Tala är silver, tiga är guld? Eller?
Så till den grad att det nog så småningom fått en och annan att hoppas på att jag kunde hålla munnen stängd litet oftare. För åsikter finns det, i all oändlighet. Vem kan låta bli att tycka, om krig och fred, om människors ondska och (alltför sällan) godhet, om korruption och fiffel och mygel och orättvisor? Om hur vi beter oss mot varandra och mot alla andra levande varelser?
Men hur ofta skriker man inte ut sina åsikter inför döva öron, inför stängda dörrar och ogenomträngliga murar? För den enda Du egentligen kan ändra på, sade någon klok människa, är Dig själv. Så sant. Men tänk om man kan påverka en enda människa, bara litet grann? Kan inte det göra skillnad?
Och, handen på hjärtat, hur ofta är det någon som direkt BER om ens åsikt? För i sånt fall är det ju viktigt och väluppfostrat att svara, så ärligt man kan. Eller ska man inte vara ärlig om nu sanningen kan svida i skinnet på den som frågat? VILL den som frågar veta vad Du VERLIGEN tycker, eller bara få medhåll?
Det här kan man ju alltid grubbla över. Och är man osäker är det ju bara att tiga och le. Eller hålla med. Om man är lagd åt det hållet.
Hur ofta har jag inte, i mitt arbetsliv, på personalmöten, när något orimligt dumt kommit upp på dagordningen, hört någon som högljutt och kritiskt kommenterat saken. Och varje gång blivit lika förvånad över att upptäcka att denna någon, det var ju jag! Jag som just denna dag lovat mig själv att jag skulle hålla tyst. För en gångs skull.
När jag försiktigt men nyfiket klev in i det politiska livet, hade jag lika svårt att hålla tyst. Vilket givetvis direkt sände mig in i hetluften. För då, på 80-talet, om man var kvinna och talför, då rutschade man obönhörligen in på viktiga poster i kommunpolitiken. Hur ofta hände det inte då, när jag av uppriktig vetgirighet på mötena frågat hur? varför? vad är det bra för? sen i kaffepausen blev klappad på axeln av de äldre farbröderna som förtjusta kommenterade: "vad bra att Du f rågade, jag förstod inte heller..." Sånt hyckleri.
Och lika fort som jag rutschat in, nästan lika fort halkade jag ut igen. För egentligen ville man ju inte ha en talför kvinna som kunde vara KRITISK. Mot beslut som egentligen redan var fattade. Över huvet på oss andra. "Varannan damernas.... " -tjusiga slagord. Men det skulle vara damer som TEG och LOG!
Jag är fortfarande inte tyst. Men forumet har minskat drastiskt. Det är mest min stackars man och mina vänner som får höra mina synpunkter om allt och inget. Och härute i skogen hörs inte ropen så långt. De snötyngda granarna tar upp det mesta ljudet. Kanske lika bra att hålla truten.
Jag känner igen det där med avskyn att stå inför folk och hålla föredrag i skolan. Kände mig ytterst obekväm i den rollen. Idag står jag gladeligen och pratar inför hur mycket folk som helst. Diskuterar gärna, pratar gärna. Håller utbildningar och föredrag utan att ens fundera över det. Märkligt....
Håll inte tyst!
Det behövs människor som säger vad dom tycker.:)
Nää jag lyckas ju aldrig hålla tyst speciellt länge. Min stora trut bara måste öppnas mellan varven för att kommentera nåt!!!!
Känner igen så mycket av det du säger. Utom det där med föredragen. Sa kanske inte så mycket på lektionerna men föredragen älskade jag, det var ju teater!
Men resten. Vet precis hur det går för käringar som inte håller käften. Kan skriva böcker om det.
Många vill bara ha bekräftelse när de yttrar en åsikt. Kring fikabordet, i föreningssammanhang, i politiken. Och på bloggen. Det är ju särskilt ett manligt fenomen. Ta upp ett ämne, gärna kontroversiellt, få igång en debatt och bli svinsurt raljerande retorisk för minsta motstånd. Nope, 35 devota "åh vilken fin blogg du har" är vad som önskas! Går därför i stort sett aldrig in och läser ens på de där pojkbloggarna med åsikter, de är ju ändå inte intresserade av utbyte. Och bara devot beundrare har aldrig varit riktigt min grej!!
Håller med Dig!