ylle - kort och gott

Idag gick Lille Hund (det är han som heter Sammie förstår Du) på svampletarpromenad i skogen. Solen sken, fåglarna kvittrade visserligen inte för det är ju NOVEMBER men vackert var det. Jag gillar att leta svamp. Egentligen är jag litet för otålig för att rensa och det där tjafset, men svampmacka är GOTT och sen Mannen i mitt liv för några år sedan lärde mig att hitta trattkantarellerna, så är det alltid lika spännande. När man väl lagt sig ner på marknivå och ställt in sina ögon på knappen "trattisar" så framträder nämligen horder av dylika, ja hela skogen kan tyckas vara fylld av dessa gulbruna spänstiga små saker, som är så lätta att plocka och sällan är maskangripna.




Men inte så idag. Hela hösten fram till för några veckor sedan har varit kruttorr, så jag har inte ens varit ute och tittat efter Familjen Trattis. Men nu har det regnat i massor och dessutom varit bra varmt, så jag tänkte att ¨några kanske stuckit fram sina små hattar. Men när jag slog in på Svampstigen, släpandes Lille Hund i kopplet, han gillar nämligen INTE ALLS när jag plockar svamp och vill hellre gå hem då, så såg jag inte ett svampliv i hela skogen. Konstigt. Mossan var gnistrande grön och fuktig, och allt verkade tip top.

Så det var bara att traska hem med tom korg och blick. Det blir svamp på burk i år.