticka huvudet i grimman och gå ut ur hagen. Den som lämnas ensam ett slag gnäggar förstås övergivet, men även det måste en liten ponnyflicka lära sig. Cinnamon är med sina snart tre år mycket ledvan, men Nyponros slår mig med häpnad med sin medgörlighet. Inte för att det saknas temperament....
Vem har sagt att det är roligt att stå stilla när matte går ifrån för att fotografera?
Santa´s on fire
Nu tycker jag att vi sätter eld på tomten!
När jag var tre år kom en gräsligt stel tomte med konstig röst och ville dela ut julklappar. Jag hade aldrig sett ett sånt hemskt monster, så jag satt bakom stora fåtöljen och skrek av skräck. Jag ville absolut INTE gå fram och tacka tomten. Sedan dess har jag haft svårt för figuren, trots att jag senare förstod att det var Pappa som var tomten.....
När jag var tre år kom en gräsligt stel tomte med konstig röst och ville dela ut julklappar. Jag hade aldrig sett ett sånt hemskt monster, så jag satt bakom stora fåtöljen och skrek av skräck. Jag ville absolut INTE gå fram och tacka tomten. Sedan dess har jag haft svårt för figuren, trots att jag senare förstod att det var Pappa som var tomten.....
GOD JUL
på er alla bloggare!!!! Ylle
Liten hund önskar alla en God Jul
Och matten önskar alla sina bloggvänner detsamma! Även ni som bara tittar in får en släng av sleven... Ylle
Mental istid
Är minus tre grader mycket kallare idag än för tjugo år sedan? För tre år sedan?
För mig tycks det så. Kylan detta år kryper rakt in i märgen på mig. Trots overaller, yllesockor och tjock mössa.
Tål man kylan sämre när man blir äldre? Idag är jag äldre än igår.
Men det är bara minus tre. Fruktansvärt kallt. Så känns det.
För mig tycks det så. Kylan detta år kryper rakt in i märgen på mig. Trots overaller, yllesockor och tjock mössa.
Tål man kylan sämre när man blir äldre? Idag är jag äldre än igår.
Men det är bara minus tre. Fruktansvärt kallt. Så känns det.
Hunduppfostran
Jag är verkligen ingen mästare på hunduppfostran. Jag är inte ens i närheten av godkänd. Sammie är min första hund, och jag har nog gjort alla misstag man KAN göra med honom. En så där liten hund är det förmodligen ganska vanligt att man gör fel med, "han är ju så liten och söt, så..." och så låter man honom göra litet som han vill. I synnerhet som han hela tiden varit en ängel vad gäller uppförande inomhus, aldrig att han haft sönder något, han tar ingenting från bordet (han är ju så liten, ha ha) och överhuvudtaget så är han tämligen lättskött.
Men - vad gäller hans favoritleksaker och speciellt godis, typ grisöron, då blir den söta lilla pudelbollen till ett MONSTER.... Man kunde varken titta på honom eller tala med honom utan att han morrade som besatt, för att inte säga VRÅLADE... Tyvärr har vi även varit väldigt slapphänta då det gällt besökare och deras vurm för att leka "ta leksaken från Sammie och få honom att morra...." Nu är det slut med det. Stränga instruktioner och basta!
Så här kan han se ut när han har ett grisöra eller nåt liknande godis:
Läskig va???
Jag är fortfarande imponerad av Cesar Millan och hans ordlösa sätt att kommunicera med hundarna. Inte av att använda stackelhalsband eller av vad som händer när kameran inte är på, men vem kan veta vad som händer i NÅGOT program när kameran inte är på? De flesta andra "hunddressörer", må det vara i engelsk/amerikansk teve eller i svenska program, tjoar och skriker så det står väldeliga till när de ska "uppfostra" en hund i programmet, och hunden i fråga verkar mestadels rätt oberörd. Precis som det var med mig. Ett evigt skrikande på "Sammie, aj aj, NEJ och FY" osv, när han blev till monster. Jag var hjärtligt trött på det.
Så jag provade Cesars metod. Inte säga hundens namn, inte titta direkt på honom, inte vara aggressiv, bara vara lugn och bestämd. Jag lade mig till med samma "Tsssscchhhhht"-ljud som Cesar använder.
Fram med grisörat, jag satte mig sedan ner bredvid hunden men tittade inte på honom. Fruktansvärda morrningar förstås, så till den grad att han gurglade och lät som om han skulle kvävas när som helst. Jag tog helt lugnt örat ifrån honom, utan att säga nåt, och bara satt där. Han fortsatte att morra och höll på, länge och väl. När han lugnat sig och tystnat så fick han tillbaka örat. Detta upprepades ungefär fyra-fem gånger. Sen kunde jag ge honom örat och titta på honom eller tala till honom bäst jag ville. Nästa gång började det på samma gamla vanliga sätt, men denna gång tystnade morrningarna mycket fortare. Sedan dess kan jag ge honom vilken godsak som helst och han säger inte ett ljud, smaskar bara njutningsfullt i sig. Och detta utan ett enda NEJ, utan att jag behövde bli frustrerad, ingenting. Bara litet tid och tålamod.
Men - vad gäller hans favoritleksaker och speciellt godis, typ grisöron, då blir den söta lilla pudelbollen till ett MONSTER.... Man kunde varken titta på honom eller tala med honom utan att han morrade som besatt, för att inte säga VRÅLADE... Tyvärr har vi även varit väldigt slapphänta då det gällt besökare och deras vurm för att leka "ta leksaken från Sammie och få honom att morra...." Nu är det slut med det. Stränga instruktioner och basta!
Så här kan han se ut när han har ett grisöra eller nåt liknande godis:
Läskig va???
Jag är fortfarande imponerad av Cesar Millan och hans ordlösa sätt att kommunicera med hundarna. Inte av att använda stackelhalsband eller av vad som händer när kameran inte är på, men vem kan veta vad som händer i NÅGOT program när kameran inte är på? De flesta andra "hunddressörer", må det vara i engelsk/amerikansk teve eller i svenska program, tjoar och skriker så det står väldeliga till när de ska "uppfostra" en hund i programmet, och hunden i fråga verkar mestadels rätt oberörd. Precis som det var med mig. Ett evigt skrikande på "Sammie, aj aj, NEJ och FY" osv, när han blev till monster. Jag var hjärtligt trött på det.
