ylle - kort och gott

Vi möttes en kall decemberdag, det var väl för ett år sen ungefär. Dina hesa skrin fyllde luften och fick mina öron att vibrera av fasa.

När jag försökte komma till tals med Dig, övergick Du till att väsa och göra hotfulla utfall. Trots att Du inte är så storväxt, verkade Du rätt imponerande när du kom rusande, med klapprande näbb.

Jag pratade med Dig så ofta det gick, och förstod att Du egentligen inte var arg, bara ledsen och ensam. Som så många andra ensamma själar missuppfattades Du ofta som aggressiv.

Din fru hade dött flera år tidigare, och Du var nu ensam. Det gick inte an! Jag såg prompt till att skaffa Dig en ny fru.

Hon kom i en brun kartong.

När vi bar in den i Din inhägnad, såg Du skeptisk ut. Men när den öppnades...  Ut kom Bianca II, en skånsk skönhet. Dina ögon vidgades och blev till tefat, och skriken kom alldeles av sig. Din värld snurrade, hjärtat bultade så hårt att det nästan syntes utanpå, och ingenting blev som det varit.

Från den dagen skrek Du aldrig mer åt mig.

När jag kom nära Dig, log Du i tyst samförstånd. Jag hade ju förstått vad det var som fattades Dig. Kärlek!

Vi två kom aldrig riktigt nära ändå. Jag hade så gärna kysst Din gula näbb för att se om Du skulle förvandlas till en vacker prins. Men man kysser visst bara grodor och det gör man nog bara i sagor?

Prinsen hade jag förresten redan hemma. Eller möjligen en groda? Må Du leva lycklig Bernhard. En gås är ju också en människa!