En häst är en häst är en häst!
Ridning som terapi!!! skriker tidningarna ut. Något geni har nyligen kommit på, hur hälsosamt det är att umgås med de stora, starka vänliga djuren. Den som saknar förmåga att gå själv, kan få låna de fyra starka benen och ta sig dit den vill - i alla fall nästan alltid! Man behöver inte rida för att må bra. Det räcker att stå bredvid en häst och låta den snusa in ens lukt i de stora känsliga näsborrarna. Att stryka den sammetslena fällen och känna värmen från den stora kroppen. Att se in i de bruna kloka ögonen som ser ut att förstå allt, som ser rakt igenom Dig och ser Dina tankar.
Att ridning och hästar är nyttig terapi har vi vetat hela tiden, vi som suttit uppklängda på hästryggar ända sedan tiden då man kunde stoppa in 25 öre i plasthästen på Tempo och gunga med ett tag. En häst har alltid tid att låna Dig sitt öra och lyssna på vad Du har att säga. Om Du visar den respekt har Du en vän för livet.
Jag har älskat hästar ända sedan den dag då jag som liten parvel fick syn på den vilda vackra svarta hästen i hagen bakom det hyrda sommarhuset. Den sprang runt runt i galopp och gnäggade. Jag stelnade till, hänförd och betagen, och den känslan har stannat kvar hela livet. I brist på riktiga hästar red jag på stenar av lämplig form och byggde mig snöhästar när vintern så tillät. Motvilliga föräldrar kunde aldrig ta bort kärleken till hästar, och bland det första jag gjorde när jag hade möjlighet så var det att köpa en häst. Nu var det inte vilken häst som helst, utan en barndomsväns häst, en häst som jag känt i många år och som hon skulle sälja. Den hästen skänkte mig glädje i många år.
Att bli vän med en häst är en ynnest. Den bär Dig på mossmjuka stigar i oändliga skogar, men hittar alltid hem. Behandlar Du den väl så gör den allt för Dig. Den tar Dig dit Du vill i den takt Du vill. Den försöker förstå vad Du menar, fast man kanske inte alltid kan uttrycka sig rätt. Den förlåter Dig Dina misstag och är beredd att försöka igen. Och igen.
Jag har känt många hästar, men inte tagit alla till mitt hjärta. Det är väl som med människor, inte alla Du träffar vill Du ha som Din vän. Men de få som verkligen hittar in till Ditt innersta, dem behåller Du där livet ut, och vårdar ömt. "Man lär sig något av alla man möter" säger Kay Pollack. Mina hästar lär mig tålamod, ödmjukhet och att tala med små bokstäver. Ofta behöver Du inte säga så mycket, de förstår ändå vad Du känner. Jag hoppas att jag kan ge dem något tillbaka av allt som de ger mig.
Att ridning och hästar är nyttig terapi har vi vetat hela tiden, vi som suttit uppklängda på hästryggar ända sedan tiden då man kunde stoppa in 25 öre i plasthästen på Tempo och gunga med ett tag. En häst har alltid tid att låna Dig sitt öra och lyssna på vad Du har att säga. Om Du visar den respekt har Du en vän för livet.
Jag har älskat hästar ända sedan den dag då jag som liten parvel fick syn på den vilda vackra svarta hästen i hagen bakom det hyrda sommarhuset. Den sprang runt runt i galopp och gnäggade. Jag stelnade till, hänförd och betagen, och den känslan har stannat kvar hela livet. I brist på riktiga hästar red jag på stenar av lämplig form och byggde mig snöhästar när vintern så tillät. Motvilliga föräldrar kunde aldrig ta bort kärleken till hästar, och bland det första jag gjorde när jag hade möjlighet så var det att köpa en häst. Nu var det inte vilken häst som helst, utan en barndomsväns häst, en häst som jag känt i många år och som hon skulle sälja. Den hästen skänkte mig glädje i många år.
Att bli vän med en häst är en ynnest. Den bär Dig på mossmjuka stigar i oändliga skogar, men hittar alltid hem. Behandlar Du den väl så gör den allt för Dig. Den tar Dig dit Du vill i den takt Du vill. Den försöker förstå vad Du menar, fast man kanske inte alltid kan uttrycka sig rätt. Den förlåter Dig Dina misstag och är beredd att försöka igen. Och igen.
Jag har känt många hästar, men inte tagit alla till mitt hjärta. Det är väl som med människor, inte alla Du träffar vill Du ha som Din vän. Men de få som verkligen hittar in till Ditt innersta, dem behåller Du där livet ut, och vårdar ömt. "Man lär sig något av alla man möter" säger Kay Pollack. Mina hästar lär mig tålamod, ödmjukhet och att tala med små bokstäver. Ofta behöver Du inte säga så mycket, de förstår ändå vad Du känner. Jag hoppas att jag kan ge dem något tillbaka av allt som de ger mig.
Kommentarer
Trackback