Så jag provade Cesars metod. Inte säga hundens namn, inte titta direkt på honom, inte vara aggressiv, bara vara lugn och bestämd. Jag lade mig till med samma "Tsssscchhhhht"-ljud som Cesar använder.
Fram med grisörat, jag satte mig sedan ner bredvid hunden men tittade inte på honom. Fruktansvärda morrningar förstås, så till den grad att han gurglade och lät som om han skulle kvävas när som helst. Jag tog helt lugnt örat ifrån honom, utan att säga nåt, och bara satt där. Han fortsatte att morra och höll på, länge och väl. När han lugnat sig och tystnat så fick han tillbaka örat. Detta upprepades ungefär fyra-fem gånger. Sen kunde jag ge honom örat och titta på honom eller tala till honom bäst jag ville. Nästa gång började det på samma gamla vanliga sätt, men denna gång tystnade morrningarna mycket fortare. Sedan dess kan jag ge honom vilken godsak som helst och han säger inte ett ljud, smaskar bara njutningsfullt i sig. Och detta utan ett enda NEJ, utan att jag behövde bli frustrerad, ingenting. Bara litet tid och tålamod.
Gnälllig torsdag...
Gjorde ett totalt felköp och lämnade tillbaka varan igår, sextusen spänn minsann... När jag KÖPER så drar banken stålarna från mitt konto på direkten... men vad tror ni händer när jag lämnar tillbaka? Kommer pengarna tillbaka lika kvickt? Nähädå. Då tar det plötsligt allt ifrån ett par dar till uppåt en VECKA för den sega banken att överföra summan... Kan ni tänka er varför? Jo, de lurar förstås oss dumma konsumenter och kunder, för att tjäna litet ränta på pengarna genom att hålla på dem. FULT FULT FULT!!!
Dumma banker, vi borde alla protestera mot sånt här småfuskefiffel!
Och dumma mitt knä! Jag måste få gnälla litet, åtminstone här på bloggen. I helgen kändes det allt så bra, så bra. Det var väl bedövningen som satt i. Och de starka bautatabletterna som jag tog lördag-tisdag... Sen igår tog jag ingen, man skulle inte ta så värst många dagar i sträck sa Herr Ortoped. Vad händer? Jo knäeländet börjar värka som bara den. Svullnar upp till dubbla storleken. Det är svårt att gå och svårt att böja, sitter jag stilla så bultar det och skär... kan Du tänka Dig en rostig och trubbig Morakniv som vrids runt i knäet, sakta....?
Sjukgymnasten jag konsulterade per telefon sa att man skulle använda knäet. Använda? Ju mer jag går, ju ondare gör det. Och sitta still är inte min melodi. Ponnyprinsessorna måste skötas och hundet promeneras. Men det fick bli en liten liten pluttrunda. Sån tur att han är så anpassbar! Han kan gå miltals och älskar skogspromenader, men om matte inte fixar det så ligger han lika gärna som en lat kissekatt på sidenkudden. Så honom behöver jag inte ha så dåligt samvete för... men dammråttorna.... jag borde städa... stryka.... elda.....
SKIT! Jag lägger upp benen i sköna fåtöljen och läser en god bok i stället. Och tycker litet synd om mig själv.
Dumma banker, vi borde alla protestera mot sånt här småfuskefiffel!
Och dumma mitt knä! Jag måste få gnälla litet, åtminstone här på bloggen. I helgen kändes det allt så bra, så bra. Det var väl bedövningen som satt i. Och de starka bautatabletterna som jag tog lördag-tisdag... Sen igår tog jag ingen, man skulle inte ta så värst många dagar i sträck sa Herr Ortoped. Vad händer? Jo knäeländet börjar värka som bara den. Svullnar upp till dubbla storleken. Det är svårt att gå och svårt att böja, sitter jag stilla så bultar det och skär... kan Du tänka Dig en rostig och trubbig Morakniv som vrids runt i knäet, sakta....?
Sjukgymnasten jag konsulterade per telefon sa att man skulle använda knäet. Använda? Ju mer jag går, ju ondare gör det. Och sitta still är inte min melodi. Ponnyprinsessorna måste skötas och hundet promeneras. Men det fick bli en liten liten pluttrunda. Sån tur att han är så anpassbar! Han kan gå miltals och älskar skogspromenader, men om matte inte fixar det så ligger han lika gärna som en lat kissekatt på sidenkudden. Så honom behöver jag inte ha så dåligt samvete för... men dammråttorna.... jag borde städa... stryka.... elda.....
SKIT! Jag lägger upp benen i sköna fåtöljen och läser en god bok i stället. Och tycker litet synd om mig själv.
Flickorna möblerar om i stallet
I morse när jag kom ner i stallet var det första jag såg att tavlan på Ponnypojkarnas far, Dropi, hade "monterats ner"... Ponnyprinsessorna tyckte väl inte att islandshingsten passade på deras vägg, "här bor ingen islänning, i alla fall inte just nu..."
Jag hittade ramen, fotot och plastglaset runtom i boxarna. Vilka busflickor!
Annars går det utmärkt. Fast någon, förmodligen lilla Nyponros, har börjat bita på mellanväggen. Jag har smörjt på "no-bite" så jag tror att jag har stoppat ofoget. Ute i hagen har de fullt med aspkvistar och -stammar, så bitbehovet borde de få tillfredsställt dagtid. Flickorna är bästa vänner, förutom när jag kommer ner, då det blir litet avundsjuka dem emellan. Därav tråden som jag spänt över mellanväggen, för att förhindra arga tjuvnyp.
Här ser ni var det nedmonterade fotot satt förut.....
Ponnyprinsessorna är mestadels bästisar
Jag hittade ramen, fotot och plastglaset runtom i boxarna. Vilka busflickor!
Annars går det utmärkt. Fast någon, förmodligen lilla Nyponros, har börjat bita på mellanväggen. Jag har smörjt på "no-bite" så jag tror att jag har stoppat ofoget. Ute i hagen har de fullt med aspkvistar och -stammar, så bitbehovet borde de få tillfredsställt dagtid. Flickorna är bästa vänner, förutom när jag kommer ner, då det blir litet avundsjuka dem emellan. Därav tråden som jag spänt över mellanväggen, för att förhindra arga tjuvnyp.
Här ser ni var det nedmonterade fotot satt förut.....
