Om Ensamhet
Ensamhet kan vara som ljuv vispad grädde för själen. Eller som naglar mot glas, som spyor i hallen. Alla människor har väl sitt behov av både ensamhet och socialt umgänge, mer eller mindre.
Jag har stort behov av den Goda Ensamheten. När man stilla och tyst sitter på en sten i skogen, en klippa vid havet, i mjuka Favoritfåtöljen med en god bok och kanske en Dajm. Att få sitta ensam och ostörd vid datorn och skriva ner sina tankar. Låta dem virvla runt i huvudet som en otämjd storm, kanske ta några avstickare hit och dit och komma upp med en tanke som verkar bra.
Eller ensamheten i sadeln, då man egentligen inte är ensam utan tillsammans med sin häst njuter av att bara finnas till. Dofterna, den villiga springaren som ivrigt kliver på längs den slingrande stigen. Då tacksamheten över att finnas här och nu kan kännas helt bedövande. Inga ord behövs, vi kommunicerar så bra ändå. En strykning på den silkeslena halsen som tack för den härliga galoppen nyss, en nöjd frustning från hästen som visar att den förstår och delar uppskattningen.
Men den Andra Ensamheten, den vidriga. Som sörjig var i ett sår. Då mailen är tom, ingen vill fylla Din inbox, ingen vill meddela sig. Telefonen tiger. Alla har nog med sitt. Man kan vara i stora sällskap och aldrig känna sig så ensam som just då. När ingen bryr sig, då är det bättre att vara ensam när man är ensam.
På Ensamhetens Isiga Höjder, som tänkaren Nietschze uttryckte det. När ingen ens tycker att det är värt att kommentera. Hellre då en uppfriskande diskussion med argument för och emot. Sånt renar och piggar upp.
Eller Ensamheten med ett glas vin, sorglig retro-musik och en djupdykning i minnenans brunn. Då det förgångna kommer upp till ytan och fyller Dina tankar. De människor Du mött men förlorat kontakten med. De människor Du förlorat. Som inte finns mer. Eller kanske finns, men inte för Dig.
Ensamhet - på gott och ont.
Jag har stort behov av den Goda Ensamheten. När man stilla och tyst sitter på en sten i skogen, en klippa vid havet, i mjuka Favoritfåtöljen med en god bok och kanske en Dajm. Att få sitta ensam och ostörd vid datorn och skriva ner sina tankar. Låta dem virvla runt i huvudet som en otämjd storm, kanske ta några avstickare hit och dit och komma upp med en tanke som verkar bra.
Eller ensamheten i sadeln, då man egentligen inte är ensam utan tillsammans med sin häst njuter av att bara finnas till. Dofterna, den villiga springaren som ivrigt kliver på längs den slingrande stigen. Då tacksamheten över att finnas här och nu kan kännas helt bedövande. Inga ord behövs, vi kommunicerar så bra ändå. En strykning på den silkeslena halsen som tack för den härliga galoppen nyss, en nöjd frustning från hästen som visar att den förstår och delar uppskattningen.
Men den Andra Ensamheten, den vidriga. Som sörjig var i ett sår. Då mailen är tom, ingen vill fylla Din inbox, ingen vill meddela sig. Telefonen tiger. Alla har nog med sitt. Man kan vara i stora sällskap och aldrig känna sig så ensam som just då. När ingen bryr sig, då är det bättre att vara ensam när man är ensam.
På Ensamhetens Isiga Höjder, som tänkaren Nietschze uttryckte det. När ingen ens tycker att det är värt att kommentera. Hellre då en uppfriskande diskussion med argument för och emot. Sånt renar och piggar upp.
Eller Ensamheten med ett glas vin, sorglig retro-musik och en djupdykning i minnenans brunn. Då det förgångna kommer upp till ytan och fyller Dina tankar. De människor Du mött men förlorat kontakten med. De människor Du förlorat. Som inte finns mer. Eller kanske finns, men inte för Dig.
Ensamhet - på gott och ont.
Kommentarer
Postat av: Nina på Johangården
Precis så är det... precis så.
Trackback