ylle - kort och gott

När jag vandrade runt Affären i turbotakt häromdan, bara för att införskaffa de vanliga livsuppehållande varorna, ni vet, bröd, bregott, ägg och grönsaker (och Dajm..) möttes jag plötsligt och chockartat av ett helt torg i affären översållat med figurer i rött. Såg jag verkligen inte i syne? Nää, det var som jag befarade, TOMTAR!! Jag drabbades av konvulsioner och kräkimpulser, men väluppfostrad som jag är var det enda jag ifrån mig en högljudd uppgiven suck. Vilken uppfattades av en kvinna i närheten, som tittade frågande på mig. "Tomtar, redan..??" väste jag och hon nickade glatt. "Är det inte härligt?"  "Näää" mumlade jag och gled iväg bort mot toalettpapper och annat oskyldigt och nödvändigt.

Är det verkligen klokt att plocka fram alla julattiraljer redan kring 10 november? Jag tycker att det är sjukt. Dessutom tillhör jag gruppen Julhatare (jo jag vet att det finns flera!) och den tiden av året innebär ett stort lidande, inte bara mig, utan för de människor som tvingas vara i min närhet då.

Detta julhat kan förstås, som så mycket annat i våra liv, härledas tillbaka till händelser i barndomen. Jag kan fortfarande känna den fasa jag upplevde när jag som treåring konfronterades med en skräckinjagande figur med ett elakt grin i sitt stela ansikte, iklädd någon gammal sluskig rock. Han väste fram "finns det några snälla barn här?" med underlig röst, men vid det laget satt jag redan bakom den stora fåtöljen och skrek, lamslagen av skräck. Jag tror inte att de lyckades få fram mig från gömstället under hela julaftonen, trots att den fasansfulla tomen demaskerade sig och påstod att han var vår pappa. Skadan var redan skedd.

Vidare består julminnena av en rad måsten. Alla små otäcka maträtter som släpades fram och tillbaka, mellan matbord och kylskåp, dag ut och dag in. De äckliga grisfötterna i gele, som pappa slafsade i sig under högljutt smaskande. Jag rörde dem aldrig, men det räckte med att se dem på bordet för att må illa. Alla mjuka paket med trista underkläder, sockor och annat onödigt, som man tvingades tacka för med ett konstlat leende, "Tack snälla, PRECIS vad jag önskat mig!" Var det inte då jag lärde mig att hyckla? Om man försökte vara ärlig och säga vad man verkligen kände, så hutades man åt. "Så säger man inte, otacksamma barn!" Första lektionen i hyckleri!

Och julaftonen då vår snälla morfar inte ville vakna i sin säng. Mamma som satte en spegel framför hans mun, för att se om han andades (spegeln skulle bli immig då) "Morfar är död, barn" ... Ambulansmän som kom och bar ut honom på en bår, och mamma och pappa som viskade och trodde att vi inte hörde: Pappas: "Vi KAN inte fira jul när han just dött i vårt hus" och mamma som svarade "Men vi måste, för barnens skull..." Det blev en tyst och sorgesam jul, men vi fick ju våra julklappar och de vuxna ansträngde sig för att det skulle vara någorlunda som vanligt, men det blev det förstås inte.

Mina egna vuxenjular bestod av protest. Ingen tomte in i mitt hus, när jag fick bestämma. Eftersom vi inte hade några barn, var det lätt att hålla julen på litet avstånd. Att vuxna sitter och ger varandra presenter tyckte jag (och tycker fortfarande) var tämligen onödigt. Om man inte känner varandra väldigt bra och vet precis vad som skulle glädja en annan. Men att byta pengar, så oerhört tramsigt! Jag tycker fortfarande att det är jätteroligt att ge och få "icke-födelsedags-presenter", när man minst väntar sig det. Och kanske mest behöver det.

Ibland har jag sneakat mig in i andras jular, familjer där det funnits barn, och det har varit en annan sak. Att se de små tindrande ögonen kan röra en till tårar. Tyvärr tenderar allt att gå överstyr, och nutida barns krav börjar mer lika maffians, tycker jag att det verkar som. Numera verkar få barn tacksamma över en liten docka eller nalle eller nåt annat kramigt. Nää det ska vara mega-turbo-dataspel och super-hojar och allt räknas om i pengar. Eller som en ung man belåtet konstaterade efter att alla julklappar öppnats och ett snabbt överslag på värden gjorts: "Den här julen har gått ihop för mig..."

På senare år har min kloke man fått mig att åtminstone acceptera att vi gör litet julmat. Han kokar en superb skinka, och slipper jag bara lutfisken, gröten, syltorna och grisfötterna så är jag nöjd. Förrförra året köpte jag t o m en tomte att dekorera med, men den var mycket liten och såg mer ut som en skogstomte än en juldito. Så jag jobbar på min julnoja, varför ska jag låta den förpesta tillvaron för andra?

Men kunde man inte vänta till Lucia innan man plockar fram alla råmande tomtar och stjärnor i affärer och på gator och torg?  Det skulle vara lättare att stå ut då.