Ponnyprinsessorna är mestadels bästisar
Favoriter i rutan
Två människor som ger mig en känsla av välbehag och hopp är Louise Hallin, barnpsykolog och utdelare av Goda Råd i TV 4-soffan på onsdagmornar, och karamellen Leila som bakar och lagar mat och har sig, mestadels i 4+.
Louise Hallins lugna stämma, med vilken hon ger till synes självklara råd i barn-föräldrafrågor, ofta handlar det här om konflikter, är bara så rätt att jag nästan ryser. Jag har inga egna barn, men jag förstår många av de problem som kan uppstå. Just Louises okonstlade självklarhet går rakt in hos mig. Förhoppningsvis även hos de många föräldrar som verkar ha en förmåga att krångla till mycket i tillvaron i sin iver att göra rätt.
Leila är läcker som bakelse när hon lätt som en plätt producerar de mest förföriska bakverk och maträtter. (Nää, jag är inte lagd åt DET hållet, om ni undrar) Visserligen är det mesta hon tillverkar sånt som jag verkligen inte borde sätta i mig, men snålvattnet rinner snabbt till av blotta anblicken. Brödlimpor, bakelser, chokladgodis... Hon krånglar inte heller till det hon gör, och båda har en naturlighet som gör att de (i alla fall för min del) går rakt genom rutan och hem till mig.
Louise Hallins lugna stämma, med vilken hon ger till synes självklara råd i barn-föräldrafrågor, ofta handlar det här om konflikter, är bara så rätt att jag nästan ryser. Jag har inga egna barn, men jag förstår många av de problem som kan uppstå. Just Louises okonstlade självklarhet går rakt in hos mig. Förhoppningsvis även hos de många föräldrar som verkar ha en förmåga att krångla till mycket i tillvaron i sin iver att göra rätt.
Leila är läcker som bakelse när hon lätt som en plätt producerar de mest förföriska bakverk och maträtter. (Nää, jag är inte lagd åt DET hållet, om ni undrar) Visserligen är det mesta hon tillverkar sånt som jag verkligen inte borde sätta i mig, men snålvattnet rinner snabbt till av blotta anblicken. Brödlimpor, bakelser, chokladgodis... Hon krånglar inte heller till det hon gör, och båda har en naturlighet som gör att de (i alla fall för min del) går rakt genom rutan och hem till mig.
Nybadad men oklippt...
Detta inlägg är tillägnat Skogsfrun, som undrar varför man klipper sin hund denna årstid??? JO, det ska jag svara på. För den som har en pudel känner nog igen fenomenet att pälsen växer som ogräs, året om. På denna bild är hunden nybadad och kammad, och just då ser det ju väldigt fluffigt och gulligt ut. Men bara någon halvtimme efteråt har pälsen på huvudet lagt sig ner i ögonen så han ser ut som en annan plattskalle.
Inomhus måste det kännas som att ha dubbla dunjackor på sig, för det är ett ständigt flåsande. Osunt! Och vid promenader utan snö fastnar mängder med pinnar i en liten hunds päls, blir det kramsnö så blir det helt omöjligt att ta sig fram, för snöbollarna fastnar runtom benen. Och att pälsen bara fortsätter att växa gör att hunden snart ser ut som en sån där rastafari-pälsad sak, och det tycker jag både är fult och ohygieniskt. DÄRFÖR klipper jag min hund, året om, ungefär varannan månad eller när det behövs...
Thermobaren dyr? Jovars, men jag tycker att den är värd sin vikt i guld. I alla fall om man har armar som inte vill vara med och bära, bära och bära igen... Och inte heller gillar det där med att stå och banka bort isen i vattenbaljorna... Jag kanske bör förklara att jag har kallstall utan rinnande vatten, så mina hästar MÅSTE ha tillgång till vatten i karet ute!
Ponnyprinsessorna älskar sin Thermobar!
-och det gör även matte... Att kånka vattenhinkar är ingen hit när kroppen skriker NEJ... och att vattnet fryser i ständiga minusgrader gör det inte lättare. Men Thermobaren räddade vintrarna! Har Du samma problem med vattnet, satsa på en Thermobar Du också. *OBS - detta är ingen annons - bara en privatpersons hyllning till en vettig produkt..*
Jag drar ner slangen med vatten för att fylla på nån gång per vecka. Sedan håller Thermobaren vattnet uppvärmt på en komfortabel temp, cirka fyra plus. Här dricker lilla Nyponros.
Jag drar ner slangen med vatten för att fylla på nån gång per vecka. Sedan håller Thermobaren vattnet uppvärmt på en komfortabel temp, cirka fyra plus. Här dricker lilla Nyponros.
Vi går på promenad...
Lille Hund uppskattar sina promenader dyrt och heligt. Säger man ordet "promenad" eller "gå ut och gå" studsar han som en gummiboll av glad upphetsning...
Eftersom jag är nyopererad i ett knä (i fredags) så blir promenaderna inte så långa den närmaste tiden. Och eftersom jag klippte honom förra veckan så får den bitande kylan mig att sätta på honom den lilla blå tröjan. Han har ju nästan ingen päls kvar! Men som tur var växer den ut snabbt som bara den.
Eftersom jag är nyopererad i ett knä (i fredags) så blir promenaderna inte så långa den närmaste tiden. Och eftersom jag klippte honom förra veckan så får den bitande kylan mig att sätta på honom den lilla blå tröjan. Han har ju nästan ingen päls kvar! Men som tur var växer den ut snabbt som bara den.
Idag gnäggade han när jag kallade... "Vhiskur..."
Min älskade gosse i exil... idag kändes det att det var en vändpunkt, i alla fall för MIG... När jag kom och hälsade på, så svarade han när jag ropade hans namn, han vände sig om och började gå mot mig...
När jag tog ut honom och borstade litet och kelade, så var han helt lugn. Han har hittills, av självklar anledning förstås, varit litet nervig under de här veckorna på nya stället. Haft svårt att koppla av och verkligen koncentrera sig på mig när jag varit och hälsat på. Men nu verkar han ha kommit till ro.
Enligt Marika, som har stallet, har han dessutom avancerat upp till ungefär femte plats i rangordningen, bland dessa trettiotal hästar och ponnier av olika storlekar. Det medför förstås att han får äta utan att behöva vika undan. Hans viktminsking borde därför stanna upp. Förmodligen är han nu mer RÄTT i sin vikt, nog fanns det litet späck att ta av tidigare...
