ylle - kort och gott

Jag är verkligen ingen mästare på hunduppfostran. Jag är inte ens i närheten av godkänd. Sammie är min första hund, och jag har nog gjort alla misstag man KAN göra med honom. En så där liten hund är det förmodligen ganska vanligt att man gör fel med, "han är ju så liten och söt, så..." och så låter man honom göra litet som han vill. I synnerhet som han hela tiden varit en ängel vad gäller uppförande inomhus, aldrig att han haft sönder något, han tar ingenting från bordet (han är ju så liten, ha ha) och överhuvudtaget så är han tämligen lättskött.

Men - vad gäller hans favoritleksaker och speciellt godis, typ grisöron, då blir den söta lilla pudelbollen till ett MONSTER.... Man kunde varken titta på honom eller tala med honom utan att han morrade som besatt, för att inte säga VRÅLADE...  Tyvärr har vi även varit väldigt slapphänta då det gällt besökare och deras vurm för att leka "ta leksaken från Sammie och få honom att morra...."   Nu är det slut med det. Stränga instruktioner och basta!

Så här kan han se ut när han har ett grisöra eller nåt liknande godis:



Läskig va???

Jag är fortfarande imponerad av Cesar Millan och hans ordlösa sätt att kommunicera med hundarna. Inte av att använda stackelhalsband eller av vad som händer när kameran inte är på, men vem kan veta vad som händer i NÅGOT program när kameran inte är på?  De flesta andra "hunddressörer", må det vara i engelsk/amerikansk teve eller i svenska program, tjoar och skriker så det står väldeliga till när de ska "uppfostra" en hund i programmet, och hunden i fråga verkar mestadels rätt oberörd. Precis som det var med mig. Ett evigt skrikande på "Sammie, aj aj, NEJ och FY" osv, när han blev till monster. Jag var hjärtligt trött på det.

Så jag provade Cesars metod. Inte säga hundens namn, inte titta direkt på honom, inte vara aggressiv, bara vara lugn och bestämd. Jag lade mig till med samma "Tsssscchhhhht"-ljud som Cesar använder.

Fram med grisörat, jag satte mig sedan ner bredvid hunden men tittade inte på honom. Fruktansvärda morrningar förstås, så till den grad att han gurglade och lät som om han skulle kvävas när som helst. Jag tog helt lugnt örat ifrån honom, utan att säga nåt, och bara satt där. Han fortsatte att morra och höll på, länge och väl. När han lugnat sig och tystnat så fick han tillbaka örat. Detta upprepades ungefär fyra-fem gånger. Sen kunde jag ge honom örat och titta på honom eller tala till honom bäst jag ville. Nästa gång började det på samma gamla vanliga sätt, men denna gång tystnade morrningarna mycket fortare. Sedan dess kan jag ge honom vilken godsak som helst och han säger inte ett ljud, smaskar bara njutningsfullt i sig. Och detta utan ett enda NEJ, utan att jag behövde bli frustrerad, ingenting. Bara litet tid och tålamod.