Gamla vänner är som ingångna skor?
Det är konstigt hur man kan träffa människor man kände väl för kanske tjugo år sedan och inte har haft kontakt med på länge och det ändå kan kännas som om man sågs igår!
Sen finns det människor man känt tills helt nyligen eller kanske jobbat ihop med för inte så länge sedan, och när man ses så är man som främlingar för varandra. Förmodligen för att det där extra saknades i kontakten, det där som gör att man blir vänner för livet.
Positivt till max var det när jag förra året träffade E, min allra första och allra bästa barndomsvän. Vi lekte tillsammans, började skolan tillsammans och höll ihop långt in i livet. Tills våra vägar skildes då hon flyttade långt söderut i Sverige och jag var kvar nära huvudstaden. Men när vi ses, inte ens varje år tyvärr, så känns det hur bra som helst.
Så var det också när jag träffade L förra sommaren. Våra tonårssomrar tillbringade vi mycket ihop, ridandes båda två på hennes stadiga skengalna nordsvensk (som senare blev min, men det är en helt annan historia) eller racandes runt i hennes pappas motorbåt, tappandes motorn så vi fick ro hem med sittbrädorna och liknande äventyr..
Likadant var det att träffa K för ett tag sen, hon som köpte nordsvenskens ena föl och som vi seglade ihop med under ljumma sommarnätter i Mälarens vackra övärld.
Att träffa en gammal vän som man inte sett på länge kan vara som att ta på sig sina älsklingsskor, väl ingångna. Det känns bra direkt och man vill aldrig ta av sig dem och sätta på sig nya som skaver.
Det gäller att ta vara på sådana vänner. Dom växer inte på trän...
Sen finns det människor man känt tills helt nyligen eller kanske jobbat ihop med för inte så länge sedan, och när man ses så är man som främlingar för varandra. Förmodligen för att det där extra saknades i kontakten, det där som gör att man blir vänner för livet.
Positivt till max var det när jag förra året träffade E, min allra första och allra bästa barndomsvän. Vi lekte tillsammans, började skolan tillsammans och höll ihop långt in i livet. Tills våra vägar skildes då hon flyttade långt söderut i Sverige och jag var kvar nära huvudstaden. Men när vi ses, inte ens varje år tyvärr, så känns det hur bra som helst.
Så var det också när jag träffade L förra sommaren. Våra tonårssomrar tillbringade vi mycket ihop, ridandes båda två på hennes stadiga skengalna nordsvensk (som senare blev min, men det är en helt annan historia) eller racandes runt i hennes pappas motorbåt, tappandes motorn så vi fick ro hem med sittbrädorna och liknande äventyr..
Likadant var det att träffa K för ett tag sen, hon som köpte nordsvenskens ena föl och som vi seglade ihop med under ljumma sommarnätter i Mälarens vackra övärld.
Att träffa en gammal vän som man inte sett på länge kan vara som att ta på sig sina älsklingsskor, väl ingångna. Det känns bra direkt och man vill aldrig ta av sig dem och sätta på sig nya som skaver.
Det gäller att ta vara på sådana vänner. Dom växer inte på trän...
Kommentarer
Trackback