Efter detta sista besök känner jag mig mycket lugnare. Jag är ju en riktig fjompmatte, när allt kommer omkring. Vill förstås att mina hästar ska må så bra de kan! Jag VET att det här är nyttigt för gossen, att han lär sig ordentligt flockbeteende så att han på rätt sätt kan ta hand om sina egna små flickor, när det blir dags. Framåt våren. Så länge får de husera ensamma i mitt stall, eftersom jag bara har två boxar. Kanske husse......?
Magisk måndag...
När jag tittade ut i morse var det så fantastiskt vackert. Rimfrosten målade alla träd i gnistrande vitt. Jag tappar nästan andan och slås -återigen - av hur vackert det är där vi bor, trots avsaknad av sjö eller hav.
Foton gör inte scenariot rättvisa. Men jag försökte ändå...
Foton gör inte scenariot rättvisa. Men jag försökte ändå...
Julen - denna fridens högtid?
Så braskar det då mot JUL - den av många så efterlängtade och så avskydda tid på året. Tiden då kärnfamiljerna sluter sig inne i sina små tighta grupper, bakom skalet mot yttervärlden. Denna glädjens högtid, som alltför ofta går i stressens och den överdrivna hysterins tecken.. allt som MÅSTE göras, för att det gjorts så i alla tider?
Tiden då de Ensamma är mer ensamma än någonsin, trots alla budskap om generositet och gemenskap. Aldrig känns väl ensamheten så påfrestande, så onaturlig som just då? Och ändå - stänger vi våra dörrar. Frossar i hysteri och överflöd, köper onödiga presenter för miljarder bara i vårt lilla land.
Trista julkort med tomtar och tjafs skickas veckor i förtid, påhejade av postens (va - FINNS Posten ännu?) stressande budskap om sista dag för postning för att eländet ska hinna fram till adressaterna. Hur ofta har jag inte retat mig på att få ett kort med en namnteckning på, från människor som man gärna hade velat ha kontakt med och undrar hur de mår, hur de har det, vad de gör med sitt liv just nu? Så kommer denna lilla namnteckning, på kortet. Inget mer. Tjaa, de lever ju i alla fall, om nu ingen annan skickat kortet i deras namn?
Pengar rullar, spriten flödar, barnen får hysteriska anfall när de inte får så mycket som de önskar eller just de grejer som de åtrådde allra mest. Bjällerklang och stilla natt. Hur många tar inte livet av sig just i dessa dagar, för att de inte står ut med ensamheten, misären eller det som kallas livet?
Mat och dryck, mat och dryck, här ska frossas. Att det finns människor som svälter och inte ens har en säng att sova i, även här i vårt rika land, det skiter vi fullkomligt i. Kom inte här och tigg! Vi har nog med vårt eget!
Om Du har tid en enda minut, tid för eftertanke, kan Du då komma på vad det är vi i vårt välstånd saknar mest av allt? Just det, TID! Den bästa gåva Du kan ge en medmänniska här och nu är en smula av Din tid ..... Det är inte värdet på den i all hast inköpta julklappen som räknas. Det är om Du har en stund att avvara, om Du kan slå av på takten en enda liten stund, för att finnas för någon annan. För att BRY Dig... Hinner Du?
Tiden då de Ensamma är mer ensamma än någonsin, trots alla budskap om generositet och gemenskap. Aldrig känns väl ensamheten så påfrestande, så onaturlig som just då? Och ändå - stänger vi våra dörrar. Frossar i hysteri och överflöd, köper onödiga presenter för miljarder bara i vårt lilla land.
Trista julkort med tomtar och tjafs skickas veckor i förtid, påhejade av postens (va - FINNS Posten ännu?) stressande budskap om sista dag för postning för att eländet ska hinna fram till adressaterna. Hur ofta har jag inte retat mig på att få ett kort med en namnteckning på, från människor som man gärna hade velat ha kontakt med och undrar hur de mår, hur de har det, vad de gör med sitt liv just nu? Så kommer denna lilla namnteckning, på kortet. Inget mer. Tjaa, de lever ju i alla fall, om nu ingen annan skickat kortet i deras namn?
Pengar rullar, spriten flödar, barnen får hysteriska anfall när de inte får så mycket som de önskar eller just de grejer som de åtrådde allra mest. Bjällerklang och stilla natt. Hur många tar inte livet av sig just i dessa dagar, för att de inte står ut med ensamheten, misären eller det som kallas livet?
Mat och dryck, mat och dryck, här ska frossas. Att det finns människor som svälter och inte ens har en säng att sova i, även här i vårt rika land, det skiter vi fullkomligt i. Kom inte här och tigg! Vi har nog med vårt eget!
Om Du har tid en enda minut, tid för eftertanke, kan Du då komma på vad det är vi i vårt välstånd saknar mest av allt? Just det, TID! Den bästa gåva Du kan ge en medmänniska här och nu är en smula av Din tid ..... Det är inte värdet på den i all hast inköpta julklappen som räknas. Det är om Du har en stund att avvara, om Du kan slå av på takten en enda liten stund, för att finnas för någon annan. För att BRY Dig... Hinner Du?
Sammie lussar för matte
Vid Luciatider händer det att jag mer än vanligt saknar "mina" ungdomar och hur festligt vi hade det vid höstterminsavslutningarna och julfester...
Dagar som aldrig kommer åter
-vad hjälper om vi gråter?
Lille Hund som, liksom alla djur, har en osviklig Känslokompass, tröstar med en slick och en tillgiven blick och ställer som vanligt snäll upp för fotografering. Även om dagen är iskall och hunden nyklippt....
Dagar som aldrig kommer åter
-vad hjälper om vi gråter?
Lille Hund som, liksom alla djur, har en osviklig Känslokompass, tröstar med en slick och en tillgiven blick och ställer som vanligt snäll upp för fotografering. Även om dagen är iskall och hunden nyklippt....
Överflödet får ner mig på knä
Stormarknader har jag alltid haft svårt för. De där jättelika hangarlikande hallarna, där varorna bara kastats ut i stora, grova lådor. Jag får liksom svårt att andas därinne, vill inte ha något, vill bara ut därifrån snabbt som tusan.
