ylle - kort och gott

Det känns så ohyggligt kallt. Ändå visar kvicksilvret bara på nollan. Kan det stämma? Kanske är det fukten i luften som gör den så genomträngande. Händer och fötter fryser till is. Jag har krypit in i min älskade vinteroverall och den kan kanske hjälpa. Hur tinar man en själ?

Jag tror inte att jag är rädd för att dö. Alla människor tänker väl mer eller mindre ofta på döden , många fasar för den hela sitt liv, nästan så att de glömmer bort att leva.

När man genomgått några operationer så upplever man det totala vaccumet. Man finns där, smått nervös (eller skiiitnervös, om jag ska vara ärlig, om jag inte fått i mig nåt kul-piller, då är allting bara lattjo) och nån vänlig människa ber en att säga sitt namn och säger mjukt "gonatt, vi ses snart.." vilket känns helt betryggande. I nästa sekund vaknar man upp med pipande apparater och slangar hit och dit och en annan vänlig människa som klappar en i pannan och säger nåt trösterikt. Man undrar när operationen ska börja, och det tar ett tag innan man fattar att det faktiskt är över och att det har gått några timmar. SÅ måste det kännas att dö. Man finns bara inte till! Värre är det inte.

Jag kan stundtals bli arg på min kropp för att den inte vill och kan lika bra som för ett tag sedan. Vad MENAR den med att utsätta mig för denna nesa. Att inte orka, bli trött, ha ont. Sen tänker jag att det förstås finns så många andra som har det mycket värre, sätter mig på en mossig sten och tänker att det ändå är tacksamt att leva. Att kunna andas luften och känna kylan som kryper in. Att KÄNNA!