ylle - kort och gott

Min älskade gosse i exil... idag kändes det att det var en vändpunkt, i alla fall för MIG...   När jag kom och hälsade på, så svarade han när jag ropade hans namn, han vände sig om och började gå mot mig...  

När jag tog ut honom och borstade litet och kelade, så var han helt lugn. Han har hittills, av självklar anledning förstås, varit litet nervig under de här veckorna på nya stället. Haft svårt att koppla av och verkligen koncentrera sig på mig när jag varit och hälsat på. Men nu verkar han ha kommit till ro.

Enligt Marika, som har stallet, har han dessutom avancerat upp till ungefär femte plats i rangordningen, bland dessa trettiotal hästar och ponnier av olika storlekar. Det medför förstås att han får äta utan att behöva vika undan. Hans viktminsking borde därför stanna upp. Förmodligen är han nu mer RÄTT i sin vikt, nog fanns det litet späck att ta av tidigare...

Efter detta sista besök känner jag mig mycket lugnare. Jag är ju en riktig fjompmatte, när allt kommer omkring. Vill förstås att mina hästar ska må så bra de kan!  Jag VET att det här är nyttigt för gossen, att han lär sig ordentligt flockbeteende så att han på rätt sätt kan ta hand om sina egna små flickor, när det blir dags. Framåt våren. Så länge får de husera ensamma i mitt stall, eftersom jag bara har två boxar. Kanske husse......?