Inför julen drabbas varenda liten pluttaffär av samma hybris. Tomtar och röda ljusstakar radar upp sig i tusental. Chokladkartonger i guld och glitter staplas i enorma berg. Istället för att locka fram min köplust har det hela motsatt effekt. Jag kan ila ut ur affären med bara hälften av det jag hade tänkt inhandla.
Och varför, VARFÖR, ska varenda livsmedelsaffär saluföra herrkalsonger, böcker, smink och blommor? När det finns affärer för sånt inom gångavstånd?
Jag har god lust att vända hela köpkarusellen ryggen, införa totalt köpbojkott från min sida och sätta mig på en mossig sten i skogen. Eller gömma mig under en presenning. Basta.
Inför julen drabbas varenda liten pluttaffär av samma hybris. Tomtar och röda ljusstakar radar upp sig i tusental. Chokladkartonger i guld och glitter staplas i enorma berg. Istället för att locka fram min köplust har det hela motsatt effekt. Jag kan ila ut ur affären med bara hälften av det jag hade tänkt inhandla.
Och varför, VARFÖR, ska varenda livsmedelsaffär saluföra herrkalsonger, böcker, smink och blommor? När det finns affärer för sånt inom gångavstånd?
Jag har god lust att vända hela köpkarusellen ryggen, införa totalt köpbojkott från min sida och sätta mig på en mossig sten i skogen. Eller gömma mig under en presenning. Basta.
Hästfotografering med förhinder
Att fotografera hästar, egna och andras, har varit ett av mina stora intressen sedan jag var mycket ung.
Att welsh mountainponnier var vänliga och människortillvända, kände jag till redan innan jag skaffade mina två. Men att de skulle vara så intresserade av mig så att det knappt skulle gå att få dem på fotograferingsavstånd, det hade jag inte väntat mig.
Min gode vän konstnären Hermine har bett mig att ta foton från alla håll på lilla Nyponros. Jag misstänker att hon har någon konstnärlig idé, hon gör närmligen fantastiska djurskulpturer! (Bland mycket annat fint) Men HUR ska jag bära mig åt, det är en sann gåta. För när jag kommer in med kameran i hagen, ser det oftast ut så HÄR:
Eller så här:
Jag får bestämt ta hjälp av någon att avleda dem?
Att welsh mountainponnier var vänliga och människortillvända, kände jag till redan innan jag skaffade mina två. Men att de skulle vara så intresserade av mig så att det knappt skulle gå att få dem på fotograferingsavstånd, det hade jag inte väntat mig.
Min gode vän konstnären Hermine har bett mig att ta foton från alla håll på lilla Nyponros. Jag misstänker att hon har någon konstnärlig idé, hon gör närmligen fantastiska djurskulpturer! (Bland mycket annat fint) Men HUR ska jag bära mig åt, det är en sann gåta. För när jag kommer in med kameran i hagen, ser det oftast ut så HÄR:
Eller så här:
Jag får bestämt ta hjälp av någon att avleda dem?
Jag förstår inte - INTE!
Inflationen lär stiga mer än beräknat. Expert i teve förutspådde att det skulle medföra att riksbanken måste höja styrräntan.
Varför stiger inflationen? Bl a beroende på att boendekostnaderna för människor stigit på kraftigt p g a att räntan höjts så mycket under 2007. Så för att inflationen stigit för att räntan höjts så måste vi höja räntan ännu mer.
Är det någon mer än jag som tycker att det verkar bakvänt? "förbryllad Ylle"
Varför stiger inflationen? Bl a beroende på att boendekostnaderna för människor stigit på kraftigt p g a att räntan höjts så mycket under 2007. Så för att inflationen stigit för att räntan höjts så måste vi höja räntan ännu mer.
Är det någon mer än jag som tycker att det verkar bakvänt? "förbryllad Ylle"
Staketfixning med förhinder
Skulle fixa litet med trådarna idag, medan det är plusgrader. Upptäckte att jag satt den nedersta tråden för lågt, det är visserligen små hästar i hagen nu, men inte taxar! Vilka tror ni kom direkt för att hjälpa till? Ponnyprinsessorna förstås! Tror ni att det gick fortare då? Nej, just det.
Förutom att vara allmänt i vägen så är de ju så söta så man måste titta på dem mest hela tiden. Sen blir det litet störande avundsjukabråk också, när Cinnamon ska köra bort lilla Nyponrosen för att få ha deWalten själv (eller kanske är det matte hon vill ha för sig själv?)
Till slut blev ändå tråden omsatt, och snurrmaskinen fick gå in och vila och ladda upp batterierna. Så ock jag.
Hmmm, fin maskin det här... en riktig proffsmaskin har man sagt... hmmm...
-och när man vänder sig om har man den lilla Nyponrosen där... "hej matte"
Förutom att vara allmänt i vägen så är de ju så söta så man måste titta på dem mest hela tiden. Sen blir det litet störande avundsjukabråk också, när Cinnamon ska köra bort lilla Nyponrosen för att få ha deWalten själv (eller kanske är det matte hon vill ha för sig själv?)
Till slut blev ändå tråden omsatt, och snurrmaskinen fick gå in och vila och ladda upp batterierna. Så ock jag.
Hmmm, fin maskin det här... en riktig proffsmaskin har man sagt... hmmm...
-och när man vänder sig om har man den lilla Nyponrosen där... "hej matte"
Djur ÄR nyttiga för oss människor!
Ja nu har man t o m tagit upp det i TV 4:as Nyhetsmorgon, hur välgörande det är med djur för oss människor. Man har kommit på att gamla människor blir piggare och gladare och friskare om de får umgås med och klappa djur... Och går det att BEVISA vetenskapligt, då måste det ju vara så...
Men det är något som vi som har och älskar våra djur har förstått hela livet. Att få hålla ett varmt djur i famnen, att få smeka den mjuka pälsen, att bli entusiastiskt mottagen av sin lille hund fast man bara varit borta några minuter, att få höra den mjuka välkomnande gnäggningen från en nöjd, förväntansfull häst.... Är inte DET lyckan på jorden?
Andra länder har kommit mycket, mycket längre i detta. På barnsjukhus i Australien väller det ibland in djur av alla de slag, lamadjur, ponnier, hundar, kaniner... Överläkaren själv sa torrt att "vad de här djuren åstadkommer när det gäller barnens hälsa och tillfrisknande, det slår allt vad vi läkare kan göra".
