ylle - kort och gott

Det är inte helt lätt att flytta in efter en annan kvinna. Ja, jag menar då inte vilken kvinna som helst utan en som levt ihop med ens egen man i detta hus. Att komma efter liksom. Kanske reagerade jag litet onormalt, men jag kände i början en stark längtan efter att göra detta hus till mitt, nää, till VÅRT. Att skapa ett alldeles eget hem och inte bara överta nån annans.

Sagt och gjort. Ut åkte en massa gamla sommarstugemöbler, och in kom nya, som VI köpt. Mannen ifråga hade ingenting emot det, det var ju om sanningen ska fram mest sunk som stod där.
 
Annat var det med SAKERNA. Hushållsutrustning, hyllor, var allt skulle stå. Rätt ofta kom från honom repliken "nää men där har vi alltid haft gafflarna " (glasen, servetterna, dalahästarna, you name it...)  Underförstått, där skulle de också förbli för evigt. Orubbligt. Det gjorde mig galen och otäck att vistas i samma rum som. Jag tålde det inte. Varför skulle inte jag kunna få vara med och bestämma i vilken låda jag ville ha besticken, som exempel. Vi hade en del duster kring det där, och jag var inte alltid så diplomatisk och trevlig. Nu har det gett sig, möblerna är alla inköpta under "vår tid" och allt annat har långsamt hittat sin plats, ibland den gamla, får jag medge. Det råder frid och fröjd i den lilla stugan.

Jag har en förmåga att göra minst tio saker samtidigt, trivs med det. Men ibland glömmer jag bort sak nr 2 eller 3 mitt i allt sysslande. Som att det står en panna med smör på spisplattan med högsta värmen. Så kommer posten, ja vi har fortfarande lantbrevbärare, men det drar dom väl snart in det också. Postverket har snart inte längre råd att dela ut posten. Vad ska dom hitta på då? Köpa optioner för frimärkspengarna och låta oss dödliga vänta i evighet på breven?

Som ni märker har jag en tendes att sväva ut i mina berättelser. Åter till brevbäraren som är så trevlig att prata med. När jag stod där och pratade hördes ett högljutt tjut. Va, det kom ju inifrån huset? Sprang in, och svart rök syntes välla ut från köksdörren. Stekpannan!! Det brann häftigt i den, och jag kom ihåg att man skulle lägga på locket. På med lock, fram med grytlapp och ut med eländet. Där stod den och stank i gräset i ett par dygn. Vädrade ut lukten med korsdrag och hoppades att det inte skulle kännas. Tji. Vad har hänt här, skrek mannen med panik i rösten, så fort han kommit innanför dörren. Och jag som trodde att det inte luktade alls längre.

Glömd platta har förekommit ett par gånger till, senast förra veckan, fast det var kokande vatten och svartbränd kastrullbotten. Vatten luktar inte lika illa som brinnande smör, jag lovar. Men det är nog dags att införskaffa en vattenkokare, som stänger av sig när den är klar.

Fick jag breven av brevbäraren? Överlevde kastrullen? Jodå. Vad har nu kastrullbranden med revirpinkandet att göra? Inte så mycket, mer än att det kunde ha varit det ultimata utplånandet av fd fru-spår. Fast så långt ska vi inte gå. Jag gillar huset idag och vill inte alls bränna upp det. Tvärtom.