Mitt nya mesiga jag?
Det jag trodde skulle gå så lätt visade sig vara svårare än så. Att bara se på omvärlden med ett indolent och överseende leende är knepigt, alltmedan man mumlar fram mantrat "han/hon kan inte hjälpa att de gör så/är så, de förstår inte bättre..." etc etc.
I min värld står man helst för det man säger, håller vad man lovat och låter inte andra människor vänta i onödan. Det anser jag vara att visa respekt. Och vidare: Man bjuder igen när man blivit bjuden, tackar för senast inom en vecka, sånt sitter hos mig orubbligt sedan barndomen. Man petar sig inte i näsan i offentliga lokaler och pruttar inte i sällskap. Man svarar inte i telefonen medan man just håller på och talar med en människa, möjligvis mycket kort och ber att få ringa upp senare, och man flamsar absolut inte runt med sina jobbarkompisar och pratar om privatsaker medan kunderna väntar....
Man svarar på mail inom rimlig tid, avser man inte att läsa sin mail regelbundet behöver man inte ha någon!
Men mina krav på medmänniskorna är kanske alldeles för stora, precis som min käre man säger. Idag gäller det att vara kravlös intill mesighet. Acceptera andras dumheter, stryk dem medhårs bara och säg absolut inte emot? Det passar mig absolut inte. Jag kan bara inte! Jag kan inte acceptera att generositet bemöts med snålhet, att hjälpsamhet lönas med otacksamhet.
Så jag tänker nog ändå ha mina naiva förhoppningar kvar, om att människor kan uppföra sig trevligt, vara generösa, artiga och återgälda vänlighet. Men visst ska man försöka att leva som man lär. Utan att bli mesig? Det handlar ju inte om att älska alla människor, bara att följa sunda förnuftet och göra det bästa av livet man lever...?
I min värld står man helst för det man säger, håller vad man lovat och låter inte andra människor vänta i onödan. Det anser jag vara att visa respekt. Och vidare: Man bjuder igen när man blivit bjuden, tackar för senast inom en vecka, sånt sitter hos mig orubbligt sedan barndomen. Man petar sig inte i näsan i offentliga lokaler och pruttar inte i sällskap. Man svarar inte i telefonen medan man just håller på och talar med en människa, möjligvis mycket kort och ber att få ringa upp senare, och man flamsar absolut inte runt med sina jobbarkompisar och pratar om privatsaker medan kunderna väntar....
Man svarar på mail inom rimlig tid, avser man inte att läsa sin mail regelbundet behöver man inte ha någon!
Men mina krav på medmänniskorna är kanske alldeles för stora, precis som min käre man säger. Idag gäller det att vara kravlös intill mesighet. Acceptera andras dumheter, stryk dem medhårs bara och säg absolut inte emot? Det passar mig absolut inte. Jag kan bara inte! Jag kan inte acceptera att generositet bemöts med snålhet, att hjälpsamhet lönas med otacksamhet.
Så jag tänker nog ändå ha mina naiva förhoppningar kvar, om att människor kan uppföra sig trevligt, vara generösa, artiga och återgälda vänlighet. Men visst ska man försöka att leva som man lär. Utan att bli mesig? Det handlar ju inte om att älska alla människor, bara att följa sunda förnuftet och göra det bästa av livet man lever...?
Kommentarer
Postat av: Nina på Johangården
Sunda förnuftet är bra och med det kommer man långt.
Postat av: Sara
Jag saknar också mina vänner och bekanta. Är i den åldern då många skaffar familj, bygger hus och försvinner i en tvåsamhet varvat med låsta räntor och blöjbyten. "Vi borde träffas", "Jag ska bli bättre på att ringa". Jag måste- kanske till din besvikelse- berätta att jag har gett upp dem! Jag har sänkt mina förväntningar om att de spontant och flitigt ska höra av sig. Jag ringer dem tillräckligt många gånger för att blidka mitt samvete och stilla min nyfikenhet. Sedan vänder jag mig mot mitt barn- och blöjfria liv i hyresrätt. Och är nöjd.
Trackback