Men här har vi fortfarande stor tilltro på Allergispöket. Det är FARLIGT och SMUTSIGT att umgås med djur, tycks många tro. Naturligtvis är det inte djurmänniskor som sätter upp alla bestämmelser och förordningar. I Frankrike bjuds besökande hundar på ett eget litet fat på matställen, här bojkottas och portas de. Människor som kan vara mycket smutsigare och stinka av både det ena och det andra får istället komma in.
Jag skulle med glädje gå på besök hos sjuka, gamla och barn med min lille hund. Han skulle vara den perfekta terapihunden, han har redan verkat som en sådan, på den tiden jag arbetade i skola (en skola kring djur, vill jag påpeka, där det var tillåtet att ha sin hund på kontoret)
För djur gör oss glada och bättre till mods. Alltid.
Men det är något som vi som har och älskar våra djur har förstått hela livet. Att få hålla ett varmt djur i famnen, att få smeka den mjuka pälsen, att bli entusiastiskt mottagen av sin lille hund fast man bara varit borta några minuter, att få höra den mjuka välkomnande gnäggningen från en nöjd, förväntansfull häst.... Är inte DET lyckan på jorden?
Andra länder har kommit mycket, mycket längre i detta. På barnsjukhus i Australien väller det ibland in djur av alla de slag, lamadjur, ponnier, hundar, kaniner... Överläkaren själv sa torrt att "vad de här djuren åstadkommer när det gäller barnens hälsa och tillfrisknande, det slår allt vad vi läkare kan göra".
Men här har vi fortfarande stor tilltro på Allergispöket. Det är FARLIGT och SMUTSIGT att umgås med djur, tycks många tro. Naturligtvis är det inte djurmänniskor som sätter upp alla bestämmelser och förordningar. I Frankrike bjuds besökande hundar på ett eget litet fat på matställen, här bojkottas och portas de. Människor som kan vara mycket smutsigare och stinka av både det ena och det andra får istället komma in.
Jag skulle med glädje gå på besök hos sjuka, gamla och barn med min lille hund. Han skulle vara den perfekta terapihunden, han har redan verkat som en sådan, på den tiden jag arbetade i skola (en skola kring djur, vill jag påpeka, där det var tillåtet att ha sin hund på kontoret)
För djur gör oss glada och bättre till mods. Alltid.
Min aura är lila....
Your Aura is Violet |
Idealistic and thoughtful, you have the mind and ideas to change the world. |
Gjorde ett auratest som jag hittade hos Lyckliga Grodan. Så här blev resultatet. Inte så tokigt, vilka personligheter jag delar den lila auran med!!!!!!!!!! Urk!
Ja, det där med att säga sanningar, det har jag levt med (och lidit av ibland) större delen av mitt liv...
Andra advent utan glitter och glam
Det bästa med den mörka tiden är alla ljus man får tända. Själv är jag barnsligt förtjust i glitter och sånt. Men om man sticker näsan långt nedanför knähöjd, så kan man upptäcka så fantastiska skapelser det finns i själva naturen, helt utan glittereffekter. Se själva: (lingonris)
Hoppa stenen
Ett av Lille Hunds stora intressen här i livet är "hoppa stenen"... Varje sten som är i storlek så att han kommer upp på den (han är väldigt liten) ska bestigas. Förmodligen vill han komma upp högt just för att han är så liten. Här har han hoppat stenen igår, när han just frisknat till. Vilket syns litet grand, blicken är inte riktigt den vanliga spralliga...
Fundersam fredag
Tänkte litet till och kom fram till att det fanns mängder av andra, mer basala saker att vara tacksam över:
-vi bor i ett land utan krig, ingen beskjuter oss när vi ska gå och handla, trampminor existerar ej
-här grasserar inga större epedemier (undantaget vinterkräksjukan förstås)
-blir vi sjuka finns det en utomordentlig sjukvård för oss
-elen fungerar (för det mesta)
-vi har rent och gott vatten ur en egen brunn
-vi har mat för dagen och t o m möjlighet att välja vad vi vill äta
-jag har möjlighet att ha mina små djur, bara för att jag älskar dem
-det är gott att finnas till, de flesta dagar
Tänk att kunna se denna vidunderliga utsikt varje dag, uppfrån vår närbelägna fornborg... just nu har ån svämmat över sina bräddar och bildat en sjö där det nyss var ängar och betesmarker...
-vi bor i ett land utan krig, ingen beskjuter oss när vi ska gå och handla, trampminor existerar ej
-här grasserar inga större epedemier (undantaget vinterkräksjukan förstås)
-blir vi sjuka finns det en utomordentlig sjukvård för oss
-elen fungerar (för det mesta)
-vi har rent och gott vatten ur en egen brunn
-vi har mat för dagen och t o m möjlighet att välja vad vi vill äta
-jag har möjlighet att ha mina små djur, bara för att jag älskar dem
-det är gott att finnas till, de flesta dagar
Tänk att kunna se denna vidunderliga utsikt varje dag, uppfrån vår närbelägna fornborg... just nu har ån svämmat över sina bräddar och bildat en sjö där det nyss var ängar och betesmarker...
Halmbolster värdigt små prinsessor...
Mockningen av stallet är en syssla som jag ogärna lämnar över till någon annan. När man ser boxarna kan man nämligen avläsa hur hästen som övernattat i den mår. I morse såg jag t ex att det varit mycket lugnt i natt, halmen var knappast omrörd alls. Jag har också dessa veckor kunnat se hur träcken ändrats från nervöst lös konsistens till fasta fina små högar. Vilket allt tyder på att flickorna finner sig tillrätta och känner sig alltmer hemma här.
Att vänja sig vid ett nytt foder är förstås också något som påverkar magen, hur bra fodret än är. Jag har i år fantastiskt fin havrehalm som jag slösar rikligt med. Vem vill inte vila i en skön och torr, mjuk bädd? Att ha fri tillgång till förstklassig halm är mycket bra eftersom hästarna kan få i sig tillräckligt med växttråd när de äter av halmen.
Att hålla rent för mina hästar är mycket viktigt för mig. Mindre viktigt är - vilket hussen ofta nog påpekar - att ha det så nystädat i huset. Djuren går först! Hemma är istället mottot - "hellre litet skit i hörnen än ett rent helvete..."
Tacksam torsdag...
