Att släppa taget - litet grand i alla fall
När hostan skakade min kropp, snoret rann som ur fontänter och infektionen gjorde benen svaga och darriga, då gick det inte längre att vara Perfekta Matten. Nej, det vara bara att inse, att hundstackarn fick nöja sig med en liten ynka kisstur runt huset och att Ponnypojkarna fick vara glada över att de fick sitt foder, men i övrigt lämnades åt sitt öde.
Nu är det ju inte så synd om Ponnypojkarna. De är extremt lättskötta, med sin lösdrift och sin stora hage, där de kan roa sig bäst de vill. Senaste veckorna har de mest roat sig med att ringbarka så många aspar som möjligt nere i sin skog. Det var nog en hämnd för att hussen inte lydde ordern att fälla några nya aspar åt dem. Så här års har hästar ett stort behov av att gnaga, det sägs att aspbark är mycket nyttig och innehåller ämnen som hästar behöver, inte minst lär de motverka inälvsparasiter. Nå, träden är skinande vita ända upp till ett par meters höjd, så man kunde tro att det var giraffer som varit framme. Förmodligen kommer de att dö när saven stiger, ja träden alltså, inte hästarna.
Nu är jag på väg upp ur den mörka dalen, men det verkar ta sin tid, svetten rinner ymnigt vid den minsta ansträngning. Det har regnat i över en vecka, och beslutet att lämna hästarna åt sitt öde för att försöka kurera ut influensan var tufft. Jag som brukar dalta så med dem, stänga in dem för att torka mellan varven när vädret är så här muffligt och tvärt. Någonstans inne i min hjärna hade jag emellertid kvar ett korn av förnuft, ett förnuft som sade mig att hästar är hästar och klarar tuffare förhållanden än så. Annars borde väl halva hästpopulationen vara död vid det här laget. Det viktiga är förstås att de får foder så att de kan hålla sig varma inombords.
Och under över alla under, idag skiner solen, jag vågade mig på en litet längre promenad med vovven, och se hästarna ser ut att må alldeles ypperligt. Visst har den sjunkande snön avslöjat en otrolig mängd hemska bajshögar i hagen, visst är det lerigt och skitigt och hästarna fäller vinterpälsen så det visslar om det, men allt klarar sig.
Ibland får man bara blunda, i alla fall med ena ögat, och släppa taget litet grand. Se, världen kretsade ju runt sin egen axel, inte runt min. Och i vilket fall så är det viktigare att bli frisk någon gång, inte att göra precis allt precis nu. Denna insikt visar i sig hur dålig jag har varit. Tålamod, det är inte min starka sida.
Nu är det ju inte så synd om Ponnypojkarna. De är extremt lättskötta, med sin lösdrift och sin stora hage, där de kan roa sig bäst de vill. Senaste veckorna har de mest roat sig med att ringbarka så många aspar som möjligt nere i sin skog. Det var nog en hämnd för att hussen inte lydde ordern att fälla några nya aspar åt dem. Så här års har hästar ett stort behov av att gnaga, det sägs att aspbark är mycket nyttig och innehåller ämnen som hästar behöver, inte minst lär de motverka inälvsparasiter. Nå, träden är skinande vita ända upp till ett par meters höjd, så man kunde tro att det var giraffer som varit framme. Förmodligen kommer de att dö när saven stiger, ja träden alltså, inte hästarna.
Nu är jag på väg upp ur den mörka dalen, men det verkar ta sin tid, svetten rinner ymnigt vid den minsta ansträngning. Det har regnat i över en vecka, och beslutet att lämna hästarna åt sitt öde för att försöka kurera ut influensan var tufft. Jag som brukar dalta så med dem, stänga in dem för att torka mellan varven när vädret är så här muffligt och tvärt. Någonstans inne i min hjärna hade jag emellertid kvar ett korn av förnuft, ett förnuft som sade mig att hästar är hästar och klarar tuffare förhållanden än så. Annars borde väl halva hästpopulationen vara död vid det här laget. Det viktiga är förstås att de får foder så att de kan hålla sig varma inombords.
Och under över alla under, idag skiner solen, jag vågade mig på en litet längre promenad med vovven, och se hästarna ser ut att må alldeles ypperligt. Visst har den sjunkande snön avslöjat en otrolig mängd hemska bajshögar i hagen, visst är det lerigt och skitigt och hästarna fäller vinterpälsen så det visslar om det, men allt klarar sig.
Ibland får man bara blunda, i alla fall med ena ögat, och släppa taget litet grand. Se, världen kretsade ju runt sin egen axel, inte runt min. Och i vilket fall så är det viktigare att bli frisk någon gång, inte att göra precis allt precis nu. Denna insikt visar i sig hur dålig jag har varit. Tålamod, det är inte min starka sida.
Kommentarer
Trackback