ylle - kort och gott

så skulle den kunna bevara så många av de vackraste ögonblicken, för evigt. Fast de finns förstås där ändå, inristade i hjärnan, ibland med eldskrift. Den gör ont. Så ont. Det gör ont att leva, men kan ändå kännas hoppfullt. När man går i de prasslande löven, känner vinden i håret, smeker de mjuka vinterpälsarna på hästpojkarna och känner mularnas varma andedräktsånga mot kinden. Såg Bernhard igår. Han skrek åt mig. Han är nästan alltid arg. Jag kommer att sakna honom. Han fick ju ändå en fru av mig. Vad mer kan han begära? Att jag ska ta hem honom och bjuda in honom i mitt hus, mitt liv? Kan nog inte. Han skulle helt enkelt ta för mycket plats. Jag förhärdar mitt hjärta, gör det hårt. Som sten.

Älsklingen min kallade mig för fläskkotlett igår. Det var säkert ingen komplimang? Även om han tillhör det matglada släktet brukar han inte använda maträtter som substitut för "älskling", "solen i mitt liv" och sånt... Men han har säkert rätt. Jag kanske ÄR en fläskkotlett. Men jag smakar nog illa. Idag.