Hundet är tillbaka!!! Efter att i över ett dygn ha varit en icke närvarande hårboll, kom han i förmiddags trippandes ut ur sovrummet och sa "Jag är tillbaka!" Matten jublade och slog volter. Vi gick genast en promenad och han klättrade upp på fornborgens topp. Som ni ser med lilla svansflaggan i topp!
Jag är tacksam över:
-hundet är frisk igen
-prinsessponnierna är glada och leker
-Vhiskurpojken trivs med en hord av glada ponnyflickor runt sig
-hussen är hemma efter en hård dags arbete
-det regnade inte idag
-jag är (någorlunda) frisk, jag kan i alla fall GÅ och har väl de flesta sinnen kvar, mer eller mindre
-vi bor i ett fint hus där jag stortrivs
-jag har en superbra ganska ny bil som jag älskar att köra (Subaru förstås)
-vi har 3 hektar mark som är bara vårt
-mitt lilla stall fungerar alldeles utmärkt
-Sveipur har fått ett prima liv
-hösilaget är perfekt i år
-likaså havrehalmen
-jag har många goda vänner
-och en och annan mycket GOD VÄN
-min bror var på besök idag
-och hundet är frisk igen!
Ponnypojkarna i mitt hjärta
Jag har inte GLÖMT mina älsklingspojkar, om ni nu trodde det.... Men mitt hjärta är stort nog för att rymma BÅDE ponnypojkar och prinsessor!
Men som det är nu känns det alldeles utmärkt! Gossen som var understimulerad och "underdog" här har fått det bästa av hem, där han stortrivs. Ledargrabben har fått prova på riktigt flockliv och har där ett harem av små söta ponnydamer och lär sig hästspråket, i den mån han inte kunde det förut. Och småprinsessorna glädjer en tacksam matte med sina härliga personligheter och små skutt i hagen.
Och jag slipper ha ett uns av dåligt samvete. Snacka om "win-win-situation"...... Men därmed inte sagt att jag inte SAKNAR mina ponnypojkar! Förnuft och känsla går som bekant inte alltid ihop. Livet måste emellertid gå vidare, i nya spår.... kram på er alla från Ylle - som lycklig kan meddela att Hundet mår mycket bättre idag!!!
Hundet är sjukt
När mina djur någon gång mår dåligt känns det som en stor klump tar plats i mitt bröst. Samtidigt blir jag helt kall och försöker att vara rationell och göra det som behövs.
Lille hund verkar ha haft besvär med halsen ett tag, men varit piggelin som vanligt och ätit och druckit bra, Men i förrgår såg han hängig ut och det bar iväg till vanliga veterinären. Hon tyckte att han såg ful ut på en halsmandeln och förskrev antibiotika av ett bredspektrigt slag. En och en halv tablett två gånger om dagen. Första dosen intogs förstås redan på kvällen. Igår morse nästa dos. Men hunden blev inte bättre utan istället som förbytt. Han var låg, låg, ville inte röra sig, skrek när jag lyfte honom, ville inte dricka, inte kissa, skakade i hela kroppen och såg djupt olycklig ut. Jag kunde inte komma på nåt annat än att han inte tålde medicinen.
Ringde stans veterinärklinik, min vanliga veterinär är ofta omöjlig att nå, speciellt nu för hon har så mycket att göra att hon stänger av telefonen. På kliniken rådde de mig att fortsätta med tabletterna och avvakta. Men fram på em var det så illa så jag kunde bara inte vänta. Trodde att de hade någon metod att använda om ett djur blivit förgiftat av medicinen. Men tji, se de hade de inte.
Han hade ingen feber, vare sig hemmavid eller på kliniken. Spänd i magregionen, ja han hade ju inte kissat på hela dagen! Det enda råd jag nu kunde få var att sluta med medicinen. Åttahundra spänn tack, för ingenting! Men jag ångrar ändå inte att jag åkte in, kanske hade de kunnat göra något mer aktivt, man vet aldrig. När vi gick ut från kliniken var han konstigt nog piggare, gick själv och den lilla svansplymen pekade svagt uppåt istället för att ligga ner mot baktassarna... Väl utanför dörren till kliniken kissade han mängder rakt mot stolpen, men jag brydde mig inte, något ska man väl få för sina åttahundra spänn...
Väl hemma gick han runt ett tag och kissade sen igen. Åt litet grann men var fortfarande låg, vilade resten av kvällen. Jag kan inte säga att han är som vanligt idag, men i alla fall bättre. Fast matt. Tänk att man kan bli så dålig av medicin som ska hjälpa mot krämpan? Fast veterinären på kliniken tyckte att det inte såg ut att vara något fel med halsen. Så nu struntar jag i den och hoppas bara på att Lille Hund blir återställd och sitt vanliga glada jag så fort som möjligt.... Så orolig man blir!!! Ni som har djur vet hur det känns...... Hjärtat liksom stannar, och världen slutar att snurra....
Lille hund verkar ha haft besvär med halsen ett tag, men varit piggelin som vanligt och ätit och druckit bra, Men i förrgår såg han hängig ut och det bar iväg till vanliga veterinären. Hon tyckte att han såg ful ut på en halsmandeln och förskrev antibiotika av ett bredspektrigt slag. En och en halv tablett två gånger om dagen. Första dosen intogs förstås redan på kvällen. Igår morse nästa dos. Men hunden blev inte bättre utan istället som förbytt. Han var låg, låg, ville inte röra sig, skrek när jag lyfte honom, ville inte dricka, inte kissa, skakade i hela kroppen och såg djupt olycklig ut. Jag kunde inte komma på nåt annat än att han inte tålde medicinen.
Ringde stans veterinärklinik, min vanliga veterinär är ofta omöjlig att nå, speciellt nu för hon har så mycket att göra att hon stänger av telefonen. På kliniken rådde de mig att fortsätta med tabletterna och avvakta. Men fram på em var det så illa så jag kunde bara inte vänta. Trodde att de hade någon metod att använda om ett djur blivit förgiftat av medicinen. Men tji, se de hade de inte.
Han hade ingen feber, vare sig hemmavid eller på kliniken. Spänd i magregionen, ja han hade ju inte kissat på hela dagen! Det enda råd jag nu kunde få var att sluta med medicinen. Åttahundra spänn tack, för ingenting! Men jag ångrar ändå inte att jag åkte in, kanske hade de kunnat göra något mer aktivt, man vet aldrig. När vi gick ut från kliniken var han konstigt nog piggare, gick själv och den lilla svansplymen pekade svagt uppåt istället för att ligga ner mot baktassarna... Väl utanför dörren till kliniken kissade han mängder rakt mot stolpen, men jag brydde mig inte, något ska man väl få för sina åttahundra spänn...
Väl hemma gick han runt ett tag och kissade sen igen. Åt litet grann men var fortfarande låg, vilade resten av kvällen. Jag kan inte säga att han är som vanligt idag, men i alla fall bättre. Fast matt. Tänk att man kan bli så dålig av medicin som ska hjälpa mot krämpan? Fast veterinären på kliniken tyckte att det inte såg ut att vara något fel med halsen. Så nu struntar jag i den och hoppas bara på att Lille Hund blir återställd och sitt vanliga glada jag så fort som möjligt.... Så orolig man blir!!! Ni som har djur vet hur det känns...... Hjärtat liksom stannar, och världen slutar att snurra....
Glöm Dig själv för en stund
Jag är just nu utled på alla budskap om att satsa på sig själv, ge sig själv en chans, se till sina egna förmågor osv osv. Överallt möts vi av samma budskap "DU själv är viktigast!" "Du duger som Du är!" och andra flåshurtiga tillrop.
Att behöva stå där vid spegeln och glo in i det bleka, tämligen vinterfula fejset och säga till det "Du är vacker! Du duger som Du är! - bla bla bla......." Rätt pestigt faktiskt. Och ibland tämligen patetiskt.
Visst ska man gilla sig själv, i alla fall någorlunda, annars kan man väl inte gilla andra männskor? Men den där absoluta dyrkan av sig själv och sitt, för mig börjar den te sig något sjuk och egotrippad, minst....
För i egoismens tidevarv glömmer vi att det är samspelet och umgänget med andra människor som ger vårt liv kvalitet. Att få gensvar, dryfta sina grubblerier med en annan människa, lära sig något av andras erfarenheter - det är något som lyfter ens liv upp över mosskanten. Att för en stund glömma sig själv och istället ägna sig åt sina medmänniskor och deras behov. Litet omtanke, helt enkelt. As simple as that....
Att tacka för senast, bjuda in sin granne på en kopp kaffe, bjuda igen när man varit på en trevlig tillställning. Att ge - inte bara ta. Det är grejer det. Allra bäst är förstås om man kan vara generös och ge av sin omtanke, sin tid, sitt överflöd, helt utan tanke på en motprestation. Bara för glädjen det genererar att glädja någon annan...
Så - sluta glo på Dina växande rynkor i fejset. Gå ut och sprid litet glädje istället! Sluta tjura och vara långsint!
Ring det där telefonsamtalet Du gruvat Dig inför, men som Du vet skulle glädja mottagaren. Skicka ett vänligt mail till den som kan behöva det. Köp en liten rolig grej till någon Du uppskattar, det är inte alls viktigt att det kostar mycket, det är själva omtanken som räknas vet Du väl?
Bjud Dina vänner på nåt enkelt, det är ju inte maten de vill åt, de vill umgås med DIG! Sluta att vara så perfekt och känn kravet på att det jämt ska vara nystädat om det ska komma någon. Se till att Du har krafter kvar att lägga på människorna istället.
I de här mörka tiderna behöver vi varandra mer än någonsin. Även om Du idag karskt säger till Dig själv "Jag klarar allt mig själv" så kan det bli annorlunda i morgon.
Och Du - lämna gärna ett litet spår efter Dig i denna blogg! Det skulle glädja MIG! kram på er! Ylle
Sluta upp med att ge varandra på käften!
Raindrops keep falling on our heads ...
-och det med besked. Regn eller is/snö, det är bara att välja. Jag väljer uppehåll och SOL! Visst är det vackert med snö, det blir ljusare, mjukare, vackrare i världen... men den ska SKOTTAS också.. vilket inte är det roligaste för en trasig kropp...men OK, efter veckor av regn är jag benägen att ändå välja snön....
Prinsessor på upptäcksfärd...
Igår hade jag och min De Waltmaskin snurrat färdigt staketets nödvändiga fyra trådar även i nedre hagdelen. När jag öppnade hade jag tänkt gå med flickhästarna ner för att visa dem de nya markerna med den lilla skogskullen, men det var inte nödvändigt. Innan jag visste ordet av hade de nämligen travat ner med lilla Nyponros i täten för att själva upptäcka hur långt de kom. Maken till frimodiga små hästar har jag aldrig varit med om.......
Hagen är fölsäkrad!
Nu är de små prinsessorna säkert instängda bakom fyra trådar i staketet. I morgon ska de få göra sin första utflykt ner till "skogen" - en liten kulle med träd och stenar och lite mer spännande terräng än uppe i släta hagen.
Min nya hjälpreda
Wow, hussen var på ett generöst humör igår och gav mig sin fina skruvdragare, en De Walt. Nog för att jag har kastat lystna blickar på den rätt länge, men jag har ändå försökt snurra upp staketknorrar med min simpla, svaga ÖB-skruttmaskin för 199 spänn....
Det som förut var ett slit, gick nu lätt som en plätt. Vilken kraft, vilken mackapär!!! Tack husse! Nu är hela hagen "fölsäkrad" med 4 trådar. puuuh....
Det som förut var ett slit, gick nu lätt som en plätt. Vilken kraft, vilken mackapär!!! Tack husse! Nu är hela hagen "fölsäkrad" med 4 trådar. puuuh....
Nyponrosen är en SHOWHÄST!
Nu börjar hästflickorna bli varma i kläderna och hemmastadda i sin hage och i sitt stall. De går utan prut in i sin egen box på kvällen, backar undan när jag lägger in höet och är allmänt vänliga och trevliga.
När jag tar fram lilla borsten och borstar över dem så står båda stilla som tända ljus och njuter.
Alldeles nyss när jag gick med Lille Hund runt hagarna, så kom Nyponros dansande över isig mark med lätta steg och svansen i vädret. Hon hoppade elegant över aspstammarna som de har att gnaga på, tog några galoppsprång, gjorde en 9-poängs piruett och galopperade iväg i full rull med glada bocksprång. Naturligtvis hade jag inte kameran med mig. Men jag gläds ända in i själen över att se dem glada och nöjda.
Det här blir bra!